Tag: politik

Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

DN skriver: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.“

Leijnse har följt två mellanstadieklasser från två olika skolor: en skola i ett välmående område i Lund, och en i ett s.k. utsatt område i Malmö. Urvalet av de två klasserna är endast baserat på föräldrarnas utbildningsbakgrund – för eleverna i Lund är föräldrarna högutbildade, och för eleverna i Malmö är föräldrarna lågutbildade. Att Leijnse valt ut de två klasserna endast baserat på utbildningsnivå beror på att:

“föräldrarnas utbildningsnivå är fortfarande den enskilda faktorn som ger störst avtryck i elevernas skolresultat på gruppnivå. Och den väger allt tyngre. Elever med högutbildade föräldrar som gick i nionde klass 2019 och 2020 hade drygt 80 meritpoäng mer än elever med lågutbildade föräldrar. Av maximala 320 meritpoäng snittade de högutbildades barn på drygt 240 meritpoäng. De lågutbildades barn nåde knappt upp till 160, som motsvarar det lägsta godkända betyget E i alla ämnen. För tio år sen var skillnaden drygt 60 meritpoäng.”

Hur kan det bli såhär? Med föräldrarnas utbildningsbakgrund kommer förstås en rad andra saker. Barn till lågutbildade har exempelvis generellt sämre fysisk och psykisk hälsa, vilket förstås negativt påverkar skolarbetet. I Lunda-klassen måste barnen ha full koll på när och hur de gör sina läxor, eftersom nästan varje dag upptas av någon typ av träning eller annan fritidsaktivitet. I Malmö-klassen går man förbi flera ställen där personer har fallit offer för gängkriminaliteten när man går hem från skolan, och man går inte till någon fritidsaktivitet. Vi vet att träning är viktigt för att kunna lära sig, men de lågutbildades barn rör inte på sig i samma utsträckning, vilket i sin tur beror på en rad faktorer där bl.a. fattigdom spelar in. Lågutbildade är generellt också mer trångbodda, vilket gör att barnen kanske inte har någon plats med lugn och ro där de kan göra läxorna. Kanske delar de rum med föräldrar eller syskon, medan barnen i Lundaklassen har eget rum – eller kanske till och med två. Med stor sannolikhet har de lågutbildades barn heller ingen vuxen som kan hjälpa till med läxorna, medan föräldrarna till Lunda-barnen är läkare, lärare, psykologer, forskare, jurister och ingenjörer som alla har förmåga att hjälpa sina barn (och i större utsträckning också lägger sig i lärares yrkesutövning). De lågutbildades barn är mer utsatta för våld eftersom de bor i områden där det skjuts – kanske går de förbi platser där folk fallit offer för gängkriminaliteten på väg till skolan, vilket skapar en otrygghet. Barn till lågutbildade har i högre utsträckning ett annat modersmål än svenska, och ett sämre ordförråd än barn till högutbildade föräldrar, vilket negativt påverkar deras skolgång. Kanske måste de hjälpa sina föräldrar med att översätta myndighetsdokument, medan de högutbildade barnens föräldrar hjälper dem med läxorna. Lågutbildade är generellt fattigare eftersom arbetslösheten är högre och lönerna lägre. Och så vidare i all oändlighet. Sverige var som mest jämlikt på 80-talet, och sedan dess har det bara gått utför, så ock i skolan. Och som Leijsne skriver:

“Arbetslivet i Sverige kommer under lång tid framöver att präglas av sämre kunskaper och större spridning i läsförståelse, konstaterar en statlig utredning som handlar om konsekvenser av utbildning på lägre sikt. Det resulterar i större skillnader i lön och sysselsättning. Om de ekonomiska klyftorna i samhället inte ska öka på grund av detta, så behövs mer fördelningspolitik. Totalt sett förlorar hela samhället på att barn släpar efter i grundläggande färdigheter, som att läsa, skriva och räkna bra, slår utredningen fast”.

Det är ju sorgligt att man ska behöva påpeka att hela samhället drabbas av växande social och ekonomisk ojämlikhet, vilket spiller över på en alltmer ojämlik skola – är det inte värt att bry sig om detta även om det inte drabbar en själv? Med det sagt är det en oerhört viktig poäng att hela samhället drabbas negativt av ojämlikheten. Effekterna är dock långsiktiga, men om utvecklingen fortsätter på det här sättet kommer det att få konsekvenser på lång sikt, t.ex. i form av brist på kompetent arbetskraft vilket kommer generera minskade skatteintäkter och minskad tillväxt, samtidigt som behovet av bidrag kommer att öka. En annan effekt är ökad gängkriminalitet eftersom en gemensam erfarenhet gängkriminella unga män har är en misslyckad skolgång. Faktum är att det är unga män som drabbas värst av den ökande ojämlikheten. Leijnse skriver:

“Särskilt unga män blir sjuka av det växande gapet. En ökning av de sociala skillnaderna i dödlighet, kallar forskarna det. Alla andras hälsa blir bättre, medan unga män släpar efter. För tjugo år sen hade Sverige den lägsta dödligheten i Västeuropa bland unga vuxna i ålder 20-34 år . Idag hör Sverige istället till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna. Män som precis blivit vuxna har tre gånger så hög dödlighet som kvinnor i samma ålder. Det är mer drogproblem, mer självförvållade skador och mer våld. Mest har dödligheten ökat hos män med låg utbildningsnivå. Risken att ha drogproblem är sex gånger högre hos killar med låga grundskolebetyg än hos andra elever. De har oftare värk i kroppen. De dör oftare i trafikolyckor. Och lågutbildade män löper mer än tre gånger så hög risk att skadas allvarligt på grund av mänskligt våld, jämfört med unga män med en gymnasieexamen. Killar i utsatta områden klarar sig extra dåligt i skolan – här är gapet mellan tjejers och killars betygsresultat extra stort.”

Ojämlikheten gynnar alltså absolut ingen, och i synnerhet inte unga män med låg utbildning. Ändå låter vi det fortgå. Systemet är riggat, redan från början. I förskolor i fattiga och invandrartäta områden har man svårt att rekrytera utbildade förskollärare, och detta fortsätter i de högre åldrarna: de mest utbildade och erfarna lärarna söker sig till skolor där de högpresterande eleverna går – d.v.s. de vars föräldrar är högutbildade. Detta gör att personalruljansen på skolor där de lågutbildades barn går är mycket högre än skolor där de högutbildades barn går, eftersom obehöriga lärare bara får anställas ett år i taget (och det är svårt att rekrytera behöriga lärare till dessa skolor). Men som Leijsne skriver:

“Det ironiska är att för Lundaskolans elever spelar det inte lika stor roll hur bra deras lärare är. Deras stöd hemifrån är så starkt att kvaliteten på lärarna och skolan inte påverkar dem så mycket. De elever som allra mest behöver kontinuitet och stadiga relationer med vuxna, får det alltså minst. De elever som mest behöver utbildade lärare, får minst tillgång till dem. Elever i störst behov av bra undervisning, får sämre undervisning än elever med bättre förutsättningar att lyckas. Detta kallas pedagogisk segregation. I Sverige är den tydligare än i nästan vilket annat OECD-land som helst. Vi tillhör de länder som lyckats sämst med att rekrytera välutbildade och erfarna lärare till skolor i utsatta områden”.

Det är ett jävla depp att läsa den här boken. För som sagt, det blir bara värre och värre. Men Leijnse avslutar ändå on a somewhat positive note: “Vi kan välja annorlunda”. I podden Lära från lärda (min favoritpod atm förresten) föreslår hon några saker man skulle kunna göra – men det krävs förstås politiskt engagemang och att vi röstar på politiker som tar det här på allvar:

• Återförstatliga skolan så att hur mycket pengar man lägger på utbildning inte beror på var man bor – det cementerar ojämlikheten.
• Reformera det s.k. “fria” skolvalet så att man måste ta in en viss kvot elever från vissa områden, så att det blir mer socioekonomiskt heterogent vilket alla gynnas av.
• Minska skolpengen för friskolor, eftersom de inte har samma ansvar att ta emot alla elever som t.ex. nyanlända. Eftersom de inte har samma ansvar bör de inte heller ha samma ersättning.
• Fördela pengar till skolan efter behov – de skolor som har fler elever med sämre förutsättningar (i form av t.ex. lågutbildade föräldrar vilket alltså är en avgörande faktor för elevers skolprestationer) bör också få mer pengar för att kunna kompensera för dessa sämre förutsättningar genom t.ex. mindre klasser, mer planeringstid och högre lärartäthet, vilket kostar pengar.

Rekommenderar denna bok å det starkaste – i synnerhet till de som jobbar/ska jobba i skolan, men i allmänhet till folk som är intresserad av samhälle och politik.