Tag: Popp Maja

Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen och Klara. Jag föreslog att vi skulle läsa Jessa Crispins Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest som första bok, och så bestämde vi träff en månad senare för att snacka böcker och feminism i ett kvinnoseparatistiskt rum. Och igår så var det då dags för att träffas första gången!

Anledningen till att detta blev vår första bok, var för att jag läst ett inlägg av Nina Åkestam som läst boken och rekommenderat den. “Det var länge sen jag strök under så mycket i en bok. Ännu längre sen jag kände mig så anklagad och samtidigt så mentalt uppfriskad”, skrev hon. (Läs hela inlägget här). Så då blev jag sugen på att också läsa, och den verkade perfekt för en feministisk bokklubb!

Och igår träffades vi som sagt för första gången som bokklubb, jag, Popp, Mim, Klara och Ellen. Popp och Klara hade fixat med enchilladas-middag (såå gott), jag och Mim ryckte ut och köpte rödvin, och så snackade vi om boken och om feminism och frågor som boken väckt i två timmar. Det var så trevligt och intressant. Vi hade så många bra tankar tillsammans, och det var så intressant att höra vad de andra upplevt när de läst boken, och också hur vi kan tolka en bok så olika. Jag och Klara hade till exempel känt en stigande irritation över boken, som de andra inte alls kände igen sig i. Ellen sa att hon vanligtvis aldrig köpte böcker, men att hon köpt den här efter att hon läst ut sin lånade version, för att hon tyckte den var så läsvärd.

Så vad handlar boken om då? Jessa Crispins manifest utgörs av en svidande kritik av dagens västerländska vita medelklass-feminism. Den som kanske vi alla kände oss skyldiga till. Om feminism är att ha en tröja med This is what a feminist looks like-tryck från HM, att fler kvinnor finns på VD-positioner i stora företag, eller att uttrycka sig tillräckligt korrekt och PK för att inte kränka någon, då är jag ingen feminist, skriver Jessa Crispin. Valid point. För hur feministiskt är det att som kvinna kämpa sig till de maktpositioner män traditionellt sett haft i samhället, om en när en väl kommit dit ändå fortsätter att trycka ner andra kvinnor precis på samma sätt, som ett patriarkalt praktexempel? Samtidigt kunde jag som sagt också känna en irritation när jag läst boken, speciellt den sista fjärdedelen, eftersom det var så himla mycket kritik av dagens feminism, utan några direkta lösningar, och ganska mycket bashande på t.ex. manshat, vilket kanske inte är konstruktivt, men en naturlig reaktion på kvinnohat för många.

Hur som helst en intressant, läsvärd, och lättläst bok som jag rekommenderar alla att läsa som vill få sin feminism omruskad och tänka en extra gång. Sedan rekommenderar jag också alla kvinnor och ickebinära jag känner att starta en bokklubb fri från cis-män, och snacka feminism och kamp och hur vi krossar patriarkatet. Så jäkla givande att föra sin kamp i den allra minsta skalan – till exempel genom att lyssna och lära av andra i en bokklubb, peppa varandra och dela med sig av verktyg för hur en överlever i ett patriarkat.

Nästa bok vi skall läsa blir Carin Holmbergs sociologiska studie Det kallas kärlek. Har haft den i min bokhylla forever och nu blir det äntligen en anledning att läsa. Lär bli deppig läsning, men viktig.

Innan jag checkar ut från det här inlägget vill jag också dela med mig av en slutsats vi kom till igår, apropå Crispins kritik mot universalfeminismen, den som välkomnar alla och tycker att allt är feministiskt så länge det förkläs i självförverkligande, empowerment och girl power. Och den lyder nämligen så här: både universalfeminism och radikalfeminism behövs, det som är vitalt är att radikalfeminismen hela tiden radikaliseras, så att universalfeminismen också följer med. Diskursförskjutning alltså. För om det som är radikalt hela tiden radikaliseras mer, så kan det som tidigare var radikalt snart börja betraktas som universalt. Det är det som redan hänt med ordet “feminist” till exempel – idag är det jättevanligt att unga tjejer identifierar sig som feminister, och var och varannan kändis förkunnar att de självklart är feminister (teoretiskt åtminstone, om de är det rent praktiskt är en annan femma). När jag gick i högstadiet/gymnasiet kände jag typ ingen feminist, det var liksom bara radikala extrema orakade feminazis. Så är det inte längre. Det har skett en diskursförskjutning. Den måste fortsätta att ske hela tiden, radikalfeminismen måste hela tiden vara obekväm och extrem och sträva framåt, för att driva på universalfeminismen. Annars blir det farligt. Jämför med högerextremismen i Europa och Sverige, som snarare haft en diskursförskjutning åt andra hållet. Förr var det skämmigt att vara SD:are och nazisterna fick stryk om de visade sina fula trynen på gatorna. Nu har det blivit rumsrent att vara SD:are, det är inte längre tabu att vara rasist på samma sätt, och därför har högerextremismen också blivit starkare – och nazisterna får marschera ostört på våra gator, med polisbeskydd och allt (apropå morgondagens demonstration).

Som sagt, starta bokcirkel! Kom igen det blir kul! Och hörrni, vi ses på gatorna imorgon. Inga nazister på våra gator. No pasarán.