Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Tag: invandrare

Och jag undrar: hur kan vi INTE ta emot flyktingarna?

Tog en promenad i Trädgårdsföreningen nyss, och lyssnade till Hanapees otroliga podcast’s senaste avsnitt. De pratade en hel del om Trollhättanmorden, den ökade flyktingtillströmningen och den blomstrande rasismen, för det går liksom inte att inte prata om det. De satte ord på många bra tankar; exempelvis vilken ironi det ligger i bränderna av asylboenden. Rasisterna klagar på att det är för många flyktingar, att de inte får plats, att Sverige är mättat. Lösning? Elda upp flyktingboenden så att det blir ännu svårare, dyrare och tidskrävande för Migrationsverket att placera nyanlända. Det är ungefär samma ironiska retorik som rasister för angående invandrare och jobb: aldrig är de bra nog, för antingen kommer de hit och “snor våra jobb”, eller så kommer de hit och “gör ingenting”. Och jag undrar: när skall det här sluta? När skall ni vakna? Ni som röstar på SD, ni som “inte är rasist men…”, ni som ojar er över hur vi skall lyckas ta emot alla dessa flyktingar. Jag undrar: hur kan vi inte hjälpa? Hur kan vi inte ta emot dessa flyktingar? Det är så jävla hemskt att anse sig ha ensamrätt till Sverige, bara för att en råkade vara här först. Det är så jävla hemskt att tycka att de som kommer hit skall vara tacksamma; hur kan de vara tacksamma när de tvingas lämna sina många gånger bra liv, se sina vänner och släktingar dö, genomföra en farlig flykt, för att sedan komma till ett kallt (bokstavligt och bildligt talat) Sverige, där de placeras på ett asylboende med låg standard kanske långt ute på vischan, ständigt med rädslan om att detta asylboende skall brännas ner, och sedan vara tacksamma? Fyfan, jag skäms över att vara svensk.

Och jag undrar också, ni rasister, ni som röstar på SD, ni som uttrycker rasistiska handlingar och åsikter, och ni som “inte är rasist, men….”, exakt hur har ni påverkats av den ökade flyktingströmmen? Exakt hur har ni märkt av att vi tagit emot lite fler flyktingar i Sverige än vanligt? Det kanske möjligtvis är lite längre telefonkö till vissa myndigheter, ni kanske sett några nyanlända på centralstationen, eller noterat några frivilligorganisationers upprop för att få givare på Facebook, men mer än så? Jag har personligen knappt märkt av någonting, förutom ett kallare klimat på sociala medier och att det står lite fler människor utanför ett asylboende jag går förbi när jag skall jobba. Jag undrar genuint, vad i hela världen är det som påverkar er så mycket att ni anser att vi inte kan ta emot flyktingar? Och jag undrar: hur kan vi inte ta emot dem? Jag skulle gladeligen betala mer i skatt för att ge flyktingarna ett värdigt mottagande.

Och sen en sista grej, angående Trollhättanmorden. Fruktansvärt, såklart, en terrorhandling och en produkt av den strukturella rasismen. Den som säger något annat ljuger; det här var inte en ensam, störd dåre, utan en ung man med rasistiska och politiska grunder för sitt agerande, en produkt av det allt mer rasistiska klimatet på Internet och i samhället. Jag har sett flera personer fråga sig: “Varför kallas inte Ikeamorden för terrorism?” och “Varför blev det inte lika mycket uppståndelse kring Ikeamorden?”. Till dig som undrar det, såhär skriver Oisin Cantwell:

Det finns en avgörande skillnad mellan Ikea och Trollhättan. Det finns ingen krets kristna eritreaner som anser att mord är ett legitimt svar på avslagen asylansökan. Ideologi saknas. Vita, svenska medborgare behöver inte frukta att bli mördade av detta skäl.”

Skillnaden är, att andra av samhället kodade etniska, vita svenskar behöver inte känna fruktan för att utsättas av något som Ikeamorden på grund av sin etnicitet eller hudfärg, för det är inga eritreaner som tycker att det denna enskilda individ var rätt eller bra; ingen backar eller hyllar honom. Däremot finns tusentals och åter tusentals rasifierade personer som ständigt behöver frukta för sina och sina anhörigas liv, på grund av att de råkar ha en annan hudfärg, etnicitet och/eller ursprung, eftersom det finns de som hyllar Anders Lundin Pettersson, säger att han var en sann hjälte och att han gjorde rätt. Och det är så jävla hemskt. Jag skäms.

//ALiCE med ICE

Sommarpratarna (24-28:e juli)

Syster Karin (sändes 24:e juli)

Syster Karin Foto: Mattias Ahlm

Haha, gud hon ser så gammal ut nu när jag ser bilden! Jag förstod ju att hon inte var purung på sommarpratet, då hon pratade om saker hon varit med om för länge sedan, men hennes röst lät väldigt ung tyckte jag! Anyways, Syster Karin (har lite svårt för att hon liksom kallar sig så, använder inte nunnor efternamn…?) snackade alltså på Sommar i P1 den 24:e juli. Tyckte hennes sommarprat var ganska bra och mysigt, även om jag har svårt för Guds-snacket, typ “då fann jag Gud”. Varför kan inte de som finner gud berätta lite mer explicit hur de gör det? Hur vet ni att ni funnit Gud? Ahja, jag fattar ju att det är en spirituell upplevelse som inte går att beskriva till punkt och pricka för en ateistisk person som jag, men jag undrar ju lite… Förutom Guds-snacket pratar Syster Karin iallafall mycket om de flyktingbarn klostret tar emot, och hur en lever som nunna på ett kloster. Intressant liv, även om jag själv inte kan förstå hur en kan vilja leva det eftersom det innebär att välja bort saker, typ sex. Men å andra sidan säger Karin hur hennes liv är mycket friare och hur lycklig hon är. Hon spelar mycket vacker instrumental och klassisk musik, vilket jag gillar, och greogiansk musik är som hon säger otroligt vacker. Sommarpratet föll mig inte helt i smaken, vilket är förståeligt med tanke på ämnet, men det var ändå trevligt och mysigt att lyssna på tycker jag allt.

Zara Larsson (sändes 25:e juli)

Well, you know what I’m gonna say ’bout this…. I FREAKING LOVE HER! Hon är så jävla grym, Zara alltså. Men det visste jag ju redan, och jag visste att jag skulle gilla hennes sommarprat, hehe. Men jag slutar aldrig förundras över hur insiktsfull, klok och mogen, men samtidigt kaxig, fierce, powerful, cool och grym Zara är. Första delen av hennes sommarprat handlar om musik och hennes väg till där hon står idag, att hennes mål var att inte behöva presentera sig för nya personer hon mötte, för de skulle redan veta vem hon var och vad hon gjorde. Och det kan en ju säga att hon lyckats med! Men det är inte förrän andra halvan av sommarpratet börjar som det blir verkligt intressant. Då tar hon upp ämnen jag gått och väntat på, nämligen feminism, kvinnohat, näthat, machokulturen och mer därtill. Jag tycker att Zaras sommarprat, till skillnad från Sanna Lundells (som jag iförsig också gillade jättemycket), är mycket mer lättillgängligt även för de som inte ser sig som feminister. Hon dissar inte som Sanna Lundell gjorde alla som inte fattat grejen med feminism, utan förklarar pedagogiskt vad feminism är, att jämställdhet inte kan “gå för långt”, att manshat är en sund reaktion mot kvinnohat, och så vidare. Jag tycker det är så imponerande att hon “bara” är sjutton år, och ändå så medveten och klok! Hon för sig dessutom med ett snyggt men ändå lättförståeligt och medryckande språk, spelar sin egen låt (så jäkla tuuuung!!), får in en hyllning till sin mamma och en snutt om ungdomskärlek som är precis lika smärtsam som vilken annan kärlek som helst, och säger till sina hatare:

“Jag hatar machokulturen, för det är ett skevt ideal som killar känner sig tvungna att leva upp till. Jag hatar machokulturen för att den uppmuntrar till våld. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar män eller killar som individer … Jag vill att du som lyssnar ska förstå att manshatet är riktat mot patriarkatet och machokulturen. Om du har förstått detta – vill du fortfarande våldta mig? Vill du fortfarande slå ihjäl mig? Vill du fortfarande se mitt lik?”

Jag tycker Zara är sjukt grym, och jag tyckte hennes sommarprat var jättebra och ett av sommarens viktigaste, lyssna!

Olle Jönsson (sändes 26:e juli)

Ännu en gubbe jag inte har någon aning om vem han är, haha. Men det är ju fint med så stor blandning i sommarpraten, så att en får höra så många olika åsikter, tankar, livserfarenheter, politiska åskådningar och historier som möjligt. Olle Jönsson är i alla fall tydligen sångare i dansbandet Lasse Stefanz (och jag som avskyr dansbandsmusik fick lite rysningar när jag hörde detta, hehe). Hans sommarprat är i alla fall helt okej och ganska trevligt men inte så mycket mer än så, antagligen för att det är varken en person eller ett ämne som intresserar mig särskilt mycket. Men ändå klart godkänt och intressant att höra om hans tuffa uppväxt och bandets historia sedan bildandet år 1967 (!).

Alice Teodorescu (sändes 27:e juli)

Alice Teodorescu Foto: Mattias Ahlm

Alice Teodorescus sommarprat var intressant att lyssna på, mycket för att jag vet vem hon är (chef för ledarsidan i Göteborgsposten), och var hon står politiskt. Jag håller inte med i vissa saker hon säger, eftersom hon är höger och jag mer har hjärtat åt vänster just nu, men jag tycker likväl att hon är skitcool och inspirerande, och vissa saker hon säger är bra. Anyways, sommarpratet var bra, det var intressant att höra om hennes bakgrund och klassresa som jag inte visste något om. Det ger en en djupare bild av hennes om en inte hade förut. Hur hon varit den duktiga flickan som kämpat sig fram och tack vare att hon valde plugg framför lek under sin barndom står där hon står idag; hon har kämpat sig dit. Jag tycker det är imponerande hur långt hon kommit och att hon blivit en nationell, maktfull opinionsbildare på sina 31 år. Med det sagt blir jag störd av vissa saker hon säger i sommarprat, till exempel att “invandrare skall visst vara tacksamma!” (men å andra sidan är hon ju invandrare själv, hon benämner sig till och med som “vi invandrare”), eller att “alla barn har rätt till sina biologiska föräldrar”. Det är bra det hon säger om att barn alltid har rätt till sina föräldrar, men att föräldrarna inte har motsvarande rätt till sina barn. Men för mig ter sig hennes åsikter ganska konservativa eftersom hon enligt mig antyder både att ett samkönat par inte är nog för ett barn, eftersom hen ändå till syvende och sist har rätt till sina båda biologiska föräldrar, eller att äktenskapet är heligt och skall behållas till varje pris. Ahja, jag visste ju redan att vi stod lite olika politiskt och ingen kan förneka att hon är en otroligt kompetent ledarskribent, politiker och argumentatör, vilket även hennes sommarprat vittnar om. Intressant att lyssna i alla fall!

Hans Mosesson (sändes 28:e juli)

Hans Mosesson Foto: Mattias Ahlm

Det var inte förrän ganska långt in i sommarpratet som jag insåg att nämen, det är ju Ica-Stig jag lyssnade på! Inte visste jag att han haft en så tuff ekonomisk bakgrund. Men så tog han efter mycket tveksamhet den där rollen som Ica Stig och 13 år senare är han Ica-Stig med hela svenska folket. Trevligt sommarprat, och det märks att det är en skådespelare som talar då dialekt-imitationerna är närmast perfekta och beskrivningarna levande. Kul att höra vem som egentligen står bakom den där Stig, vem som är skådespelaren bakom och hur han blev Ica. Han pratar också en hel del om klass, vilket är intressant. Bra sommarprat allt som allt!

//ALiCE med ICE

 

 

 

“Men… Är du svensk?”

Igår när jag jobbade, jobbade jag med en tjej vars föräldrar kom från Libanon och hon såg således inte (enligt gängse normer) svensk ut. Att hennes föräldrar kom från Libanon vet jag eftersom hon först frågade vart jag kom ifrån, för hon tyckte jag såg serbisk (!) ut. Jag förklarade med ett skratt att nej, mor min är född i USA men flyttade därifrån som barn, så mer exotiskt än så är det inte. Sedan skickade jag tillbaka frågan till henne och hon berättade att hennes föräldrar var från Libanon men kom till Sverige för 25 år sedan. Hade hon inte frågat mig först, hade jag nog aldrig vågat ta upp ämnet. Jag är så rädd att trampa någon på fötterna, och det blir lätt så fel – exotifierande, ifrågasättande och till och med snudd på främlingsfientligt fastän man inte alls menar illa. Låt mig förklara.

Med oss jobbade också en tant, som såg ut att ganska nyss ha passerat pensionsåldern. Hon frågade den här tjejen vara föräldrar var från Libanon vad hon hette, varpå hon svarar något väldigt typiskt svenskt namn. Tanten kläcker ur sig “Men…. det är ju svenskt!”. “Ja, jag är svensk!” svarar tjejen, “men mina föräldrar är från Libanon”. Det hela passerar, tjejen tar frågan till synes oberörd och med ett leende. Senare frågar jag henne om hon inte reagerade? “Jodå”, svarar hon, “men jag är så van”.

Ungefär samma situation har inträffat förut, fast då var det en vän som tabbade sig. Vi var utomlands och en kille ropade efter oss på gatan “Ey, är ni svenskar?” varpå vi stannar och börjar snacka. Killen ser – liksom tjejen från gårdagens jobb – inte normativt svensk ut men pratar, liksom tjejen från igår, klingande stockholmska som vem som helst. Min vän frågar; “Är du också från Sverige eller?” och jag tänker att det här, det kommer inte att gå hem. Mycket riktigt svarar killen, som jag uppfattar det något stött, att “ja, jag pratar ju svenska…?”.

Tjejen igår tog ifrågasättandet av hennes svenskhet med ro, medan killen jag och min vän mötte uppenbart tog åt sig lite. Och jag förstår! För hade tanten utbrustit “Men det är ju svenskt!” om tjejens namn om hon varit blond och blåögd? Hade min vän frågat, trots att hen redan hört den breda stockholmskan “Är du också svensk eller?” om killen varit blond och blåögd? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Det är det här jag menar. Ifrågasättandet av svenskheten hos personer som ser ut att ha påbrå från andra delar av världen än Sverige. Man ifrågasätter, endast baserat på utseendet, huruvida personen är svensk, något som aldrig skulle göras mot en person med typiskt nordiskt utseende.

Men vad är egentligen svenskhet? Och vad spelar det för roll om man är född i Sverige eller kom hit senare, om man har föräldrar som invandrat eller om man har utländskt påbrå på annat sätt? Varför är det så viktigt att veta sådant om personer med en lite mörkare hudton, lite brunare ögon, lite svartare hår? Gör det en mindre svensk? Behöver vi något slags bevis på varför hen pratar minst lika mycket göteborgska som jag?

Nej, ens utseende gör en inte mer eller mindre svensk och skall inte vara föremål för ifrågasättande av en persons svenskhet. Att definiera och kategorisera, att veta vad någon har för rötter bara för att hen inte ser typiskt svensk ut, det är faktiskt inte så himla viktigt. För som sagt – en blond och blåögd, till utseendet typisk skandinavisk person, hade ju aldrig fått kommentaren “men ditt namn är ju svenskt!” eller “men är du född i Sverige?” eller “är du svensk?”.

Tanten från igår och min vän menade förstås inget illa. De hade inte för avsikt att exotifiera och ifrågasätta svenskheten hos tjejen med libaneskt påbrå och den svenska killen vi mötte utomlands. Och många – inte ens vissa personer som ifrågasätts – kanske inte märker det själva. Men det är känsligt och det kan såra. Därför tycker jag att vi alla skall tänka efter en extra gång innan vi kläcker ur oss frågor om någons svenskhet.

//ALiCE med ICE

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén