Posts Tagged ‘tvångsgiftermål’

Sommarpratarna (15-23:e juli)

Friday, July 24th, 2015

Fler sommarprats-kommentarer på ingång! Älskar denna Sommar i P1-tradition! 🙂 I slutet av sommaren när jag lyssnat på alla tänkte jag göra en sammanfattning och lista de allra bästa/mest hörvärda (?) (alltså, ni vet, sevärda, fast hörvärda… tror inte det är ett ord… men AHJA). Tidigare kommentarer här, här, här och här.

Herman Geijer (sändes 15:e juli)

Alltså ibland när en ser hur sommarpratarna faktiskt ser ut på de här korten, efter att ha hört deras prat, så blir en ibland helt stunned över hur deras riktiga utseende inte alls går ihop med ens mentala bild av personen en skapat utifrån hens sommarprat och röst, men alltså, Herman Geijers utseende är bara så rimligt, haha. Han är alltså zombieöverlevnadsexpert! Inte säker på om det är en officiell jobbtitel, but that’s what he is. Jag var lite rädd över att hans sommarprat endast skulle handla om zombies, men det var faktiskt mer om överlevnad i händelse av en katastrof i största allmänhet, inte nödvändigtvis en zombieapokalyps (även om han ändå nämnde zombies då och då). Till exempel, att det är bra att ha tio liter vatten i frysen (vem får ens plats med det?) och mycket konserverad mat ifall en klimatkatastrof, global pandemi, nationellt strömavbrott eller något annat som hotar människors existens skulle inträffa. Tyckte det var ett helt okej sommarprat, jag hade väldigt låga förväntningar så det var över förväntan men inte så mycket mer än så.

Leila Lindholm (sändes 16:e juli)

Leila Lindholm är ju en sån där människa som en bara gillar, men tydligen fick hon kritik för att hon promote:at sitt eget varumärke för mycket i ett public service-program som Sommar i P1. Jag märkte inte ens detta, så tycker det var onödig kritik, varför störa sig på något sånt? Ahja, jag tyckte i alla fall Leilas sommarprat var mysigt! En fick liksom höra mer om vem som egentligen är bakom den där “Leila bakar”-TV-kocken; att det som visas i TV är en väldigt polerad och redigerad version av Leila, där allting är väldigt gulligt och varmt och bullmammigt, när hon i verkligheten svär och bränner kakor. Det vattnas i munnen på en när hon beskriver några av kakorna hon bakat, och jag gillar också att hon har en feministisk vinkel på sitt sommarprat när hon beskriver hur det som inte är okej i någon annan bransch; att chefen hälsar på sina kvinnliga kollegor med en smisk i baken, att sexistiska skämt haglar och att frågor som “brukar du ligga med kollegorna?” är helt rimlig på arbetsintervjuer; är helt okej inom kock-branschen. Eller att kvinnor allt som oftast blir kallskänkor medan männen allt som oftast blir varmkockarna, för att det liksom förväntas och är norm. Trevligt sommarprat allt som allt, där en får se (höra) lite mer av Leila än vad en får annars!

Sverker Olofsson (sändes 17:e juli)

Sverker Olofsson Foto: Mattias Ahlm

Sverker Olofsson var jag tvungen att googla på för att komma ihåg vad han egentligen pratade om, så det gjorde inte särskilt stor inverkan på mig. Han är en mysgubbe som snackar om Stockholm vs Vännäsby där hann är uppväxt, programmet Plus där han varit programledare, ridning (!) och lite annat smått och gott. Helt okej sommarprat förutom att jag inte riktigt gillade hans ton om kvinnor, det var något han sa som jag störde mig lite på som jag inte minns nu. Ahja, helt okej men absolut inte mer än så.

Sanna Lundell (sändes 18:e juli)

Woop, detta sommarprat föll mig helt i smaken! Sommarprat handlar om främst två viktiga saker: feminism och medberoende. Sanna Lundell pratar om sitt feministiska uppvaknande (efter att ha läst Det kallas kärlek, gud jag måste läsa den!), att ständigt bli definierad utifrån männen i sitt liv, den snäva heterosexuella tvåsamhetsramen, psykisk ohälsa, en skakig barndom med beroende föräldrar och destruktiva förhållanden. Tyckte Sanna Lundells sommarprat var skitbra, och alla borde lyssna! Avslutar med ett roligt (fast samtidigt hemskt) citat från sommarpratet: “När jag läser att 30 procent av alla unga kvinnor i Sverige lider av psykisk ohälsa – främst ångest, depressioner, oro, ätstörningar och sömnsvårigheter – så känner jag bara wow. Tänk att övriga 70 procent lyckas leva i förnekelse och bortträngning och känna sig nöjda. Trots att världen för oss kvinnor är en galet orättvis och farlig plats att vistas på.”

Karl-Petter Thorwaldsson (sändes 19:e juli)

Åh, älskade detta sommarprat också, av flera anledningar. För att inte tala om sommarpratarens helt underbara namn, så gillar jag att han använder “en” istället för “man” (första mannen jag hört/sett som gör det tror jag?) och pratar om viktiga ämnen såsom klassklyftor, klasskamp, arbetarklass och klassresor, högerextremism, fascism och rasism, dagens ohållbara dagslönearbete, nykterhet och feminism. Han spelar dessutom endast kvinnliga artister, vilket ju tyvärr är allt för ovanligt. Jättebra sommarprat som är både personligt, roligt, dramaturgiskt bra och samtidigt seriöst, som jag rekommenderar att lyssna på!

Nisse Hellberg (sändes 20:e juli)

Nisse Hellberg Foto: Mattias Ahlm

Jag vet att jag störde mig på detta sommarprat för att han pratade som om han vore en välrenommerad och välkänd artist, och det är mycket möjligt att han är, men jag har då ingen aning om vem han är eller vilket hans rockband Wilmer X är… Ahja, hans sommarprat har jag inte så mycket att säga om, det var helt okej men inte mer än så. Jag tyckte mest han var en gubbig rocksnubbe, haha. Inte särskilt intressanta ämnen och inget jag rekommenderar.

Karin Volo (sändes 21:a juli)

Ojoj, detta var andra sommarpratet i år som rörde mig till tårar (det första var Siavosh Dirakhti i början av perioden). Stod och sorterade upp post på jobbet och grät en skvätt när Karin Volo känslosamt och tydligt kämpande mot gråten berättar om återförenandet med sina barn och sin man efter fyra år i det amerikanska häktet. Ja, Karin Volo satt alltså, på grund av sin exman som begått mycket grova bedrägerier, oskyldigt häktad i fyra freaking år (!!!), och det är detta hennes sommarprat handlar om; hur hon tog sig igenom dessa fyra långa år, sorgen att ha missat fyra år av sina döttrars uppväxt, hopplösheten och hjälplösheten, att gifta sig med sin man med en glasruta emellan, att för första gången röra sin man efter fyra år, men också hur hon har tog till vara på tiden i häktet och har tagit sig igenom det och ut på andra sidan som så mycket starkare. Karin Volos sommarprat är jättebra, bra dramaturgi och väldigt personligt och känslosamt, förbered dig på tårar om du är blödig… Rekommenderar alla att lyssna!

Gunilla Röör (sändes 22:a juli)

Gunilla Röör lyssnade jag på igår och kände direkt igen hennes röst ifrån Skärgårdsdoktorn och mycket riktigt var det hon. Hennes sommarprat är så typical skådespelar-sommarprat, det märks att hon är skådespelare och van vid att dramatisera och spela teater då hennes röst, tonläge och volym varieras brett, och manuset liksom är lite poetiskt. Lite väl poetiskt enligt mig, dock, jag hade lite svårt för allt detta och tyckte det blev för mycket teater-aktigt, hade liksom lite svårt att hänga med. Vad snackar hon egentligen om liksom? Jag tror hennes sommarprat kräver lite mer koncentration om en skall förstå vad hon egentligen pratar om, för hon väver in allt i vackra betraktelser, meningar, ord och djupdykningar i tonläget.

Arkan Asaad (sändes 23:e juli)

Arkan Asaads sommarprat lyssnade jag på idag och blev mycket positivt överraskad, jag var jättefängslad vid hans berättelse! Det märks att han är författare för dramaturgin är jättebra med en fin invävning av nutid, dåtid och berättelser där emellan, och noga utvalda och bra låtar (exempelvis Rihanna, Snow Patrol och Bruce Springsteen) som ger berättelsen mer liv. Han pratar om tvångsgiftermålet med kusinen, självmordsförsöket, uppbrottet med familjen, att som invandrare växa upp i en välmående svensk kommun och vara den enda med svart hår i klassen, för att sedan hamna på en mångkulturell skola med etniciteter från hela världen på högstadiet, men också om brobyggande, mobbningsförebyggande och integrering. Make the change, som han säger, och som mitt armband som jag fick av Sophie till stöd för hans organisation också säger 🙂 Jättebra sommarprat som var väldigt fint, rörande, sorgligt men också hoppfullt att lyssna på, rekommenderar!

//ALiCE med ICE

 

Egalias döttrar och därför är jag feminist

Monday, April 27th, 2015

Igår så hände nåt fantastiskt. Jag och Carro såg nämligen Konstkollektivets Döttrar’s uppsättning av Egalias döttrar på Kajskjul 46 i Majorna. Och det var FANTASTISKT. Alltså det var verkligen SÅ SÅ SÅ BRAAAAAAAAAA. Satt hela föreställningen och ba; åååååh det här är så braaaa, jag önskar alla jag känner och inte känner fick se detta!!! Ja, alla borde se denna föreställning. Så glad att jag fick tag i biljetter, för de gick åt hur snabbt som helst och folk fick sätta upp sig i kö för att få tag i en biljett ifall någon eventuellt inte skulle hinna vara där prick när det började. De spelade bara tre gånger här i Göteborg, och nu har de inga fler planerade föreställningar. Vilket är synd, med tanke på hur freaking BRA det var. Åh, har så många vänner och bekanta som “inte vill kalla sig feminist för de gillar inte ordet” eller som “inte är feminist utan jämställdist” som skulle behöva se detta. För som sagt, SÅ. FREAKING. BRA. Dog typ. Det var så peppigt. Vill tatuera in venus/feminist/kvinno-symbolen ännu ännu mer efter detta (ja mamma, någon gång skall jag allt göra det). Här är trailern:

Och för er som inte vet, Egalias döttrar är alltså från början en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?

Konstollektivet Döttrar var SÅ DUKTIGA. Och vilka sångröster dessutom. “Let’s start a revolution” i början var grym, och likaså trestämmiga Sebastian Lind (ni vet, Vreesvijk) och de andra sångerna.

Bäst var nog i slutet, när alla klev ur sina roller och turades om att med hög och klar röst säga “Jag är feminist för att….”. Och det finns tusen och åter tusen anledningar till det. För att jag bara vill behöva säga nej en gång. För att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män. För att våldtäkt fortfarande används som krigsvapen i krig. För att kvinnor sexualiseras och objektifieras i reklam. För att jag vill bli bedömd för vem jag är och vad jag gör, inte för att jag är kvinna. För att alla människor är lika värda. För att jag ständigt kommer att bedömas hårdare än en man, av den enkla anledningen att jag är kvinna. För att våldtäktsoffer skuldbeläggs och skamfläckas. För att anorexia och utseendehets är ett så stort problem bland unga framför allt tjejer. För att endometriosis är vanligare än diabetes, och ändå vet ingen varför en får det eller hur det botas eftersom det ju är ett “kvinnoproblem”. För att det av någon anledning är kvinnors ansvar att inte bli med barn. För att kvinnor förväntas äta p-piller som påverkar mångas liv till det sämre. För att kvinnor diskrimineras i arbetslivet på grund av att de har barn eller förväntas få barn. För att kvinnor är “dåliga mammor” om de är borta från sina nyfödda barn, medan män är såååå duktiga om de är hemma och tar hand om sitt nyfödda barn. För att det är tabu för män att gråta och känna känslor. För att män inte får ta del av sina barns uppväxt på samma sätt som kvinnor. För att det förekommer att kvinnor blir straffade för att de utsätts för sexuella övergrepp. För att unga killars sexuella trakasserier mot unga tjejer bortförklaras som “han vill ju bara visa att han gillar dig!”. För att alldeles för många inte tycker det är våldtäkt om en kvinna sover, är medvetslös eller inte sagt nej tillräckligt tydligt. För att i vårt samhälle lär vi våra döttrar att akta sig för att bli våldtagna, istället för att lära våra söner att inte våldta. För att jag går med nycklarna mellan knogarna och mobilen upplåst, klar för att ringa om jag går hem själv i mörkret. För att jag, nästan varje gång jag är ute på krogen, blir tafsad på av män som tar sig friheten att ta på min kropp. För att kvinnor betraktas som horor, slampor och lösaktiga om de legat med många. För att jag är jobbig och kaxig när jag uttrycker min åsikt. För att kvinnor som är arga/irriterade/uttrycker starka åsikter bemöts med “har du mens eller!?”. För att göra något “som en tjej” betraktas som dåligt. För att kärring, fitta, hora används som skällsord. För att könsstympning utan bedövning fortfarande förekommer på små flickor. För att tvångsgiftermål och hedersvåld händer varje dag. För att det knappt finns någon forskning på vad p-piller har för långlivade effekter. För att ett CV bedöms som så mycket bättre med ett manligt namn än med ett kvinnligt, fastän innehållet är exakt detsamma. För att män förväntas vara familjeförsörjaren och beskyddaren. För att män blir mål för våld i krig, av den enkla anledningen att de är män. För att många kvinnor jobbar dubbelt; på jobbet och i hemmet; och ändå tjänar mindre än män. För att prostitution och trafficking är det moderna slaveriet.

Jag kan hålla på i all evighet. Igår avslutade de med, “Och för att det här, är mitt val” och höll upp armarna och pekade på sina rakade och orakade armhålor. Så alla ni jämställdister och icke-feminister, ta er en funderare, läs en bok (typ, Egalias döttrar!) eller se till att få tag på biljetter nästa gång Konstkollektivet Döttrar kommer på besök i din stad med sin fantastiska uppsättning. Jag skall definitivt gå igen om jag får chansen. SÅ. BRA.

//ALiCE med ICE