Posts Tagged ‘folkmord’

Böcker 2021

Wednesday, February 2nd, 2022

Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället).

Call me by your name – André Aciman (2017). Har skrivit om i detta inlägg. En otroligt vacker bok om Elio, sjuttonåringen som blir blixtförälskad i sin pappas några år äldre amerikanske doktorand som spenderar en sommar på 80-talet hos dem i deras hus i Italien. Det är sensuellt, det är sexigt, och det är otroligt vackert. Mycket läsvärd!

Call Me by Your Name (2017) - IMDb

Samlade verk – Lydia Sandgren (2020).Har skrivit om i detta inlägg. Det var länge sedan jag läste en sån här tegelsten, som var en roman med deckarinslag, då den kretsar kring mysteriet med Martins frus oförklarliga försvinnande för tjugo år sedan, då barnen var små. Sedan dess har han inte hört av henne, men livet rullar på. Göteborgsbeskrivningarna är romantiserade men ickedestomindre härliga att dyka ned i, man blir sugen på att vara akademiker när man läser, och jag tror att både tjugo-nånting och femtio-nånting kan relatera till den här boken, med tanke på att dess huvudpersoner är just tjugo-nånting och femtio-nånting. Det finns en anledning att den vann Augustpriset. Mycket läsvärd!

Samlade verk

On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). Har skrivit om i detta inlägg. En vackert skriven bok om våld, klass, rasism och sexualitet. Läsvärd, men stundtals något svår att följa med i.

On Earth We're Briefly Gorgeous e-bok av Ocean Vuong – 9781473564473 |  Rakuten Kobo Sverige

GoT-serien – George R.R. Martin. Jag gick och köpte alla böcker second hand och fastän jag läst dem påbörjade jag dem om igen. Det är så avslappnande att läsa något man redan läst och vet bra! För tillfället är det min frukost-lektyr (har hunnit fram till sjätte boken). De böcker jag läste under 2021 var alltså A game of thrones (1996); A clash of kings (1998); A storm of swords 1 (2000) samt A storm of swords 2 (2000). Tyvärr kommer jag väl hinna läsa ut de existerande böckerna (d.v.s. A feast for crows som jag håller på med nu, och A dance with dragons 1 och 2) innan de planerade två uppföljarna hinner komma ut (de har ju varit planerade ett tag om man säger så, haha, eftersom A dance with dragons kom ut 2011.

Game of Thrones Books Boxed set (Song of Ice and Fire) | Shopee Philippines

Sen for jag hem – Karin Smirnoff (2020). Skrev om här. Tredje och sista boken i trilogin om Jaana Kippo. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!

Sen for jag hem | Karin Smirnoff | Bokförlaget Polaris

Chockdoktrinen – Katastrofkapitalismens genombrott – Naomi Klein (2007). Skrev om här. En 700 sidor lång fackboks-tegelsten, vars tes är att de neoliberala marknadsfrämjande policies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det.. D.v.s. att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies. Boken handlar om att argumentera för och bevisa denna tes, med ett gediget research-arbete. Tung att läsa p.g.a. obvious reasons, men mycket läsvärd ändå!

Chockdoktrinen : Katastrofkapitalismens genombrott - E-bok - Naomi Klein -  Storytel

De vuxnas lögnaktiga liv – Elena Ferrante (2020). Skrev om här. Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld. Jag tyckte om bokendet är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa.

Girl, woman, other – Bernardine Evaristo (2019). Skrev om här.  Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.

Girl, Woman, Other Audiobook by Bernardine Evaristo - 9780241987728 |  Rakuten Kobo Greece

Ordinary men – Christoffer R. Browning (1992). Skrev om här. Ännu en fackbok (det blev fler såna under andra halvan av året). Boken är en analys av åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och tesen är helt enkelt att den bestod av just helt “vanliga människor”. D.v.s. människans kapacitet till besinningslöst våld. Mycket intressant bok (om än tung).

Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in  Poland: Browning, Christopher R.: 9781538408735: Books - Amazon.ca

Stalin’s Genocides – Naimark (2010). Ännu en fackbok, skrev om här. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. Naimark anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Detta står som sagt i kontrast till FN:s definition av folkmord. Ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord.

Stalin's Genocides | Princeton University Press

De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon – Karlsson (2012). Skrev om här. Boken är en analys av folkmordet i Armenien, utifrån frågan huruvidadet fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som folkmord enligt FN:s konvention). Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (enligt dom skedde det inte över huvud taget). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum. Ytterligare ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord. Ni börjar kanske se ett mönster – jag läste en historiakurs om folkmord i somras. Happy times!

De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon : det armeniska folkmordet och dess efterbörd

Utrota varenda jävel – Sven Lindqvist (1992).
Skrev om här. Ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen, som rör sig någonstans mellan poesi och fackbok. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet. Mycket välskriven och intressant, och inte så tungt skriven som en “vanlig” fackbok (dock ett som ni förstår väldigt tungt ämne).

Utrota varenda jävel ; Nu dog du

Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson (2015). Svensk socialrealism. Det är 80-tal och man får följa bokens huvudperson Miira, vars föräldrar är finska invandrare, som bor i en förort till Göteborg tillsammans med andra finnar. De har inte mycket pengar, och det är ganska mycket misär, men Miira tampas med life på sitt eget sätt. Slogs av att boken var ganska… äcklig? Emellanåt. Alltså som att inget lämnas åt fantasin när det gäller typ folks äckligheter som att prutta och rapa, haha. Läste boken för att samhällsettorna jag VFU:ade hos i sociologin skulle förklara huvudpersonens öde utifrån någon av de teorier som de fått till sig under undervisningen (marxism, genus och Bourdieus kapitalteori). Mycket bra bok för ändamålet! Boken var helt OK – tror den är bra att läsa för blonda Polhemsbarn idag, uppvuxna i typ Billdal och som är rädda för att ta spårvagnen åt Nordost, för att få en förståelse i hur rasism och samhällets ojämlikhet såg ut, och fortfarande ser ut idag, fast med andra människor än finnar.

Ingenbarnsland eBook by Eija Hetekivi Olsson - 9789113123226 | Rakuten Kobo  United States

Martin Mutumba – äkta hela vägen – Martin Mutumba & Erik Niva (2020). Hahaha den här boken hade jag ALDRIG läst självmant, men liksom den föregående ingick den i elevernas kurslitteratur så jag var tvungen att få lite koll. Mycket bra för ändamålet att analysera huvudpersonens öde utifrån sociologiska teorier om klass, kön och “ras”, men själva boken är enligt mig inte mycket att ha. 🙂 Men det klart, om man inte har någon läsvana och gillar fotboll kan väl den absolut vara intressant, men inte för någon som är van att läsa och som inte gillar fotboll hahaha. Men jag tog mig igenom den i alla fall.

Äkta hela vägen

Det sociala livet i skolan – Thornberg (2020)
Ja den här låter ju ganska tråkig och den gjorde inte särskilt stort intryck, även om jag läste från pärm till pärm i min socialpsykologi-kurs i höstas. Handlar bl.a. om mobbning och konflikter och tar upp olika teorier om varför mobbning sker och vad man kan göra åt det.

Lärande bedömning – Anders Jönsson (2020)
Den här boken däremot! OJ så bra den var!!!! Också en fackbok (det blev många sådana på slutet av året) som jag läste i min bedömnings-kurs och jag har haft SÅ stor behållning av denna. Dels tar den upp intressant fakta och teori kring bedömning generellt, men framförallt ger den också en konkreta verktyg och strategier kring hur man skall ta sig an bedömning och betygsättning, som ju är en stor del av en lärares yrke. Framför allt varför och hur man använder analytiska bedömningsmatriser har jag verkligen tagit till mig sedan jag läste boken. Rekommenderar starkt till alla lärarstudenter och yrkesaktiva lärare! Skrev om här.

Lärande bedömning 2:a uppl

Konflikthantering i professionellt ledarskap – Hakvoort & Friberg (2020)
Den här boken är ytterligare en fackbok som jag läste inom kursen socialpsykologi. Det är en antologi så jag tyckte olika kapitel var olika intressanta, men det jag verkligen tar med mig från den här boken är konflikthanteringsverktyg, och då speciellt Non Violent Communication (NVC). Jag hade läst om verktyget tidigare, men här lärde jag mig det verkligen och har också tillämpat det i diverse vardagssituationer sedan dess (framför allt i relationer) – och det funkar verkligen!

Specialpedagogik och funktionsvariationer – Jacobsson & Nilsson (2018)
Det här är en fackbok om olika funktionsvariationer och hur man skall bemöta elever med det i vardagen som lärare. Gjorde inget stort intryck, kanske mycket för att jag upplevde att boken var riktad mycket till pedagoger för yngre barn? Det var ofta jag tänkte att “jaha, och hur är detta användbart för oss som ska bli gymnasielärare?”.

Perspektiv på specialpedagogik – Claes Nilholm (2020)
Den HÄR boken däremot! Såååå intressant. En av de bästa böckerna jag läst hittills under KPU:n, along with Lärande Bedömning av Anders Jönsson jag skrev om ovan. En mycket pedagogiskt skriven bok (surprise – men alla pedagogiska böcker är inte pedagogiskt skrivna!) och olika teoretiska perspektiv på specialpedagogik, d.v.s. vad problemet är och vem/vad som anses vara bärare av problemet, och i sin tur hur det i såfall skall tacklas. Boken tar upp tre perspektiv: det kategoriska/medicinska/kompensatoriska som kommer från en psykologisk/medicinsk tradition och ser problemet ligga hos individen, och därmed är det individen som ska kompenseras för sina brister. Det kritiska perspektivet som kommer från en sociologisk tradition och ser problemet ligga i strukturen, t.ex. hur samhället och skolan är ordnade, därmed är det dessa strukturer som skall ändras så att alla oavsett diagnos kan bli inkluderade (inkludering är alltså ett nyckelord). Och så det tredje s.k. dilemmaperspektivet, som är mer pragmatisk och till skillnad från de båda andra inte ser en självklar lösning utan erkänner att det inom specialpedagogik alltid kommer finnas olösliga dilemman som man helt enkelt måste hantera, d.v.s. välja vad man vill betona. Lärde mig supermycket av denna bok och tyckte den var så intressant att läsa.

Perspektiv på specialpedagogik - 9789144138626 | Studentlitteratur

Inkludering och måluppfyllelse – att nå framgång med alla elever – Bengt Persson & Elisabeth Persson (2012)
En fackbok om en fallstudie av en skola som på kort tid fick ner antalet elever som gick ut med ofullständiga betyg genom ett inkluderande och pragmatiskt arbetssätt. Ändå intressant för att vara en fackbok men inget man skulle läsa utanför pedagogiksfären.

Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder – Bo Hejlskov Elvén (2018)
En bok om hur man rent konkret skall hantera elever med “problemskapande beteende”, d.v.s. beteende som skapar problem för andra, vilket författaren noggrant betonar inte nödvändigtvis betyder att personen har problem – det är snarare omgivningen som har problem med personens beteende. Helt okej bok som gav en lite insikter, men återigen upplevde jag att den inte var så användbar för mig som gymnasielärare.

Under slutet av 2021 började jag också läsa Jane Eyrie men har inte hunnit klart, så den fortsätter in på 2022, och samma med nästa bok i GoT-serien som jag också läser parallellt och fortsätter med in på 2022. Dessutom har jag läst en massa artiklar och delar av andra böcker som kurslitteratur, d.v.s. inte pärm till pärm, men de får inte komma med på den här listan. 🙂

Folkmordet på armenierna

Monday, August 2nd, 2021

För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

Källor

Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 

Stalin’s genocides?

Friday, July 16th, 2021

Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

Källor

Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Sommarpratarna (29-31:a juli)

Tuesday, August 11th, 2015

Har kommit lite efter i sommarpraten, eftersom jag inte jobbat på Posten nu det senaste, då lyssnade jag ju på varje brevbärartur och vid kamningen och hade snarare ont om sommarprat, haha. Men jag har lyssnat på några fler!

Kristina Sandberg (sändes 29:e juli)

Kristina Sandberg Foto: Mattias Ahlm

Kristina Sandberg är författare och har skrivit trilogin om hemmafrun Maj som på 30-talet ägnar sitt liv åt städning, matlagning och att passa upp på män. Sommarpratet handlar mycket om just karaktären Maj och om böckerna, och det är intressant att få höra om kvinnors position på 30-talet, och varför det inte var så lätt att bryta sig loss, om dåtidens snäva ramar, normer och förutsättningar för yrkesliv vs hemmafruliv. Ett feministiskt sommarprat på sitt eget sätt som jag allt som allt tyckte var ganska bra!

Maxida Märak (sändes 30:e juli)

Maxida Märak Foto: Mattias Ahlm

Mitt första intryck av sommarpratet, jäklar vilken ball tjej! Artist, rappare, hiphop-producent, same uppvuxen i både Sápmi och Stockholm, och som jag uppfattar det, feminist, även om hon inte ordagrant säger det. Men det hon mest brinner för, förutom musik då, är att stå upp för samernas rättigheter, och för att visa och synliggöra för omvärlden vad samerna faktiskt utsatts och fortfarande utsätts för, vilket är hemska saker. Som hon säger; vi pratar mycket i skolan om folkmord och krig långt borta, men vår egen mörka historia i norr är ingenting en lär sig i skolan om. Hon berättar i sitt sommarprat om orättvisorna samerna ständigt fått och får utstå, och om hur dubbelmoraliskt Sverige är. Hennes sista mening sammanfattar sommarpratet ganska bra: “Våra förfäder hade inte något ord för ‘krig’ på samiska. Min generation har det.”. Bra sommarprat allt som allt!

Stig Grybe (sändes 31:a juli)

Stig Grybe Foto: Mattias Ahlm

Ett mysigt sommarprat där Grybe tar oss med tillbaka 87 år tillbaka i tiden (för det är så gammal han är!) och berättar om sin födelse, uppväxt, barndom och till en början skakiga men sedan framgångsrika skådespelar- och komikerkarriär. Roligt med de gamla klippen från när han uppträdde med sina revyer, men som han säger det själv; humor är en färskvara och jag kan faktiskt inte förstå varför de där revyerna var så framgångsrika eftersom det inte är särskilt roligt utan väldigt simpelt, haha. Men det säger han ju också själv, att det skulle aldrig gått hem idag. Allt som allt ett trevligt sommarprat med mycket historia i sig, vilket är kul, och om en gillar lättsamma sommarprat är detta fint att lyssna på. Jag tycker dock bäst om de med lite allvar och djup i sig, så det var helt okej att lyssna på.

//ALiCE med ICE