Den tredje mars på Flickvänsmaterialets mars-utmaning (apropå Internationella kvinnodagen 8e mars) var temat “kärlekskneget”. För mig är kärlekskneget, eller emotional labour/emotionellt arbete, ett relativt nytt begrepp som jag blev först bekant med via det här extremt delade och uppmärksammade blogginlägget av Ensam mamma röker. För att citera:

“En del skriver om det till typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional labour”. Men de allra flesta kallar det ingenting (än). Ändå vet alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du mitt i dina egna tårar, tar dig tid att förklara för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, och bekräftar dem. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du tar upp saker som ni behöver prata om i er relation. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet eller är ”lite trött”. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du går hem när han vill gå hem. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i. Det är kärlek. Allt det där vi gör när vi älskar. Men det är inte kärlek som en maxad känsla inombords. Det är kärlekspraktiken, det man praktiskt, i verkligheten gör som uttryck för kärlek och omtanke.”

Jag känner ärligt talat faktiskt, tack och lov får en väl sig, inte igen mig själv särskilt mycket i detta. Dels för att min nuvarande partner är extremt bra på känslor och vet ofta hur/vad jag känner innan jag vet det själv. Dels för att jag strävar efter ett feministiskt och jämställt förhållande och kan vara ganska känslokall (hehe). Men vissa saker känner jag igen mig i. Många saker känner jag igen hos mina föräldrar eller andra heteropar en känner. Många saker känner jag igen från mitt första förhållande. Emotional labour handlar ju inte bara om det emotionella arbetet i ett kärleksförhållande utan i förhållanden generellt, och det här med antalet frågor kvinnor vs män stället är ett klockrent exempel på hur det generellt alltid är kvinnor som står för den goda stämningen, som för samtalet vidare, som frågar och frågar och som sen är emotionellt utmattade medan männen går hem och tycker att samtalet var skittrevligt.

Emotional labour är dock så himla svårt, för i olikhet med exempelvis hemarbete så går det liksom inte att räkna på. Det är lätt att säga att “jag har diskat hela veckan, och lagar alltid mat, vi lever ojämställt och vi måste ändra på det”. Men emotionellt arbete? Det går liksom inte att hindra sina känslor eller o-tänka sina tankar. Hur skall kvinnor göra när de vet att det blir så mycket trevligare stämning om de frågar hur hans dag varit och får välja mellan att inte få en fråga tillbaka och få berätta om sin egen dag, eller acceptera att han inte kommer ställa frågan tillbaka och helt sonika berätta om sin dag ändå? När de vet att relationen mellan han och hans mamma kommer förbättras om de bjuder in henne också, och får välja mellan att påminna honom att ringa henne, eller att barnen inte får en närvarande farmor eftersom han inte ringer henne självmant? När kvinnor håller alla barnens idrottsdagar och läxor i huvudet och får välja mellan att alltid ta ansvaret för att packa ner gympakläder och matsäckar och påminna om läxor, eller att barnen glömmer detta för att han har ingen koll på det? När kvinnor får ansvaret att projektleda vardagslivet för om hon inte gör det så kommer familjen att krascha? När hon vet exakt vad som finns i kylskåpet för det är hon som lagar vardagsmaten? Osv osv osv. Det är emotional labour. Och det är nästa stora feministiska kamp att ta, och en fråga en ständigt måste arbeta med att i ett förhållande få jämställd. Men please hörrni, gå in och —> läs på Ensam mamma röker <—. Det är ett mycket bra inlägg.