Tag: hemtenta

Eftersom jag fick full pott på hemtentan och så fina kommentarer, tänkte jag att ni kanske (trots lite tungt akademiskt språk) skulle vilja läsa den. Så here we go, i en version utan störande källhänvisning. Enjoy (om ni orkar)!

När Frankrike förbjöd kvinnor att bära heltäckande slöja på offentliga platser tyckte jag att det var ett bra beslut; slöjor var ett uttryck för förtryck av kvinnor. Detta var innan jag började inse att allt inte är svart eller vitt och att detta kan problematiseras i så många fler lager. Min dåvarande syn på bärandet av slöja kom att förändras till att jag idag fördömer förbudet, en åsikt som stärkts; men också kan problematiseras ännu djupare; tack vare nyförvärvade kunskaper inom några av de alternativa IR-teorierna. Ämnet är relevant för IR eftersom det konkret kan illustrera och i verkligheten förankra problematiken mellan västerländsk, liberal feminism och postkolonialism.

Att kvinnor av olika skäl bär slöja kan för många västerländska feminister tolkas som ett uttryck för kvinnoförtryck; hur kvinnor av sin familj, samhället och/eller religion tvingas täcka sig och hur de nekas rätten till att klä sig som de vill; som om de, för att de är kvinnor, inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Denna övertygelse om hur fel det är att “tvinga” kvinnor att bära slöja kan ses som ett arv från kolonialtiden; inom västerländsk feministisk diskurs konstrueras icke-västerländska kvinnor ofta som “de andra”, ett offer för förtryckande kulturella praktiker och traditioner. Postkoloniala och feministiska analyser engageras båda i kampen mot kvinnoförtryck och -diskriminering, men västerländsk feminism tenderar att producera en singulär, monolitisk “Tredje världen-kvinna” mot vilken den västerländska kvinnan blir den normativa, binära dikotomin. “Tredje världen-kvinnan” ses som den västerländska, befriade kvinnans motsats; fattig, domesticerad, traditionell och offergjord. Att tillskriva slöjbärande kvinnor en offerroll på detta sätt; en kvinna som måste “räddas” från de förtryckande praktiker som “tvingar” henne att bära slöja; är djupt problematiskt eftersom det inte finns en autentisk kvinnlig upplevelse eller utgångspunkt då dessa, samt den sociala meningen av genus, varierar från samhälle till samhälle och kultur till kultur. Västerländsk feminism har från postkolonialt håll kritiserats för att oantastligt utgå från att kategorin “kvinnor” är universell och att denna kategori delar samma erfarenheter och intressen.

Det är intressant att se hur feminismen; som utger sig för att vara en öppen, mångfasetterad och inkluderande teori som ger utrymme åt den halva delen av befolkningen som ständigt genom historien marginaliserats, diskriminerats, missgynnats och tystats ner; offergör, särbehandlar och generaliserar över icke-västerländska kvinnor på samma sätt som på vilket den själv kämpar mot att bli av patriarkatet/män/det mansdominerade samhället. Här är den västerländska, vita feminismen paradoxal; den betonar kvinnoförtrycket, avsaknaden av kvinnor inom IR och hur IR implicit antar en maskulin ståndpunkt, men blundar för det dubbla förtrycket icke-västerländska kvinnor får utstå och hur IR också är väldigt “vitt” och västerländskt. Detta skulle kunna förklaras som en förlängning av den liberala feminismens projekt (att för kvinnor säkra de rättigheter och privilegier som män nyttjade) men i denna kontext istället exportera de rättigheter och privilegier som västerländska kvinnor nyttjar till de icke-västerländska systrarna.

Att skriva “rättigheter och privilegier” är dock problematiskt utifrån ett postkolonialt, men även socialkonstruktivistiskt och postmodernt, perspektiv. Postmodernismen understryker att alla försök att etablera universella villkor för frihet och frigörelse (såsom begreppen “rättigheter” och “privilegier”) oundvikligen kommer att användas för att underordna och marginalisera de som anses utanför normen (här icke-västerländska, slöjbärande kvinnor). I detta fall används “rättigheter” och “privilegier” som något som västerländska kvinnor har, och som icke-västerländska saknar (exempelvis privilegiet/rättigheten att få klä sig som man vill). Men betydelsen av “rättigheter” och “privilegier” kan aldrig vara objektiv, eftersom verkligheten enligt socialkonstruktivismen produceras i samspelet mellan struktur och agens och olika begrepps meningar följaktligen ser olika ut beroende på diskurs. Att västerländsk feminism vill exportera rättigheter som icke-västerländska kvinnor “saknar” är sålunda problematiskt, eftersom denna “rättighet” kanske inte alls är eftersträvansvärd eller ens en rättighet i den kultur och diskurs som dessa kvinnor rör sig i. För slöjbärande kvinnor, kan själva akten att bära slöja i själva verket i sig vara ett uttryck för frigörelse, styrka och självförverkligande snarare än ett förtryck; många har själva gjort ett aktivt val utan press från annat håll. Denna ståndpunkt illustreras med följande citat från Maryam, 20, ur reportaget “Mipsterz” av Totallystockholm.se (2015);

“My hijab doesn’t only symbolize my faith, but it’s also a symbol of strength and independence. For me it’s liberating; I refuse to conform to the norms and societal moulds of a ‘typical’ woman. A woman can cover up as much as she wants and still be just as free as a woman who chooses not to cover up at all.”

Bevisligen ser många slöjbärande kvinnor inte slöjan som ett förtryck, trots det finns i Väst en idé om att “befria” dessa kvinnor från “förtrycket”. Men i diskussionen om huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller frigörelse, missar den västerländska feminismen de patriarkala strukturerna bakom att en kvinna inte kan bära slöja utan att bli hotad och trakasserad. Postkolonial feminism är därför djupt skeptisk till idén om att framsteg och frihet för kvinnor uppnås genom den västerländska modellen av social och ekonomisk utveckling. Att vidare i samhället ordna icke-västerländska “Tredje världen-kvinnor” som ofria och förtryckta av kulturella praktiker i form av  slöjbärande, gör dessa kvinnor till objekt för intervention och normaliserar Västvärldens rätt att ingripa, kontrollera och omforma praktiker och seder i resten av världen.

Sammanfattningsvis, med hjälp av de alternativa IR-teorierna kan min före detta “personliga övertygelse” om slöjan som ett förtryckande, diskriminerande attribut problematiseras och ifrågasättas utifrån postkolonialismen och idag förstår jag att jag som västerländsk feminist inte kan döma vad som är rättigheter och privilegier respektive förtryckande för icke-västerländska slöjbärande kvinnor, eftersom de diskurser vi befinner oss i ser olika ut och våra erfarenheter inte är delade eller universella.

Å andra sidan kan allt som hittills skrivits i denna text problematiseras ytterligare. Trots postkolonialismens utmaning till traditionella IR-teorier och den västerländska feminismen, kan postkolonialismens epistemologiska och ontologiska grunder också ifrågasättas med hjälp av postmodernismen och socialkonstruktivismen. För om “verkligheten” aldrig kan vara objektivt tillgänglig för oss, utan allt vi tror att vi vet är bundet till specifika diskurser, kan det då vara så att de diskurser icke-västerländska, slöjbärande kvinnor befinner sig i, format dem att tro/tycka att slöjan är ett fritt val och en symbol för frigörelse och självständighet snarare än förtryck? Detta förklaras av socialteoretikern Steven Lukes i hans bok om makt (kapitel tre, “Three-Dimensional Power”). Där består den tredje, latenta dimensionen av makt i att A (i detta fall patriarkatet, det mansdominerade samhället, den hegemoniska diskursen) utövar makt över B (i detta fall slöjbärande, icke-västerländska kvinnor) genom att influera och forma B’s vilja till att tro att det är hennes fria, självständiga val att bära slöja, när hon egentligen, under andra omständigheter utan påverkan från A, inte hade valt att bära slöja. Denna teori om den tredje dimensionen av makt lämnar oss med frågan: om samma, slöjbärande kvinnor som ser sin slöja som en symbol för frihet och självständighet hade växt upp under andra omständigheter, utan påverkan från exempelvis mansdominerad dominans inom familjen, patriarkala religiösa praktiker och (ur västerländskt synsätt) förtryckande samhällsstrukturer, hade de då ändå sett på slöjan på samma sätt, eller hade de också sett den som ett uttryck för kvinnoförtryck?

Avslutningsvis, så kan vi enligt postmodernismen aldrig prata om en “sanning” eller “verklighet” på ett objektivt sätt, eftersom verkligheten inte är direkt tillgänglig för oss, och vår förståelse av den sålunda alltid formas av specifika diskurser, vilka ser olika ut beroende på sociala, ekonomiska, kulturella och geografiska förhållanden. Huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller befrielse går alltså aldrig att fastslå. Med det sagt kan jag ändå konstatera att min tidigare “personliga övertygelse” om den nu är rämnad och att jag nu har en djupare förståelse och förmåga till analys kring bärandet av slöja samt andra omdebatterade fenomen inom feministiska och postkoloniala diskurser.

Källförteckning

Abrahamsen, R. (2007). Postcolonialism. I M. Griffiths (Red.), International Relations Theory for the 21st Century (s.111-122). New York: Routledge.

Lukes, S. (2005). Power: a Radical View. New York: Palgrave Macmillan.

Seth, S. (2013). Postcolonial Theory and IR: a Critical Introduction. New York: Routledge.

Steans, J., Pettiford, L. & Diez, T. (2005). Introduction to International Relations. Edinburgh: Pearson Education Limited.

Totallystockholm. (2015). Mipsterz: mixing fashion with faith. Hämtat 2015-03-18, från http://totallystockholm.se/arts-culture/mipsterz-mixing-fashion-faith/.

//ALiCE med ICE