Just nu sitter jag på ett pendeltåg mellan Mora och Kil – som jag aldrig hört talas om men nu vet ligger precis norr om Värnen – eftersom vårt nattåg från Undersåker igår kväll blev inställt. Nån tjomme till lastbilschaufför hade tydligen råkat köra in i elledningen i nån kommun nånstans nära Östersund så alla tåg däromkring blev inställda på obestämd framtid. Efter fyra (4!!) timmars telefonkö till SJ igårkväll blev vi i allafall ombokade (och garanterade ersättning för hotellnatt i Vålådalen och all mat idag) och sitter således på tåg genom Sverige just nu. Vi började 05 imorse med taxi från Vålådalen till Östersund, en resa på ca 1,5 h, och därifrån tog vi en inlandsbuss som stannade hela tiden på små orter och därför tog fem timmar till Mora där vi käkat lunch. Från Mora hoppade vi alltså på detta tåg som tar oss till Kil på fyra timmar, och därifrån går det sista tåget som ska ta oss till Gbg. Om allt går vägen är vi framme 20.40 ikväll (istället för 7.50 imorse), hoppas hoppas allt går smoothly!
Hur som helst! Jag skulle berätta om vår vandring! Vi har vandrat 7,5 mil på fyra dagar, från Ramundberget i tisdags till Vålådalen dit vi kom fram igår (fredag), via Fältjägaren, Helags och Vålåstugorna. Egentligen är sträckan vi gått ”bara” 7,3 (vilket är rätt mycket på fyra dagar!!) men vi råkade gå nån km fel i början från Ramundberget pga dålig skyltning, så därför blev det 2 km extra.
Första dagen, dvs i tisdags den 19/7, började alltså i Ramundberget. Vi kom dit vid 12.30-tiden efter en ganska lång busstur från Östersund, men kände att vi ville avverka nån km eller två innan vi gjorde lunch. Det blev två svettiga kilometrar eftersom vi som sagt gick lite fel och gjorde ganska många höjdmeter upp som vi sen fick gå ner igen :))) Lunch fick således intas vid första bästa lämpliga bäck innan vi kommit upp på fjället pga det blev lite akut mat-crave. Det blev couscous med röda linser-burgare!! Myggen gjorde oss sällskap :))
Lunchen var mycket bra för moralen så nu kunde vi fortsätta stigningen. SÅ skönt när vi väl kommit upp på fjället och stigen sen gick ganska flackt och vi slapp myggen. Så vackert det är där, när man äntligen kommer ovan trädgränsen och fjälltopparna tornar upp sig som en ständig kuliss. Vårt mål var fjällstugan Fältjägaren, och dit var det 17 km från Ramundberget. Vi började ju gå ganska sent, så vi kom inte fram förrän på kvällen, och då hade de sista kilometrarna varit ganska tuffa. Man såg stugan från väldigt långt håll (det är ju inga träd utan öppna vidder!) men det kändes som den aldrig kom närmare haha. Till slut kom vi ändå fram och kunde sätta upp tälten, laga middag och ta ett mycket kallt men uppfriskande kvällsdopp (som man snabbt fick avklara pga myggen attackerade när dagens vind försvunnit!!). Kvällsmaten bestod av tomatsoppa och pasta och inget smakar så gott som pulver-mat efter 17 (19) km vandring på fjället :)))
Tältnatten gick bra – åtminstone jag sov som en stock som man gör efter kroppsansträngning. Vi käkade gröt till frulle inne i stugan och packade ihop oss, tälten hann till och med torka från nattens regn. Lagom till att vi kom iväg vid 10.30-tiden klarnade det upp och blev riktigt fint. Dagens mål var Helags, som ”bara” var 13 km, och lite till, eftersom torsdagens tur mellan Helags och Vålåstugorna skulle vara mastiga 23 km. Denna sträcka var ganska flack men något böljande upp och ner, och hela tiden hade man de mäktiga fjällen som kuliss. Vid lunch stannade vi vid en av de många fjällsjöarna vi passerade för att bada – kallt men uppfriskande och så skönt i värmen. Lunchen stod Maja för idag – ris med någon form av stroganoff-smakande bolognese. (Detta var en av tre olika pulver-bologneser vi åt under vandringen – men lyckades ändå köpa olika sorter! Tänk att det finns så många olika veganska bologneser i pulverform!!).
Till Helags fjällstation – som är just en fjällstation med både el, Wi-Fi, rinnande vatten och restaurang – kom vi vid 16-tiden. Vi pustade ut, laddade telefoner, Wi-Fi:ade lite och fikade, men sen bestämde vi oss för att gå vidare ett par km för att beta av några från morgondagens 23 till Vålåstugorna eftersom vi ”bara” gått 13 idag. Vi gick nån timme mer, dvs drygt 3 km, och bildade camp vid en vacker fjällsjö. Vi fick en jättefin kväll och kunde kvällsbada och göra mat i solen – Mim stod för maten som bestod av nån form av teriyaki-kryddad nudel- och linsgryta typ. Mycket gott som allt på fjället!! Vi gick och la oss tidigt men i takt med att vinden tilltog blev det svårt att somna. Plötsligt hörde jag och Popp (som sov i hennes tält) Mim ropa att ”mitt tält blåser sönder!!” och något panikartat slänger jag på mig kläder och går ut, rädd att tältet ska ha blåst bort typ (det lät verkligen så inifrån tälten). När jag väl kom ut blåste det visserligen mycket friskt men det lät mer inifrån tälten än vad det faktiskt var, men vi bestämde oss ändå för att flytta tälten till ett mindre blåsigt ställe för att kunna sova lugnare. Vi inledde således en förflyttningsmanöver i vad som kändes som mitt i natten – men egentligen var klockan vara 22.30. Så skönt att solen knappt går ner i fjällen vid denna tid på året!! Tält-förflyttningen ett tiotal meter neråt lyckades och sen när vi väl somnade sov vi jättegott.
Nästa dag, dvs i torsdags den 21/7, stod 20 km till Vålåstugorna på schemat (vi hade ju redan avverkat de tre första dagen innan). Vi vaknade tidigt och kom iväg tidigt pga vi höll på att bli uppätna av myggen nere i sänkan där vi tältade, så vi stannade efter ca 3 km vid den otroligt vackra Krustjärn och tog ett morgondopp. Sån livskvalle!! Vi hade så fint väder och denna sträcka i början från Helags till Vålåstugorna var otroligt vacker. Ett böljande grönt landskap med massor av små och stora fjällsjöar med kristallklart vatten, porlande bäckar och en fantastisk tur med vädret – väderleksrapporten hade lovat ihållande regn hela dagen men vi hade strålande sol åtminstone hela första milen och sen bara molnigt. Detta är tbh en av de finaste sträckorna jag gått och den var verkligen värd de 23 kilometrarna, även om det var tufft. Men området kring Krustjärn var verkligen sagolikt vackert.
Vi tuckade på kilometer för kilometer och landskapet förbyttes så småningom från fjällsjöar till ett mer månliknande stenigt landskap, fortfarande alltid med de snötäcka fjällen i bakgrunden. Så vackert!! Vi mötte knappt någon – längden på denna sträcka var nog avskräckande och det var tbh ganska jobbigt. Vi käkade lunch vid rastskyddet Ljungan – som involverade två vad – och traskade sedan vidare. Vi visste att när vi kom till sista vadet var det bara 3 km kvar, och då kunde man se Vålåstugorna vid nedstigningen mot jokken, men när man väl kom fram till denna fors insåg man att det var just en ganska vild fors. Herregud, tänkte jag, är det meningen att man ska vada detta!? Det var en ganska bred fors, väldigt strömt och framförallt ganska djupt på sina ställen. Och det är ju kallt också!! Men det var ju bara att snöra av sig skorna och rulla upp brallorna för tredje gången denna dag, men ännu högre upp denna gång, och det var tur, för vattnet nådde nästan till skrevet – och det var bara för att man lyckades balansera på stora stenar och zickzacka sig fram. Ett mycket spännande vad med hjärtat i halsgropen det vill jag lova.
Mim och Popp korsade forsen lite högre upp men blev ändå blöta upp till skrevet, men eftersom jag då var längre nedströms började jag gå de där sista tre kilometrarna och kom fram nån kvart innan dem, vid 17-tiden typ. Men det var riktigt långa kilometrar, för herregud då var man trött. Vi hade lyxat med att sova inomhus den här natten, vilket var ett så bra beslut. Vi hade ju räknat med att vi skulle gå 23 km i regn och så var det sista natten, men även utan regn och efter att ”bara” ha gått 20 denna dag var det mycket välbehövligt och uppskattat med riktiga sängar inomhus. Vi var verkligen sååå trötta och efter middag (linspasta med tomatsoppa) gick vi och la oss typ kl 19.30, på riktigt. Jag tror vi somnade vid 20 och vaknade vid 07 och sov alltså elva timmar, helt utmattade. Men det är verkligen fantastiskt för sen när man vaknar så är liksom kroppen ganska utvilad igen och man är redo för nästa tur!
Vålåstugorna är för övrigt en jättefin fjällstuga med vacker utsikt, möjlighet till bad i en liten å (som var såpass varm att man ändå kunde ta några simtag!!) och små bebi-ripor som springer mellan husen. Vår sista vandringsdag (dvs igår fredag 22/7) kom vi iväg kl 09 som planerat, eftersom vi även denna dag skulle gå två mil. Men det är skillnad på två mil och två mil!! Vandringen från Helags innehöll flera höjdmetrar och tre vad och var generellt mycket jobbigare bara (men också som sagt otroligt vacker) men gårdagens vandring var första milen flack och andra milen nedstigande genom skogen, de sista kilometrarna more or less ett lättvandrat motionsspår. När vi stötte på en skylt som upplyste oss om att vi redan gått 8 km var vi helt chockade – hade vi redan avklarat en såpass lång bit!? Efter första milen lämnar man som sagt kalfjället och leden sluttar neråt, och efter ca 14 km var vi utlovade ett fint lunchställe vid en bro. Dessa sista km fram till bron genom skogen kändes dock extremt långa – vi spanade efter bron bakom varje krök – men till slut kom vi fram och intog lunch (”mexikansk soppa” med nudlar och svarta bönor). Gårdagen var kyligare än tidigare så vi blev lite frusna och fick gå vidare.
Vi pinnade på ganska mycket de sista 6 km med den stundande bastun i åtanke. Vi kom fram lagom till att bastun öppnade vid 15 och vilken njutning det är att få duscha och sätta på sig rena kläder efter 7,5 mils vandring på fjället. Rejält möra och med ömmande trampdynor satte vi oss sen att vänta på bussen till Undersåker från Vålådalen, men det var då vi fick sms:et från SJ som meddelande att vårt tåg var inställt pga elfel. Vi ställde oss i telefonkö med 100+ andra (den som alltså tog fyra timmar) och tog beslutet att stanna över natten och äta trerätters. Ett mycket bra beslut eftersom SJ kommer pröjsa :))) Och så började resan hem kl 05 imorse istället, och går allt som det ska är vi som sagt hemma ikväll. Och nu har jag lyckats fördriva nästan två timmar av denna tågresa mellan Mora och Kil genom att skriva det här inlägget!! Trrrrrevligt. Nu ska jag ägna resterande två till att läsa den bok jag spontant köpte fem minuter innan bussen gick från Östersund imorse, som jag upptäckte var sista delen i en trilogi, men vad ska man göra. Tack Popp och Mim för det eminenta sällskapet på denna resa, och tack fjällen för du är så fint. Sverige ändå, sicken grej. Puss!!!
