Ändå bra tror jag? Summa summarum? Jobbigt att börja jobba igen dock. Så jobbigt att jobba heltid. Men kände mig ändå utvilad efter jullovet after all.
Vad har du gjort?
Nyår firades i Spekeröd (även om det tekniskt sett var i december). God mat åts, och Ellen var där. Skrivit tenta som jag fick VG på. Börjat jobba igen, energized efter ledighet (som försvann efter ungefär en vecka). Sett filmer på filmfestivalen. Klättrat. Börjat leta hus med Are! Fått lånelöfte! Vart på examensceremoni när min bästa person blev färdig socionom!
Vad har du läst?
Har skummat en jäkla massa akademiska artiklar om education for sustainable development för en doktorandansökan. Har läst Allegro pastell och Women, race and class men den senare har jag inte hunnit läsa ut ännu.
Vad har du sett för film/TV?
Good will hunting (1997)
Såg åtminstone halva innan jag gav upp pga trött – det var inte jag som valde den och ja, den föll mig inte riktigt i smaken helt enkelt.
This is going to hurt (2021)
Briljant brittisk TV-serie i sju avsnitt. Lite Grey’s anatomy-feeling fast mindre cringe, mindre alarmism och mer brittisk sarkasm + queert. Kul men också lite deppigt. Finns på HBO. Rekommenderar!
Tillsammans (2000)
En film jag och Are såg om (fast han hade aldrig sett den) pga, ja, bra? 🙂
The hunger games (2012)
En klassiker som håller måttet riktigt bra! Så många episka scener.
Idag var det sista dagen på jullovet, imorgon börjar verkligheten igen. Känner mig ändå ganska pepp! Så skönt också för snart är det ju sportlov igen! 😀 Ska bara jobba sex veckor och sen lite respit. Vårterminen går ju alltid snabbt och jag har ändå planerat upp mina kurser åtminstone en månad framåt i detalj, och hela terminen på ett övergripligt plan så det känns bra.
De senaste dagarna har varit kyliga. Det har varit soligt och krispigt, men idag när jag tog en promenad med Jonna i Norsesund var det snarare grådisigt men samtidigt flera minusgrader. Den galningen hoppade ändå i plurret!! Men vackert var det 🙂
Den sista bilden var från min mobil och de andra från Jonnas. Hon måste ha mycket bättre filter??? Blev så grått på min bild?? Haha.
Som sagt, imorgon börjar vardagsrutinerna igen. Men innan dess ska jag läsa ut Harry Potter och se nåt avsnitt av någon dokumentär eller så. Vi hörs!!
Ett nyårslöfte jag gett mig själv är att äta utomhus minst en gång i månaden, så idag checkade jag av januari!
Såg typ ingenting när jag tog bilden men var ju tvungen att ha bildbevis för *bloggen* haha. Promenerade runt Bergsjön och tog motsatt håll mot vad brukar ta för att komma till utkikspunkterna mot Kviberg på slutet av rundan, där jag satte mig för att äta min matlåda.
Blandat och upp och ner. Hade mycket att göra på jobbet med slutet på terminen, men inte så det blev överväldigande. Har gjort min första termin på MÅG nu och överlevt och till och med mer än så tror jag! Jag trivs! 🙂 Den allra sista jobbdagen kom jag dock aldrig fram pga tågkrångel haha. Tog denna bild någonstans mellan Trollhättan och Göteborg, finklädd och allt, men kom aldrig fram:
Hur var jul och nyår?
Det bästa med julen var nog den 23e då det var så fint väder och vi gick ut på en promenad i skogen och stekte korv i en solfläck. Ozzy var med också och det var bara väldigt mysigt och härligt. Julen var fin under omständigheterna, men det var skönt att komma hem på annandagen. Även nyår var fin! Vi fick bortfall pga att Mim blev sjuk men vi var fem tappra själar (Are, jag, Olivia, Emil och Ellen) som firade i Spekeröd och det blev riktigt trevligt! Jag hade gjort förrätt i form av filodegsrutor (skulle egentligen varit smördeg) med ett lager ost och sedan stuvad grönkål + citronzest eller stuvade kantareller + rårörda lingon. Olivia och Emil hade ordnat huvudrätt i form av biffar med ugnsrostad potatis och en fantastisk rödvinssås och Are hade gjort chokladpaj till efterrätt. Vi lekte mörkgömme i sedvanlig ordning mitt i natten!
Vad såg du för TV/film i december?
Scener ur ett äktenskap (1974)
Jag bestämde mig för att se den här klassikern en fredagkväll då jag var ensam hemma. Jag såg de första två timmarna den kvällen och sista delen några dagar senare. Insåg dock nu när jag ska skriva detta att det jag sett är den nedklippta filmversionen à tre timmar – originalmanuset är drygt 100 minuter till. Hur som helst.
“Filmen” (eeh..) är speciell. Den består nästan bara av en enda lång konversation mellan två äkta makar – gestaltade av Liv Ullman och Erland Josephsson – och deras till synes perfekta äktenskap. Men man förstår redan i öppningsscenen – ett slags intervju av dem som ett lyckat par – att det är för bra för att vara sant. Och det är det ju förstås. Han har en annan kvinna och vill skiljas. Filmen gestaltar sedan deras fragmentariska relation efter avslöjandet, och hur makten förflyttar sig mellan de båda parterna – ibland har hon makten och ibland har han den.
Även om dialogen ibland känns lite overklig, speciellt från Johan (Josephsson), så är det utan tvekan en sevärdig film och jag tror att det stundtals overkliga i samspelet nog beror mer på att det är en gammal film än något annat – sättet man interagerar med varandra hinner ju förändras på ett halvt sekel (!) som det ändå är sedan filmen gjordes. Och Liv Ullman är ju briljant som vanligt.
Mean girls (2004)
Efter en tråkig nyhet ville jag och Are se något enkelt och lättsmält gärna med nåt jultema så vi såg Mean girls för den hade Are aldrig sett och det finns en julscen (när de dansar till Jingle Bell Rock ni vet). Trots sina år på nacken funkar den ändå fortfarande, förutom hela “grew up in Africa”-grejen kanske (känns outdated att inte specificera vilket av alla länder hon skulle ha vuxit upp i). Men förutom det som sagt så funkar den sändå! Lättsmält light-feminism-komedi 🙂
The Lord of the Rings: The fellowship of the ring – extended edition (2001)
Förra julen blev jag sjuk och jag och Are kunde inte åka till Spekeröd förrän på eftermiddagen på själva julafton och då var jag fortfarande lite shaky. Vi spenderade sjukdagarna med film-marathon och såg alla Lotr-filmer extended edition och bestämde då att det får bli en jullovstradition. Nu hann vi då tyvärr bara se den första men så får det vara. Hur som helst en episk och fantastisk film som ju alla vet, och det är så värt att se extended edition för det är en massa extra roliga scener som klippts bort där karaktärerna fördjupas lite mer som man får se. En mycket bra scen i extended edition är tex när the fellowship skall lämna Rivendell och Frodo, som går först, precis när de går ut genom portarna frågar Gandalf åt vilket håll Mordor ligger. Kul ju!
Triangle of sadness (2022)
Såg Ruben Östlunds hype:ade satir igen efter att ha förlorat omröstningen mot Emil, Olivia och Ade och den är ju helt okej även om det är lite on-the-nose så att säga.
Vad läste du för böcker i december?
En dag ska jag bygga ett slott av pengar – Evin Ahmad
Läste om den här godingen till och från jobbet en dag, för att vi nästa år kommer jobba med klass, ras och kön med mina ekonomi-tvåor och den här boken tar upp det. En rapp autofiktionär (eller självbiografisk?) kortroman om att växa upp längst ut på Blåa linjen och aldrig riktigt passa in, varken där eller på den prestigefyllda scenskolan. Underbart språk och utläst på drygt en timme. Rekommenderar starkt!!
Cities in a world economy – Saskia Sassen (2020)
En bok för min sociologikurs som jag “läste” (eller snarare skumläste) som handlar om just det titeln avslöjar dvs städers roll i en global ekonomi. Temat på delkursen är moderniteten och i boken tas för moderniteten (eller kanske senmoderniteten/postmoderniteten – det beror på vem man frågar) centrala teman upp, såsom finansmarknaden, ökad migration, globalisering, gig-ekonomin, o.s.v. Det är mycket data i boken och alla kapitel var inte toppenintressanta men det som handlade om ojämlikhet tyckte jag var mest intressant. Där står det bland annat om hur städer blivit centrum både för eliten – de högavlönade finans- och bolagsanställda tjänstemännen med koldioxidintensiv livsstil – och för det absoluta bottenskiktet som jobbar med olika tjänster (men även inom produktion) relaterat till toppskiktet – även högkvarter för multinationella bolag behöver ju exempelvis städare, och många av dessa högavlönade tjänstemän outsourcear hushållsarbete till lågavlönade migrantarbetare som arbetar under osäkra arbetsvillkor.
Harry Potter and the half Blood Prince
Japp då var sjätte boken i ordningen utläst. Underbar som vanligt, även om det nu börjar bli riktigt dark.
Cartographies of diaspora: contesting identities – Avtar Brah (1996)
Ytterligare en bok jag “läste” (eller snarare skummade) för min sociologikurs. Om intersektionalitet.
Nåt annat kul i december?
Jag har klättrar mer!! Det har varit jättekul, speciellt att jag och Are har klättrat så mycket ihop 🙂 Har lärt känna Jonna. Utvecklat vänskapen med Ellen (vi firade ju nyår ihop som sagt). Hängt med Mim och Alex och familjen. 🙂
God jul från Are och mig, i ett minne från Reimers Holme i Stockholm i majGod jul från Lise och mig, från Mariatorget i Stockholm i septemberGod jul från Daisy och mig, från Möllan i Malmö i majGod jul från Erik och mig, från en gräsmatta någonstans i Dalsland i majGod jul från Falke och mig, från en innegård i Majorna GbgayGod jul från Are, mig och Ester från ett berg i Bergsjön från aprilGod jul från Mim och mig, från en blåsig strand på Bornholm i juliGod jul från Andrews, från Amundön i juniGod jul från mig och Matilda, från hennes balkong vid Bögatan i juliGod jul från Ronja och mig, från Bergsjön i februari God jul från Lina och mig, från en uteservering i Floda i juli
Spotify wrapped är väl ungefär som drömmar – bara intressant för den vars Spotify wrapped/dröm det är. Men det här är ju min lilla blogg som jag haft i över ett decennium, så därför tänkte jag ändå visa min Spotify wrapped, som jag gjort ett par gånger tidigare (2014, 2015, 2020 och 2021).
I år hade jag “bara” 33 834 lyssningsminuter, jag har ju haft mer än så några år.
Mina topp-genrer var “lo-fi beats” i topp – jag tror det är min bakgrundmusik när jag pluggar/jobbar (brukar exempelvis spela listan “Lo-fi girl: beats to relax to“) samt yoga-musik som blir klassade som den genren. Sen var “jazz” nummer två och “vocal jazz” nummer tre. Det är all min middagsmusik 🙂 Och laga middag-musik, samt instrumentell jazz för plugg/jobb. “Svensk popp” är som vanligt med (varje år) och “organisk elektronisk musik” som jag antar är typ lite samma som “lo-fi beats”..?
Sedan har vi världens bästa låt Baltimore med Nina Simone i topp. Besatt fortfarande. Hittade genom låtradio!
Andra topplåtar var alla från Billie Eilish because – well :)))
Billie Eilish var också just min mest spelade artist. What can I say? She does magic, och hon är också så otroligt bred!
Andra favoritartister var Nina Simone, Blundetto, Billie Holiday och Monica Z. Nina Simone för att hon, precis som Billie Eilish, är väldigt bred (svår att placera henne i någon specifik genre!), har en fantastisk röst och passar bra både som bakgrundsmusik (det är mycket så jag lyssnar på musik), laga mat-musik och aktivt lyssnande. Favoriten är ju då Baltimore men jag tycker även om exempelvis Lilac wine och Ne me quitte pas som båda är vemodiga ballader. Och en massa andra låtar med Nina Simone. Finns också ett ypperligt P3 Historia-avsnitt om Nina Simone, rekommenderar!
Blundetto hamnar i topp för att jag alltid lyssnar på Blundetto på sommaren som chilla-på-eftermiddagen-efter-en-dag-på-stranden-musik. Då brukar jag sätta på radio på Blundetto, men skulle ha svårt att sjunga på någon låt? Vet inte ens om det är ett band eller en artist?
Billie Holiday började jag lyssna på efter att ha hört ett P3 historia-avsnitt om henne. Hon har haft ett fantastiskt intressant liv och levde mitt under Jim Crow-lagarna. Normalt sett var Billie Holiday inte politiskt i sina låtar, men i låten Strange fruit blir hon just politisk, för det är en kommentar om rasismen i USA, om lynchningarna, och om segregationen. När hon framförde den första gången var det flera vita som reste sig upp för att gå i protest:
Southern trees bear strange fruit Blood on the leaves and blood at the root Black bodies swinging in the southern breeze Strange fruit hanging from the poplar trees
Kul att jag har Monica Z på min topp 5 artister-lista 2023. Because why not? Odödlig jazzdrottning, även om ganska många av texterna i låtarna åldrats dåligt. Icke desto mindre vackra melodier och underbar röst. Är väldigt inne på jazz generellt, som ni märker. Mitt favorit-album med Monica är The lost tapes, för där finns två av mina favoritlåtar, nämligen Nature boy och Ack värmeland du sköna. Också mycket bra middagsmusik.
Sist men inte minst har jag lyssnat på podd också. En varg söker sin podd för smart samhällsanalys och kultur. Gillar dock inte när de pratar om Kardashians eller kläder, är totalt ointresserad av det, men i övrigt älskar jag Liv och Carolines dynamik och jag känner mig smartare när jag lyssnar på dem. Stormens utveckling för samhällsanalys och politisk satir, Bildningspodden för just bildning, Konflikt för samtidsjournalistik om brännande frågor och P1 dokumentär för… ja, jag vet inte, gripande historier?
Idag tog jag tillfället i akt och satte upp min julstjärna och adventsljusstake! 🙂 En vecka för tidigt om man skall vara riktigt noggran, men hade julafton bara varit en dag senare hade detta varit första advent! Och stjärna och adventsljusstake tycker jag faktiskt passar som vanligt vinterpynt. Skulle också vilja ha lite gran- eller tallris att sätta upp nånstans. Granen väntar jag med till nästa helg, men är redan pepp 🙂 🙂
I vardagsrummet är det också vintermysigt med ljusslingan, även om den har hängt där sen förra julen. Genidrag av mig om jag får säga det själv. Are var mycket skeptisk men han har erkänt att det blev fint och bra! Är så mysigt att sitta här i soffan på helgmorgnarna medan Are fortfarande sover och läsa och se ljuset utanför långsamt tillta, eller såhär på kvällen med ett glas vin och kompakt mörker utanför. Generellt är jag så nöjd med vårt hem och att vara sambo med Are. Nu har det gått över ett år sedan han flyttade in och aldrig har jag haft en sådan friktionsfri människa att dela hem med. Jag har ändå bott ihop med en hel del personer, inklusive olika kärlekspartners, men aldrig har det funkat så bra som nu. Vet inte om det beror på att jag blivit mognare, om Are bara är generellt fantastisk eller om vi kanske är väldigt kompatibla rent boende-mässigt, förmodligen är det väl en kombination av allt.
Svårt att summera oktobers känsla såhär flera veckor efter att oktober tog slut, men den var väl ungefär som i september, dvs, det rullar på? Samtidigt hände ju också sorgliga grejer i världen som gjorde en lite uppgiven om mänskligheten och tacksam för att vara privilegierad.
Månadens scenkonst
Stormens utgrävning Stora teatern 18 okt
Var tvungen att ta bilder på Are på väg dit för han va så snygg 🙂
Föreställningen framfördes i vilket fall av den fristående teatergruppen Profilteatern från Umeå, fritt baserad på en av mina favoritpoddar Stormens utveckling med Ola Söderholm, Liv Strömquist och Jonathan Unge. Vilka för övrigt var på föreställningen vilket gjorde mig starstruck! De skulle vara med i ett samtal efter men då var det redan past bedtime för Are och mig så vi åkte hem. Men teatern var jättebra! Speciellt första delen. Politisk satir med vänsterudd på hög nivå, med tydliga referenser till podden. Profililicity, 1600-talsfilosofen Pascal och dyra klockor – dom som fattar dom fattar 😉 Ja det var lite internt men väldigt kul, skrattade högt flera gånger. Andra akten var inte lika bra, vet inte om det berodde på att man kände sig lite mätt eller för att den bara inte höll samma nivå? Både Are och jag tyckte att det hade räckt med första akten, som var strax över en timme – blev förvånad över att det var en paus. Lite som att långfilmer är för långa nuförtiden, som DN skriver om. Men å andra sidan är det alltid roligt att gå på teater och skådespelarna var verkligen jätteduktiga.
Ett Drömspel av August Strindberg, Folkteatern 31 oktober
Månaden avslutades med scenkonst i form av August Strindbergs Ett Drömspel. Och det var verkligen ett drömspel, för det var ingen tydlig story, många random inslag och generellt bara väldigt trippigt. Det jag uppskattade mest var nog dansen, alla var jätteduktiga men speciellt en av skådespelarna skulle typ kunnat vara inhyrd från operan. Det är alltid kul med live scenkonst, men det hade nog varit bra om jag hade läst texten innan teatern :)))
Månadens sociala happenings
Milla och Matilda fyllde år, så det firades med storslagen middag hos dem med bland annat hemmagjorda dumplings. Are bjöd mig på vinprovning av riesling-viner den 20e oktober vilket var mycket mycket trevligt (en födelsedagspresent). Nu är jag hooked på rieslings! Och sen hände väl lite annat smått och gått som jag inte kommer ihåg 😀
Månadens böcker
Övervakning och straff – Michel Foucault (1975).
Läste denna komplicerade klassiker vars huvudtes är att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt, till en mer insidiös och allomfattande makt som alltid ser dig likt ett Panoptikon. Jag tror jag har förstått Foucaults poäng. Skrev om här.
Det andra könet – Simone de Beauvoir(1949). Läste äntligen ut den här tegelstenen efter ett och ett halvt år!! Har dock ännu inte hunnit skriva om den men gud så bra att jag äntligen tog mig igenom den i alla fall 🙂
Genustrubbel – Judith Butler (1990).
Ytterligare en komplicerad bok – mer komplicerad än vad jag trodde – om könets konstruktion enligt queerteoretikern Butler. Intressant om än som sagt väldigt komplicerad. Skrev om här.
Månadens filmer
Alien (1979)
Temat är tydligen gamla rullar (sist såg ju jag och Are The Matrix) och nu var det alltså dags för denna gamla godingen från det sena 70-talet! Are hade pratat om att han ville se om Alien och själv har jag aldrig sett den – det enda jag vet om den är att den tydligen är en film som otippat klarar Bechdel-testet? Det finns nämligen en scen då Ripley och Lambert (de enda två kvinnliga crew-members på rymdskeppet Nostromo) snackar med varandra om hur de ska lösa alien-problemet (dvs – två namngivna kvinnliga karaktärer som pratar med varandra om nåt annat än män). Inte illa för att vara sjuttiotal! Sen kan man ju oförsig diskutera huruvida alien är en kvinna eller man men vi låter det vara osagt. Hur som helst är första halvan av filmen bättre än andra – det är lite som med Hajen att när man ser mönstret up close så blir det lite too obvious are det är en gammal film. Andra saker är bättre änom det skulle vara gjort med green screen – när saker och ting liksom är the real deal kan det verkligen vara effektfullt. Plotten är som följer: ett rymdcrew får signaler från en främmande organism på en planet, som de åker för att undersöka, och av misstag får de med sig en alien i rymdskeppet och ja, resten är ju i historia.
Plotten är som följer: ett rymdcrew får signaler från en främmande organism på en planet, som de åker för att undersöka, och av misstag får de med sig en alien i rymdskeppet och ja, resten är ju i historia. Själva filmen är helt okej, kanske en trea av fem. Är ändå glad att jag sett den! 3 a
I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse av att ge beteckningarna ursprung och orsaker åt de identitetskategorier som i själva verket är effekter av institutioner, sedvanor och diskurser vilka i sin tur har en mångfald av diffusa ursprung” (Butler 1990: 43). Redan här i förordet, som citatet kommer ifrån, avslöjar Butler syftet med boken, nämligen att undersöka hur en specifik typ av maktutövning får oss att tro att det finns något slags fördiskursivt och “naturligt” kön, som i själva verket är lika kulturellt konstruerat som genus (Butler 1990).
Butler inleder det första kapitlet Kön/genus/begär med att problematisera kategorin “kvinnor” som feminismens subjekt – hon menar att detta inte är en naturlig kategori utan snarare ett diskursivt konstruerat subjekt och därmed föremål för hennes genealogiska granskning (Butler 1990: 55). Att “kvinnor” är en konstruerad kategori påtalades redan av Simone de Beauvoir i hennes berömda citat “man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir 1949: 325) – ett citat som också tydliggör den inom feminismen etablerade “sanningen” om distinktionen mellan kön och genus. Enligt denna sanning är genus konstruerat (något man enligt Beauvoir “blir”) medan kön är biologiskt och därmed äger essens, men Butlers huvudtes är att även det vi kallar “kön”, det som förutsätts vara fördiskursivt och “naturligt”, också är kulturellt konstruerat eller till och med att det vi kallar kön i själva verket “varit genus hela tiden” (Butler 1990: 58). Men eftersom den här distinktionen existerar, blir genus ett diskursivt medium genom vilket könet förstås som “en politiskt neutral yta på vilken kulturen verkar” (Butler 1990: 57), trots att inga kroppar som inte är genuspräglade existerar.
I kapitel 2, Förbud, psykoanalys och skapandet av den heterosexuella matrisen, vidareutvecklar Butler sin tes om att föreställningen om ett fysiskt, fördiskursivt kön utifrån vilket ett kulturellt genus betecknas, i sig är en diskursiv produkt (Butler 1990: 93). Denna distinktion mellan kön/genus (eller natur/kultur) vidmakthåller idén om ett “kön” före lagen, eller att “det finns en naturlig eller biologisk kvinna som senare omvandlas till en socialt underordnad ‘kvinna’” (Butler 1990: 83). Distinktionen ger därmed uttryck för en hierarki där det “naturliga” överordnas det kulturella, vilket i sin tur avslöjar “könet” som politiskt/kulturellt/diskursivt/konstruerat (Butler 1990: 93), och skillnaden mellan kön och genus som icke existerande.
Innan jag läste Genustrubbel hade jag en viss koll på Butlers teori, och trodde att boken i mycket högre grad skulle handla om att “avslöja” naturvetenskaplig förståelse av kön som genuspräglad, men större delen av boken har hela tiden hållit sig på ett språkligt, semiotiskt plan. I kapitel 3, Subversiva kroppshandlingar, finns dock ett avsnitt där Butler diskuterar forskning kring kromosomer och kön, och visar på hur den “begränsas och styrs av kulturella antaganden om kvinnors och mäns relativa status och av genusrelationens binära beskaffenhet” (Butler 1990: 181). I jakten på svaren till biomedicinska frågor som “Vad är kön?” avslöjas genusoräglade åsikter redan vid hypotesbildningen, och “uppgiften blir ännu mera komplicerad när vi inser att biologins språk har del i andra slags språk och fortplantar denna kulturella sedimentering till de objekt som det utger sig för att upptäcka och på ett neutralt sätt beskriva” (Butler 1990: 181). Med andra ord så är svaren på dessa frågor riggade redan innan forskningen ens börjat, eftersom verktygen för att bedriva forskningen (bland annat språk) är filtrerade genom idén om ett naturligt (och överordnat) “kön” före ett kulturellt (och underordnat) genus (ibid). Men idén om en “verklig kropp bortom lagen” är en illusion (Butler 1990: 162), och att referera till ett “naturligt” kön som kommande före ett kulturellt genus är sålunda en politisk handling (Butler 1990: 202).
En annan av Butlers grundidéer – relaterad till idén om att distinktionen mellan kön och genus upprätthåller en falsk hierarki av könet som naturligt och överordnat det kulturella genus – är att genus är performativt, det vill säga att man genom att upprepa genuspräglade ritualer (handlingar, gester, uttryck) skapar genus (Butler 1990). Detta skapande gör anspråk på att representera en fördiskursiv kärna, essens eller identitet, men eftersom denna kärna är “fabricerad” och skapandet sker “på kroppens yta” (Butler 1990: 214) blir handlingar och gester performativa – det vill säga de skapar en illusion av “en inre organiserande genuskärna” (Butler 1990: 214) som vidmakthålls diskursivt för att reglera sexualiteten inom den reproduktiva tvingande heterosexualitetens ramar” (Butler 1990: 214). Genus är alltså en konstruktion vars tillblivelse döljs, vilket lurar oss att “tro på dess nödvändighet och naturlighet” (Butler 1990: 219) och som skapar kategorier som det “naturliga” könet och den “sanna” kvinnan (ibid). Det som vid första anblick verkar substantiellt, naturligt, som havande en essens, är alltså i själva verket “ett performativt verk som vardagspubliken inklusive aktörerna själva kommer att tro på och föra fram som sin övertygelse” (Butler 1990: 220).
På detta sätt – att genus skapar, cementerar och upprätthåller tvingande kategorier som “naturligt” kön och “sanna” kvinnor och får dem att framstå som fördiskursiva – är makten produktiv (Foucault 1975), men det innebär också att man skulle kunna agera på ett annat sätt, för att “visa att denna skenbara ‘orsak’ är en ‘verkan’” (Butler 1990: 219). På så sätt kan den kulturella kroppen emanciperas, men inte till något “ursprungligt”, “sant” eller “naturligt” – ty något sådant existerar (som Butler visat) inte – utan “till en öppen framtid av kulturella möjligheter” (Butler 1990: 162).
Källhänvisning Beauvoir, S. (1949). Det andra könet. Stockholm: Norstedts. Butler, J. (1990). Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag
Jag har läst ut ännu en klassiker! Nämligen Michel Foucaults Övervakning och straff (originaltitel Surveiller et punir) från 1975. OBS, jag gjorde inte detta bara för kul, så pretentiös är jag inte, utan det var för en sociologikurs jag läser just nu. Så därför tänkte jag ta och sammanfatta boken. 🙂
Övervakning och straff är en genealogisk analys av makt från 1700-talet och framåt, med utgångspunkt i sättet att bestraffa lagöverträdare. I och med upplysningstiden ersattes kvalfulla avrättningar och smärtsamma kroppsstraff i allt högre grad av fängelsestraff och straffarbete, något som ofta kallas en human utveckling av bestraffningen vilket brukar tillskrivas upplysningsmän som Cesare Beccaria och andra reformatorer (Foucault, 1975: 107). Foucault (1975: 74) menar dock att den här förändringen i “straffväsendets ekonomi” – vilken han illustrerar genom att först närgånget beskriva en utdragen avrättning av Robert-François Damiens för hans mordförsök på kung Ludvig XV år 1757 (vilket jag nästan blev lite illamående av att läsa tbh), för att sedan beskriva hur ett ungdomsfängelse från början av 1800-talet styrdes vilket manifesterar en helt annat typ av straff – inte alls innebär att makten över folket lättat eller att straffväsendet blivit mer humant. Nej, fängelset är bara det yttersta exemplet på en ny maktteknologi som ersatt en gammal – upplysningstidens straffrättsreformer bör alltså betraktas “som en strategi för omdisponering av makten att bestraffa” (Foucault, 1975: 113, min kursivering) snarare än som en förmildring av makten.
Foucaults (1975: 123) huvudtes är alltså att den utveckling av bestraffningar från 1700-talet och framåt som vid första anblick kan se ut som “en mildring av straffen, en klarare kodifiering, en ansenlig minskning av godtycket” i själva verket bara är en skiftning av sättet att utöva makt. Från en medeltidens maktteknologi med fokus på straffet som ett skådespel i syfte att uppvisa och bekräfta överhöghetens makt, hämnas lagöverträdaren och avskräcka pöbeln, till en modern maktteknologi “avsedd att betvinga individen” genom kontroll av dess kropp, och därmed av samhällskroppen i stort (Foucault, 1975: 169-170).
Hur görs då detta, rent praktiskt? Genom det Foucault (1975) kallar disciplin, vars idealtyp stavas panoptikon – en fängelsedesign signerad Jeremy Bentham vars arkitektur möjliggör för en enda person att övervaka tusentals fångar samtidigt – men som övervakningssystem Foucault påvisar även återfinns i skolor, militären, sjukvården och andra samhällsinstitutioner. I ett panoptiskt fängelse kan fångarna aldrig veta om de är övervakade vid en viss tidpunkt, eftersom övervakaren tack vare arkitekturens utformning är dold – “detta gör det möjligt för den disciplinära makten att vara absolut indiskret, eftersom den befinner sig överallt” (Foucault, 1975: 226). Möjligheten att ständigt bli övervakad – både som övervakare och som övervakad – är alltid närvarande i den disciplinära makttenologin (Foucault, 1975: 254), varför disciplinen kan fortsätta upprätthålla sig själv trots avsaknaden både av en synlig härskare och av fysiskt våld. Makten blir på så sätt “så fullkomlig att den inte behöver utövas, den arkitektoniska anordningen blir en maskin som skapar och underhåller ett maktförhållande som är oberoende av den som utövar den, kort sagt, fångarna är inneslutna i en maktsituation som de själva uppbär” (Foucault, 1975: 254). På detta sätt tjänar panopticon till att illustrera hur makt (enligt Foucault) inte är någonting som en person äger eller som kan överföras från en person till en annan, utan snarare är som ett maskineri – det är “apparaten i sin helhet som alstrar ‘makt’” (Foucault, 1975: 226).
Enligt Foucault (1975: 260) kommer alltså maktutövningen varken utifrån eller uppifrån, utan är istället subtil och ständigt närvarande mitt ibland och mellan oss. Disciplinen kontrollerar kroppar inte genom en furstes maktuppvisning eller genom kvalfulla avrättningar utan genom den ständiga möjligheten att vara övervakad – på detta sätt reduceras kroppen “i sin egenskap av ‘politisk’ kraft och drivs till ett maximum i egenskap av nyttig kraft” (Foucault, 1975: 278).
Ett samtida exempel skulle kunna vara skönhetsideal för kvinnor – att man skall vara hälsosamt fit utan att vara för muskulös men inte heller för spinkig, fri från hår (förutom på huvudet) och gärna med en naturlig look även om eventuella blemmor, rodnader och andra ojämnheter i huden gärna får tonas över. Detta är skönhetsnormer som varken står inskrivna i någon lag eller utgör något brott med tillhörande rättslig påföljd om man bryter mot dem – ändå går de allra flesta runt och följer och därmed cementerar dessa skönhetsideal, trots att man kanske egentligen inte, om man hade levt i ett vakuum helt fritt från normer, skulle välja att lägga en massa pengar och tid på att trimma, fixa och trixa med kroppen. Tid investeras i att tukta och kontrollera kroppen, och hela discipliner av vetande kring hudvårdsrutiner, träning och diet skapas. Kroppen blir ett fält för vetande och kontroll.
Med detta kommer vi också till en annan huvudtes hos Foucault – nämligen den att disciplinen inte bara utgör en repressiv makt för att straffa brottslingar eller förhindra deserteringar, utan också på många sätt är produktiv genom att utgöra ett medel för att förhindra våld, åtnjuta respekt för myndigheter, samt öka skickligheten och effektiviteten och därmed profiten i produktionen (Foucault, 1975: 264). Dessutom är makten också intimt förknippad med det Foucault kallar “vetande” – disciplinen möjliggör nya vetenskapliga fält och produktion av exempelvis kunskap i skolorna, medicinskt vetande i sjukhusen och kriminologiskt vetande i fängelserna (Foucault, 1975: 275). I sin egenskap av dömd, blir lagöverträdaren “ett objekt för möjligt vetande” (Foucault, 1975: 312), i likhet med patienten på sjukhuset eller militären i armén – det finns inget vetande “som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande” och tvärtom – “makt och vetande (…) förutsätter varandra” (Foucault, 1975: 57).
Källhänvisning
Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
