Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011).
Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är offer som tvingats till att bära slöja och blir kuvad av sin man, att islam skulle vara en ovanligt våldsam religion som bär ansvaret för de flesta krig som förts i religionens namn, att islam skulle vara oförenligt med demokrati, att alla muslimer vill införa sharialagar, o.s.v. o.s.v. Gardell punkterar alla dessa föreställningar på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserad. Gardell medger att det klart att det finns muslimer som vill införa sharialagar – precis som att det finns kristna som skulle vilja att lagen byggde mer på kristendomen – och det klart att det finns vissa muslimska kvinnor som mer eller mindre påtvingats slöjan – precis som det finns kristna/buddhistiska/judar/ateister/whatever som också påtvingats olika religiösa eller ickereligiösa värderingar och attribut – men detta gäller långt ifrån alla muslimer och att dra generaliserande slutsatser om folk endast baserat på att de är muslimer är rasistiskt.
Ett exempel på en myt som Gardell punkterar är att islam skulle vara en påfallande våldsam religion som för krig/terrorism i Guds namn. Detta stämmer inte. Av de 1677 väpnade konflikter som pågått i världen från slutet av Andra världskriget till 2001, handlade en överväldigande majoritet (91 %), primärt om andra saker än religion. Och av de konflikter som på något sätt hade med religion att göra så var det faktiskt buddhister som var värst, tätt följt av kristna och först därefter muslimer. Buddhister var involverade i fler väpnade konflikter, mer våld och dödande än nominella anhängare av andra religioner – de utgjorde under undersökningspreioden fem, sex procent av världsbefolkningen men var inblandade i 17 procent av världens väpnade konflikter, d.v.s. en överrepresentation om 209 procent. Ändå har vi i västvärlden en naiv bild av buddhism som en fredlig religion, vilket alltså är helt missvisande, medan islam allt som oftast framställs i media i relation till krig, våld, terror och död. På grund av denna islamofobiska “kunskapsregim” som Gardell kallar det – d.v.s. att bara viss, väldigt stereotyp information om islam kablas ut till allmänheten genom filmer, media, TV, tidningar etc – formas också vår bild av islam till att just vara associerad med krig, våld, kvinnoförtryck och terror.
En mycket läsvärd och, för att vara facklitteratur, lättillgänglig/lättläst bok som kommer att avslöja även den mest toleranta och antirasistiskt upplysta personen med vissa dolda försanthållna antaganden om muslimer/islam som faktiskt inte stämmer. Rekommenderar!
Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011). Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är…
Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga) egenskaper, och dels att samhället, genom statlig sanktion, organiseras utifrån den här idén d.v.s. med aktivt isärhållande av de olika “raserna” och i extremfall utrotning av den underordnade gruppen (som var fallet i Nazityskland).
Enligt Fredrickson kan rasismens rötter spåras tillbaka till 1300-talet och de kristnas korståg, men eftersom det teoretiskt sett alltid finns en möjlighet att konvertera till kristendom och därmed undvika förföljelse sågs de underordnade gruppernas egenskaper inte som medfödda, medan en “ren” rasistisk ideologi är essentialistisk – en grupp för följd för vad den (antas) vara, inte för vad den exempelvis tror på. Därför räknas (enligt Fredricksons definition) exempelvis inte tvångskristnandet av afrikaner under kolonialismen som ren rasism, ty trots att afrikanerna behandlades våldsamt fanns det som sagt ändå en tanke om att de kunde omvändas till kristendom, och därför var deras “underlägsenhet” inte medfödd. En rasistisk ideologi ser istället specifika egenskaper som medfödda och därmed oföränderliga. Under reconquista av iberiska halvön på 1500-talet blev “blodsrenhet” exempelvis viktigt – trots att det handlade om religion (i teorin något man väljer och inte föds till) var “blodsrenhet” (limpieza sangre) ett kriterium för att räknas som kristen, och trots att man varit kristen i generationer var ens blod alltså inte “rent” om man hade judendom eller islam längre bak i släkten, och därmed var man föremål för förföljelse/diskriminering. Här är det alltså mer tal om rasism, eftersom detta är ett essentialistiskt synsätt.
Icke desto mindre var det först på slutet av 1800-talet och under 1900-talet som rasismen antog sin mest rena form, då historiens hittills enda (och förhoppningsvis sista) “öppet rasistiska regimer” utvecklades: Nazityskland under Hitler, USA under Jim Crow (efter inbördeskriget och fram till första världskriget) samt Sydafrika under apartheid (från andra världskriget till 1990-talet). Enligt Fredrickson (2003) är dessa tre länder de enda som hittills uppfyllt de kriterier som krävs för att det skall vara tal om öppet rasistiska regimer – att det finns en officiell rasistisk ideologi företrädd av staten, och att denna ideologi upprätthålls genom lagar (specifikt förbud mot äktenskap över rasgränserna, isärhållande av olika grupper genom statlig segregation, förbud för den dominerade gruppen att inneha statliga ämbeten och rösta och avsaknaden av möjligheter, eller till och med förbud mot, att ta sig ur fattigdom för den underordnade gruppen). Både USA under Jim Crow, Nazityskland och Sydafrika under apartheid uppfyller alla dessa kriterier och var alltså “öppet rasistiska regimer”.
Icke desto mindre finns det förstås andra samhällen som uppfyller/uppfyllt delar eller några av kriterierna. I Sverige är arbetslösheten och fattigdomen exempelvis mycket högre bland utrikes födda, vilket kan bero på att dessa diskrimineras på arbetsmarknaden – här är det alltså tal om en strukturell rasism. Vi har dock inte någon statligt sanktionerad rasism och därmed är det alltså inte tal om “ren” rasism, åtminstone inte enligt Fredricksons (2003) definition (men det finns såklart de som inte instämmer).
Hur som helst, mycket intressant och insiktsfull läsning, en mycket bra introduktion om man är intresserad av rasism och dess historia.
Det här är en ca 120 sidor lång exposé över rasismens historia, exklusive en läsvärd bilaga om termen “rasism”. Fredrickson definierar här rasism som dels en idé om att det finns raser (det gör det inte rent biologiskt – alla människor tillhör rasen homo sapiens sapiens) och att dessa raser besitter medfödda (och därmed oföränderliga)…
Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med nedslag både i populärkultur som filmer och böcker och i faktisk politik. I Afrikanen-kapitlet får man exempelvis läsa om hur kung Gustav den III (“teaterkungen”, han som blev skjuten på en maskeradbal) såg en riktig profitmöjlighet i slavhandel då den allmänna europeiska opinionen hade börjat svaja, vilket gjorde att priset på slavar ökade – KA-CHING tänkte han då, och hjälpte till att underlätta slavhandeln via den svenska kolonin St Barthélémy som tillhörde Sverige 1784-1878. När resten av Europa började fundera på om det verkligen var så soft att handla med slavar såg Sverige alltså till att göra lite extra profit. Fresh. I kapitlet om samer lärde jag mig att ordet “fattiglapp” kommer från stereotypen av samer (vilka nedvärderande kallades för “lappar”) som fattiga, och att Liseberg så sent som år 1932 huserade en exotifierande utställning med levande samer och renar i en uppbyggd “autentisk lappmiljö”, för betraktarna att beskåda som på ett zoo.
Det sista kapitlet handlade om “zigenare”, eller romer som gruppen kallar sig själv och därför är det ord man skall använda när man pratar om gruppen, och det är beklämmande läsning (liksom hela boken). Här får vi bland annat läsa om den systematiska diskriminering som romer fått utstå i princip sedan de fanns närvarande i Sverige (de första historiska källorna vittnar om 1200- och 1300-talen) och som bland annat manifesterats i vägran att ta emot romska överlevare från Förintelsen, trots att romer, liksom judar, också hamnade i förintelseläger på grund av sin “ras” (om detta skriver Maj-Gull Axelsson i den fantastiska romanen Jag heter inte Miriam).
Från statligt förmynderi, apartheid (på St Barthélémy då det var en svensk koloni), rasbiologi, rashygien, tvångssteriliseringar och skallmätningar till dagens fortsatta rasism i form av exempelvis attacker mot romska läger, olagliga polisregister och en allmän främlingsfientlig stämning mot nyare invandrargrupper från bland annat Mellanöstern – Sverige har långt ifrån ett rent samvete vad gäller rasism. Detta är en bok som alla borde läsa, både för allmänbildningens skull (det är viktigt att förstå Sveriges roll i rasismen både då och nu) men också för att kunna vara en aktiv antirasist. Rekommenderar starkt.
Jag har just läst klart den populärvetenskapliga boken Det ohyggliga arvet av Christian Catomeris, som på ett systematiskt sätt går igenom svensk rasism från medeltiden till modern tid, utifrån ett antal rasstereotyper: afrikanen, asiaten, orientalen, samen, juden, finnen, “tattare” (resande) och romer. Varje kapitel belyser alltså Sveriges bild av dessa grupper under historiens gång, med…
Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom in i storyn, och då och då är det svårt för mig att helt fatta de australienska referenserna, men annars är detta en fantastisk bok! Precis som I’ll give you the sun från 2014 av Jandy Nelson (en annan underbar ungdomsbok jag gav till Daisy och tvingat alla jag känner att läsa p.g.a. så bra, vilket jag bl.a. skrivit om här) är detta en roman med ett fantastiskt, finurligt, färgstarkt, roligt och levande språk, skriven ur ett barn/ungdomsperspektiv. Den här boken är dock mycket mörkare än Jandy Nelsons men det är lite samma feeling. Teenage love and agony, en nästan-magisk verklighet (eller?), hjärtevärmande karaktärer, spänning blandat med kul och underfundighet, drama och komedi och thriller i ett, och fina perspektiv på teman som klass, relationer, brottslighet och vad det är att vara en god människa.
Om jag ska berätta lite om storyn så handlar det om 13-åriga Eli Bell som efter en liten övningskörningstur med sin babysitter Slim, notorious ex-criminal, ser sin bror August, som är selektivt stum, skriva random meningar i luften (något han brukar göra för att kommunicera). “Your dead is a dead blue wren”, och “Caitlyn Spies”. Om och om igen. Men vad betyder det? Ingen vet, förutom att det är svaren. Svaren på frågorna. Och därifrån får vi följa med huvudkaraktären Eli (så fint namn för övrigt) och hans bror August/Gus i deras ibland ganska mörka liv bland droger och kriminalitet, i resan mot svaren på frågorna.
Jag älskade denna bok, precis som jag älskade I’ll give you the sun! Så skönt att läsa opretentiösa ungdomsböcker som är spännande, vackra och roliga (jag både skrek och skrattade högt flera gånger) som omväxling mot alla olika fackböcker jag läser.
Din stund på jorden – Wilhelm Moberg (1963)
Jag har också lyssnat ut Din stund på jorden av Wilhelm Moberg (1963) som jag blev sugen på efter att ha läst om Sandra Beijers läsupplevelse. Moberg är förmodligen mest känd för sin Utvandrarna/Invandrarna-svit (som är fantastiska) men man borde verkligen inte missa denna lilla pärla, som är en hyllning till livet. Jag önskar nästan jag hade läst denna istället för lyssnat, för den var fylld av vackra citat, men ett som jag skrev ned som fastnade i mig var:
“Vad jag sorglöst förslösade, blev det bäst tillvaratagna”
Den som uttalar dessa ord är bokens huvudkaraktär, utvandrade Albert Carlson. På ålderns höst, vilken han spenderar på ett hotellrum i Kalifornien, ser han ut över Stilla Havet och hör dess vågor, medan han minns tillbaka på sin ungdom i Småland med nostalgi men också ett starkt vemod. Det han sorglöst förslösade under sin ungdom, blev de dagar som han bäst tog tillvara – kanske just för att han “förslösade” dem genom att leva för dagen.
Genom romanen väver Moberg skickligt ihop Alberts simpla vardag under hans sista månader i livet och i Kalifornien, och hans barn- och ungdom i Småland och Sverige. Framför allt återkallar Albert tillbaka minnet av sin storebror Sigfrid, som dog alltför ung vid nitton års ålder. Varför fick han inte leva, som Albert fick? Och vad har han egentligen gjort med sitt liv, sin stund på jorden?
Boken är en hyllning till livets skörhet och till att leva det fullt ut, ty det är efemärt och det är det som är det vackra med det, men också det bräckliga. Jag tyckte mycket om boken och rekommenderar alla att läsa den. Jag avslutar med samma vackra citat som Sandra Beijer gör:
Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!
Boy swallows universe – Trent Dalton (2018) Jag har läst ut boken Boy swallows universe av Trent Dalton (2018). Det är en ungdomsroman som jag fick låna av Daisy när jag hälsade på henne i början av juni, och som jag nyss läste de rafflande sista sidorna ur. Det tog några sidor innan jag kom…
Juni har varit lugn och till en början väldigt somrig. Månaden avslutades med lite sämre väder kanske, men åtminstone i början (medan man fortfarande jobbade) var det otroligt varmt. I juni gjorde jag min sista dag på Kunskapsskolan (för till hösten ska jag byta jobb, yaay!), jag fyllde år (ett år kvar tills trettio nu) och hann med en hel del natur, socialt, läsande, fina filmer och annat smått och gott. Här kommer en liten sammanfattning.
Månadens sociala
Den här månaden fyllde Falke två år, och vi var på tvåårskalas. Kolla sicken gullis.
Falke och dens föräldrar Alex och Sofie <3
Jag tog en tur till Daisy och Erik i Malmö. Jag var bara där över natten, men det var så fint att träffa dem båda igen. Jag sov hos Daisy som flyttat till ett underbart (men ännu inte helt färdigställt) kollektivhus och det var så mysigt att hänga där. <3
Det var också midsommar, i år igen. Förra midsommaren var ju Daisy och Lise hos oss i Spekeröd och jag hade bjudit in dem i år igen. Tyvärr kunde inte Daisy ansluta denna gång, men Lise kom – och hennes föräldrar! De hade bilat från Frankrike och det var succé. Vi sa att det kändes lite som att vi var ihop och våra föräldrar för första gången skulle mötas, typ som på ett bröllop eller nåt, men Lises föräldrar matchade hur bra som helst in med oss. En toppen-midsommar.
Veganska “ägghalvor” d.v.s. avocados med tångrom och vegansk majonnäs mmmmBröd som Emil bakatLise och hennes mamma får fördrinkLunch ätsMargit var där också!Post-lunch-badSånt fotogénique! Det är Are som är fotografenTänk att Lise hade såhär kort hår för två år sedan!?Post-bad-hängDet spelades kubbSen var det frisörsalong à moiÄven Lise fick sig en frissaAlbus höll kollSåhär blev det på Lise, fint va?Mark, Lise och hennes mamma Nathalie. Hunden Jolene inte på bild 🙂Sen bestämde vi oss för att gå och plocka blommor för (mycket sen) midsommarkrans-verkstad. Här ser ni också både Olivias och Lises håruppsättningar!Det bands och fixadesDet är Are som står för de vackra korten i motljus<3Såhär blev det!Lise gjorde en till mamma också!Are fick låna min vid middagenGullisarMidsommarmiddagGruppfoto dagen efterEtt tillOch när Lise och hennes föräldrar hade åkt tog vi ännu ett par gruppfoton på kvällen
En eminent midsommar!!
Månadens natur
Den 10e juni hade jag bokat “hemlig date” med Are sedan typ februari. Jag och Olivia gav ju pappa i födelsedagspresent paddling i Vättlefjäll med oss, och nu tänkte jag att jag skulle ge Are detsamma till hans födelsedag (som är den 13e juni). Sagt och gjort, paddling i Vättlefjäll blev det! Han blev jätteglad 🙂 Han fick också en annan födelsedagspresent på själva födelsedagen, nämligen kylskåpspoesi som blivit mycket omtyckt. Men åh, Vättlefjäll ändå <3 Så jävla fint!!
Inne i kanalerna är det magiskt vackertStilla vatten och stilla naturVi såg en huggorm!!Lunch-paus på öUte på öppet vattenEn snygging
En mycket vacker lördag, dagen efter min och Ares paddling faktiskt, bestämde Andrews family sig för att mötas upp på Amundön. Jag och Olivia cyklade dit, en härlig 25 km cykeltur från mig i Kortedala. Amundön, också så himla fint. Två av Göteborgs pärlor, långt i nordost och långt i sydväst, på en helg.
Ett av 2023 års kalenderkort måhända?På väg till andra sidan udden för ett bad……eller kanske inte alls? För mycket maneter och tång för Olivias och mammans smak
Ja, och så var ju jag och Are i Tiveden också nu i slutet av juni, som jag redan berättat om. Snabb-repetition:
Huset vi bodde iPlatsen jag badade påVi som var därBerg vi stod emellanSjö vi åt lunch vidPotatis jag skalade.
Slut på bilder från Tiveden, man får titta i tidigare inlägg. 🙂
Månadens födelsedag
Ja, och så fyllde jag år då. Och även Are, men det har jag ju redan berättat om. Men min egen födelsedag måste få en egen kategori eftersom det var så trevligt. 🙂
Vi började med att åka hem från Tiveden, vilket vi gjorde i etapper där vi besökte olika vattenfall. Tyvärr var alla uttorkade :)) Men det var fint i alla fall. Som den här utsikten:
Som sagt, fin utsikt i alla fall!Vid detta andra stopp (som jag inte minns vad det heter) åt vi matTredje stoppet var på Vargön, där vi såg detta “vattenfall”
Och sen kom vi fram till Spekeröd! Där fanns ett helt program planerat, så himla himla gulligt <3 Älskar min familj!! Först ut var mammas gren: ölprovning!
Olivia och pappa mycket koncentreradeJag och Emil var i samma lag (det var blindtest)Till slut fick vi reda på alla ölArbogan var med som en joker
Till slut fick vi reda på alla öler. Olivia och pappa satte alla, jag och Emil 6 av 8 och Are, den öl-nörden, 5 av 8! Men det var kul att jag och Are har lik ölsmak, åtminstone vad gäller IPA:or. Även om ingen av dem var hazy (som är min favorit) så var de två IPA:orna som var med både min och Ares favoriter. Arbogan hamnade sist på listan hos oss båda också, nästintill odrickbar. En 10 %-ig lager. Konstigt nog pappas favorit på blindtestet!?
Den helt fantastiska maten
Maten, sen. Det var så JÄVLA gott. Friterad zucchini, hemmagjorda dumplings och en fantastiskt god umamig soppa som puttrat i flera timmar.
Kockarna och efterrätts-drinken i förgrunden
Tack älskade älskade familj för den fina födelsedagen <3 <3 <3
Månadens böcker
Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat – Kerstin Thorvall (2013)
Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Jag skrev om boken här.
Mödrar och sönder – Per Anders Fogelström (1991)
En fristående fortsättning på en av Per Anders Fogelströms Stockholms-skildringar, denna gång utspelar den sig kring förra sekelskiftet på Kungsholmen. Läsvärd, även om den inte var lika bra som Barn- och Stad-serierna. Skrev om här.
Ras och vithet (2011)
En mycket intressant, läsvärd och lärorik antologi om just ras och vithet och om svenska rasrelationer idag och igår, redigerad av Tobias Hübinette. Skrev om här.
Vidare håller jag också på att lyssna på Din stund på jorden av Wilhelm Moberg, men den är jag inte klar med ännu, och så håller jag också på med diverse andra böcker på temat rasism, som jag förmodligen kommer läsa ut i juli istället. 🙂
Månadens filmer
High life (2018)
En rymdfilm starring Robert Pattinson. Den hade potential, men var mycket märklig, så…. nä. 1,5/5.
Interstellar (2014)
Are blev chockad över att jag inte hade sett Interstellar, så vi såg den. En episk och smart film set in a future apocalypse, som självklart är värd sina höga betyg. 4 av 4.
The father
En psykologisk thriller, eller ett thriller-aktigt spykologiskt drama med Anthony Hopkins och Olivia Coleman i huvudrollerna, båda briljanta. Det är andra gången jag ser filmen som är mycket smart och intressant berättad ur en gammal dement mans perspektiv. Se den! 4 av 4.
Aftersun (2022)
En lågmäld men mångbottnad film om relationen mellan förälder och barn, och hur föräldraskapet inte är svartvitt. Man kan vara en fantastisk förälder och samtidigt inte så bra. Filmen utspelar sig under en charterresa till Turkiet, ditt pappan Calum tar med sin 11-åriga dotter Sophie. Man förstår ganska snabbt att Calum och Sophies mamma sedan länge är separerade men att relationen ändå är bra. Far och dotter carpar järnet ur resan, solar, badar, spelar biljard och äter gott, men efter att solen gått ner lurar mörkret. Calum försöker hålla ihop det och Sophie är kanske ibland den vuxna. Hjärtat brister. En mycket bra film med a lot of trust in the viewer (d.v.s. det skrivs absolut inte på näsan hör utan det är subtilt och lågmält som sagt) och det tycker jag om. Hjärtskärande draman är verkligen en av mina favoritgenrer och skådespelarna här är briljanta. Rekommenderar! 4 av 5!
Jesus Christ superstar (1973)
Are ville verkligen verkligen att vi skulle se denna gamla dänga så så blev det. Sevärd och intressant, speciellt med alla anakronismer (ett ord jag nyss lärt mig som betyder kronologiskt felaktig rekvisita, kostym, ord mm som är placerade med intention) och för att det är kul att se film från 70-talet. Men det räcker att se den en gång. 3 av 5!
Juni har varit lugn och till en början väldigt somrig. Månaden avslutades med lite sämre väder kanske, men åtminstone i början (medan man fortfarande jobbade) var det otroligt varmt. I juni gjorde jag min sista dag på Kunskapsskolan (för till hösten ska jag byta jobb, yaay!), jag fyllde år (ett år kvar tills trettio nu)…
I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011).
Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991)
Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om den jättemycket. När jag hade lyssnat klart på Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn (som jag skrivit om här) läste jag fortsättningen Mina drömmars stad (som jag skrev om här) utan att veta att det var en fortsättning på barn-serien. I brist på fortsättningen i den serien köpte jag alltså en annan Fogelström-bok, nämligen denna, Mödrar och söner från 1991. Den utspelar sig också i Stockholm i en svunnen tid, närmare bestämt kring förra sekelskiftet och den omvälvande tiden det nya seklet innebar, såväl för Stockholms invånare som för stadens utseende och arkitektur. Jag läste nu att boken är en fristående fortsättning på tidigare böcker, men det var inga problem att hoppa rätt in i denna. Tyvärr tyckte jag inte riktigt den höll samma mått som Barn- och Stad-serien hittills gjort, den känns liksom lite mer… hoppig? Ofärdig? Jag vet inte, men jag kommer inte lika nära karaktärerna. Icke desto mindre läsvärd och det är en mysig bok att försvinna i till morgonkaffet.
Ras och vithet – Tobias Hübinette (2011)
För en historiekurs jag läser nu i sommar har jag bl.a. läst den här antologin, Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette men med bidrag även från andra forskare och skribenter som på olika sätt närmar sig bokens tema, nämligen svenska rasrelationer igår och idag. Den första delen av boken har en historisk ansats och består av ett gäng essäer som på olika sätt analyserar Sveriges historiska relation till ras och vithet. Bl.a. analyseras Rasbiologiska institutets fotografier av olika människor och dess konstruktion av vithet med hjälp av rekvisita, ljussättning mm – ty eftersom vitheten inte kunde bevisas med hjälp av fotografier fick man ta till andra hjälpmedel, i synnerhet när de som ansågs vara andra raser (t.ex. finnar) också var ljusa och blåögda. En annan essä analyserar en svensk-amerikansk nybyggartidning från 1800-talet och hur vita svenskar inte alltid betraktades just som vita, vilket ytterligare tydliggör att “vithet” är en flytande kategori som beror av kontext. Detta är egentligen det alla författare har gemensamt, nämligen synen på vithet som en konstruktion som varierar beroende på tid och rum. Bara för att man är ljus i hudfärgen betraktas man inte nödvändigtvis som vit, och vice versa.
Andra delen av antologin består av essäer som snarare analyserar ras och vithet utifrån samtiden. Detta tycker jag är den mest intressanta delen, speciellt Hübinettes eget bidrag som diskuterar den specifikt svenska “färgblinda antirasismen” d.v.s. den ängslighet som finns i Sverige som gör att vi gärna pratar om rasism, men inte om raser, utifrån någon slags, för att citera Hübinette, “den som sa’t han va’t”-logik – pratar man om raser är man rasist. Men Hübinettes poäng är att bara för att man inte pratar om det försvinner det inte. Ras är visserligen inte ett biologiskt faktum på så sätt att man kan prata om olika djurraser – vi alla tillhör rasen homo sapiens sapiens. Icke desto mindre har idén om att raser finns en mycket stor påverkan på människor och på samhället än idag, i allra högsta grad. Arbetarklassen i Sverige är i allt högre grad rasifierad, ditt liv kommer att begränsas om du inte anses tillhöra den vita “rasen”. Ras är fortfarande en mycket materiellt (och även psykologiskt) betydelsefull kategori som präglar hela vårt samhälle, och därför måste vi prata om det och benämna det vid dess rätta namn. Som Per Wirtén sammanfattar den debatt om Mångkulturellt centrums satsning på rasfrågan 2012-2014 (som är den som Hübinette i sin essä analyserar): “Det finns vägande argument för rasbegreppet. Det är till exempel motsägelsefullt att diskutera rasdiskriminering, strukturell rasism och det koloniala arvet, men samtidigt upprätthålla ett starkt tabu mot ordet ras. Rasdiskriminering utan raser blir som ett klassamhället utan klaser, eller ett patriarkat utan kön; det blir subjektslöst” (citerat av Hübinette, 2011, s.246).
Detta är en mycket läsvärd, intressant och lärorik bok som alla – i synnerhet vita – bör läsa. Allmänbildande och tankeväckande.
I juni läste jag ut två till böcker! Mödrar och söner av Per Anders Fogelström (1991) samt antologin Ras och vithet redigerad av Tobias Hübinette (2011). Mödrar och söner – Per Anders Fogelström (1991) Jag köpte Mödrar och söner second hand för ett tag sedan, eftersom jag hade börjat lyssna på Barn-serien och tyckte om…
Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. Detta är en mor-och-dotter-skildring. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Hela boken är skriven som ett långt brev till Alberte, där Signe berättar om den ständiga ångesten, den oförklarliga oron, den som pickar i bröstet och gör det helt omöjligt att leva ett normalt liv. Jobbet som modetecknerska går som på räls – Signe nådde sin dröm trots att alla var emot det – men livet som mor och maka går åt helvete.
I början hade jag lite svårt att hänga med i det förändrade berättarsättet men man kommer snabbt in, och liksom de två tidigare böckerna är detta en jättebra bok och en naturlig fortsättning på de tidigare två. Jag tycker mycket om Kerstin Thorvalls sätt att skriva, och jag är ju en sucker för historiska romaner (nu är vi inne på 50-tal). Rekommenderar hela denna romansvit!
Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap…
Ännu en månad har gått, som började extremt kall. Direkt efter att jag och Are anlänt till Göteborg efter Stockholmsvistelsen så gick jag till Bältesspännarparken för att fira Första maj med syndikalisterna. Trots regnet och rusket var det UNDERBART.
Månadens sociala häng
Jag åkte till Floda en fredagseftermiddag och hände med Lina:
Jag och Olivia bestämde spontant en fin dag i början av maj att vi skulle ses vid Delsjön på picknick och bad. Därefter rullade vi ner till Matilda och Milla på middag och häng, och så avlöste Are och Olivia. En så härlig spontan lördag!
Jag och Are blev bjudna över till Alex, Sofie och Falke på söndagsgrillning i solen på deras innergård. Vilken lyx.
Månadens natur
Lärjeån är fantastiskt fin på försommaren. Jag och Are gick ner en ljus kväll och insöp naturen.
Jag och Olivia bjöd också pappa på kanotande i Vättlefjäll! Detta var vår födelsedagspresent till pappa planerad sedan februari och det blev en riktig kanondag. Det är SÅ lyxigt att vi har Vättlefjäll så lättillgängligt här i Gbg.
Månadens scenframträdande
Mamma bjöd mig och Olivia på cirkus i form av Cirque du Soleil på Scandinavium vilket förstås var otroligt imponerande. Vilken kroppskontroll och vilken flexibilitet. Och sedan, icke att förglömma, Skogsfesten! Massor av bra band som jag inte minns namnet på men Boo boo bama orchestra var en höjdpunkt (otrolig scennärvaro, så queert och glittrigt och sexigt allt på samma gång), liksom Slowgold och Girafe.
Månadens filmer
Jag har inte sett så mycket film i maj, men jag tror jag sett åtminstone en mer än Murina? Men det är den jag har skrivit ner, och så här skrev jag om den:
Murina (2021)
I beskrivningen på Drakenfilm står det att detta är en “sunshine” noir, och det förstår man när man ser den. En till synes paradisisk ö i Adriatiska havet är Julijas hem, en brådmogen flicka i övre tonåren som, trots idyllen, inget annat vill än att lämna ön, eftersom hennes pappa där styr med järnhand. När en förmögen familjevän kommer på besök för att diskutera affärer ser hon sin chans. En suggestiv film som trots sitt solskimmer ständigt har nåt mörkt lurande i hörnen. Bra! 4 av 5.
Månadens böcker
I maj har jag läst ut I skuggan av oron av Kerstin Thorvall (2013), som jag skrev om här, Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist , som jag skrev om här, och Kapital, rationalitet och sammanhållning – introduktion till samhällsteori av Boglind, Eliaeson & Månson (2005), som jag inte har skrivit om men använt som kurslitteratur i min senaste tenta i sociologi A. En mycket användbar bok om man vill förstå sig på de sociologiska klassiker-gubbarna Marx, Weber och Durkheim bättre!
Ännu en månad har gått, som började extremt kall. Direkt efter att jag och Are anlänt till Göteborg efter Stockholmsvistelsen så gick jag till Bältesspännarparken för att fira Första maj med syndikalisterna. Trots regnet och rusket var det UNDERBART. Månadens sociala häng Jag åkte till Floda en fredagseftermiddag och hände med Lina: Jag och Olivia…
Jag var på festival förra helgen! Med Erik och Lisa. Det var mycket trevligt och såg t.ex. ut såhär, tror detta var när Slowgold spelade på fredagkvällen:
På Slowgold
Men innan dess hände förstås massa saker! Först och främst körde vi dit från Göteborg på fredagseftermiddagen. Det var spännande ända in i det sista kring vilken bil det skulle bli men den gamle nästan-veteranbilen hann bli klar på verkstan så Erik hämtade den och sen Lisa och sen mig lagom till jag slutade. Väl på plats på festivalområdet fixade vi våra sängplatser (jag sov bekvämt i bilen med tre lager liggunderlag, och de lite mindre bekvämt i tält) och sen var det dags att festivala!
PiprökarN
Vi rökte till exempel pipa! En ny upplevelse för min del. Arv från Eriks farfar!
En mycket tinder-vänlig bild right?En inte lika tinder-vänlig bild?En helt otrolig spaghetti med “kött”färssås som serverades på fredagskvällen
Och nu tror jag Slowgold snart är på G att spela där nere på scenen! I förgrunden syns gamla bekanta i form av Claes, Annelie och Wendela!
Slowgold var toppen! Och här på bilden nedan syns också den orange-klädde sångaren i Boo boo bama orchestra som vi såg dagen efter
Lite senare på kvällen
Ja och vad hände sen efter att Slowgold hade spelat? En massa andra band spelade som jag inte minns namnet på men som var jättebra. Vi drack vin och dansade på och trots att det var mycket kyligt hade jag det mycket trevligt. Här är klockan mitt i natten när vi tar en paus i en hängmatta.
Ny dag! Jag började dagen med morgondopp och frukost vid bryggan.
Vi spenderade ganska lång tid vid sjön innan vi gick tillbaka upp till festivalområdet för att kolla på dagens band, som inleddes med en jazztrio som hette något med “Knarrby” om jag minns rätt. Mycket trevligt!
Ja, på dagen var det varmt!
Sen hade det blivit lite kallare framåt eftermiddagen, och tyvärr lite mulnare (?). Mer kläder på!
Min bäste festkompanjon och ja. Ja, alltså han är ju inte bara en bra festkompanjon utan en mycket kär vän också som tyvärr ska flytta till Stockholm nu :(((((
Ja men det var väl typ det tror jag? Tack Skogsfesten för denna gång! Favorit i repris från 2019, då jag senast var på Skogsfesten:
Jag var på festival förra helgen! Med Erik och Lisa. Det var mycket trevligt och såg t.ex. ut såhär, tror detta var när Slowgold spelade på fredagkvällen: Men innan dess hände förstås massa saker! Först och främst körde vi dit från Göteborg på fredagseftermiddagen. Det var spännande ända in i det sista kring vilken bil…
Jag har lyssnat ut andra delen av Kerstin Thorvalls semibiografiska trilogi! I skuggan av oron, som så passande beskriver den känsla som Signe Thornvalls mamma Hilma ständigt befinner sig i – oron över att det där som Sigfrid sa innan han gick bort, att “det blir lagom på Signe”, inte stämmer, utan att även Signe ärvt hans sinnesjukdom, den som gör honom manisk i perioder.
I denna del får i följa Hilma och Signe och hur de framlever sitt liv utan fadern och maken Sigfrid under 1930- och 1940-talen. Många beklagar sig över stackars Hilma som blivit ensam med tonårsdottern, men själv tycker Hilma bara att det känns skönt, för nu slipper hon oroas över Sigfrids tendens att skämma bort och hetsa upp flickan. Istället har oron över maken ersatts av en ständig oro för dottern Signe, Kerstin Thorvalls alter ego. Visserligen går det bra för Signe i skolan, men hon är en känslig flicka och relationen till modern är komplicerad, precis som Kerstins egna relation med sin mamma.
Jag tyckte boken var jättebra och en naturlig fortsättning på föregående När man skjuter arbetare. Om den förra kretsade kring relationen mellan Hilma och Sigfrid, kretsar denna kring relationen mellan Hilma och Signe. Kommer nästa och sista del kanske kretsa kring relationen mellan Signe och någon annan…? Hur som helst rekommenderar jag denna bok, som skildrar en svunnen tid utifrån relationerna, på ett fängslande sätt i all sin vardaglighet, precis som en modern klassiker skall göra.
Den rödaste rosen slår ut – Liv Strömquist (2019)
I Den rödaste rosen slår ut från 2019 tar Liv Strömquist itu med Leonardo DiCaprios många och flyktiga kärleksrelationer, och ställer sig frågan: varför lyckas inte Leonardo få en kärleksrelation att hålla? Varför går han hela tiden från blond, snygg baddräktsmodell till en annan, utan att lyckas bli kär? Varför är det överhuvud taget så svårt att bli kär i dagens senkapitalistiska samhälle…? Detta försöker Liv svara på med hjälp av sociologiska teorier från bl.a. husgurun Eva Illouz, som Liv ofta nämnt i både En varg söker sin podd och Stormens utveckling som båda är två av mina favoritpoddar just för att Liv Strömquist a.k.a. min husguru medverkar.
De sociologiska teorier som Liv använder för att “kanske, kanske” (som hon ofta skriver som någon sorts brasklapp) förklara samtidens brist på äkta kärlek och commitment är komplicerade, och trots att det är ett seriealbum liknar det snarare en populärvetenskaplig skrift med illustrationer, men hon kan sin grej av att ta akademin till folket och på ett enkelt sätt tillgängliggöra teorier för att förstå samtiden. Jag tycker fortfarande att Liv Strömquists bästa bok är Kunskapens frukt från 2013, men den här är absolut också mycket läsvärd och jag har köpt hem Eva Illouz’ bok Därför tar kärleken slut för att läsa originaltexten som Liv så mycket utgår från i denna bok.
Liv är så smart! Älskar hennes hjärna! Läs denna bok!
I skuggan av oron – Kerstin Thorvall (2013) Jag har lyssnat ut andra delen av Kerstin Thorvalls semibiografiska trilogi! I skuggan av oron, som så passande beskriver den känsla som Signe Thornvalls mamma Hilma ständigt befinner sig i – oron över att det där som Sigfrid sa innan han gick bort, att “det blir lagom…
