Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Month: September 2020

Böcker jag läst på sistone

The little prince – Antoine De Saint-Exupéry (1943)

Little Prince

Blev sugen på att läsa denna klassiker efter att Liv Strömqvist refererat till den i Den rödaste rosen slår ut som jag fick i julklapp. Och mamma har ett exemplar hemma på engelska som väl är närmast antikt eftersom hon använde den som läsebok i skolan ^^

Lilla prinsen är en vacker historia full av fina quotes och life lessons. Den lilla prinsen bor på en planet där han har en ros, som han tycker är det vackraste och finaste han någonsin sett. Han tar hand om henne med största ömhet, men när han ger sig ut på en resa för att se andra planeter får han se ett helt fält av rosor, som är lika vackra som hans egen på sin planet. Han blir alldeles besviken – var hon inte så unik och speciell som han hade trott ändå? Men senare på resan möter han en räv som lär honom att tålamod, ömhet, respekt och tid tillsammans med någon är det som betyder något i en relation – the foundations of love. Räven säger: “Here is my secret, a very simple secret: It is only with the heart that one can see rightly; what is essential is invisible to the eye”. Prinsen förstår att hans blomma är speciell och unik, just för att de har “tämjt” varandra (tycker kanske inte att “tämja” är rätt ord i sammanhanget men you get the point). Insåg också att en fransk quote jag tyckte var vacker som tonåring och tillochmed kalligraferade och satte upp på väggen – L’essentiel est invisible aux yeux, on ne voit bien qu’avec le coeur – är från Le petit prince. Citatet refererar just till att det är bara hjärtat som kan se det essentiella – kärleken – för det är osynligt för ögat. Och så förstår prinsen hur just hans blomma är speciell och vacker fastän det finns tusen och åter tusentals andra minst lika vackra – för att det är hans och för att han ägnat tid och kärlek åt den.

Normal People – Sally Rooney (2018)

Normal People | Rakuten Kobo Australia

Jag fick Normal people i julklapp av mamma men den låg länge oläst, jag blev inte inspirerad av varken omslaget eller bakside-texten (plus att jag kanske blev lite put-off av att serien helt plötsligt släpptes på Svt också?). I somras tog jag mig dock an den och till en början var jag inte super-imponerad men gradually började jag gilla den, i takt med att jag insåg att det här är inte bara en halvtråkig hetero-kärlekshistoria utan att det fanns många fler dimensioner, som klass, manlighet, destruktivt beteende och psykisk ohälsa. Extra kul också att den utspelar sig på Irland, jag tror aldrig jag läst en bok med så mycket Irish references? Hur som helst en läsvärd bok.

Hålla andan – Flora Wiströn (2019)

Hålla andan

Flora Wiström (född 1994) debuterade för ett par år sedan med Stanna som jag gillade skarpt, streckläste den en dag på sommarjobbet och fullkomligt slukades av världen av Stockholmsromantik, ungdomskärlek, uppbrott och att stanna eller att lämna. Hålla andan utspelar sig till skillnad från debutboken i en liten, icke-namngiven ort, och handlar inte om kärlek mellan unga tu utan om syskonkärlek. Om Stanna hade vissa mörka inslag av död och sorg, har Hålla andan mörka inslag nästan av deckar-karaktär. Den handlar om hur en syster som simmar på elit-nivå en dag plötsligt försvinner, och hur den andra systern försöker nysta ut vad som egentligen hänt genom att spendera all sin tid i simhallen.

Jag kan inte bestämma vilken bok jag gillar bäst, men klart är att jag gillar Flora Wiström och att trots att hennes böcker faller under kategorin “ung vuxen” så kommer även vuxna uppskatta dem. Enda jag har att klaga på är väl att de är lite korta. Tråkigt med bra böcker som en läser ut på en dag. 🙂

Dying to survive – Rachael Keogh (2009)

Dying to Survive: Surviving Drug Addiction by Rachael Keogh

Dying to survive hittade jag i bokhyllan hos Popp och lånade ett par dagar. Det är inget litterärt mästerverk, men ett väl så läsvärt och framförallt viktigt vittnesmål om heroinmissbruk. Det är alltså en självbiografi skriven av irländska Rachael Keogh, som började dricka alkohol och röka hasch som 11-åring och var en fullblown hereoin addict tre år senare (först var det “bara” genom rökning, men vid 15 tog hon första injektionen). Boken handlar om Rachaels liv, och berättar sakligt men samtidigt gripande om hur hon hamnade där hon hamnade, hur missbruket tar över ens liv, hennes multipla försök att ta sig ur det – och hur hon till slut lyckades. Jag tycker boken framförallt var intressant att läsa för att få ytterligare förståelse av missbruk, i synnerhet heroinmissbruk, men missbruk fungerar ju ganska lika oavsett vad det är som missbrukas. Jag tyckte speciellt en episod var väldigt talande. Det är när Rachael är på bättringsvägen, hon är ren igen men denna gången är det annorlunda för hon försöker inte längre bli clean för andras skull utan för sin egen, för att hon vill (viktig lärdom om missbruk eller andra psykiska sjukdomar som anorexi för övrigt – det är endast när personen ifråga vill bli bättre som det kan gå – ingen annan kan fixa det, bara vara ett stöd och hjälpa).

Hur som helst så har hon en partner som också är en recovering heroin addict, vilket båda vet är väldigt riskabelt men de kan inte heller ignorera sin kärlek, och de får ett barn ihop. Men en dag ringer han och har fått ett återfall, han har skjutit heroin igen. Och Rachael försöker balansera att vara en stöttande och närvarande partner i hans kamp för att bli ren igen, samtidigt som hon är väldigt skör i sitt eget tillfrisknande, och det är väldigt riskabelt för henne. Men han bedyrar att hans missbruk aldrig ska gå ut över henne och barnet, att han alltid skulle sätta dem först. Och det jag tyckte pinpoint:ade missbruk är hur Rachael beskriver att hennes vanliga nyktra pojkvän, honom hade en kunnat lita på i att han aldrig skulle låta sitt missbruk gå ut över de han älskar, inklusive sitt eget barn. Men att nu är det inte längre honom hon har att göra med, utan hans missbruk. Så länge missbruket finns där, så är det det en har att göra med – och missbruket är totalt oberäkneligt och gör vad som helst för att underhålla sig – inklusive att ljuga, manipulera och stjäla från sin egen familj. Viktig och läsvärd bok.

Se på oss nu – Geir Gulliksen (2018)

Se på oss nu - Geir Gulliksen - inbunden (9789146234913) | Adlibris  Bokhandel

Se på oss nu hittade jag på second hand nån gång i vintras och köpte för att jag läst Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap som jag tyckte om. Sedan låg den orörd länge (eftersom jag alltid har minst tre bokprojekt att läsa samtidigt) men i somras tog jag mig an den. Liksom Berättelse om ett äktenskap handlar Se på oss nu om något så ordinärt som kärlek, och om kärlek som tar slut. Men språket är sällsamt och berättarstilen såpass speciell – ärlig och ofiltrerad utan att bli rå eller obekväm – att den ordinära historien blir extraordinär att läsa om det är Geir som skrivit. Tyckte nog dock att Berättelse om ett äktenskap var bäst, men Se på oss nu är helt klart läsvärd också.

farm life

Här är en bild från idag då vi skördade potatis! Sex säckar tog typ 4 timmar för 4 personer, det är en förberedelse för torsdagens och fredagens deliveries till kunderna. Som ni ser har Paulina äntligen kommit hit, woohooo! <3

Beans beans beans beans

Idag är det lördag och en liten lugnare dag här på gården. Fyra av oss volontärer var lediga idag, så vi var bara fem stycken. Jag, Daisy och Sean fick i uppgift att vara ute på åkern och skörda bönor och trimma bort ogräs, och jag och Daisy tog tillfället i akt att få jobba tillsammans vilket var jättemysigt. Vi satt/hukade på varsin sida om bäddarna och letade bönor och snackade hela förmiddagen. I början skördade vi bondbönor, som jag aldrig tidigare sett i sina skidor eller ens färska, bara i tetra. Vi fick instruktioner att plocka alla som vi kunde hitta, dvs både de gröna färska (jag håller två i handen på bilden nedan) och de bruna som hunnit torka (jag håller en i handen på bild 2).

Visst är skidorna stora!? När vi kommit in och käkat elva-fika (som blev tolv-fika) fortsatte vi skördandet, och denna gång var det sockerärtor som gällde, både gröna och lila. De är mer familjära, de har jag ju faktiskt sett precis som de är och mamma har också odlat såna. Så det roligaste var bondbönorna, som vi också fick i uppdrag att skala och sortera i torra och färska.

När jobbet var klart var det dags för pizza. På lördagar är det tydligen tradition med pizza, för då görs det tomatsås av de tomater som skördats under torsdagen och fredagen till grönsakslådorna, men som inte kunnat gå till kund pga nån skavank men som fortfarande är fullt ätbara. Tänk tomatsås på ekologiska tomater skördade dagen innan, sån lyx!! Dessutom har Anders, som är in charge of gården, en enorm bakugn med pizzasten, där han också bakar bröd på egen råg och vete. Wow.

Nöjda arbetare som jobbat hårt hela dagen och nu belönas med pizza! WOHO! Bonusbild innan jag avslutar: jag och en enorm zucchini.

WWOOF:ing day 3

Fredag idag, och grönsakslådorna har packats precis som igår. De har delivery på torsdagar och fredagar under skördetid, och det förbereder vi för under veckan. I början av veckan plockas sånt som kan lagras, som exempelvis lök och potatis, medan andra saker som sallad, tomater och gurka skördas samma dag. Idag var jag dock inte med så mycket eftersom jag hade kitchen duty och alltså lagade lunch till alla, men på morgonen var jag ute i ladgården (eller vad en skall kalla det – de har ju inte djur men men) och tvättade zucchinis och gurkor medan de andra var ute och skördade. Igår var jag dock med på fältet, och då var det pakchoi och sallad som jag skördade. Pakchoien var faktiskt riktigt jobbig – tung som satan så en bara kunde bära två i taget, och rejäla rötter som är svåra att skära av om en inte har en bra kniv (vilket jag inte hade). Salladen var betydligt mer delicate, och där fick en vara försiktig så den inte blev jordig vid plockning eftersom vi helst undviker att skölja grejer för att spara vatten.

Sköljning förresten, det slog mig igår på åkern att de här grönsakerna behöver ju inte sköljas. Det enda vi gör är att torka av jord, ibland med lite hjälp av ett vattenbad ifall de är riktigt jordiga, men vi spolar eller sköljer inte utan torkar. Det behövs ju inte eftersom de här grönsakerna bara utsatts för sol, vind och vatten och inget annat.

Lunchen jag gjorde idag var en slags spagetti bolognese typ, fast med linser istället för sojakött. Tomatsåsen gjorde jag på ekologiska tomater som gården som fått nån typ av skada eller var lite för mjuka för att komma med i grönsaksleveransen. Sån lyx att göra tomatsås av de sötaste tomaterna en kan tänka sig!!

En annan grej som en inte tänker på när en står där i butiken och köper sina grönsaker är hur de har växt. Jag visste till exempel inte att lökar liksom är lite halvt ovan jord, att en liksom kan skymta dom, medan gurkor och zucchinis växer ovan jord. Eller hur stora rötter pakchois har. Eller hur enorma zucchinis kan bli om en glömmer bort att skörda dom. En tänker inte heller på hur mycket jobb det är med skördning. Vissa saker görs väl för maskin antar jag, iallafall i industriellt jordbruk, men grönsaker är ju ändå såpass delicate att mycket ändå måste göras för hand. Typ tomater, det kan väl inte plockas för maskin, eller? Eller lök för den delen, i alla fall inte om en skall gå försiktigt utan att kliva på alla bäddar och dessutom först ens lokalisera var löken är. Fascinerande!

WWOOF:ing day 1

Hej hej från Björklinge utanför Uppsala. Jag sitter i denna stund i “biblioteket” (ett minimalt rum med böcker, en soffa och ett crappy wifi). Och so far är jag positivt överraskad, efter en dags WWOOF:ande. Det enda jag kan klaga på är att stället är ganska smutsigt, alltså där en bor: det är ett väldigt gammalt hus med mycket grejer och det verkar inte ha städats på länge (värdparet bor i ett annat hus), men om en bara har tofflor på inomhus går det an. Själva jobbet har varit roligt idag, och det gick snabbt för vi är så många, och alla är faktiskt jättetrevliga. Det vi gjort idag är att skörda lök som vi sedan tvättade (torkade av för att spara vatten) och satte ihop i knippen för morgondagens delivery till folk som prenumererar på gårdens grönsaks-korgar. Några skördade också broccolie medan vi satte löken i klippen. Vid två var det lunch och sedan var arbetsdagen slut. Känner mig pepp på de kommande dagarna faktiskt!

On my way to Uppsala

Hellooo. Jag sitter just nu på tåget till Uppsala! Eller technically till Stockholm. Känns konstigt att åka norrut – de senaste två åren har jag ju åkt väldigt mycket tåg mellan Lund och Göteborg, medan mina resor till Stockholm minskat i takt med att jag vuxit upp. När vi var små var vi ju i Stockholm flera gånger om året.

Hur som helst, mitt ärende i Uppsala – eller egentligen landsbygden utanför Uppsala – är att WWOOF:a på en ekologisk grönsaksgård där. WWOOF:ing står för “World Wide Opportunities on Organic Farms”, eller “Willing Workers on Organic Farms” och är ett globalt nätverk av ekologiska gårdar dit volontärer kan komma och arbeta ideellt mot boende och uppehälle. Min vän Daisy hade planerat detta sedan länge och jag hade i baktanken att har jag varken boende eller jobb i september är ju det en bra grej att göra. Och ja, jobbmarknaden verkar vara lika dålig som Göteborgs bostadsmarknad, så det blev att jag drar norrut. Stannar i 2,5 veckor och skall ägna dagarna åt att skörda, antar jag, eftersom det är skördetid 🙂 Och konservera, lägga in, torka, sylta, safta etc. Ska bli fint att hänga på landet med Daisy och göra något praktiskt, ett dagsverke liksom, och Paulina ansluter på måndag också. 🙂

Vålådalsfyrkanten 23-26 augusti

För två veckor sedan började min, Mims och Popps vandring av Vålådalsfyrkanten i Jämtlandsfjällen. En underbar tur, även om det blev en köldknäpp så kall att vi fick ha på oss exakt alla våra kläder i sovsäckarna om nätterna (den kallaste natten var det nere på -1). Här är vår första paus på första vandringsdagen den 23 augusti då vi gick från Vålådalen till Stensdalen: varma koppen och snacks vid en liten tjärn.

Gud, jag börjar verkligen få rynkor kring ögonen och munnen, det syns så tydligt när jag ler… Hur som helst, nästa paus var det dags för lunch (eller tbh hade vi väldigt många pauser första dagen pga värmereglering krävdes hela tiden, iallafall av mig och Popp). Popp stod för lunchen!

Här har vi just kommit ovanför trädlinjen och kommit upp på fjället. Så vackert!!

Efter ca 15 km kom vi så fram till Stensdalen där ett helt underbart stugvärdspar (alltså par som i kompispar) välkomnade oss. Middagen stod jag för, vilket blev falafel! Lyx va!?

Mim stod för eldandet. Tyvärr började det så småningom regna lite och pga stugvärdarna var så snälla fick vi komma in och värma oss i main-stugan under kvällen innan sovdags (det brukar en alltså få i vanliga fall men pga corona får tältare bara vistas i stugorna under dagtid vilket suger rätt mycket för då är en ju ändå ute och vandrar).

Ny dag nya tag! Jag sov ändå ganska bra under första natten trots att det gick ner under nollan, för jag har en bra dunsovsäck och med understället på och tältet i ett skyddat läge gick det hur bra som helst. Mim och Popp hade dock frusit en del. På morgonen fick vi alla fall tina upp i en vindskyddad solfläck!

Sen, måndagen den 24 augusti, började den mycket spännande vandringen mot Vålåstugorna. Den här vandringen gick nästan uteslutande på fjället och innehöll hela två vadningar, varav den första var riktigt lång (en fick gå ner i det iskalla vattnet fyra gånger, med små “öar” emellan). Verkligen frys-chock för fötterna och när det är långa vadningar gör det så ont att fötterna domnar. Men de blir ju snabbt varma igen. Jag vandrade först så jag kunde dokumentera Mim och Popp från andra sidan haha.

Jag hade hittat en bättre nivå av kläder än gårdagen, så jag behövde inte värmereglera lika ofta, men Popp var queen av värmereglering hahaha. Så hon tog många pauser och gick ikapp medan Mim hade ett stadigt lunk, utrustad i regnkläder 24/7 alla fyra dagarna hahaha. Här skymtas hon i alla fall bland fjällbjörkarna.

Så otroligt vackert på fjället!!

Lunch intog vi uppe på fjället, och vi lyckades hitta en liten spot mellan alla regnmoln? Så det regnade runt omkring oss – samt var sol så det var flera regnbågar – men vi var skyddade. Blev en utsökt nudel-rätt som Mim ansvarade för!

Kolla regnbågen!!

Och sen har jag inga fler bilder från vandringsdag två!! Men vi kom i alla fall helskinnade till Vålåstugorna, där ett annat gulligt värdpar fanns som bland annat provide:ade Popp och Mim med sovsäckar så de inte skulle frysa. Däremot frös jag lite den här natten, för våra tält var rätt vindutsatta. Hur som helst, ny dag! Tisdag den 25 augusti och vi styrde kosan mot Lunndörrstugorna. Vi hade en stadig takt och tog lunch vid en jokk.

När vi satt här som bäst sprang killen som var stugvärd förbi oss. Då hade vi gått kanske 7 km, och den sträckan och tillbaka till stugan var hans lilla morgon-springtur hahaha. Hur som helst. Efter ca 15 km vandring kom vi så fram till Lunndörren. Eftersom det var början på veckan var det väldigt mycket folk dock, och eftersom de här stugvärdarna inte alls var lika trevliga, så fick vi inte komma in i huset alls. Så när vi kom fram vid fyra-tiden hade vi framför oss en hel kväll utomhus, i typ 5-gradig temperatur och en regntung himmel. Således därför deppiga själar:

Jag sa åt dem att ni ser jättedeppiga ut haha. Resultat:

Det var faktiskt inte så depp. Vi hade en jättemysig eld och åt en fantastiskt god middag med soltorkade tomater och svamp och quinoa och allt möjligt gott. Men eftersom det började droppa vid sju-tiden, och det var rejält kallt om en inte satt vid elden, så gick vi och la oss vid 19.30 haha.

Sista dagen har jag inga bilder ifrån, men vi vaknade redan vid halv sex och var alltså iväg tidigt. Dessutom var det nerförsbacke hela vägen till Vålådalen i princip, och jag gick också först så det blev väldigt raskt tempo haha. Vi var framme redan vid 14-tiden och avnjöt bastu och dusch och tvåla in sig på fjällstationen innan vi tog nattåget hem till Gbg.

Älskar dom <3 <3 <3 <3 Så tacksam för att få vara vän med såna fina människor, och att få dela så fina minnen med dem. Ni är mina klippor. <3

Böcker

Har läst en hel del under sommaren och försöker få ut *recensionerna* här på bloggen. Så här kommer två (eller technically tre).

Jag for ner till bror (2018) & Vi for upp med mor (2019) – Karin Smirnoff

Under sommaren har jag läst de två första delarna i Karin Smirnoffs trilogi om Jaana Kippo – eller jaanakippo som alla namn skrivs i boken; för- och efternamn ihopsatta utan mellanrum eller inledande stor bokstav. Som så många andra nya böcker jag läser så var detta på rekommendation av två favoritbloggare, Flora Wiström (vars andra roman jag skriver om lite längre ner) och Sandra Beijer. Båda hyllade Smirnoffs böcker och så hittade jag dem hos m&p och tog mig således an dem.

Den första delen handlar om Jaana som far till sin hembygd – en liten by på landsbygden någonstans i Norrland – för att rädda sin bror från att supa ihjäl sig. Till en början trodde jag att Jaana kanske var i tjugo-årsåldern men en förstår snart att hon snarare är kanske kring 35 och har levt igenom så mycket våld och ond bråd död så det räcker och blir över. Jaana kommer till Kippogården utan några direkta planer men inser snart att hon måste stanna, om inte bror ska dö vid flaskan. Hon skaffar sig ett jobb inom hemtjänsten, börjar umgås med John som precis som alla andra män i hennes liv har problem med alkoholen, och långsam nystar sig Jaanas sällsamma historia upp.

Utan att avslöja för mycket slutar första delen i en cliffhanger (liksom andra gör) så sån tur var kunde jag börja med andra delen direkt. Om första delen fokuserade mer på Jaana, John, hennes bror och hennes far och allt som händer och hänt i Smalånger, handlar den andra delen mer om modern, eller modren som Jaana säger, och hennes frikyrkliga hemby där ingneting undgår kyrkans vakande ögon.

Till en början är det svårt att vänja sig vid Smirnoffs språk – de ickeexisterande stora bokstäverna i namn, de ihopsatta för- och efternamnen och den smalångerska jargongen – men sedan glömmer en bort det och kan inte sluta läsa. En mycket bra läsupplevelse som rymmer mycket mörker och elände. Ser fram emot att läsa sista delen.

Friläge – Yrsa Keysendal (2019)

Jag fick Yrsa Keysendals debutbok från ifjol av Olivia i julklapp. Pluspoäng för det vackra omslaget och den passande titeln men to be honest är jag inte superimponerad av själva boken. Den är helt okej men jag störde mig på de korta kapitlena, att jag hela tiden blandade ihop huvudkaraktärerna för de hade så lika alldagliga namn och åtminstone för mig inte kändes så unika från varandra, att varje stycke började med en beskrivning av vad som händer (typ “Anna sitter i stolen”, “Sara brer en macka”) osv. Tog ett tag innan jag kom in i boken och fattade vad den handlade om också. Den tog sig något när jag kom in mer, så som sagt, den är helt okej men inte en fantastisk läsupplevelse. Samt – varför så smala kolumner?! Kändes som bara hälften av sidornas bredd utnyttjades.

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén