Posts Tagged ‘klasskamp’

Två böcker

Tuesday, April 24th, 2018

Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

Image result for lila hibiskus

Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.

Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar

Wednesday, February 28th, 2018

Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

Image result for Egalias döttrar

Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). Läs!

Sommarpratarna (15-23:e juli)

Friday, July 24th, 2015

Fler sommarprats-kommentarer på ingång! Älskar denna Sommar i P1-tradition! 🙂 I slutet av sommaren när jag lyssnat på alla tänkte jag göra en sammanfattning och lista de allra bästa/mest hörvärda (?) (alltså, ni vet, sevärda, fast hörvärda… tror inte det är ett ord… men AHJA). Tidigare kommentarer här, här, här och här.

Herman Geijer (sändes 15:e juli)

Alltså ibland när en ser hur sommarpratarna faktiskt ser ut på de här korten, efter att ha hört deras prat, så blir en ibland helt stunned över hur deras riktiga utseende inte alls går ihop med ens mentala bild av personen en skapat utifrån hens sommarprat och röst, men alltså, Herman Geijers utseende är bara så rimligt, haha. Han är alltså zombieöverlevnadsexpert! Inte säker på om det är en officiell jobbtitel, but that’s what he is. Jag var lite rädd över att hans sommarprat endast skulle handla om zombies, men det var faktiskt mer om överlevnad i händelse av en katastrof i största allmänhet, inte nödvändigtvis en zombieapokalyps (även om han ändå nämnde zombies då och då). Till exempel, att det är bra att ha tio liter vatten i frysen (vem får ens plats med det?) och mycket konserverad mat ifall en klimatkatastrof, global pandemi, nationellt strömavbrott eller något annat som hotar människors existens skulle inträffa. Tyckte det var ett helt okej sommarprat, jag hade väldigt låga förväntningar så det var över förväntan men inte så mycket mer än så.

Leila Lindholm (sändes 16:e juli)

Leila Lindholm är ju en sån där människa som en bara gillar, men tydligen fick hon kritik för att hon promote:at sitt eget varumärke för mycket i ett public service-program som Sommar i P1. Jag märkte inte ens detta, så tycker det var onödig kritik, varför störa sig på något sånt? Ahja, jag tyckte i alla fall Leilas sommarprat var mysigt! En fick liksom höra mer om vem som egentligen är bakom den där “Leila bakar”-TV-kocken; att det som visas i TV är en väldigt polerad och redigerad version av Leila, där allting är väldigt gulligt och varmt och bullmammigt, när hon i verkligheten svär och bränner kakor. Det vattnas i munnen på en när hon beskriver några av kakorna hon bakat, och jag gillar också att hon har en feministisk vinkel på sitt sommarprat när hon beskriver hur det som inte är okej i någon annan bransch; att chefen hälsar på sina kvinnliga kollegor med en smisk i baken, att sexistiska skämt haglar och att frågor som “brukar du ligga med kollegorna?” är helt rimlig på arbetsintervjuer; är helt okej inom kock-branschen. Eller att kvinnor allt som oftast blir kallskänkor medan männen allt som oftast blir varmkockarna, för att det liksom förväntas och är norm. Trevligt sommarprat allt som allt, där en får se (höra) lite mer av Leila än vad en får annars!

Sverker Olofsson (sändes 17:e juli)

Sverker Olofsson Foto: Mattias Ahlm

Sverker Olofsson var jag tvungen att googla på för att komma ihåg vad han egentligen pratade om, så det gjorde inte särskilt stor inverkan på mig. Han är en mysgubbe som snackar om Stockholm vs Vännäsby där hann är uppväxt, programmet Plus där han varit programledare, ridning (!) och lite annat smått och gott. Helt okej sommarprat förutom att jag inte riktigt gillade hans ton om kvinnor, det var något han sa som jag störde mig lite på som jag inte minns nu. Ahja, helt okej men absolut inte mer än så.

Sanna Lundell (sändes 18:e juli)

Woop, detta sommarprat föll mig helt i smaken! Sommarprat handlar om främst två viktiga saker: feminism och medberoende. Sanna Lundell pratar om sitt feministiska uppvaknande (efter att ha läst Det kallas kärlek, gud jag måste läsa den!), att ständigt bli definierad utifrån männen i sitt liv, den snäva heterosexuella tvåsamhetsramen, psykisk ohälsa, en skakig barndom med beroende föräldrar och destruktiva förhållanden. Tyckte Sanna Lundells sommarprat var skitbra, och alla borde lyssna! Avslutar med ett roligt (fast samtidigt hemskt) citat från sommarpratet: “När jag läser att 30 procent av alla unga kvinnor i Sverige lider av psykisk ohälsa – främst ångest, depressioner, oro, ätstörningar och sömnsvårigheter – så känner jag bara wow. Tänk att övriga 70 procent lyckas leva i förnekelse och bortträngning och känna sig nöjda. Trots att världen för oss kvinnor är en galet orättvis och farlig plats att vistas på.”

Karl-Petter Thorwaldsson (sändes 19:e juli)

Åh, älskade detta sommarprat också, av flera anledningar. För att inte tala om sommarpratarens helt underbara namn, så gillar jag att han använder “en” istället för “man” (första mannen jag hört/sett som gör det tror jag?) och pratar om viktiga ämnen såsom klassklyftor, klasskamp, arbetarklass och klassresor, högerextremism, fascism och rasism, dagens ohållbara dagslönearbete, nykterhet och feminism. Han spelar dessutom endast kvinnliga artister, vilket ju tyvärr är allt för ovanligt. Jättebra sommarprat som är både personligt, roligt, dramaturgiskt bra och samtidigt seriöst, som jag rekommenderar att lyssna på!

Nisse Hellberg (sändes 20:e juli)

Nisse Hellberg Foto: Mattias Ahlm

Jag vet att jag störde mig på detta sommarprat för att han pratade som om han vore en välrenommerad och välkänd artist, och det är mycket möjligt att han är, men jag har då ingen aning om vem han är eller vilket hans rockband Wilmer X är… Ahja, hans sommarprat har jag inte så mycket att säga om, det var helt okej men inte mer än så. Jag tyckte mest han var en gubbig rocksnubbe, haha. Inte särskilt intressanta ämnen och inget jag rekommenderar.

Karin Volo (sändes 21:a juli)

Ojoj, detta var andra sommarpratet i år som rörde mig till tårar (det första var Siavosh Dirakhti i början av perioden). Stod och sorterade upp post på jobbet och grät en skvätt när Karin Volo känslosamt och tydligt kämpande mot gråten berättar om återförenandet med sina barn och sin man efter fyra år i det amerikanska häktet. Ja, Karin Volo satt alltså, på grund av sin exman som begått mycket grova bedrägerier, oskyldigt häktad i fyra freaking år (!!!), och det är detta hennes sommarprat handlar om; hur hon tog sig igenom dessa fyra långa år, sorgen att ha missat fyra år av sina döttrars uppväxt, hopplösheten och hjälplösheten, att gifta sig med sin man med en glasruta emellan, att för första gången röra sin man efter fyra år, men också hur hon har tog till vara på tiden i häktet och har tagit sig igenom det och ut på andra sidan som så mycket starkare. Karin Volos sommarprat är jättebra, bra dramaturgi och väldigt personligt och känslosamt, förbered dig på tårar om du är blödig… Rekommenderar alla att lyssna!

Gunilla Röör (sändes 22:a juli)

Gunilla Röör lyssnade jag på igår och kände direkt igen hennes röst ifrån Skärgårdsdoktorn och mycket riktigt var det hon. Hennes sommarprat är så typical skådespelar-sommarprat, det märks att hon är skådespelare och van vid att dramatisera och spela teater då hennes röst, tonläge och volym varieras brett, och manuset liksom är lite poetiskt. Lite väl poetiskt enligt mig, dock, jag hade lite svårt för allt detta och tyckte det blev för mycket teater-aktigt, hade liksom lite svårt att hänga med. Vad snackar hon egentligen om liksom? Jag tror hennes sommarprat kräver lite mer koncentration om en skall förstå vad hon egentligen pratar om, för hon väver in allt i vackra betraktelser, meningar, ord och djupdykningar i tonläget.

Arkan Asaad (sändes 23:e juli)

Arkan Asaads sommarprat lyssnade jag på idag och blev mycket positivt överraskad, jag var jättefängslad vid hans berättelse! Det märks att han är författare för dramaturgin är jättebra med en fin invävning av nutid, dåtid och berättelser där emellan, och noga utvalda och bra låtar (exempelvis Rihanna, Snow Patrol och Bruce Springsteen) som ger berättelsen mer liv. Han pratar om tvångsgiftermålet med kusinen, självmordsförsöket, uppbrottet med familjen, att som invandrare växa upp i en välmående svensk kommun och vara den enda med svart hår i klassen, för att sedan hamna på en mångkulturell skola med etniciteter från hela världen på högstadiet, men också om brobyggande, mobbningsförebyggande och integrering. Make the change, som han säger, och som mitt armband som jag fick av Sophie till stöd för hans organisation också säger 🙂 Jättebra sommarprat som var väldigt fint, rörande, sorgligt men också hoppfullt att lyssna på, rekommenderar!

//ALiCE med ICE