Tag: svensk

Och jag undrar: hur kan vi INTE ta emot flyktingarna?

On 27 October 2015

Tog en promenad i Trädgårdsföreningen nyss, och lyssnade till Hanapees otroliga podcast’s senaste avsnitt. De pratade en hel del om Trollhättanmorden, den ökade flyktingtillströmningen och den blomstrande rasismen, för det går liksom inte att inte prata om det. De satte ord på många bra tankar; exempelvis vilken ironi det ligger i bränderna av asylboenden. Rasisterna klagar på att det är för många flyktingar, att de inte får plats, att Sverige är mättat. Lösning? Elda upp flyktingboenden så att det blir ännu svårare, dyrare och tidskrävande för Migrationsverket att placera nyanlända. Det är ungefär samma ironiska retorik som rasister för angående invandrare och jobb: aldrig är de bra nog, för antingen kommer de hit och “snor våra jobb”, eller så kommer de hit och “gör ingenting”. Och jag undrar: när skall det här sluta? När skall ni vakna? Ni som röstar på SD, ni som “inte är rasist men…”, ni som ojar er över hur vi skall lyckas ta emot alla dessa flyktingar. Jag undrar: hur kan vi inte hjälpa? Hur kan vi inte ta emot dessa flyktingar? Det är så jävla hemskt att anse sig ha ensamrätt till Sverige, bara för att en råkade vara här först. Det är så jävla hemskt att tycka att de som kommer hit skall vara tacksamma; hur kan de vara tacksamma när de tvingas lämna sina många gånger bra liv, se sina vänner och släktingar dö, genomföra en farlig flykt, för att sedan komma till ett kallt (bokstavligt och bildligt talat) Sverige, där de placeras på ett asylboende med låg standard kanske långt ute på vischan, ständigt med rädslan om att detta asylboende skall brännas ner, och sedan vara tacksamma? Fyfan, jag skäms över att vara svensk.

Och jag undrar också, ni rasister, ni som röstar på SD, ni som uttrycker rasistiska handlingar och åsikter, och ni som “inte är rasist, men….”, exakt hur har ni påverkats av den ökade flyktingströmmen? Exakt hur har ni märkt av att vi tagit emot lite fler flyktingar i Sverige än vanligt? Det kanske möjligtvis är lite längre telefonkö till vissa myndigheter, ni kanske sett några nyanlända på centralstationen, eller noterat några frivilligorganisationers upprop för att få givare på Facebook, men mer än så? Jag har personligen knappt märkt av någonting, förutom ett kallare klimat på sociala medier och att det står lite fler människor utanför ett asylboende jag går förbi när jag skall jobba. Jag undrar genuint, vad i hela världen är det som påverkar er så mycket att ni anser att vi inte kan ta emot flyktingar? Och jag undrar: hur kan vi inte ta emot dem? Jag skulle gladeligen betala mer i skatt för att ge flyktingarna ett värdigt mottagande.

Och sen en sista grej, angående Trollhättanmorden. Fruktansvärt, såklart, en terrorhandling och en produkt av den strukturella rasismen. Den som säger något annat ljuger; det här var inte en ensam, störd dåre, utan en ung man med rasistiska och politiska grunder för sitt agerande, en produkt av det allt mer rasistiska klimatet på Internet och i samhället. Jag har sett flera personer fråga sig: “Varför kallas inte Ikeamorden för terrorism?” och “Varför blev det inte lika mycket uppståndelse kring Ikeamorden?”. Till dig som undrar det, såhär skriver Oisin Cantwell:

“Det finns en avgörande skillnad mellan Ikea och Trollhättan. Det finns ingen krets kristna eritreaner som anser att mord är ett legitimt svar på avslagen asylansökan. Ideologi saknas. Vita, svenska medborgare behöver inte frukta att bli mördade av detta skäl.”

Skillnaden är, att andra av samhället kodade etniska, vita svenskar behöver inte känna fruktan för att utsättas av något som Ikeamorden på grund av sin etnicitet eller hudfärg, för det är inga eritreaner som tycker att det denna enskilda individ var rätt eller bra; ingen backar eller hyllar honom. Däremot finns tusentals och åter tusentals rasifierade personer som ständigt behöver frukta för sina och sina anhörigas liv, på grund av att de råkar ha en annan hudfärg, etnicitet och/eller ursprung, eftersom det finns de som hyllar Anders Lundin Pettersson, säger att han var en sann hjälte och att han gjorde rätt. Och det är så jävla hemskt. Jag skäms.

//ALiCE med ICE

“Men… Är du svensk?”

By Alice Andrews

On 10 September 2014

In 3. Politik

Igår när jag jobbade, jobbade jag med en tjej vars föräldrar kom från Libanon och hon såg således inte (enligt gängse normer) svensk ut. Att hennes föräldrar kom från Libanon vet jag eftersom hon först frågade vart jag kom ifrån, för hon tyckte jag såg serbisk (!) ut. Jag förklarade med ett skratt att nej, mor min är född i USA men flyttade därifrån som barn, så mer exotiskt än så är det inte. Sedan skickade jag tillbaka frågan till henne och hon berättade att hennes föräldrar var från Libanon men kom till Sverige för 25 år sedan. Hade hon inte frågat mig först, hade jag nog aldrig vågat ta upp ämnet. Jag är så rädd att trampa någon på fötterna, och det blir lätt så fel – exotifierande, ifrågasättande och till och med snudd på främlingsfientligt fastän man inte alls menar illa. Låt mig förklara.

Med oss jobbade också en tant, som såg ut att ganska nyss ha passerat pensionsåldern. Hon frågade den här tjejen vara föräldrar var från Libanon vad hon hette, varpå hon svarar något väldigt typiskt svenskt namn. Tanten kläcker ur sig “Men…. det är ju svenskt!”. “Ja, jag är svensk!” svarar tjejen, “men mina föräldrar är från Libanon”. Det hela passerar, tjejen tar frågan till synes oberörd och med ett leende. Senare frågar jag henne om hon inte reagerade? “Jodå”, svarar hon, “men jag är så van”.

Ungefär samma situation har inträffat förut, fast då var det en vän som tabbade sig. Vi var utomlands och en kille ropade efter oss på gatan “Ey, är ni svenskar?” varpå vi stannar och börjar snacka. Killen ser – liksom tjejen från gårdagens jobb – inte normativt svensk ut men pratar, liksom tjejen från igår, klingande stockholmska som vem som helst. Min vän frågar; “Är du också från Sverige eller?” och jag tänker att det här, det kommer inte att gå hem. Mycket riktigt svarar killen, som jag uppfattar det något stött, att “ja, jag pratar ju svenska…?”.

Tjejen igår tog ifrågasättandet av hennes svenskhet med ro, medan killen jag och min vän mötte uppenbart tog åt sig lite. Och jag förstår! För hade tanten utbrustit “Men det är ju svenskt!” om tjejens namn om hon varit blond och blåögd? Hade min vän frågat, trots att hen redan hört den breda stockholmskan “Är du också svensk eller?” om killen varit blond och blåögd? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Det är det här jag menar. Ifrågasättandet av svenskheten hos personer som ser ut att ha påbrå från andra delar av världen än Sverige. Man ifrågasätter, endast baserat på utseendet, huruvida personen är svensk, något som aldrig skulle göras mot en person med typiskt nordiskt utseende.

Men vad är egentligen svenskhet? Och vad spelar det för roll om man är född i Sverige eller kom hit senare, om man har föräldrar som invandrat eller om man har utländskt påbrå på annat sätt? Varför är det så viktigt att veta sådant om personer med en lite mörkare hudton, lite brunare ögon, lite svartare hår? Gör det en mindre svensk? Behöver vi något slags bevis på varför hen pratar minst lika mycket göteborgska som jag?

Nej, ens utseende gör en inte mer eller mindre svensk och skall inte vara föremål för ifrågasättande av en persons svenskhet. Att definiera och kategorisera, att veta vad någon har för rötter bara för att hen inte ser typiskt svensk ut, det är faktiskt inte så himla viktigt. För som sagt – en blond och blåögd, till utseendet typisk skandinavisk person, hade ju aldrig fått kommentaren “men ditt namn är ju svenskt!” eller “men är du född i Sverige?” eller “är du svensk?”.

Tanten från igår och min vän menade förstås inget illa. De hade inte för avsikt att exotifiera och ifrågasätta svenskheten hos tjejen med libaneskt påbrå och den svenska killen vi mötte utomlands. Och många – inte ens vissa personer som ifrågasätts – kanske inte märker det själva. Men det är känsligt och det kan såra. Därför tycker jag att vi alla skall tänka efter en extra gång innan vi kläcker ur oss frågor om någons svenskhet.

//ALiCE med ICE