Posts Tagged ‘svenskar’

“Men… Är du svensk?”

Wednesday, September 10th, 2014

Igår när jag jobbade, jobbade jag med en tjej vars föräldrar kom från Libanon och hon såg således inte (enligt gängse normer) svensk ut. Att hennes föräldrar kom från Libanon vet jag eftersom hon först frågade vart jag kom ifrån, för hon tyckte jag såg serbisk (!) ut. Jag förklarade med ett skratt att nej, mor min är född i USA men flyttade därifrån som barn, så mer exotiskt än så är det inte. Sedan skickade jag tillbaka frågan till henne och hon berättade att hennes föräldrar var från Libanon men kom till Sverige för 25 år sedan. Hade hon inte frågat mig först, hade jag nog aldrig vågat ta upp ämnet. Jag är så rädd att trampa någon på fötterna, och det blir lätt så fel – exotifierande, ifrågasättande och till och med snudd på främlingsfientligt fastän man inte alls menar illa. Låt mig förklara.

Med oss jobbade också en tant, som såg ut att ganska nyss ha passerat pensionsåldern. Hon frågade den här tjejen vara föräldrar var från Libanon vad hon hette, varpå hon svarar något väldigt typiskt svenskt namn. Tanten kläcker ur sig “Men…. det är ju svenskt!”. “Ja, jag är svensk!” svarar tjejen, “men mina föräldrar är från Libanon”. Det hela passerar, tjejen tar frågan till synes oberörd och med ett leende. Senare frågar jag henne om hon inte reagerade? “Jodå”, svarar hon, “men jag är så van”.

Ungefär samma situation har inträffat förut, fast då var det en vän som tabbade sig. Vi var utomlands och en kille ropade efter oss på gatan “Ey, är ni svenskar?” varpå vi stannar och börjar snacka. Killen ser – liksom tjejen från gårdagens jobb – inte normativt svensk ut men pratar, liksom tjejen från igår, klingande stockholmska som vem som helst. Min vän frågar; “Är du också från Sverige eller?” och jag tänker att det här, det kommer inte att gå hem. Mycket riktigt svarar killen, som jag uppfattar det något stött, att “ja, jag pratar ju svenska…?”.

Tjejen igår tog ifrågasättandet av hennes svenskhet med ro, medan killen jag och min vän mötte uppenbart tog åt sig lite. Och jag förstår! För hade tanten utbrustit “Men det är ju svenskt!” om tjejens namn om hon varit blond och blåögd? Hade min vän frågat, trots att hen redan hört den breda stockholmskan “Är du också svensk eller?” om killen varit blond och blåögd? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Det är det här jag menar. Ifrågasättandet av svenskheten hos personer som ser ut att ha påbrå från andra delar av världen än Sverige. Man ifrågasätter, endast baserat på utseendet, huruvida personen är svensk, något som aldrig skulle göras mot en person med typiskt nordiskt utseende.

Men vad är egentligen svenskhet? Och vad spelar det för roll om man är född i Sverige eller kom hit senare, om man har föräldrar som invandrat eller om man har utländskt påbrå på annat sätt? Varför är det så viktigt att veta sådant om personer med en lite mörkare hudton, lite brunare ögon, lite svartare hår? Gör det en mindre svensk? Behöver vi något slags bevis på varför hen pratar minst lika mycket göteborgska som jag?

Nej, ens utseende gör en inte mer eller mindre svensk och skall inte vara föremål för ifrågasättande av en persons svenskhet. Att definiera och kategorisera, att veta vad någon har för rötter bara för att hen inte ser typiskt svensk ut, det är faktiskt inte så himla viktigt. För som sagt – en blond och blåögd, till utseendet typisk skandinavisk person, hade ju aldrig fått kommentaren “men ditt namn är ju svenskt!” eller “men är du född i Sverige?” eller “är du svensk?”.

Tanten från igår och min vän menade förstås inget illa. De hade inte för avsikt att exotifiera och ifrågasätta svenskheten hos tjejen med libaneskt påbrå och den svenska killen vi mötte utomlands. Och många – inte ens vissa personer som ifrågasätts – kanske inte märker det själva. Men det är känsligt och det kan såra. Därför tycker jag att vi alla skall tänka efter en extra gång innan vi kläcker ur oss frågor om någons svenskhet.

//ALiCE med ICE