Posts Tagged ‘patriarkatet’

#5inistagram dag 14: Enligt statistiken

Friday, March 17th, 2017

Enligt statistiken så är det fler män än kvinnor som begår självmord i Sverige. Ungefär 70 % av alla självmord begås av män. Hur kan det vara såhär? Well, män är mindre benägna att söka hjälp när de mår psykisk dåligt. Därför är män också generellt mer utsatta för psykisk ohälsa vid större livsförändringar som skilsmässa, arbetslöshet mm. Dessutom har män generellt ett mindre och svagare socialt nätverk än vad kvinnor har, vilket också gör dem mer sårbara för psykisk ohälsa. Ok nu tar vi in lite genusanalys i detta :)))

Varför är män mindre benägna att söka hjälp om de mår psykiskt dåligt? Kan det ha att göra med en destruktiv mansnorm toppad med macho-ism och maskulinitet? Att vi redan från början uppfostrar barn olika – det är mycket mer okej för flickor att gråta och bli ledsna och få tröst, medan pojkar redan från början uppmanas till att “det där var väl inte så farligt” och “torka tårarna nu, spring och lek igen”. Det är mer okej för flickor att söka hjälp och tröst och vara ledsen helt enkelt. Redan från barnsben sätts en standard. Sen fortsätter det i skolåren – om en kille blir ledsen får han absolut inte gråta för det är o-coolt. Han tvingas hålla inne sina känslor. Det är o-coolt att gråta för tjejer också, men mycket mer accepterat och okej (detta har att göra med att tjejer betraktas som svaga såklart). Män skall dessutom helst vara starka och beskyddande och trygga. Det är inget som explicit uttalas av någon förstås, men i samhällskonstruktionen finns ändå dessa subtila förväntningar på män. När vi säger “slå inte som en kärring” (= dåligt, män skall slå bra), när vi säger “grow some balls” (=var lite tuff nu då), när vi bekräftar pojkar med att säga “vad tuff och vad stor och stark du är!” hela tiden, när ömsinthet och närhet är lite tabu mellan män, osv osv. Så vad händer om män inte uppnår dessa destruktiva mansideal som upprätthåller patriarkatet? Well, de mår dåligt. Och sen, eftersom det är o-coolt att visa sig svag och sårbar, så vågar/orkar/vill de heller inte söka hjälp.

Sen har män som sagt ofta ett svagare socialt nätverk än kvinnor. Det beror på att kvinnor generellt är de som sköter det emotionella arbetet, dvs att hålla igång relationen/rna. Det är därför män i högre utsträckning än kvinnor blir så ensamma vid en skilsmässa – det är kvinnorna som skött parets gemensamma sociala nätverk. Bjudit in till middagar, köpt blommor när de själva blivit bjudna på middag, hållt koll på födelsedagar osv.

Allt det här beror på att vi lever i ett patriarkat där en destruktiv mansroll premieras. Det här är förstås något som män lider av också. Därför måste vi krossa patriarkatet och den destruktiva mansrollen med den.

OBS, sen att en känner att en måste påpeka att män också tjänar på feminism för att de skall tycka att feminism är en bra grej är ju en annan historia. Liksom – räcker det inte att det ändå generellt är kvinnor som drabbas hårdast av patriarkatet? Måste du tjäna på feminismen för att tycka det är en bra grej?

Vad fint det hade varit.

Wednesday, April 27th, 2016

Håller på med C-uppsatsen och går för tillfället igenom Feministiskt Initiativs partiprogram. Vad jag tänker: vad fin världen hade varit om den var så som F! vill. Tänk om alla bara kunde rösta på F! och deras politik kunde föras tills vi får en värld där alla människor fick bosätta sig var de ville i världen, där den mänskliga rättigheten (!!!) till asyl inte ständigt inskränktes, där strukturella förtryck upphörde, där solidaritet var ledordet, där militarismen och militära institutioner nedmonterades, där marginaliseringen av utsatta grupper var ett minne blott, där klyftorna mellan olika samhällsgrupper utjämnades, där kapitalismen slutade underbygga klasskillnader, där konsumtionshetsen inte längre fanns, där alla kunde få uttrycka sin sexualitet, sitt könsuttryck och sin könsidentitet utan att bli bemötta av diskriminering och fördomar, där kött- och mjölkindustrin minskade drastiskt och där alla politiska åtgärder alltid hade ett antirasistiskt, postkolonialt perspektiv med insikten om att patriarkatet måste störtas. Fyfan va fint.

intersectional_we_all_can_do_it_0_54f35cede087c3140ca66dd3

//ALiCE med ICE

Sommarpratarna (24-28:e juli)

Wednesday, July 29th, 2015

Syster Karin (sändes 24:e juli)

Syster Karin Foto: Mattias Ahlm

Haha, gud hon ser så gammal ut nu när jag ser bilden! Jag förstod ju att hon inte var purung på sommarpratet, då hon pratade om saker hon varit med om för länge sedan, men hennes röst lät väldigt ung tyckte jag! Anyways, Syster Karin (har lite svårt för att hon liksom kallar sig så, använder inte nunnor efternamn…?) snackade alltså på Sommar i P1 den 24:e juli. Tyckte hennes sommarprat var ganska bra och mysigt, även om jag har svårt för Guds-snacket, typ “då fann jag Gud”. Varför kan inte de som finner gud berätta lite mer explicit hur de gör det? Hur vet ni att ni funnit Gud? Ahja, jag fattar ju att det är en spirituell upplevelse som inte går att beskriva till punkt och pricka för en ateistisk person som jag, men jag undrar ju lite… Förutom Guds-snacket pratar Syster Karin iallafall mycket om de flyktingbarn klostret tar emot, och hur en lever som nunna på ett kloster. Intressant liv, även om jag själv inte kan förstå hur en kan vilja leva det eftersom det innebär att välja bort saker, typ sex. Men å andra sidan säger Karin hur hennes liv är mycket friare och hur lycklig hon är. Hon spelar mycket vacker instrumental och klassisk musik, vilket jag gillar, och greogiansk musik är som hon säger otroligt vacker. Sommarpratet föll mig inte helt i smaken, vilket är förståeligt med tanke på ämnet, men det var ändå trevligt och mysigt att lyssna på tycker jag allt.

Zara Larsson (sändes 25:e juli)

Well, you know what I’m gonna say ’bout this…. I FREAKING LOVE HER! Hon är så jävla grym, Zara alltså. Men det visste jag ju redan, och jag visste att jag skulle gilla hennes sommarprat, hehe. Men jag slutar aldrig förundras över hur insiktsfull, klok och mogen, men samtidigt kaxig, fierce, powerful, cool och grym Zara är. Första delen av hennes sommarprat handlar om musik och hennes väg till där hon står idag, att hennes mål var att inte behöva presentera sig för nya personer hon mötte, för de skulle redan veta vem hon var och vad hon gjorde. Och det kan en ju säga att hon lyckats med! Men det är inte förrän andra halvan av sommarpratet börjar som det blir verkligt intressant. Då tar hon upp ämnen jag gått och väntat på, nämligen feminism, kvinnohat, näthat, machokulturen och mer därtill. Jag tycker att Zaras sommarprat, till skillnad från Sanna Lundells (som jag iförsig också gillade jättemycket), är mycket mer lättillgängligt även för de som inte ser sig som feminister. Hon dissar inte som Sanna Lundell gjorde alla som inte fattat grejen med feminism, utan förklarar pedagogiskt vad feminism är, att jämställdhet inte kan “gå för långt”, att manshat är en sund reaktion mot kvinnohat, och så vidare. Jag tycker det är så imponerande att hon “bara” är sjutton år, och ändå så medveten och klok! Hon för sig dessutom med ett snyggt men ändå lättförståeligt och medryckande språk, spelar sin egen låt (så jäkla tuuuung!!), får in en hyllning till sin mamma och en snutt om ungdomskärlek som är precis lika smärtsam som vilken annan kärlek som helst, och säger till sina hatare:

“Jag hatar machokulturen, för det är ett skevt ideal som killar känner sig tvungna att leva upp till. Jag hatar machokulturen för att den uppmuntrar till våld. Jag vill att du som lyssnar ska förstå att jag inte hatar män eller killar som individer … Jag vill att du som lyssnar ska förstå att manshatet är riktat mot patriarkatet och machokulturen. Om du har förstått detta – vill du fortfarande våldta mig? Vill du fortfarande slå ihjäl mig? Vill du fortfarande se mitt lik?”

Jag tycker Zara är sjukt grym, och jag tyckte hennes sommarprat var jättebra och ett av sommarens viktigaste, lyssna!

Olle Jönsson (sändes 26:e juli)

Ännu en gubbe jag inte har någon aning om vem han är, haha. Men det är ju fint med så stor blandning i sommarpraten, så att en får höra så många olika åsikter, tankar, livserfarenheter, politiska åskådningar och historier som möjligt. Olle Jönsson är i alla fall tydligen sångare i dansbandet Lasse Stefanz (och jag som avskyr dansbandsmusik fick lite rysningar när jag hörde detta, hehe). Hans sommarprat är i alla fall helt okej och ganska trevligt men inte så mycket mer än så, antagligen för att det är varken en person eller ett ämne som intresserar mig särskilt mycket. Men ändå klart godkänt och intressant att höra om hans tuffa uppväxt och bandets historia sedan bildandet år 1967 (!).

Alice Teodorescu (sändes 27:e juli)

Alice Teodorescu Foto: Mattias Ahlm

Alice Teodorescus sommarprat var intressant att lyssna på, mycket för att jag vet vem hon är (chef för ledarsidan i Göteborgsposten), och var hon står politiskt. Jag håller inte med i vissa saker hon säger, eftersom hon är höger och jag mer har hjärtat åt vänster just nu, men jag tycker likväl att hon är skitcool och inspirerande, och vissa saker hon säger är bra. Anyways, sommarpratet var bra, det var intressant att höra om hennes bakgrund och klassresa som jag inte visste något om. Det ger en en djupare bild av hennes om en inte hade förut. Hur hon varit den duktiga flickan som kämpat sig fram och tack vare att hon valde plugg framför lek under sin barndom står där hon står idag; hon har kämpat sig dit. Jag tycker det är imponerande hur långt hon kommit och att hon blivit en nationell, maktfull opinionsbildare på sina 31 år. Med det sagt blir jag störd av vissa saker hon säger i sommarprat, till exempel att “invandrare skall visst vara tacksamma!” (men å andra sidan är hon ju invandrare själv, hon benämner sig till och med som “vi invandrare”), eller att “alla barn har rätt till sina biologiska föräldrar”. Det är bra det hon säger om att barn alltid har rätt till sina föräldrar, men att föräldrarna inte har motsvarande rätt till sina barn. Men för mig ter sig hennes åsikter ganska konservativa eftersom hon enligt mig antyder både att ett samkönat par inte är nog för ett barn, eftersom hen ändå till syvende och sist har rätt till sina båda biologiska föräldrar, eller att äktenskapet är heligt och skall behållas till varje pris. Ahja, jag visste ju redan att vi stod lite olika politiskt och ingen kan förneka att hon är en otroligt kompetent ledarskribent, politiker och argumentatör, vilket även hennes sommarprat vittnar om. Intressant att lyssna i alla fall!

Hans Mosesson (sändes 28:e juli)

Hans Mosesson Foto: Mattias Ahlm

Det var inte förrän ganska långt in i sommarpratet som jag insåg att nämen, det är ju Ica-Stig jag lyssnade på! Inte visste jag att han haft en så tuff ekonomisk bakgrund. Men så tog han efter mycket tveksamhet den där rollen som Ica Stig och 13 år senare är han Ica-Stig med hela svenska folket. Trevligt sommarprat, och det märks att det är en skådespelare som talar då dialekt-imitationerna är närmast perfekta och beskrivningarna levande. Kul att höra vem som egentligen står bakom den där Stig, vem som är skådespelaren bakom och hur han blev Ica. Han pratar också en hel del om klass, vilket är intressant. Bra sommarprat allt som allt!

//ALiCE med ICE

 

 

 

FEMINISM: argumentakuten

Wednesday, June 24th, 2015

Hej Blekk skrev ett superbra inlägg med en massa bra argument en kan använda i diskussioner om feminism och sådär. Tyckte det var värt att uppmärksammas, så här kommer ett par bra svar-på-tal, kanske för er som läser min blogg och ibland undrar hur jag tänker med min feminism-propaganda (hehe), eller för er som behöver lite peppiga svar-på-tal i en diskussion med en “jämställdist” 😉

Feminister hatar män”

tumblr_m7frd8Vwtt1rsirjdo1_500

Svar på tal: Feminister hatar inte män. Om feminister hatar män gör de det isåfall för att de själva eller andra kvinnor blir strukturellt diskriminerade och/eller förtryckta. Det vill säga det finns en viktig distinktion: att hata män för att de är en del i den patriarkala strukturen, eller att hata män för att en är feminist (ledtråd: sista stämmer alltså inte). Eventuellt manshat handlar alltså inte om att hata män som individer utan att hata den förtryckande mansrollen; som innefattar socialt inlärda maskulinitetsnormer såsom machokultur, våldtäktskultur, mysogyni etc; i det patriarkala samhälle som råder. Läs mer här.

 

“Men vadå, surrogatmödraskap är väl nice, vad är det för fel med det?”

Svar på tal: Surrogatmödraskap kanske verkar harmlöst, men efter att jag läste Hej Blekks inlägg och såg Debatt-klippen om det för några månader sedan, har jag fått en förändrad bild. Hej Blekk tar upp fem anledningar till varför surrogatmödraskap är fel och inte bör legaliseras i Sverige, som Debatt då handlade om.
1) Surrogatmödraskap är per definition exploatering och ett utnyttjande av kvinnors kroppar; något som kan köpas eller hyras. Om samhället idag inte kan bistå med adekvata preventivmedel, gynekologisk vård, uppföljning och smärtlindring efter graviditet mm, hur skall surrogatmödraskap kunna ske smärtfritt?
2) Surrogatmödraskap är handel klasser emellan där rika (ofta vita västerlänningar) utnyttjar de med lite pengar (ofta fattiga kvinnor i utvecklingsländer), dvs en kolonial handel med klassförtryck.
3) Det är ingen rättighet att ha barn! Oavsett anledning är det inte okej att skaffa barn på bekostnad av andra kvinnor och deras hälsa, säkerhet och välmående.
4) Kvinnors kroppar blir genom surrogatmödraskap varor i en handel som saknar reglering och rättigheter. Barnlösa kvinnors “rättighet” att få barn blir viktigare än surrogatmödrars “rättighet” att inte behöva sälja sin livmoder på en marknad.
5) Surrogatmödraskap är jämförbart med prostitution; exploatering av kvinnokroppen, “den lyckliga surrogatmamman” (jämför “den lyckliga horan”) är irrelevant när kvinnan bara har ett enda alternativ att välja, barn, liksom sex ses som “rättigheter”, handel med andras kroppar. Läs mer här.

 

“Vad är ‘patriarkatet’, varför säger du att vi lever i ett patriarkat?”

Svar på tal: Enkelt exempel som Hej Blekk tar upp som en kan dra om en får denna (korkade) fråga: “Vet du om att det finns kvinnojourer? Varför finns de? Finns det mansjourer? Varför inte?”. Detta sätter fingret på att kvinnojurer existerar för att kvinnor måste fy undan våldsamma män, medan mansjourer inte existerar för att män (som grupp because “INTE ALLA MÄÄÄÄN!”) aldrig behöver fly kvinnors förtryck. Genom denna frågeställning belyses att 1) Kvinnojourer finns, 2) Kvinnojourer behövs och 3) Det beror på förtryckande strukturer = patriarkatet. Läs mer här.

 

“Varför heter det ‘feminism’ egentligen, ‘jämställdism’ är ett mycket bättre ord!”/
“Jag är inte feminist, jag är jämställdist”.

Svar på tal: Först och främst, varför störa sig på ett ord egentligen känner jag, men ahja. De som kallar sig “jämställdist” (jag erkänner jag var en av dem under ett svagt ögonblick i mitt liv där på gymnasiet innan jag fattade what it all was about) argumenterar ofta för att “de är för jämställdhet mellan könen”, och “inte vill uppnå ett matriarkat”. No shit Sherlock, then you’re a feminist! Rörelser namnges nämligen efter den grupp som diskrimineras, inte efter det mål som vill uppnås (vilket för övrigt ofta är jämställdhet och frihet). Exempelvis HBTQ-rörelsen heter just så eftersom det är HBTQ-personer som förtrycks. Black Power-rörelsen i USA hette just så för att de svarta förtrycktes. Därför heter det feminism, eftersom det är kvinnor som förtrycks och har förtryckts i alla år, och eftersom feminismen kämpar mot orättvisor och diskriminering av kvinnor och indirekt då också för ett jämställt och rättvist samhälle där alla människor är lika värda. Ta-daaa! Feminismen är verktyget, jämställdhet är målet. Läs mer här.

 

“Könskvotering är orättvist och diskriminerande mot män!!!”

Svar på tal: I Sverige finns det fler VD:ar som heter Johan än det finns kvinnor i bolagstoppen, visste ni det? :))) Att arbetsklimatet av sig själv skulle bli jämställt är högst osannolikt. Den person med bäst lämplighet och relevanta meriter skall erhålla anställningen, men detta kan bara praktiseras om ingen diskriminering (på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning etc.) sker, men i dagens samhälle sker diskriminering ständigt, strukturellt och systematiskt på grund av ovan nämnda faktorer, och därför krävs kvotering för att jämna ut skillnaderna och därmed få ett mer jämställt arbetsklimat. Kvotering handlar inte om att priviligera Anna, bisexuell och med afrohår, utan att ge henne lika stor chans att få anställning som Johan, heterosexuell, och vit. Dessutom har ju (vita) män blivit inkvoterade på arbetsmarknaden hur länge som helst redan. Läs mer här.

 

“INTE ALLA MÄN!!!!”

Svar på tal: Män utgör majoriteten av de som våldtar kvinnor (och andra män), misshandlar kvinnor och köper sex av kvinnor. Detta är fakta och handlar inte om att dra alla män över en kam, utan om att synliggöra en struktur; skadlig maskulinitetsnorm och skev kvinnosyn. Jämför med förtryckande av icke-vita: jag som vit medelklass-kvinna kan inte säga till postkolonial feminism att “nä nä jag som individ förtrycker minsann inte icke-vita!”, för jag ingår vare sig jag vill det eller inte i denna struktur, oavsett om jag som individ förtrycker icke-vita eller inte. Poängen är att jag fattar att det strukturella förtrycket av icke-vita är kollektivt och därmed måste förändras kollektivt. Samma sak med kvinnoförtryck. Det spelar ingen roll om #inteallamän förtrycker kvinnor, huruvida du som individ gör det eller inte, för du som man ingår ändå i den förtryckande strukturen och för att förändra denna struktur måste du inse och acceptera detta för att kunna förändra den. Att hävda individualism är att skjuta ifrån sig ansvaret! Läs mer här.

P.S. Intressant är hur många anti-feminister/rasister är väldigt snabba på att peka ut hur invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, men vägrar inse det faktum att den överlägset största gemensamma nämnaren alltid är män. D.S.

 

 

Detta var bara några korta sammanfattningar av Hej Blekks grymma svar-på-tal. Lär mig alltid massor när jag läser hennes blogg.

//ALiCE med ICE

 

En (lång) text om slöjbärande

Thursday, April 9th, 2015

Eftersom jag fick full pott på hemtentan och så fina kommentarer, tänkte jag att ni kanske (trots lite tungt akademiskt språk) skulle vilja läsa den. Så here we go, i en version utan störande källhänvisning. Enjoy (om ni orkar)!

fashion

När Frankrike förbjöd kvinnor att bära heltäckande slöja på offentliga platser tyckte jag att det var ett bra beslut; slöjor var ett uttryck för förtryck av kvinnor. Detta var innan jag började inse att allt inte är svart eller vitt och att detta kan problematiseras i så många fler lager. Min dåvarande syn på bärandet av slöja kom att förändras till att jag idag fördömer förbudet, en åsikt som stärkts; men också kan problematiseras ännu djupare; tack vare nyförvärvade kunskaper inom några av de alternativa IR-teorierna. Ämnet är relevant för IR eftersom det konkret kan illustrera och i verkligheten förankra problematiken mellan västerländsk, liberal feminism och postkolonialism.

Att kvinnor av olika skäl bär slöja kan för många västerländska feminister tolkas som ett uttryck för kvinnoförtryck; hur kvinnor av sin familj, samhället och/eller religion tvingas täcka sig och hur de nekas rätten till att klä sig som de vill; som om de, för att de är kvinnor, inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Denna övertygelse om hur fel det är att “tvinga” kvinnor att bära slöja kan ses som ett arv från kolonialtiden; inom västerländsk feministisk diskurs konstrueras icke-västerländska kvinnor ofta som “de andra”, ett offer för förtryckande kulturella praktiker och traditioner. Postkoloniala och feministiska analyser engageras båda i kampen mot kvinnoförtryck och -diskriminering, men västerländsk feminism tenderar att producera en singulär, monolitisk “Tredje världen-kvinna” mot vilken den västerländska kvinnan blir den normativa, binära dikotomin. “Tredje världen-kvinnan” ses som den västerländska, befriade kvinnans motsats; fattig, domesticerad, traditionell och offergjord. Att tillskriva slöjbärande kvinnor en offerroll på detta sätt; en kvinna som måste “räddas” från de förtryckande praktiker som “tvingar” henne att bära slöja; är djupt problematiskt eftersom det inte finns en autentisk kvinnlig upplevelse eller utgångspunkt då dessa, samt den sociala meningen av genus, varierar från samhälle till samhälle och kultur till kultur. Västerländsk feminism har från postkolonialt håll kritiserats för att oantastligt utgå från att kategorin “kvinnor” är universell och att denna kategori delar samma erfarenheter och intressen.

Det är intressant att se hur feminismen; som utger sig för att vara en öppen, mångfasetterad och inkluderande teori som ger utrymme åt den halva delen av befolkningen som ständigt genom historien marginaliserats, diskriminerats, missgynnats och tystats ner; offergör, särbehandlar och generaliserar över icke-västerländska kvinnor på samma sätt som på vilket den själv kämpar mot att bli av patriarkatet/män/det mansdominerade samhället. Här är den västerländska, vita feminismen paradoxal; den betonar kvinnoförtrycket, avsaknaden av kvinnor inom IR och hur IR implicit antar en maskulin ståndpunkt, men blundar för det dubbla förtrycket icke-västerländska kvinnor får utstå och hur IR också är väldigt “vitt” och västerländskt. Detta skulle kunna förklaras som en förlängning av den liberala feminismens projekt (att för kvinnor säkra de rättigheter och privilegier som män nyttjade) men i denna kontext istället exportera de rättigheter och privilegier som västerländska kvinnor nyttjar till de icke-västerländska systrarna.

Att skriva “rättigheter och privilegier” är dock problematiskt utifrån ett postkolonialt, men även socialkonstruktivistiskt och postmodernt, perspektiv. Postmodernismen understryker att alla försök att etablera universella villkor för frihet och frigörelse (såsom begreppen “rättigheter” och “privilegier”) oundvikligen kommer att användas för att underordna och marginalisera de som anses utanför normen (här icke-västerländska, slöjbärande kvinnor). I detta fall används “rättigheter” och “privilegier” som något som västerländska kvinnor har, och som icke-västerländska saknar (exempelvis privilegiet/rättigheten att få klä sig som man vill). Men betydelsen av “rättigheter” och “privilegier” kan aldrig vara objektiv, eftersom verkligheten enligt socialkonstruktivismen produceras i samspelet mellan struktur och agens och olika begrepps meningar följaktligen ser olika ut beroende på diskurs. Att västerländsk feminism vill exportera rättigheter som icke-västerländska kvinnor “saknar” är sålunda problematiskt, eftersom denna “rättighet” kanske inte alls är eftersträvansvärd eller ens en rättighet i den kultur och diskurs som dessa kvinnor rör sig i. För slöjbärande kvinnor, kan själva akten att bära slöja i själva verket i sig vara ett uttryck för frigörelse, styrka och självförverkligande snarare än ett förtryck; många har själva gjort ett aktivt val utan press från annat håll. Denna ståndpunkt illustreras med följande citat från Maryam, 20, ur reportaget “Mipsterz” av Totallystockholm.se (2015);

“My hijab doesn’t only symbolize my faith, but it’s also a symbol of strength and independence. For me it’s liberating; I refuse to conform to the norms and societal moulds of a ‘typical’ woman. A woman can cover up as much as she wants and still be just as free as a woman who chooses not to cover up at all.”

Bevisligen ser många slöjbärande kvinnor inte slöjan som ett förtryck, trots det finns i Väst en idé om att “befria” dessa kvinnor från “förtrycket”. Men i diskussionen om huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller frigörelse, missar den västerländska feminismen de patriarkala strukturerna bakom att en kvinna inte kan bära slöja utan att bli hotad och trakasserad. Postkolonial feminism är därför djupt skeptisk till idén om att framsteg och frihet för kvinnor uppnås genom den västerländska modellen av social och ekonomisk utveckling. Att vidare i samhället ordna icke-västerländska “Tredje världen-kvinnor” som ofria och förtryckta av kulturella praktiker i form av  slöjbärande, gör dessa kvinnor till objekt för intervention och normaliserar Västvärldens rätt att ingripa, kontrollera och omforma praktiker och seder i resten av världen.

Sammanfattningsvis, med hjälp av de alternativa IR-teorierna kan min före detta “personliga övertygelse” om slöjan som ett förtryckande, diskriminerande attribut problematiseras och ifrågasättas utifrån postkolonialismen och idag förstår jag att jag som västerländsk feminist inte kan döma vad som är rättigheter och privilegier respektive förtryckande för icke-västerländska slöjbärande kvinnor, eftersom de diskurser vi befinner oss i ser olika ut och våra erfarenheter inte är delade eller universella.

Å andra sidan kan allt som hittills skrivits i denna text problematiseras ytterligare. Trots postkolonialismens utmaning till traditionella IR-teorier och den västerländska feminismen, kan postkolonialismens epistemologiska och ontologiska grunder också ifrågasättas med hjälp av postmodernismen och socialkonstruktivismen. För om “verkligheten” aldrig kan vara objektivt tillgänglig för oss, utan allt vi tror att vi vet är bundet till specifika diskurser, kan det då vara så att de diskurser icke-västerländska, slöjbärande kvinnor befinner sig i, format dem att tro/tycka att slöjan är ett fritt val och en symbol för frigörelse och självständighet snarare än förtryck? Detta förklaras av socialteoretikern Steven Lukes i hans bok om makt (kapitel tre, “Three-Dimensional Power). Där består den tredje, latenta dimensionen av makt i att A (i detta fall patriarkatet, det mansdominerade samhället, den hegemoniska diskursen) utövar makt över B (i detta fall slöjbärande, icke-västerländska kvinnor) genom att influera och forma B’s vilja till att tro att det är hennes fria, självständiga val att bära slöja, när hon egentligen, under andra omständigheter utan påverkan från A, inte hade valt att bära slöja. Denna teori om den tredje dimensionen av makt lämnar oss med frågan: om samma, slöjbärande kvinnor som ser sin slöja som en symbol för frihet och självständighet hade växt upp under andra omständigheter, utan påverkan från exempelvis mansdominerad dominans inom familjen, patriarkala religiösa praktiker och (ur västerländskt synsätt) förtryckande samhällsstrukturer, hade de då ändå sett på slöjan på samma sätt, eller hade de också sett den som ett uttryck för kvinnoförtryck?

Avslutningsvis, så kan vi enligt postmodernismen aldrig prata om en “sanning” eller “verklighet” på ett objektivt sätt, eftersom verkligheten inte är direkt tillgänglig för oss, och vår förståelse av den sålunda alltid formas av specifika diskurser, vilka ser olika ut beroende på sociala, ekonomiska, kulturella och geografiska förhållanden. Huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller befrielse går alltså aldrig att fastslå. Med det sagt kan jag ändå konstatera att min tidigare “personliga övertygelse” om den nu är rämnad och att jag nu har en djupare förståelse och förmåga till analys kring bärandet av slöja samt andra omdebatterade fenomen inom feministiska och postkoloniala diskurser.

Källförteckning

Abrahamsen, R. (2007). Postcolonialism. I M. Griffiths (Red.), International Relations Theory for the 21st Century (s.111-122). New York: Routledge.

Lukes, S. (2005). Power: a Radical View. New York: Palgrave Macmillan.

Seth, S. (2013). Postcolonial Theory and IR: a Critical Introduction. New York: Routledge.

Steans, J., Pettiford, L. & Diez, T. (2005). Introduction to International Relations. Edinburgh: Pearson Education Limited.

Totallystockholm. (2015). Mipsterz: mixing fashion with faith. Hämtat 2015-03-18, från http://totallystockholm.se/arts-culture/mipsterz-mixing-fashion-faith/.

//ALiCE med ICE