Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Month: February 2013 Page 1 of 4

Franskaplugg

Hejhej, tar en paus i franskapluggandet! Jag jobbar hela eftermiddagen/kvällen imorgon, så jag ägnar kvällen åt plugg idag också. Fast bara typ tio minuter till, sen lägger jag ner för idag så ska jag och Pierre kolla på nåt avsnitt av Fringe och äta choklad, hehe. Det är vi värda! Utnyttjar sovmorgonen imorgon också för att plugga det sista inför provet så ska det nog gå bra. Har pluggat in ungefär hälften nu, och jag är riktigt imponerad av mig själv faktiskt, haha. Vi gör rätt avancerade grejer i franskan nu! Eller vad sägs om meningar som:

Det är han där. Han bär en regnrock, som är för liten för honom. = C’est celui-là. Il porte une imperméable, qui est trop petite par lui.
Här är paradiset fär dem som älskar värme, stränder och kokosnötter. = Voíla le paradis pour ceux qui aiment le chaleur, les plages et les noix de coco.
Genom att tala deras språk har jag lyckats att etablera vänskapsband med dem. = En parlant leur langue, j’ai reussi à établire l’amitie avec eux.

Han kommer aldrig att vänja sig vid det. = Il ne s’y habituera jamais/Il ne va jamais s’y habituer.
Han sov lugnt, när bruden, som var besviken, försvann genom fönstret. = Il dormait calmement, quand la mariée, qui été decu, a dîsparu par la fênetre.
Min bror och hans väninna stannade en månad i Grekland, där det var vackert väder och varmt. = Mon frère et sa copine sont restés un mois en Gréce, où il faisait beau et chaud.

Pretty tough, huh? Well, jag är i alla fall imponerad av mig själv att vi håller på med meningar som ovan. Trots att det inte känns så, så kan man faktiskt en del franska nu efter X antal år i skolbänken. Sen är det en annan sak att man får tunghäfta och hjärnsläpp om det nu skulle inträffa att någon pratar franska med en, men I guess we’ll get used to it…

Nej, nu måste jag kötta lite det sista! Hörs imorgon, puss och godnatt!

//ALiCE med ICE

Morgonblogg

Hej hej, och godmorgon! Det är ju trots allt morgon fortfarande kom jag på. Fast jag vaknade för ungefär två timmar sedan, och på de två timmarna har jag hunnit med att kolla facebook, Instagram och Bloglovin’ (himla smidigt det här med smartphones alltså, ligga kvar i sängen medan man får veta allt om världen bara genom att gå in på facebook – dagens väder, vem som vann någon fotbollsmatch, vilka som fyller år, vad någon åt till frukost och hur mycket någon annan tränade. Awesome.), lagat vegetatisk tacos inför ikväll (ja alltså, till mig då, till Pierre köpte jag köttfärs när jag handlade, men till mig provar jag en vegetatisk variant med svarta böner och gröna linser, skall bli mycket spännande att testa sen ikväll!), käkat frukost (havregrynsgröt med banan, kanel och kall mjölk för er som är intresserade), gjort kaffe, snart druckit upp kaffet, och nu pluggar jag franska. Eller inte precis just NU eftersom jag bloggar (behövde en paus, har precis lärt mig 90 glosor så det var jag värd tyckte jag.) men nyss pluggade jag i alla fall. Hade mycket hellre tagit en morgonpromenad eller sett på ett avsnitt av någon bra serie medan jag käkade frukost, men det gäller att ta vara på sovmorgonen för provet är på fredag, och jag har så himla mycket på G nu så kommer inte ha så himla mycket tid att plugga! Men åh, vad glad jag är, för det är massa roligt på gång!

Idag skall jag till exempel skriva på ett kontrakt för företaget Min Läxhjälp. Var nämligen på arbetsintervju igår, och jag skall få prova på att vara läxhjälp. Och det känns verkligen jättekul! Min Läxhjälp är alltså ett företag som får beställningar fårn barn och ungdomar som behöver läxhjälp, och sedan anlitar en lämplig person till den här beställningen. I detta fallet är det en flicka i åttan som behöver hjälp med matte, så det är där jag kommer in i bilden. Det känns lite nervöst, men verkligen jättejätteroligt. Jag hoppas det kommer gå bra så jag får fortsätta!

Annars fick jag mina kokböcker igår, och det blev hur fina som helst! En liten ytte-pytte detalj bara: allt hade förskjutits en sida, så fel bild är till fel recept. Väldigt surt faktiskt. Ringde och klagade, men de kunde inte göra mycket. Så det är bara att bita i det sura äpplet och leva med förskjutna böcker, men ärligt talat är jag så glad ändå så det gör inte så mycket!

//ALiCE med ICE

D’amour

Lite kärlek kan behövas så här en måndagskväll till ära. Aaw!

Whenever she got these flowers.

The invention of text messages.

This proposal.

The 50 Most Romantic Things That Ever Happened

The invention of the photo booth.

The 50 Most Romantic Things That Ever Happened

Här hittar ni några fler söta saker. Puss på er!

//ALiCE med ICE

 

 

Vegetarisk middag: morotsbiffar med tzatziki och smörstekta champinjoner

Hejhej vänner! Jag tar en paus i franskapluggandet och lägger upp dagens middag som jag svängde ihop till mig och Pierre idag. Vi hade massa morötter hemma, och jag är som sagt så inspirerad till att börja laga mer vegetatiskt (snällare för plånboken, bättre för miljön och nyttigare för kroppen!) så idag vågade jag mig på att prova morotsbiffar. Jag kollade upp en massa olika recept och följde egentligen inte något av dem, men hämtade lite inspiration och betyget från mig var gott, och betyget från Pierre var “helt okej”, och det kan jag säga att det är ett bra betyg från honom, vegetatiska biffar liksom, var är köttet!? Vi stekte dock upp lite bacon som Pierre åt till, men jag nöjde mig med en helt grön middag!

image

Till tio morotsbiffar  (som jag skulle räcker till 2-3 personer) finrev jag fem morötter plus två potatisar och blandade ihop med två ägg, 2-3 msk potatismjöl, 2 msk fibrex, en finhackad gul lök och lite vitlök. Kryddade med salt, peppar och paprikakrydda och stekte i rikligt med smör. De behövde en stund på sig innan vändning så att de skulle hålla ihop ordentligt, men är man bara varsam vid vändning så funkar det bra!

På de recept jag kollade in var det många som käkade till exempel potatismos till, men det tycker jag inte alls passar. Kall tzatziki var däremot ett jättebra tillbehör, och tillsammans med smörstekta champinjoner blev det en väldigt fräsch och somrig rätt som jag absolut kan tänka mig att göra igen. Nästa gång skall jag dock ha någon dl riven, stark ost i morotsbiffarna, eller kanske smulad fetaost, för att få lite extra smak och sälta. Eller så kan man ju göra som Pierre och äta bacon till… 😉

//ALiCE med ICE

100 DAGAR KVAR

//ALiCE med ICE

Äntligen hemma!

Åååh, det var underbart att äntligen träffa Pierre igen. Han hade köpt rosor och ställt till med lyxmiddag i form av oxfilé med ugnsgrillade rotfrukter. Hur fin pojkvän har man inte!?

Idag har vi hittills mest ägnat oss åt att mysa och ta det lugnt – vi har sett på Fringe, pratat och suttit ute på altanen och druckit kaffe i solen. Nu ska vi strax ner och handla inför trerättersmiddagen jag och Olivia ska laga ikväll för pappa som fyller 60 idag! 🙂

image

image

image

image

Bläddrade lite i Elle mat och vin och några Buffé-tidningar för att hitta inspiration för kvällens födelsedagsmiddag, tänkte det skulle bli detta till för- respektive varmrätt!

image

image

Nu ska jag och Pierre åka till Ica! Ha en underbar söndag allihopa och njut av solen! ♥

//ALiCE med ICE

Böcker i Indien

Under vår resa i Indien hann jag med att läsa fyra böcker, så jag tänkte skriva några ord om dem! 🙂

The help – Kathryn Stockett

image

The help, eller Niceville som är den svenska titeln (vilket för övrigt är lite lustigt – om man nu har översättningstiteln på engelska, varför inte behålla originaltiteln då?) började jag med att läsa, eftersom vi hade som uppgift i engelskan att läsa den. Jag läste den på svenska för något år sedan och tyckte den var jättebra, och andra gången var den – som det brukar vara när man läser böcker på dess originalspråk – ännu bättre. Lite ovant i början eftersom det är en hel del slang och dålig grammatik vissa partier (typ: “you is beautiful, you is good, you is important”) men det glömmer man snart!

Boken utspelar sig i alla fall i 60-talets Mississippi, en tid och plats då varenda familj hade en svart hemhjälp och då rasismen var vardagsmat (vilket det kanske är än idag? ). Aibileen är en svart hemhjälp som arbetar sex dagar i veckan med att tvätta, stryka, putsa silver, passa upp på de vita, förnäma fruarna och ta hand om lilla May Mobley, vars egen mamma inte är det minsta intresserad. Minny är också hemhjälp och Aibileens bästa vän, men har nyss blivit av med jobbet och kan inte finna något nytt eftersom hennes före detta arbetsgivare spridit i hela Jackson att hon stulit silver. Miss Skeeter är en 23-årig vit, ung kvinna från en relativt välbärgad familj, och hon verkar vara den enda bland väninnorna i bridge-sällskapet som inte behandlar hemhjälperna som smittobärande djur. Skeeter drömmer om att bli författare och tillsammans med Minny och Aibileens börjar hon ett mycket farligt och riskfyllt arbete – att visa världen hur de svarta hemhjälpernas värld verkligen ser ut.

Jag tycker som sagt boken är jättebra och har ni inte läst den bör ni göra det. Den tar upp ett viktigt ämne och är dessutom humoristisk och verklighetstrogen. Rekommenderas! 🙂

The perks of being a wallflower – Stephen Chbosky

image

Ni kanske minns att jag skrev om filmen med samma titel för ett tag sedan? Detta är boken filmen är gjord efter. Jag läste den på engelska, så jag vet faktiskt inte riktigt vad “wallflower” egentligen betyder, men nåt fint i alla fall! 🙂

Boken är skriven i brev-form, och det är 15-åriga (snart 16-åriga) Charlie som skriver dem, alltid med ett inledande “Dear friend” och sedan hans tankar om första dagen i High school och vad som sedan händer – om att inte haft några vänner och sedan lära känna de mest underbara personerna, om tidiga 90-talets (för det är då det utspelar sig) mixtapes, om att ha förlorat en vän och en älskad moster, om att känna sig annorlunda och förvirrad, om att känna sig “infinite” tillsammans med två fina vänner i en pickup i en tunnel med en fantastisk sång dånande i högtalarna, om att tänka alldeles för mycket och om att älska en person som är “too old for you” – om livet helt enkelt.

Det är en lättläst bok men den passar både barn/ungdomar och vuxna tycker jag – Charlies tankar och underbara tankespår, sättet han skriver på och ser på världen – det ger en den där känslan av att det finns nog hopp för mänskligheten ändå. Boken är så fin och gullig, fastän den har sina sorgliga partier, så jag rekommenderar den för den som vill läsa en tänkvärd, söt liten bok om livet i allmänhet och olycklig och lycklig kärlek, vänskap och att känna sig “infinite” i synnerhet.

Stål – Silvia Avallone

image

Den här boken läste jag inte på dess originalspråk, eftersom det är en italiensk kvinna som skrivit den, hennes debutroman är det dessutom. Och det är ganska bra! Det tar dock en stund innan man vänjer sig vid det poetiska, svepande, metafor-rika språket, men när man gjort det och kommit in i 2000-talets Italien – ett Italien långt ifrån semesterorter, historiska monument och världsberyktad gourmetmat – så är det riktigt fängslande!

Anna och Francesca är 13 år, smala och snygga och strandens blickfångare. De befinner sig på gränsen mellan barn och vuxen, deras former har utvecklats, deras bikinis är minimala och de älskar männens och pojkarnas trånande blickar. Och från balkongen sitter Francescas pappa och spionerar i kikaren på sin “hora till dotter” och hennes kompis, och svär över hur de gör sig till för killarna. Flickorna är bästa vänner, forever and ever, och tillsammans leker de oskuldsfulla, hemliga stripp-lekar för allmän beskådan med fönstret öppet, de kastar sig i vågorna och retas med killarna. Men allt varar inte för evigt. När Anna skaffar en tio år äldre pojkvän blir Francesca svartsjuk och deras tidigare så intima kanske-mer-än-vän-förhållande får en rejäl törn.

Det är väldigt intressant att läsa om nutidens Italien, hur det ser ut bortom semesterorterna. Arbetarna i stålfabriken, kvinnoföraktet, hemmafruarna, koppartjuvarna, heroinsprutorna som injiceras och slängs på husens innergårdar, rännilen av kiss från en liten flicka som – helt vardagligt – tömmer blåsan i trappuppgången – och de två oskuldsfulla, men ändå så utmanande 13-åriga flickornas värld. Och det är trevligt att man förutom Anna och Francesca också får läsa om Francescas bittra hemmafru till mor och hennes hat till sin late, misshandlande man, om Annas äldre bror Alessio och hans ändlösa jobb på fabriken och fruktlösa kärlek till före detta flickvännen som for iväg för att vidareutbilda sig, om Alessios polare som går på strippklubb och har en son som han aldrig träffar, och om Annas politiskt engagerade mamma och pappan som bara lovar och lovar och håller på med skumma affärer. Den här boken rekommenderar jag också om man vill få en inblick i hur Italien kan se ut för två 13-åriga flickor är 2001. Det är en bra bok! 🙂

Little Bee – Chris Cleave

image

Den här boken är – despite the English title, på svenska, fast originalspråket är såklart engelska. Det är en gripande och sorglig bok, men som ändå är hoppfullt skriven med glimten i ögat.

Little Bee är en 16-årig nigeriansk flicka som spenderat två år instängd på en flyktingförläggning i Storbritannien. Hon kommer äntligen ut tillsammans med tre andra flickor, tack vare att en av dem – Yevette från Jamaica – “gjorde vad som krävdes för att komma ut därifrån”. Några tjänster till en av vakterna och vips kunde han göra en liten ändring och så var de fria – som illegala invandrare utan papper. Men Little Bee har ett nött körkort och på det finns en adress till en man som hon träffade på en strand i sitt hemland, under omständigheter ingen människa borde uppleva, så hon avviker från de andra flickorna och går och går tills hon kommer fram till Kingston och knackar på dörren till Sarah och Andrews O’Roukes hus.

Sarah O’Rouke är tidningsredaktör, och hennes man har precis tagit livet av sig. Men hon inser att allt sedan den där resan till Nigeria och det fruktansvärda som hände på den där stranden så har hennes man långsamt tynat bort framför hennes ögon, och kanske var deras nu fyraårige son det enda som höll ihop det sköra äktenskapet – varför Sarah också tagit sin tillflykt hos älskaren Lawrence.

När Little Bee dyker upp i dörren strax innan begravningen skall äga rum, kommer alla minnen från den där dagen i Nigeria tillbaks. Sarah som trott att Little Bee var död, mördad av Männen, de som jämnade Little Bees by med marken och dödade alla människor som fanns där, på grund av att byn låg ovanpå stora oljereserver. Alla dödades, utom Little Bee och hennes syster – varför Little Bee är så jagad i hemlandet. Så Sarah bestämmer sig, trots sin nyss avlidne man, sin orolige älskare och så oförstörda, oskuldsfulla fyraårige Batman-son som undrar var pappa är, att lyssna på Little Bees historia och hjälpa henne.

Det här är en bok i min smak – en gripande, engagerande, spännande, så sorglig men ändå vacker historia. Och precis som jag älskade gripande Tusen strålande solar, En sorts kärlek, Allt för min syster och Morgon i Jenin, tyckte jag denna boken var jättebra. Den behandlar ett viktigt och väldigt aktuellt ämne, och berättar Little Bees hemska historia på ett nästan sakligt sätt, just för att hon lärt sig att uppskatta och glädjas över livet trots det fruktansvärda hon fått utstå. Den här boken rekommenderar jag verkligen, fast inte för den som inte gillar sorgliga slut, men gärna för den som tycker om gripande, samhällskritiska men ändå hoppfulla historier.

Hoppas ni fått några lästips nu! Och äntligen är vi hemma i Sverige – jag sitter i bilen på väg från flygplatsen nu och det är mindre än en timme kvar tills jag får träffa Pierre, efter 18 dagar ifrån varandra. Så underbart!!! Kram på er ♥

//ALiCE med ICE

Indien dag 12 – fredag 22/2-2013

Hejhej, sista heldagen här i Indien idag! Vi började dagen med en tur på riksha genom gamla Delhi. Vi åkte genom grönsaksmarknaden (ååh så fina grönsaker – synd man inte vågar äta dem!) och stannade vid en liten kryddaffär. När man kommer in sådär på smågatorna ser det ut ungefär som det sett ut tidigare – många människor, bilar och mopeder som trängs, och mycket skräp, och hundar – men inga kor. Man har faktiskt förpassat korna från huvudstaden för att det helt enkelt blev för jobbigt med trafikstockningar orsakade av lösa kor. I alla fall, när man däremot åker på de stora gatorna, är det stor skillnad mellan New Delhi och de platser vi besökt. Det är betydligt renare (mycket tack vare Obamas besök i staden för ett tag sedan), det är mer bilar och mindre rikshas, mopeder och cyklar, trafiken är lite mer välorganiserad och det finns trottoarer!! Vilken sensation, och skönt att slippa trängas med alla andra motorförsedda, tutande fordon som skall fram. Det märks att detta är huvudstaden helt enkelt!

Efter riksha-turen bussades vi till Humayuns grav. Humayun var far till Akbar som jag skrivit om tidigare, han som byggde spökstaden som bara var bebodd ett par år innan man fick flytta pga vattenbrist. Graven är förresten lite synd att säga – mer som ett litet Taj Mahal.

image

Därefter åkte vi till Indira Gandhis memorial. Indira Ghandi var Indiens premiärminister, omvald flera gånger, men hon mördades 1984. Museet var jättefint, det låg i det hus Indira bodde i, så det var en kombination av text och foton och rummen, precis som de var när Indira bodde där. Efter museet käkade vi lunch i Rådjursparken, eller Green Park eller vad man nu vill kalla den. Det var en jättefin restaurang med god grillad mat, så nu åt jag kött för första gången på två veckor (eller jag tjuvstartade igår när jag smakade pappas grillade köttbit på middagen faktiskt!). Men jag har blivit väldigt inspirerad här i Indien att laga mer vegetarisk mat när jag kommer hem, så det ska jag verkligen försöka göra! 🙂

Efter lunch besökte vi Segertornet, ett 73 meter högt torn som byggdes på slutet av 1100-talet av muslimerna som ett monument över segern över “de otrogna”, dvs icke-muslimer. Tornets övre delar hade rasat några gånger pga jordbävning och annat, men det var fint bevarat. Och högt.

image

På väg tillbaka till hotellet på eftermiddagen stannade vi vid Indian gate som ser ut ungefär som triumfbågen i Paris.

image

Eftermiddagen/kvällen kommer nog spenderas åt lite shopping och packning, och sen slocknar vi nog ganska tidigt efter en lång dag. Imorgon åker vi hem till Sverige igen, så nästa gång jag uppdaterar blir nog på svensk mark!

//ALiCE med ICE

Indien dag 11 – torsdag 21/2-2013

Hej, idag ringde klockan halv sex, men av någon anledning vaknade jag vid två och halvsov fram till klockan ringde. Igår natt var det samma sak, fast jag vaknade vid fyra… Hmm? Anyway, tidig uppstigning och med buss ner till floden direkt. Vi fick gå sista biten, men det var lite lugnare idag – alla försäljare hade väl inte hunnit dyka upp. Men nere vid Ganges var det full aktivitet, trots att klockan var innan sex. Kvinnan med den brända halsen sa glatt godmorgon, barn ville sälja ljus som man tänder och släpper i floden, folk överallt och kor och hundar såklart, och nere vid vattnet gjorde folk sina morgonrutiner. Man borstade tänderna, tvättade kläder och badade – allt i den heliga Ganges vatten,samma vatten där man sprider aska, döda kroppar och skräp.

image

image

image

image

Vi hoppade på en båt igen, och medan solen gick upp över Ganges roddes vi längs med den gryningsbelysta floden.

image

image

image

Vi stannade en stund vid det elektriska krematoriet, som är mycket billigare än likbränning. Askan går sedan rakt ut i floden och precis intill tvättar man hotellens lakan och handdukar. True story. Så nu har vi legat i lakan tvättade i heligt vatten 😉

image

Från båten promenerade vi genom gamla Varanasi tillbaka till bussen. Vilken pers – envisa försäljare, tutande bilar och mopeder, kor och hundar och hela tiden ett öga i marken för att undvika att trampa i koskit eller andra oidentifierbara substanser. Vid ett tillfälle promenerade ett gäng förbi bärandes på ett inlindat lik. Men vi överlevde! Tillbaka till hotellet och käka lite frulle, och nu när jag skriver detta sitter vi som bäst och solar vid poolen en stund. Som ni kanske förstått har det här inte varit en sol- och badresa, men vi har ändå lyckats få lite sol på våra vinterbleka kroppar mellan utflykterna, sammanlagt kanske fyra, fem timmar, så skinnet har blivit någon nyans mörkare. Efter lunch, som vi skall inta om exakt en timme, åker vi till flygplatsen för att flyga till New Delhi. Där stannar vi två nätter, så imorgon är vår sista heldag här i Indien. Nu ska jag fortsätta sola, kram kram!

Update från New Delhi 22:12: vi bor på världens flottaste hotell, huvudstaden är så ren jämfört med Varanasi och vi har köpt billiga skjortor till pojkvännerna och örhängen på marknaden. Och så har vi äntligen internet! Så nu kommer massa inlägg! Puss och godnatt

//ALiCE med ICE

Indien dag 10 – onsdag 20/2-2013

Hej hej! Som ni märker har inte internet-tillgången varit på topp, så en massa inlägg kommer komma i rad men det får ni stå ut med. Kanske kommer jag skriva samma sak imorgon för att jag inte fått tag på internet idag heller, men det märker vi! 🙂

Idag har vi haft en heldag i Varanasi, och vi började i Sarnath-parken. Sarnath-parken, eller hjort-parken som den också kallas av någon anledning som jag inte minns, är väldigt viktig för buddhisterna eftersom det var här Buddha höll sitt första tal! I parken fanns en s.k. stupa där en massa buddhister satt och mässade.

image

Efter park-besöket tittade vi in en sväng i det arkeologiska museet som låg intill, där massa gamla buddha-skulpturer fanns. Där träffade vi också några glada thailändare. Det går faktiskt en flyglinje varannan dag hit till Varanasi från Bangkok, just för att det är så många buddhister som vill åka hit.

Vi besökte också ett buddhistiskt tempel, där vi precis som när vi besökte tempel i Thailand för tio år sen, fick ta av oss skorna och täcka knän och axlar.

image

Innan vi åkte tillbaka till hotellet för lunch hann vi också med en 25 meter hög Buddha-staty som thailändarna byggt….

image

image

…samt ett litet besök på ett väveri. Vi fick se hur de vävde sina vackra tyger och såklart visade de upp en massa olika tyger. Med den gamla tekniken av väveri behövdes två personer, och tillsammans kunde dom väva tre cm per dag ungefär… Herregud så tidskrävande!!

Efter lunch hann vi med lite sol och bad vid poolen, och sen åkte vi vid halv fem-tiden med riksha ner till Ganges, fast vi fick gå sista biten eftersom inga fordon får åka ända till vattnet (fast det är det många som inte bryr sig om). Vid “ghatet”, (ghat = trappa ner till floden) myllrade det av folk som förberedde sig för kvällens arti-ceremoni, och så en och annan ko och massor av försäljare. Första bilden: Olivia och pappa i rikshan, andra bilden: när vi kom ner till Ganges.

image

image

När vi tagit oss igenom folkmassan, några klistermärken (köpta från en kvinna som blivit utsatt för ett mordförsök – hennes man hade hällt fotogen över henne och tänt på på grund av att familjen inte kunde betala honom hemgiften, men kvinnan klarade sig, dock idag illa ärrad) och indiska färger rikare (tänkte det kunde vara en bra present till Moa och Linn!) hoppade vi på en båt för att åka ut på Ganges. Vi blev rodda en bit bort där likbränning pågick. Vi fick inte fota på nära håll men vi kunde se några kroppar inlindade i skynken som skulle brännas, ett par eldar och massor av folk. En ko och några hundar mitt bland alla likbränningar också. För oss västerlänningar ter det sig en aning makabert – hur man bränner liken och slänger askan (eller halvbrända kroppar om inte pengarna räckte till tillräckligt med ved) – men på något sätt var det vackert också. Vi kom dit medan det fortfarande var ljust (första bilden) men solen gick ner snabbt och snart var det mörkt (andra bilden).

image

image

Ganges är alltså en mycket helig flod. Men den är ganska skitig också, som ni ser. Vår guide varnade oss för att inte bli chockade om ett litet bebislik flöt förbi (barn under ett år och folk med vissa sjukdomar bränner man inte), men inga sådana upptäckter tack och lov.

image

Den här artu-ceremonin hålls varje kväll, och några tusen människor samlades nere vid ghatet vi såg. Vid en artu-ceremoni hyllar man en gud, i det här fallet guden Ganga såklart. Det var mäktigt och vackert att se ceremonin från båten, det var ett folkhav av människor och så några män längst fram som ledde det hela och som höll på med eld och mässade. De två första bilderna är när det inte riktigt börjat än, innan vi rodde bort till likbränningen, och den tredje bilden är när ceremonin är i full gång.

image

image

image

Vägen hem från Ganges kan beskrivas med ett ord: KAOS. Vi gick första biten, upp för trapporna, genom alla stånd som säljer frukter och grönsaker, kläder, smycken, leksaker, klockor, skor, kryddor, vykort, mat och allt däremellan, trängandes med tusen andra människor. När vi kommit ut ur gång-sektionen där fordonen inte får vara åkte vi riksha tillbaka. Och vilken pers. (Riksha är förresten en trehjulig cykel med en liten sitt-sektion på de två hjulen där bak där man alltså sitter). Det var verkligen kaos i början och vi kom ingenstans. ALLA skall ÖVERALLT och alla skall komma först men ingen kommer någonstans alls. Och alla tutar och plingar och skriker och puttar på varandra, folk korsar gatorna genom de få luckor som dyker upp, kor och hundar trängs med bilar, tuk-tuks, mopeder, motorcyklar, cyklar, rikshas och gående. Och alla tutar, hela tiden. Proppen löstes så småningom upp så att vi kom någonstans, men trafiken är verkligen galen här. Så mycket ljud av allt tutande, och så många olika trafikanter som kör åt alla håll, visar noll hänsyn och hänger på tutan. Jag är fortfarande helt trött i öronen, haha.

När jag skriver detta ligger jag i sängen, vi har precis ätit en sen middag och jag ska strax sova, tredje sista natten här i Indien. Det här inlägget kommer dock förhoppningsvis publiceras imorgon kväll pga obefintligt wifi, men det får ni stå ut med som sagt! Det har i alla fall varit en spännande och omtumlande dag, och det är allt lite magi över Ganges. Imorgon skall vi upp tidigt och se soluppgången vid floden så nu ska jag sussa. Hoppas inte det är lika jobbig trafik imorgon.. Kram och godnatt från Varanasi!

//ALiCE med ICE

Page 1 of 4

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén