För en vecka sedan (det vill säga i söndags den 18 juli) påbörjade jag resan mot Belgien och Paulina! Tjoho! 🙂 Jag skickade rapporter under hela resan:
13:30 Antigentest avklarat!16:45 På SJ-tåg söderut!18:50 Snabbt byte till Öresundståg i Lund20:10 Paus i Köpenhamn (de kollade inte på mitt test-certifikat…………..)21:10 På nattbussen söderut!9:50 Efter en obekväm natt framme i Amsterdam Sloterjik på måndagsmorgonen! (De hade fortfarande inte kollat mitt negativa testresultat)11:00 På sista flixbussen mellan Amsterdam och Bryssel! I Nederländerna (och Belgien) obligatoriskt med munskydd i kollektivtrafiken.
Var framme i Bryssel klockan 13.45 på måndagen och tog från Bryssel Norra ett citytåg söderut då Paulinas föräldrar bor i the suburbs söder om centrum. På stationen mötte Paulina mig strax innan kl 15 och det var så fint att ses igen <3 Allt som allt tog det alltså strax under 23 timmar. Och även om natten på en flixbuss är jäkligt obekväm, inte bara för att det är obekvämt att försöka sova i ett bussäte utan också för att vid varje stopp (det var tre stycken mellan Köpenhamn och Amsterdam) ropar de i högtalarna och tänder lamporna, så kan man också tänka att det värsta som händer är att man inte sover en natt, och det har man glömt bort en natt senare. Jag bestämde mig för att se en film och släcka lampan efter första stoppet (Odense, som fortfarande var i Danmark) så jag “vaknade” (eller snarare stördes ur mina sömnförsök) då “bara” tre gånger, d.v.s. i Kolding, Hamburg och när vi korsade tyska gränsen för då gick gränspolisen in i bussen och kollade passen. Bäst sov jag faktiskt efter Hamburg för då var det ett par ostörda timmar när man också visste att ingen kommer claim:a sätet bredvid mig (jag hade fått sitta ensam på två säten hela vägen men man var ju lite rädd vid varje stopp att nån skulle behöva det). Satte ett alarm kl 9 (då bussen skulle vara framme 9.20 i Amsterdam) för säkerhets skull, men tänkte att det kommer jag ju inte behöva för jag lär ju inte sova. Men det var tur att jag satte larmet för annars hade jag kanske missat stoppet haha.
Så nu har jag alltså varit i Belgien i nästan en vecka! Det vi gjort hittills? Well, mycket tid har bara spenderats till att ta det lugnt, cuddle och vara hud mot hud för det är ju det man framför allt saknar när man är ifrån varandra. Men vi har också hunnit med att gå på restaurang i Bryssel, dricka belgisk öl, göra en dagsutflykt till en av Belgiens få sjöar (visserligen fint, men helt ojämförligt med Sverige haha), sola och bada vid husets pool (mycket lyxigt hus det här), acroyoga, besöka några av Bryssels parker och grönområden, inspekterat en CBD-affär och inhandlat THC-fritt gräs haha, det är ju lagligt här i Belgien och skall verka avslappnande utan att göra en hög, varit på ett underground latin party (som tyvärr blev avstängt av polisen vid tre-tiden, men vi hann med mycket dans tills dess), träffat Paulinas systrar Lorena och Daniela, lagat mat, sett på Young Royals och bara tagit det lugnt. 🙂
För en vecka sedan (det vill säga i söndags den 18 juli) påbörjade jag resan mot Belgien och Paulina! Tjoho! 🙂 Jag skickade rapporter under hela resan:
13:30 Antigentest avklarat!16:45 På SJ-tåg söderut!18:50 Snabbt byte till Öresundståg i Lund20:10 Paus i Köpenhamn (de kollade inte på mitt test-certifikat…………..)21:10 På nattbussen söderut!9:50 Efter en obekväm natt framme i Amsterdam Sloterjik på måndagsmorgonen! (De hade fortfarande inte kollat mitt negativa testresultat)11:00 På sista flixbussen mellan Amsterdam och Bryssel! I Nederländerna (och Belgien) obligatoriskt med munskydd i kollektivtrafiken.
Var framme i Bryssel klockan 13.45 på måndagen och tog från Bryssel Norra ett citytåg söderut då Paulinas föräldrar bor i the suburbs söder om centrum. På stationen mötte Paulina mig strax innan kl 15 och det var så fint att ses igen <3 Allt som allt tog det alltså strax under 23 timmar. Och även om natten på en flixbuss är jäkligt obekväm, inte bara för att det är obekvämt att försöka sova i ett bussäte utan också för att vid varje stopp (det var tre stycken mellan Köpenhamn och Amsterdam) ropar de i högtalarna och tänder lamporna, så kan man också tänka att det värsta som händer är att man inte sover en natt, och det har man glömt bort en natt senare. Jag bestämde mig för att se en film och släcka lampan efter första stoppet (Odense, som fortfarande var i Danmark) så jag “vaknade” (eller snarare stördes ur mina sömnförsök) då “bara” tre gånger, d.v.s. i Kolding, Hamburg och när vi korsade tyska gränsen för då gick gränspolisen in i bussen och kollade passen. Bäst sov jag faktiskt efter Hamburg för då var det ett par ostörda timmar när man också visste att ingen kommer claim:a sätet bredvid mig (jag hade fått sitta ensam på två säten hela vägen men man var ju lite rädd vid varje stopp att nån skulle behöva det). Satte ett alarm kl 9 (då bussen skulle vara framme 9.20 i Amsterdam) för säkerhets skull, men tänkte att det kommer jag ju inte behöva för jag lär ju inte sova. Men det var tur att jag satte larmet för annars hade jag kanske missat stoppet haha.
Så nu har jag alltså varit i Belgien i nästan en vecka! Det vi gjort hittills? Well, mycket tid har bara spenderats till att ta det lugnt, cuddle och vara hud mot hud för det är ju det man framför allt saknar när man är ifrån varandra. Men vi har också hunnit med att gå på restaurang i Bryssel, dricka belgisk öl, göra en dagsutflykt till en av Belgiens få sjöar (visserligen fint, men helt ojämförligt med Sverige haha), sola och bada vid husets pool (mycket lyxigt hus det här), acroyoga, besöka några av Bryssels parker och grönområden, inspekterat en CBD-affär och inhandlat THC-fritt gräs haha, det är ju lagligt här i Belgien och skall verka avslappnande utan att göra en hög, varit på ett underground latin party (som tyvärr blev avstängt av polisen vid tre-tiden, men vi hann med mycket dans tills dess), träffat Paulinas systrar Lorena och Daniela, lagat mat, sett på Young Royals och bara tagit det lugnt. 🙂
För en vecka sedan (det vill säga i söndags den 18 juli) påbörjade jag resan mot Belgien och Paulina! Tjoho! 🙂 Jag skickade rapporter under hela resan: Var framme i Bryssel klockan 13.45 på måndagen och tog från Bryssel Norra ett citytåg söderut då Paulinas föräldrar bor i the suburbs söder om centrum. På stationen…
Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.
Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).
Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.
Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.
Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).
Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.
Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.
Källor
Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.
Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.
Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet…
I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).
Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.
I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.
Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.
I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).
Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.
Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).
I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.
Källor
Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.
Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34
Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.
Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.
Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.
Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582.
Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.
I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992). Browning (1992)…
I tisdags den 29e juni fyllde jag 27 år! Hualigen sicken ålder. Men kul att fylla år! Jag tyckte det kändes deppigt att äta frukost själv på sin födelsedag (har ju flyttat in i min nya lägga nu!!!!!!!!) så jag bjöd över Olivia på födelsedagsfrulle 🙂 Det blev mango- och kokossmoothie, hallonjuice från Brämhults, nybakat bröd med gott pålägg och kaffe.
Efter frukost åkte vi till Bergsjön för att bada. Det var dock lite halvmulet så ibland liiite kallt så när två oförskämda män kom och satte sig på första parkett, öppnade varsin öl, satte på hög dunka- dunkamusik samt tände en cigg kände vi att det var dags att gå. Vi styrde cyklarna ner till Gamlestan där vi käkade lunch på Usagi! Jag beställde en födelsedagsöl 🙂
Sen sa vi hejdå och jag åkte hem och duschade etc, för jag skulle ha gäster på födelsedagsmiddag. Matilda, Mim, Popp, Erik och mamma närmare bestämt. Jag hade nämligen föreslagit för familjen att de skulle komma på min födelsedag men pappa och Olivia protesterade p.g.a. Sverige skulle ju spela match i tisdags. Jaja, alla som inte är fotbollintresserade får komma då sa jag, så mamma kom också ^^ Så blir det familjefödelsedagsmiddag imorgon 🙂
Som ni ser fick vi faktiskt plats alla sex på balkongen!! Jag har byggt en lastpalls-soffa (som jag ska köpa en anpassad dyna till idag på Bauhaus!) där man kan sitta tre, och sen klämde vi in tre stolar till. Sån himla bra balkong jag har va, i söderläge dessutom!
En ypperlig födelsedag 🙂
I tisdags den 29e juni fyllde jag 27 år! Hualigen sicken ålder. Men kul att fylla år! Jag tyckte det kändes deppigt att äta frukost själv på sin födelsedag (har ju flyttat in i min nya lägga nu!!!!!!!!) så jag bjöd över Olivia på födelsedagsfrulle 🙂 Det blev mango- och kokossmoothie, hallonjuice från Brämhults, nybakat…
