Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:
“Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”
Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.
Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!
