Hej kompisar. Häromdagen så blev jag nostalgisk och fick jag lust att se en disneyfilm, så Aristocats fick det bli. Och nu, sissådär 10-15 år senare, ser jag filmen med nya ögon, och med ett feministiskt perspektiv i baktanken. Och förutom att jag inte kan låta bli att tycka det är en bra film, så gud vad besviken jag blir. Let’s take a look:
Till och med en liten (kvinnlig) kattunge (wait, what?) lyckas se både söt, förförisk och sexig ut.
Och självklart är hon en dam, och damer bråkas inte.
Sen har vi Dutchess, vars enda uppgift är att vara urmodern själv som med beskyddande och oh, så kärleksfull tass tar hand om sina älskade barn. Och så ser hon såklart vacker ut och viftar med ögonfransarna.
Återigen; Marie skall växa upp till att bli en fin dam. Hon måste bete sig som damer sig bör. Toulouse och Berlioz får såklart hållas – de är ju pojkar för guds skull! Pojkar är ju trots allt busiga och bråkiga av naturen, right?
Dutchess viftar med sina långa ögonfransar och ser vacker ut, Thomas spatserar runt henne som om hon vore någon sorts möbel vars utseende han skall bedöma.
Återigen; fokus på utseende.
…som såklart även lilla Marie adaptar. Utseende är ju trots allt det viktigaste.
Jamen alla kvinnor vill väl ha en man!? (Scenen där Thomas säger att barnen behöver en fadersfigur och Dutchess en man)
Marie (tjej) tycker Thomas är så romantiskt. Toulouse och Berlioz (killar) äcklas och räcker ut tungan. Surprise surprise!
Ja ni vet, utseende.
Get it? Genom hela filmen är det stor skillnad på hur män och kvinnor skildras. (För övrigt är det ju såklart mest manliga karaktärer). De kvinnliga karaktärerna (Marie och Dutchess) skildras hela tiden ur ett objektifierande perspektiv där utseendet och behovet av en beskyddande man är det viktiga; de skall vara vackra, snälla, lugna, förföriska, omhändertagna, bli räddade. De manliga karaktärerna (Toulouse, Berlioz, Thomas) skildras hela tiden ur ett subjektifierande perspektiv där egenskaperna och den modiga beskyddaren är det viktiga; de är tuffa, starka, busiga, bråkiga, beskyddande och såklart hjälten som löser alla problem och räddar hela dagen. Thomas kallar ideligen (i alla fall i svenska versionen) Dutchess för “stumpan”, “bruden”, “gumman” och andra nästintill sexistiska namn och Toulouse och Berlioz för “tuffing”, “vildkatt”, “hårding” och andra uppmuntrande ord som symboliserar tuffhet och knappast utseende. Vad ger det för signaler till barn egentligen? Är du flicka skall du (förutom att bära rosa) vara lugn, snäll, söt, vacker, förförisk, smal, omhändertagande, ha långa viftande ögonfransar och du klarar dig absolut inte utan en man. Är du pojke skall du vara tuff, stark, får absolut inte visa dig svag men du får gärna bråka och vara högljudd, och så bör du rädda en och annan av motsatt kön på kuppen.
Det som är skrämmande är att många filmer riktade mot barn ser ut såhär. För det första är det en övervägande majoritet av de kända både klassiska men även nya barnfilmer där huvudkaraktären är av manligt kön (samma konstaterande kan man göra i förhållandet vit/mörkhyad person som huvudkaraktär, där typ Pochahontas, Lilo i Lilo & Stitch och Prinsessan i Prinsessan och grodan är de enda icke-vita jag kan komma på). För Pixar tog det sjutton år (från Toy Story 1995 till Brave 2012) innan de ens gjorde en film med en kvinnlig huvudkaraktär. Och fastän Brave skulle ge flickor en stark kvinnlig, feministisk karaktär som förebild, så är det ändå hennes äktenskap (med en man) som står i centrum. I nyaste Disney-produktionen Frozen är det visserligen två kvinnliga huvudkaraktärer och syskonkärleken dem emellan som till slut räddar alltihop, men det är ändå Hans (en man) som räddar Anna från att dö, och männen i filmen avbildas relativt normalt medan Anna och Elsa har oproportionerligt stora ögon med långa, fladdrande ögonfransar, midjor som getingar, yppiga bröst, långt svallande hår, långa spiror till ben och vickande, förföriska höfter. Återigen; if you don’t have the looks, you’re not worth anything.
I första Disney-filmen Snövit, med temat kvinnor-som-skulle-göra-allt-för-att-vara-vackra, räddas hon av en prins. Filmen göder också stereotypen att kvinnor skall vara hemma och laga mat och städa.
Pinocchio, Dumbo och Bambi har alla manliga huvudkaraktärer. I Askungen är det äntligen en kvinnlig huvudkaraktär – men hon har rollen som städflicka/uppasserska och det enda hon vill göra är att “gå på bal på slottet” och möta en prins. Och elakingen gestaltas såklart (precis som i Snövit, Alice i Underlandet, Törnrosa, Svärdet i stenen, Den lilla sjöjungfrun, Trassel m.fl.) även av en kvinna. I Peter Pan är det han som räddar Wendy och de andra. I Törnrosa räddas hon av en kyss från prinsen. I Djungelboken finns det knappt en enda kvinnlig karaktär. Sen har vi Robin Hood, självklart också en manlig hjälte. I Lilla Sjöjungfrun ger Ariel upp hela sitt liv och förändrar sitt utseende för en man hon knappt känner. Ungefär samma grej med Pochahontas som följer med till England. Tarzan räddar Jane. Rapunzel räddas av sin man. Kollar vi på Pixar är det samma grej; har Toy Story ens några kvinnliga karaktärer förutom mamman? Har Hitta Nemo det, förutom Doris? Har Ratatouille det, föritom Cloette? Har Upp det, förutom den gamla gubbens döda fru?
Men samtidigt som jag noterar och är medveten om allt detta, så är jag kluven; jag vet ju att jag som barn såg alla de här filmerna – och jag har ju blivit en (enligt mig själv) ganska feministiskt medveten person ändå, och ser alla de där stereotyperna som var osynliga för mig då, idag, 10-15 år senare. Samtidigt kanske jag då – när jag såg filmerna som barn – omedvetet påverkades till att tro att jag måste vara snäll och söt och behövde en man. Svårt ämne… Men det kan ju hur som helst konstateras att både Disney och Pixar behöver lite uppdatering på den feministiska fronten. Mer kvinnliga, STARKA huvudkaraktärer åt folket. Och mer av andra etniciteter än vita. Mer av olika kroppstyper, inte bara supersmala. Och mer av icke heterosexuell kärlek. Ett litet gaypar Disney, kanske…?
//ALiCE med ICE
