Häromdagen läste jag poesi på stranden. Närmare bestämt 25 000 km nervtrådar av Nino Mick. Det är hens debutbok, men hen är inte debutant på poesi precis. SM-mästare i poetry slam bland annat. Och engagerad i Syndikalistiskt forum och Framåt Kamrater och Reclaim Pride och lite annat sånt pyssel jag själv är engagerad i så det är ju kul att jag känner Nino lite grand personligen *starstruck*
HURSOMHELST. Boken. Så. Jävla. Bra. Den handlar förstås om kön, om samhällets fixering vid kroppar och könsorgan och binära uppdelningar av människor beroende på vad de har mellan benen. Vilket för många resulterar i dysfori, det vill säga en stark känsla av olust och obehag gentemot sin kropp och/eller sitt tilldelade kön. Hur fruktansvärt ont det kan göra att hela tiden bli förnekad, felkönad, ogiltigförklarad, utblottad, föremål för utredningar och undersökningar. Men jag läser också in en kritik, eller åtminstone problematisering av transkampen i hur den kan vara väldigt fäst vid könskorrigerande vård och så vidare. Och missförstå mig rätt – jag stöttar mina transsyskon till 100% men det finns också en clash mellan transkamp och feministisk kamp i viss mån, och en måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och kunna diskutera och problematisera. För å ena sidan är det SJÄLVKLART att vi måste kämpa för att transpersoner ska få skälig vård, ett tredje juridiskt kön, inte behöva vänta i flera år på könsutredning, etc etc. Detta är SJÄLVKLART. Samtidigt som vi också måste kunna kämpa för en värld där inga transpersoner (eller för den delen sexuella läggningar) finns, för sociala/juridiska kön finns inte, eftersom kroppsdelar inte är kopplade till könsroller utan bara är just – kroppsdelar. Precis som händer eller fötter eller vad som helst. Fittor och kukar och alla intersexvariationer där emellan skulle vara just bara fittor och kukar och inte ha något att göra med hur personen var, utan vi skulle vara frikopplade från “män” och “kvinnor” och bara vara människor. Detta scenario är förstås en utopisk, avlägsen framtid som jag är osäker på om vi någonsin kommer kunna uppnå, så så länge behöver vi adekvat transvård och backa transpersoner i deras kamp. Men som Nino just formulerar sig:
min ångest är inte mina bröst
den kom nån annanstans ifrån först
den enda kroppsdel som besvärar mig
är andra människors hjärnor
och dom kan jag inte korrigera
Och den här levbara framtiden utan kön och sexuella läggningar där könsorgan är som vilken annan kroppsdel som helst- det vill säga inte kopplad till en rad trånga normer, roller, beteenden, förväntningar etc, den är så långt borta. Så därför kanske en måste ha blicken vid sitt kön. Genomgå könsbekräftande vård. För att överleva (ja, det är en fråga på liv och död. Transpersoner fucking dör).
Önskar inte transvård
önskar språkvård
De sista sorgliga raderna från sista sidan.
Jag blev väldigt berörd av denna poesisamling. Läste den i ett nafs fast den är värd mer betänketid. Rekommenderar starkt!
