Tag: Book Club Gäris

  • Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar – Gerd Brantenberg (1977)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

    Image result for Egalias döttrar

    “Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

    Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

    Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg…

  • Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker är intressant förändrats genom åren…. haha.

    Hur som helst så skrev jag ju bara om första delen av Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman sist, den om prostitution. Därför tänkte jag också skriva några rader om andra delen, som handlar om surrogatmödraskap. Ytterligare en legalisering som debatteras för både från höger/liberal-håll (pga alla individers friaval och yada yada) och från queer/vänster-håll (moralisera inte över andras val + det är ett av få sätt för hbtq-personer att skaffa barn). Men en mycket relevant fråga kan här ställas: är barn en rättighet? Svar NEJ. Klart som fan det vore sjukt tråkigt om det skulle visa sig att till exempel jag inte kunde få några biologiska barn. Det hade varit en enorm sorg till och med. Men min “rätt” att skaffa barn, kan inte trumfa högre än andra kvinnors rätt att inte bli utnyttjade och exploaterade. Barn är något som i vårt samhälle idag ses som ett behov, fastän det egentligen är ett begär – och här är en stor skillnad. Behov är sådant som tak över huvudet, mat, vatten och beröring – en dör utan detta. Begär däremot, är sådant vi vill ha men inte behöver. För att citera Nina Björk så är det ett kännetecken för överflödssamhället att vi har svårt att skilja mellan begär och behov: vi lär oss att begära det vi inte behöver och kalla dessa begär för behov. Därför har begäret efter barn blivit rätten att använda en kvinnas livmoder efter sina egna behov. Vilket i sin tur har gjort att ekonomiskt starka gruppers önskningar om biologiska barn gjorts till självklara rättigheter. (För ja – det är framför allt fattiga svarta/bruna kvinnor eller arbetarklasskvinnor som hyr ut sina livmödrar, och rika vita västerlänningar som köper dem).

    Men altruistiskt surrogatmödraskap då? Många vettiga människor är överens om att surrogatmödraskap där pengar ligger bakom är problematiskt, eftersom det ger incitament för fattiga kvinnor att utsätta sina kroppar för enorm påfrestning och möjligen livsfara i tjugofyra timmar om dygnet under nio månader, till högstbjudande vit privilegierad västerlänning. Däremot är det många, t.ex. liberalen Birgitta Ohlsson, som är för så kallat “altruistiskt surrogatmödraskap”, i betydelsen att surrogatmödrarna bär barn frivilligt, utan ekonomisk ersättning. Många menar till och med att altruistiskt surrogatmödraskap bör tillåtas för att undvika att folk åker utomlands för det kommersiella: det görs en uppdelning mellan altruistiskt, frivilligt och positivt surrogatmödraskap, och påtvingat, kommersiellt och negativt surrogatmödraskap. Retoriken känns igen från prostitutionsdebatten, där det görs en uppdelning mellan de lyckliga, frivilliga “sexarbetarna” (bör legaliseras) och de som tvingas in i sextrafficking (bör förbjudas).

    Förutom att det är väldigt svårt att veta om ersättningen verkligen är obefintlig med tanke på att det i länder där altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt ändå är kutym att ge ersättning för utlägg relaterade till graviditeten, och där finns ingen reglering, så är det precis som med prostitution omöjligt att dela upp surrogatmödraskap i “bra” och “dåligt” på det här sättet. Som Ekis skriver:

    “Om det vore så enkelt att tillåta en form av surrogatmödraskap för att undvika en annan, skulle vi aldrig se britter eller amerikaner söka sig till den indiska marknaden. Eftersom altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt i Storbritannien och kommersiellt surrogatmödraskap är lagligt i flera amerikanska delstater, borde det ju räcka för att de skulle stanna hemma. Men det visar sig vara precis tvärtom. Amerikaner och britter dominerar bland köparna i Indien”.

    Precis samma som med prostitution med andra ord – i länder där det är lagligt förekommer också mest människotrafficking. Att legalisera ökar risken för svart handel helt enkelt, det är fakta. Återigen – varför ska de få frivilliga surrogatmödrars – eller prostituerades – önskan om att bära någon annans barn (eller ha sex med folk för pengar), trumfa så många fler människors rätt att inte bli utnyttjade, exploaterade och utsatta för smärta och i värsta fall död? För en minimal summa pengar? Återigen, noll klassanalys och noll postkolonial analys.

    Rekommenderar återigen denna bok, den är väldigt bra och lättläst. En naturlig fortsättning efter att ha skrivit om prostitution och surrogatmödraskap, vore att skriva om adoption, som också är extremt problematisk, och som handlar om transnationell handel med ojämlika maktförhållanden där rika, vita västerlänningar köper och där fattiga i globala Syd säljer. Adoption är i många fall inte ett bra alternativ till surrogatmödraskap, av flera olika anledningar, men är tyvärr något jag har märkt förespråkas som ett alternativ i diskussioner om surrogatmödraskap. Som om adoption skulle vara bättre, när det ofta också är en mycket smutsig handel. Men det får bli ett annat inlägg, jag ska bara klargöra att jag är för nationell adoption, men ännu hellre fosterhem eller stödhem och liknande. Barn mår oftast bäst hos sina egna föräldrar och många gånger handlar det inte om att barnet är föräldralöst utan att föräldrarna inte har råd att behålla barnet. Istället för att betala en halv miljon till adoptionsbyråerna, borde pengarna gå till föräldrarna så att de kunde försörja sitt barn, eller till landet barnet är fött i så att de kan ordna inomstatliga adoptioner istället. Men som sagt, det är en annan historia. Läs Varat och varan i alla fall! Den var superbra!

     

    Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker…

  • Book Club Gäris har läst Varat och Varan (del 1 – prostitution)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Nu har vi läst vår tredje bok i Bokklubben! Denna gång blev det Kajsa Ekis Ekmans Varat och Varan. Det här är nog min favorit av alla böcker vi läst i bokklubben hittills. En riktig bladvändare, vilket är ett riktigt bra betyg då den inte är skönlitterär.

    Boken är i två delar, där den första delen tar upp prostitution och den andra delen surrogatmödraskap. Boken diskuterar diskursen kring de här två fenomenen, hur diskussionerna i samhället går, vilka begrepp som används, men också hur de utsatta personerna dealar med prostitution och surrogat. Exempelvis hur kvinnorna (ja för det är ju mest kvinnor som utsätts) tvingas dela på sig själva för att kunna sälja sina kroppar; det är inte JAG som säljs, utan min kropp. Den psykiska separationen från kroppen är livsnödvändig.

    Image result for varat och varan

    I prostitutions-delen, den första delen, så diskuterar Ekis som sagt diskursen kring prostitution och hur diskussionerna förändrats under de senaste hundra åren. Hur personer i prostitution förr sågs som svagsinta kvinnor, till att idag i allmänhet pratas om som starka kvinnor. Ekis skriver:

    “Den nyliberala ordningen hatar offer, liksom alla system som accepterar ojämlikheter. Att tala om den utsatta människan – den sårbara människan – pekar nämligen på behovet av ett rättvist samhälle och ett socialt skyddsnät. Att tabubelägga offret är ett led i legitimerandet av klassklyftor och könsojämlikheter” (s.33).

    Den nyliberala ordningen hatar offer – det är fult att vara ett offer, och genom att prata om personer i prostitution som “sexarbetare”, personer som frivilligt säljer sina kroppar, finns det inga offer och därmed heller inga förövare. När en pratar om “sexarbete” och “sexarbetare” så osynliggörs förövarna, männen, som mycket behändigt tvättas rena. Alla är enskilda individer som gör fria val. Det är genialiskt uträknat av patriarkatet och kapitalet.

    Den sexpositiva diskursen, som t.ex. RFSL och till viss del RFSU står för idag, och andra queer:a samhällsaktörer, talar alltså om prostitution som “sexarbete”. Många vill avskaffa sexköpslagen. Detta är så himla intressant – försvarandet av prostitution och fördömandet av sexköpslagen görs med klassisk vänster- och arbetarretorik, t.ex. att “sexarbetare skall ha rätt att organisera sig”, att “det måste finnas fackförbund för sexarbetare” och “det är alla arbetares rättigheter” o.s.v. Till och med utsagor om att “sexarbete” skulle vara normbrytande förekommer. Klassisk vänsterretorik kring prostitution, vilket appellerar till arbetarrörelsen, kommer alltså till samma slutsats som nyliberal retorik där det pratas om individers fria val och yada yada: sexköpslagen är dålig och prostitution bör vara tillåtet. Men i vilka andra sammanhang gastar liberaler om fackförbund? Och om det nu är så viktigt att prostitution ses som arbete (vilket verkar vara extremt viktigt för nyliberaler som t.ex. Birgitta Olsson, men också för queera samhällsaktörer som RFSL och RFSU) – i vilka andra arbeten riskerar “arbetarna” att dö varje gång? I vilka andra arbeten är PTSD vardag? I vilka andra arbeten blir en strypt i en halvtimme? Är det något en får OB för då eller? Ekis skriver:

    “Därmed ingår den postmoderna vänstern och den nyliberala höger en tyst pakt. Höger får makten, den postmoderna vänstern får i utbyte rädda ansiktet genom att makten kläs i deras ord. (…) Överallt skall vi läsa in subjekt och aktörskap. (…) En av de mest cyniska och verklighetsfrånvända projekten i denna kohandel är legitimerandet av prostitution som ett ‘arbete’ – vilket, ironiskt nog, dyker upp i Sverige i ett skede då prostitutionen har minskat betydligt. I berättelsen om sexarbetaren är skiftet i maktens retorik som mest tydligt: prostitutionen är samma system, men dess legitimitet är annorlunda. Om den prostituerade under 1800-talet sades vara svagsint, lat, falsk och efterbliven, beskrivs sexsäljaren nu som självständig, stark, sanningsenlig och frigjord – allt det hennes tidigare upplaga inte var. Hon är inte en kvinna att beklaga – hon är snarare en förebild. Med denna bild som snuttefilt kan både nyliberalerna och de postmoderna sova gott, utan att behöva konsultera mordstatistiken”.

    Detta tycker jag nog är det mest intressanta – hur den postmoderna vänstern och nyliberala högern från helt olika håll ändå kommer fram till samma sak (d.v.s. prostitution borde vara lagligt). Men som vi sa i bokklubben igår; förmodligen beror det på att kapitalet och patriarkatet approprierat denna retorik, och att det som sagt är makten som förkläs i fina ord för att vi skall gå på deras prostitutionslobbyism. Och det är så effektivt! Det finns en ansenlig andel personer som är prostitutionsliberala, och prostitutionslobbyn är stark. Det finns många samhällsaktörer som är emot sexköpslagen, som t.ex. Rose Alliance och Fuckförbundet. Det finns också väldigt många som idag använder begreppen “sexarbete” och “sexarbetare” vilket är att cementera prostitution som arbete, att osynliggöra förövare och offer, och i smyg kritisera sexköpslagen. Tur att det är många av oss som ser igenom detta.

    Prostitution är inte ett arbete, och människor som befinner sig i prostitution är oftast mycket utsatta människor från periferin. Människor – framför allt kvinnor – som traffickeras och av hallickar tvingas ta emot tiotals kunder varje dag, eller människor som tvingats in i prostitution av andra anledningar som exempelvis drogmissbruk, självdestruktivitet, problematisk relation till sex och sexualitet eller tidigare traumatiska händelser. Det är ett faktum att laglig prostitution ökar efterfrågan, normaliserar köpandet av andras kroppar samt ökar trafficking. Det kanske finns ett fåtal “lyckliga horor” – men sexköpslagen är inte till för dem. Varför vill prostitutionsliberala offra så många människors rätt att inte tvingas in i prostitution, trafficking och sexslaveri, till förmån för de få “frivilliga sexarbetares” rätt att att ha kunder som inte kriminaliseras? Den stora massan är ju inte “frivilliga sexarbetare” och det är skrämmande hur dessa prostitutionsliberala, både från nyliberala högern men framför allt från den queera, postmoderna vänstern, vägrar se strukturerna och makthierarkierna bakom – att det är uteslutande män som köper andras kroppar, och att det är uteslutande kvinnor från utsatta ekonomiska positioner ofta från fattigare länder i Globala syd eller Östeuropa. Noll klassanalys, noll könsmaktsordnings-analys, och noll postkolonial analys.

    P.S. Spana in det här instagram-kontot om ni vill se prostitutionens verklighet.

    Nu har vi läst vår tredje bok i Bokklubben! Denna gång blev det Kajsa Ekis Ekmans Varat och Varan. Det här är nog min favorit av alla böcker vi läst i bokklubben hittills. En riktig bladvändare, vilket är ett riktigt bra betyg då den inte är skönlitterär. Boken är i två delar, där den första delen tar upp…