Month: December 2022

Det är slutet av året, och det är dags för summeringar. Först ut: filmer sedda 2022! Nu är visserligen inte året slut ännu, och jag kanske hinner se nån mer innan det blir januari, men då får jag lägga till det i efterhand. Håll till godo, för nu kommer en hel drös med filmer:

JANUARI

Quo vadis, Aida? (2020)
Årets första film var en riktig feel bad-film, jag grät och grät. Aida är tolk åt FN:s soldater i kriget mellan Serbien och Bosnien på 90-talet, och gör allt som står i hennes makt för att rädda sin man och två söner undan serberna, vid folkmordet i Srebrenica 1995 då över 8000 bosniska män och pojkar mördades. Filmen blev bl.a. nominerad för bästa internationella långfilm på Oscars-galan. Regisserad av Jasmila Žbanić. 5 av 5.

Grave of the fireflies (1988)
Jag har ju ett litet projekt inom stor-projektet att se mer bra film generellt, och det är att se alla Studio Ghibli-filmerna. Och nu var det dags för Grave of the fireflies, som nog är den sorgligaste filmen av Studio Ghibli. Till skillnad från de flesta finns de inga övernaturliga eller sagolika inslag, utan denna film utspelar sig 1945, då Japan håller på att förlora kriget, och Seita och Setsuku blir föräldralösa och försöker klara sig själva. Animationerna är fantastiska, speciellt de ansiktsuttryck som de lyckas animera så otroligt verkligt. Vilket också gör det nästan outhärdligt att kolla på, p.g.a. så sorgligt. 4 av 5

Elizabeth (1998)
Denna film valde jag att se eftersom jag läser om renässansen i min historia just nu, och har tenta den 14e januari. Då tänkte jag att om jag ändå ska se en film kan jag se en film om epoken jag pluggar, så det blev filmen om Elizabeth I och den “gyllene tidsålder” som rådde under hennes regenttid – som varade i över 40 år (!). Hon var, liksom Sveriges drottning Kristina, en av dåtidens fåtal kvinnor som faktiskt hade någon makt, men detta var ett undantag i ett annars extremt patriarkalt samhälle. Hur som helst, Elizabeth spelas briljant av Cate Blanchett och det finns även andra brittiska skådespelare man känner igen, som Geoffrey Roy Rush (som man sett som Captain Barbossa i Pirates of the Caribbean) och Joseph Phiennes som Elizabeth’s älskare (honom har jag sett i Shakespeare in love). Filmen var spännande och välgjord, och Blanchett är som sagt briljant som Elizabeth. Sevärd! 4 av 5

The Father (2020)
En vacker, men ack så sorglig, film om åldrande. Om ett minne som långsamt sviker en, som ständigt spelar en spratt, som gör en förvirrad. Om nära och kära som man inte längre känner igen, men som man inte vill låtsas om, för man förstår att dom andra förstår att något är fel. Förvirringen. Det är en genreöverskridande dramafilm jag stundtals tycker snuddar vid thriller, med Athony Hopkins och underbara Olivia Colman i huvudrollerna. Filmen påminde mig lite om Still Alice med Julianne Moore, men The Father är filmad ur Anthony, faderns, perspektiv, och man får en inblick i det skräckinjagande i att det en nyss upplevt inte längre stämmer, att den man nyss pratade med inte längre är där, att tavlan som hängt där på väggen i alla år aldrig ens har hängt där, att den lägenheten man bott i så länge man kan minnas inte ens är ens egen… och så vidare. En mycket sevärd, och smart, film. Rekommenderar starkt! 4,5 av 5

Den stora friheten (2021)
En oteroooooolig film som jag såg under filmfestivalen. Kreativt filmad med så smart och vackert foto – t.ex. hoppen i tid med hjälp av huvudpersonens vistelser i isoleringscell – och framförallt en gripande historia som berör ända in i hjärteroten. Filmen handlar om Hans, en homosexuell man som suttit i tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget, vilket siffrorna på hans arm vittnar om. När kriget tar slut är han dock långt ifrån fri, eftersom “onaturligt sex” är olagligt enligt paragraf 175. Man får följa Hans under post war-perioden, med nedslag i 1969, 1957 och 1945, och hans återkommande vistelser i fängelset under ett liv kantat av begär, gränslös passion och systematisk ofrihet – den krassa verkligheten som väntade många homosexuella män efter att ha undsluppit Auschwitz. I fängelset möter Hans den till en början mycket homofobiske Viktor, en dömd mördare som blir hans enda stabila relation i livet. Det som börjar som aversion växer långsamt till något som skulle kunna kallas kärlek – eller stor frihet. Som sagt, en fantastisk film. Och en bonus är att Franz Rogowski (som också är med i den tyska filmen Victoria som också är otroligt bra!) är mästerlig som Hans – och dessutom otroligt snygg hehe. Skrev om filmen här. 5 av 5

Lämna inga spår (2021)
Ännu ett historiskt drama som jag såg under Göteborgs filmfestival, men som denna gång utspelar sig i Polen på 80-talet (detta är Polens Oscar-bidrag). Det är en minutiöst skildrad sann historia om gynasisten Grzegorz Przemyk som blev mördad av polisen i ett häkte i Warsawa 1983, efter att ha vägrat visa sitt ID. På hans begravningen samlades tiotusentals polacker vilket gjorde att världen uppmärksammades på den kommunistiska regimens förtryck och brutalitet. Regimen gör allt för att mörklägga sanningen, och att inte lämna några spår av det som faktiskt skedde. Berörande film, och fantastiskt skådespeleri, men oj så lång den var – nästan tre timmar. Jag uppskattar dock historiska filmen som man lär sig något och som avtäcker berättelser man inte annars bekantat sig med! 3,5 av 5 – ett halvt poäng försvinner mest för att den var lite för lång.

Magisterlekarna (2022)
En surrealistisk film där det queera är det straighta, och inga kvinnor verkar existera på internatskolan St Sebastian där maktlekar, begär, sex och hämnd utspelar sig i en paralell verklighet. Här är normerna uppochner och en homoerotisk utopi råder – men gör det den automatiskt fri från hierarkier och maktspel…? Nej, såklart inte. Intressant, och som sagt, smått galen film som påminner som fick mig att tänka på Gerd Brantenbergs Egalias döttrar, men också den gamla Svt-serien Äkta människor. Ändå sevärd, men som sagt, ganska knäpp? Såg på Göteborgs filmfestival. 3,5 av 5

Bonus, ett fint citat ur filmen på frågan “Vad är en vän?” från karaktären Paul (andra från vänster i bilden nedan):

“Man måste våga prata om närhet, och lojalitet, och förvänta sig det och vilja det. Men det innebär ju förstås en massa risker för man gör ju sig sårbar när man utelämnar sig själv till en annan människa sådär. Och det gör alltid ont. Även om man hänger med värsta snälla personen liksom. Alla kommer såra en. Om dom betyder tillräckligt mycket för dig så kommer dom vid nåt tillfälle såra dig. Vid en tidpunkt kanske man är ur synk med varann, och det kan leda till både stora och små katastrofer. Och en vän är helt enkelt en som det är värt att bli sårad av. Att lida för.”

Brighton 4th (2021)
Ännu en film jag såg på Göteborgs filmfestival. Det är något så ovanligt som en georgisk film som utspelar sig i New York, närmare bestämt Brighton, ett område i Brooklyn dit många från forna Sovjet-stater söker sig. Filmen handlar om de forne brottmästaren Kakhi som åker till New York för att hälsa på sin son och hjälpa till att reda upp hans skulder. Kakhi gör det som måste göras. Levan Tediashvili gör rollen som Kakhi och var själv sovjetisk olympisk brottare på 70-talet, och amatör (d.v.s. han har aldrig skådespelat förut). Regissören berättade innan filmen att han var tvungen att muta Levan med sushi för att han skulle få göra fler än tre tagningar haha, gulligt. Hur som helst – en vacker socialrealistisk film och ett stycke nutidshistoria med inblick i något man aldrig annars ser, d.v.s. f.d. sovjetiska migranter som försöker överleva och leva i en globaliserad värld. Sevärd, men jag jämför allt med Den stora friheten nu och ingen av de andra filmerna på festivalen har hittills berört mig så mycket som den, så 3,5 av 5.

FEBRUARI

De oskyldiga (2021)
Ojojojoj det här var nog den mest obehagliga film jag sett sen typ… alltid? En psykologisk thriller som var betydligt värre än vad jag trodde den skulle vara. Den utspelar sig i en norsk, skogsnära förort mitt i högsommaren, då asfaltsgårdarna är tomma för att alla är på semester. Men två barn är kvar, och nyinflyttade Ida och hennes autistiska syster Anna börjar hänga med dem. Tillsammans utforskar de fyra gården och det närliggande skogspartiet långt bort från föräldrarnas vakande ögon, och leker med det som verkar vara övernaturliga krafter. Till en början är det just lek, men snart börjar mycket obehagliga saker att hända. Filmens känsla är likadan. Till en början är den visserligen obehaglig, mycket tack vare den stämningsfulla musiken (som alltid i skräckfilmer) och bara det faktum att det handlar om just barn, men allt som filmen går blir den mer och mer jobbig att kolla på. Jag såg den med Erik och han kunde inte kolla klart, och själv var jag tvungen att fast forward:a flera gånger och stänga av ljudet. Men OJ så bra den var. Om den bara hade varit lite mindre läskig hade den varit en F A N T A S T I S K film, nu var den liiiite för läskig för min smak hehe. Men otroligt välgjort, helt fantastiska rollprestationer av dessa fyra barn i blott nioårsåldern, och en gastkramande stämning från första scenen. Trots att det nästan hela tiden är sol och högsommar är obehaget hela tiden runt hörnet, och man undrar som tittare vad det är för mörk kraft som lurar i skuggorna. Filmen fick mig att tänka på den svenska filmen Gräns, som delvis rör sig inom thriller-genren och också innehåller teman som nordisk mystik, övernaturlighet, småkryp och skog. Se den här om du gillar psykologiska thrillers – du kommer älska! Se istället Gräns om du är lite faint-hearted men ändå vill ha lite mörker och mystik i en nordisk setting 😉 4 av 5 (ett poäng försvinner för att den var FÖR läskig för mig!)

Prejudice and Pride: Sweden’s Queer Film History (2021)
En odyssé genom svensk queer film historia, med början i Vingarne från 1916 som anses vara världens första queera film!? Eller åtminstone med queera inslag. Ty på den tiden var det ju fortfarande olagligt att vara gay (det slutade det vara 1944, och sjukdomsstämpeln togs bort 1979), så eventuella queera inslag i filmer måste vara subtila. De som fattade, de fattade. Via Ingmar Bergman (t.ex. Ismael i Fanny och Alexander är en väldigt queer karaktär!) och Mai Zetterling och klassikern Fucking Åmål från 1998 (finns ingen som den!!) till And then we danced som är svenskproducerad. Lärde mig massor, t.ex. att Greta Garbo var lesbisk hehe. Fin dokumentär om svensk film ur ett queer perspektiv! 4 av 5

Boiling point (2021)
En psykologisk dramathriller i en enda lång tagning, där man kommer riktigt nära personerna som jobbar på en stressig restaurang, där ytan är polerad men där ilska bubblar och stressen sönderdelar bakom kulisserna, bortom restauranggästernas insyn. Stressigt värre när huvudkaraktären kämpar med att hålla ihop det, både i det privata och under själva restaurangkvällen. Gillade att filmen uppmärksammade subtil vardagsrasism utan att det var det filmen handlade om, det fanns bara där i kulissen precis som det gör i verkligheten. Bra film! 4 av 5

Fanny & Alexander (1982)
Såg Fanny och Alexander från 1982, och det är faktiskt den första Bergman-filmen jag sett. “Men har du inte sett den!?” utbrast pappa – men när skulle jag ha sett den egentligen? Det är inte som att man har för vana att se gamla klassiska filmer om man inte anstränger sig. Hur som helst såg jag “kort”versionen (d.v.s. den som är tre timmar istället för fem hehe) för det var den som fanns tillgänglig på Drakenfilm, men nu såhär i efterhand ångrar jag det lite, eftersom jag uppenbarligen missade flera scener. T.ex. är scenerna med Ismael, som jag efter att ha sett Fördom och stolthet-dokumentären tyckte var en extra intressant karaktär, nedklippta rejält. När jag har chansen ska jag ta mig an att se hela versionen, för det är det nog värt tycker jag. I alla fall, det som börjar som ett idylliskt julaftonsfirande anno 1907 utvecklar sig snart till ett nästan thrillerliknande psykologiskt drama där det är svårt att skilja på vad som är barnens fantasier, vad som är magi och vad som faktiskt händer på riktigt. Och kanske är det det som är meningen? Jag googlade på tolkningar och recensioner av filmen efteråt och det finns spaltmeter av sådana. Säkert är att jag behöver se den här filmen igen, och då den långa versionen, för att ge den rättvisa och se fler saker jag inte såg första gången. Det var hur som helst roligt att se skådespelare som Pernilla August (som jag senast såg som drottning Kristina i Young Royals!), Stina Ekblad, Börje Ahlstedt (som jag ju mest känner som Ronjas pappa Mattis hehe) och Allan Edvall som unga (nåja – Allan Edvall var väl inte direkt ung hehe), med vetskapen att åtminstone Pernilla August fick sitt genombrott med denna film. Av mig får filmen 4 av 5, kanske för att jag som sagt jämfört allt med Den stora friheten nu och den berörde mig djupare, men också med brasklappen att jag ju inte såg hela – och att jag måste göra det!

MARS

Den långa flykten (1978)
Den långa flykten, eller Watership down som originaltiteln är, hade legat på min watch-list sen ett tag tillbaka p.g.a. klassiker, och jag har som projekt att se och läsa klassiker. Så jag tog tillfället i akt när jag såg att Are hade boken i sin bokhylla (visste inte ens att det var en bok från början?), vi började prata om filmen och bestämde oss för att se den (han hade redan sett den). Den långa flykten handlar om en kaninkoloni som flyr, eller åtminstone delar av den, eftersom en av dem är synsk och har sett hur deras koloni kommer att förstöras, och att de därför måste lämna. Filmen handlar sedan om deras flykt mot en tryggare plats, och deras strapatser för att nå dit. Introt till filmen är helt fantastiskt: det är en trippig sekvens målad i en annan stil än resten av filmen om tidernas begynnelse: världen skapades av guden Frith och alla djur var växtätare som levde i harmoni. Kaninerna blev fler och fler, liksom deras aptit, vilket ledde till att maten inte räckte. Frith beordrar därför kanin-prinsen El-Ahrairah att kontrollera sitt folk, utan resultat. Frith ger därför speciella egenskaper till alla djuren: han skapar rävar, grävlingar och andra rovdjur som kan jaga kaninerna. El-Ahrairah har lärt sig en läxa, men kaninerna får ändå också en gåva: list och snabbhet:

“El-ahrairah, your people cannot rule the world, for I will not have it so. All the world will be your enemy, Prince with a Thousand Enemies, and whenever they catch you, they will kill you. But first they must catch you, digger, listener, runner, prince with the swift warning. Be cunning and full of tricks and your people shall never be destroyed.”

Jag visste att filmen var ganska hemsk och indeed, även om det är en barnfilm är det en hel del mörka scener. Men det är också en fin film – dock en produkt av sin tid (finns t.ex. knappt någon kvinnlig karaktär). Den är också ganska snabb? Alltså mycket händer snabbt, och filmen hade nog varit bättre om den hade fått ta det lite lugnt. 3 av 5!

The handmaiden (2016)

En psykologisk thriller med många oväntade twists and turns. Den utspelar sig under Japans ockupation av Korea under första halvan av 1900-talet, där den yrkeskriminelle Fujiwara planerar att förföra den japanska arvtagerskan Lady Hideko, gifta sig med henne och stjäla hennes arv. För att åstadkomma detta anställer han ficktjuven Sook-hee för att, under täckmanteln som Hidekos kammarjungfru, få Hideko att gifta sig med Fujiwara. Filmen var inte lika magisk som första gången jag såg den, men ändå otroligt sevärd – inte bara för spänningen utan också för the steaminess mellan Hideko och Sook-hee. En riktigt het film. 4 av 5.

APRIL

Tillsammans (2000)

Såg äntligen Lukas Moodysons dramakomedi Tillsammans som jag hört mycket gott om. Filmen utspelar sig i ett alternativt vänsterkollektiv i mitten av 1970-talet, och innehåller alla fördomar man har om sådana. Barn döpta till Tet, flersamhet, en gul folkabuss, rödvin, orakade armhålor och såklart mycket drama. Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

MAJ

Pride (2014)

En av mina favorit-filmer är Pride, som jag också skrivit om här. Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de. 5 av 5.

Annihilation (2018)

En Sci-fi-film som Are ville att jag skulle se som han tyckte var bra, men jag var inte helt övertygad. Den handlar om en mystisk gas eller växtlighet, “The shimmer”, som börjar ta över världen, och som en kvinnlig biolog ger sig ut för att undersöka tillsammans med några kollegor. Tillsammans upptäcker de långsamt sanningen om det mystiska skimret. Spännande, men också ganska weird film tbh, men jag gav den i alla fall 2,5 av 5.

JUNI

The invisible man (2020)

En film som började som en riktig rysar-skräckis, men sedan at some point slutar vara läskig (så som det blir när man ser för mycket av monstret) och sedan “bara” blir en action-film. Icke desto mindre mycket sevärd, och det är absolut ett par scary moments med – jag hade inte velat se den själv (Are var med hehe). Handlar om en kvinna (spelad av Elizabeth Moss) som lyckas fly från sin våldsamme make, som strax därefter dör, men som ändå inte tycks lämna henne ifred. Hon är övertygad om att han på något sätt fortfarande lever eftersom han fortfarande plågar henne med sin närvaro, men ingen tror henne. Ni hör ju, spännande! 3,75 av 5. Ja jag har nu tydligen infört fjärdedelar också.

Call me by your name (2017)

Såg om denna steamy och vackra rulle från 2017. Den utspelar sig under en het (i flera bemärkelser) sommar i Italien på 80-talet, och handlar om tonårskillen Elio (spelad av Timothée Chalamet) som blir helt besatt av den äldre doktoranden Oliver som över sommaren arbetar för Elios pappa och skriver på sin avhandling. Mer än så behöver jag kanske inte säga, but there is hotness, vackra vyer, och ett hus på den italienska landsbygden som man bara vill flytta in i. 4 av 5.

JULI

Masjävlar (2004)

Fin film om relationer som trots sina år på nacken ändå åldrats ganska väl. Med Sofia Helin i huvudrollen som Stockholmstjejen som kommer tillbaka till hembygden i Dalarna för pappas födelsedag, men ändå aldrig tycks vara bra nog. Sevärd ändå! 3,5 av 5.

Pom poko (1994)

Pom Poko ingick i projektet Se alla Studio Ghibli-filmer men det här var en riktigt konstig film med en stark obsession with balls som man bara inte kan ignorera p.g.a….. well, de syns hela tiden. I bilden här nedan flyger de t.ex. med hjälp av sina pungkulor?? Naej, denna film rekommederar jag inte. 1,5 av 5.

Moulin rouge (2001)

Har bland annat skrivit om här, då det är en film jag älskar sedan minst tio år tillbaka. Filmen, i galen regi av Baz Luhrmann, börjar som en komedi men slutar tbh sad af. 2013 skrev jag detta om filmen: “Den handlar om Christian (Ewan McGregor), en ung författare som reser till Paris för att skriva om “freedom, beauty, truth and love”. Som av en händelse blir han indragen i en bohemisk pjäs som sätts upp på nattklubben Moulin Rouge. För att övertyga överhuvudet Harold Zidler om att satsa på pjäsen arrangeras ett privat möte med Moulin Rouges stjärna Satine (Nicole Kidman). Problemet är att hertigen och Moulin Rouges investerare också lovas ett privat möte med Satine under samma kväll; som gjort för förväxlingar.”. 4 av 5!

AUGUSTI

Nightcrawler (2014)

En obehaglig, spännande thriller med Jake Gyllenhall i en riktigt otrevlig och osympatisk roll som nyhetsfotograf, där det gäller att vara först på plats, oavsett pris. Mycket spännande! 4 av 5.

Harriett (2019)

En mycket gripande och sevärd film om Harriett Tubman, konduktör på den underjordiska järnvägen, som räddade hundratals slavar från slaveriet under 1800-talet. Sån jävla power-kvinna, och dessutom med en gudomlig röst. Har blivit besatt av låten “Stand up” insjungen av skådespelaren Cynthia Erivo sedan jag såg filmen. Rekommenderar! 4,5 av 5.

SEPTEMBER

The cat returns (2002)

Ännu en film i Studio Ghibli-projektet (som alltså går ut på att se alla Studio Ghibli-filmer). Denna hade varken jag eller Are sett så vi gjorde slag i saken. Som vanligt är det en ung tjej i huvudrollen, och i denna film är det när hon räddar en katt från att bli ihjälkörd som konstiga saker börjar hända. “The kingdom of cats” vill hylla henne för hennes insats, men kanske inte på ett sätt hon uppskattar, och som visar sig vara farligare än vad hon kunnat drömma om. En ändå helt okej underhållande film, det finns bättre Studio Ghibli-filmer – men det finns också betydligt sämre (som konstiga Pom Poko). Teckningarna är vackra och minutiöst detaljerade, och det gör så mycket oavsett hur bra själva dramaturgin är. 3 av 5!

Världens värsta människa (2021)

Den här filmen har ju varit i etern och när den kom ut på Svt play bestämde jag mig för att se den. En dramakomedi som oväntat blir väldigt sorglig på slutet, jag hulk-grät. Filmen består av tolv kapitel plus prolog och epilog, och kretsar kring Julie och hennes trettio-nånting. Julie är ett barn av sin tid som pluggat olika saker utan att riktigt fastna för något, inte riktigt vet om hon vill ha barn och som har svårt att binda sig. Samtidigt har hon också svårt att vara ensam och slänger sig in i relationer. Hon lever lyckligt med den ganska mycket äldre Aksel, men en dag träffar hon en annan kille av en slump, och de får en djup connection. De är aldrig otrogna, men det väcker något i henne. Vidare vidare.

Jag tyckte verkligen att filmen lyckades fånga en skandinavisk 25-30-åring på 2020-talet på ett väldigt träffsäkert sätt. Kringfladdrandet och att aldrig riktigt commit:a till något för det finns tusen andra val. Alla dessa val. Se den! Mycket underhållande och sevärd. 4 av 5.

OKTOBER

Triangle of sadness (2022)

Jag såg Ruben Östlunds Triangle of Sadness från 2022 tillsammans med Mim på Bio i Kalmar i oktober. Hype:ad som få är detta en underhållande, och stundtals mycket äcklig, komisk satir och kommentar av det samtida klassamhället. Något orealistisk, men som Liv Strömqvist säger i En varg söker sin podd gör det kanske inget eftersom det är fiktion. Mycket sevärd! 4 av 5.

Där kräftorna sjunger (2022)

Såg ännu en biofilm med pappa, denna gång Där kräftorna sjunger. Eftersom jag läst boken och tyckte den var överhypead, så bra var den inte, hade jag ganska låga förväntningar – förstärkta p.g.a. ljumma recensioner – men blev positivt överraskad. Tycker att filmatiseringen av boken var välgjord, och det var dessutom mycket gripande, grät flera gånger. Sevärd! 4 av 5.

NOVEMBER

About time (2013)

Såg en random film på väg hem från Berlin p.g.a. det råkade vara utbudet på Flixbus eget lilla filmbibliotek. Oväntat bra ändå, jag var underhållen även om skådespeleriet från huvudrollsinnehavaren stundtals var sissådär. Men mysigt ändå, den handlar om en kille som kan resa i tiden för att fixa till misstag, men moral of the story är typ att det är vardagarna som är livet, och att det är dem man skall leva som om det vore den sista, and make the best out of. Cheesy, men som sagt, ändå sevärt. 3,5 av 5.

Diktatorn (1940)

Jag sa lite på skoj till Are att “Ska vi se Diktatorn från 1940?”, men den visade sig vara otroligt bra och ingen av oss ville stänga av förrän vi sett slutet. Detta måste vara en av Chaplins bästa filmer, och han är briljant både som den judiske barberaren och som Hitler (eller Henkel, som han heter i filmen). Eftersom den släpptes 1940 hade vidden av Förintelsen ännu inte nått omvärlden, och Charlie Chaplin skall i efterhand ha sagt att om han visste om fasorna skulle han kanske inte skämtat så lättvindigt om Förintelselägren, som i filmen flimrar förbi inte som en avrättningsmaskin utan mer som ett slags arbetskollo som man kan rymma ifrån. Icke desto mindre är det en kritisk kommentar mot Europas fascistiska vindar som blåste starka då (och tyvärr också nu). Balett-scenen där Henkel dansar med en jordglob är fantastisk. Mycket sevärd! 4 av 5

Chaplins pojke (1921)

Vi blev inspirerade och såg ytterligare en Chaplin-film, eftersom det fanns flera ute på Svtplay-vid den här tiden. Den här filmen är dock gjord tjugo år tidigare då ljudfilmen ännu inte slagit igenom, så detta är en stumfilm. Det är något speciellt med att ta del av verk som är över hundra år gamla – speciellt när man tänker sig hur många andra människor som tagit del av verket före en själv – och trots sina hundra år på nacken är det absolut en sevärd film, men inte alls i samma klass som Diktatorn. Handlingen är liksom lite… off? Och jag läste någonstans att tidiga filmer ofta inte hade så starka handlingar, utan det var mer en samling sketcher, och det är en ganska bra beskrivning även om det finns en liten röd tråd. 3 av 5.

En runda till (2020)

En riktigt dansk film med Mads Mikkelsen i en deppig huvudroll som gymnasielärare som tappat stinget, och som tillsammans med några vänner genomför ett experiment utifrån en filosofs tes om att vi fötts med en halv promille för lite. De skall alltså testa att hela tiden ligga kring en halv promille och se om livet blir bättre. Experimentet spårar förstås ur. Intressant att jag och Are hade helt olika tolkningar av slutet (min tolkning var mycket deppigare). Oavsett mycket sevärd! 4 av 5.

Boy from heaven (2022)

Jag och Olivia gick på bio och såg Boy from heaven som handlar om fiskarsonen Adam som genom ett stipendium får chans att studera islam på det prestigefulla Al-Azhar-universitetet i Kairo. Strax efter att han ankommit dör den överste imamen, och en maktkamp mellan den religiösa makten och landets president tar vid, där Adam blir indragen. En mycket sevärd film där man får en unik inblick i en värld man aldrig tidigare fått del av, och som ingen kan lämnas oberörd av. 4 av 5.

DECEMBER

Dirty dancing (1987)

En klassiker jag sett massor av gånger, som trots sina år på nacken ändå håller. Visste ni att det var väldigt nära att Dirty Dancing inte alls skulle få släppas (och bli den enorma hit den ändå blev!) p.g.a. den mycket liberalt skildrade abortscenen…? Hur som helst, alltid sevärd film som får mig att vilja dansa. Om den naiva tonårstjejen “Baby” som under en sommarsemester med familjen någon gång under 60-talet drömmer om att rädda världen, men möter verklighetens klassamhälle i dansaren Johnny “Nobody puts Baby in a corner” Castle. Och resten är ju historia. 3,5 av 5!

The boy who harnessed the wind (2019)

Jag såg denna film även förra året och då skrev jag följande: “Filmen utspelar sig i Malawi på tidigt 2000-tal, där svår torka och hunger råder. Människorna lever på gränsen, och fastän utbildning är högt skattat har alla inte råd. William är en ung briljant pojke som försöker fundera ut hur han kan hjälpa sin familj och sin by under den svåra torkan: hur kan han tämja vinden? Filmen är based on a true story om en pojke som faktiskt gjorde just detta, d.v.s. tämjde vinden, och den drabbade mig så mycket. Otroligt bra film som jag starkt rekommenderar!” Då gav jag den 5 av 5, men kanske blir sådana filmer som man blir golvad av första gången man ser dom lite sämre andra gången man ser dom, så nu får den “bara” 4 av 5.

Persepolis (2007)
En humoristisk skildring om allvaret i 80-talets Iran, med den iranska revolutionen 1979 och den efterföljande islamiseringen. Vackert animerad med fantastiska ansiktsuttryck hos huvudkaraktären Marji. Se den! 4,5 av 5

Harry Potter 1, 2 och 3 (2001, 2002, 2004)

Kommentar överflödig. De är sevärda och bra, och jag har sett dem hundra gånger haha. (3,5/5)