Det känns som det gick så fort. Så fort från det att jag hade vantar och mössa när jag cyklade tills att mina händer och öron nu är bara. Det är den tiden på året nu. När en för första gången på länge känner att solen faktiskt värmer, bara för att känna hur isande kallt det är ett ögonblick senare då vinden blåser kallt. Det tiden på året när små fräknar dyker upp, och en försiktig bränna på vinterblek hy ger sig tillkänna. När innergårdarna fylls av barnskrik, kubbspel, picknickfiltar, grilldofter. Knäppet när en kall öl öppnas. Den pirrande känslan i att nu, nu är våren här. Och det gör nästan ont för det går så snabbt. För allt det där som vi nu har framför oss, som gör den här tiden till den allra vackraste men samtidigt sköra på hela året, kommer snart vara förbi igen. Den här tiden på året, våren, april och maj med sitt nyckfulla väder, ljusa kvällar, gröna späda knoppar, doft från körsbärsträden, vita blomblad i vinden som snöflingor, pollendamm och hemlighetsfulla löften om sommaren, den här tiden gör mig helt sentimental. Jag blir så rörd och berörd och det gör nästan ont när knopparna brister, som Boye så vackert beskriver det. För en vet ju att det är så kort så kort, att en måste ta vara på allt det vackra. Det nästan maniska sollapandet, ta med sig kaffet ner på gården, ta varje chans att vara ute. Det är så otroligt skört vid den här tiden på året. Inte bara för våren med löften om en kommande sommar, men också all den kärlek som spirar. Läppar som möts för första gången, alla festligheter. Det finns så mycket att fira och så mycket kärlek att ge vid denna tid på året. Samtidigt är det så förgängligt. Det är det som gör den här tiden så vacker.

Tänk att nu är klockan strax innan 18 och det är fortfarande strålande sol på vår balkong. Jag har suttit här de senaste tre timmarna och lyssnat på P3 Dystopia (mindre härligt tho) och njutit av solen. För några veckor sedan hade solen gått ner från balkongen vid den här tiden, men nu står den fortfarande högt och mycket längre västerut.