Så har skolan kommit igång igen, och jag läser just nu två kurser inom KPU (kompletterande pedagogisk utbildning): en om bedömning och en om “klassrummets sociala processer”. Därtill tänkte jag läsa en historiekurs på 50 % men det beror lite på hur det känns, kan ju alltid hoppa av om det blir för mycket.
Hur som helst, all kurslitteratur är jättespännande, och så meta! Jag lär mig literally om hur man bäst lär sig. Jag har precis läst en bok av Anders Jönsson som heter Lärande Bedömning som handlar om så kallad formativ bedömning. Där läste jag bland annat att det inte finns några som helst belägg i forskningen för att betyg skulle vara bra för elevers lärande, tvärtemot vad många politiker kanske hävdar (man har ju t.ex. infört betyg från åk 6 nu och från högerhåll finns de som vill införa det ännu tidigare). Snarare kan betyg ha negativa effekter för elevernas lärande! En bokstav A-F innehåller alldeles för lite information för att hjälpa eleven mot kunskapsmålen (eleven kan alltså inte använda betyget för att veta vad den ska göra för att komma vidare), och betyg tycks påverka självbilden hos eleverna negativt. Lågpresterande elever upplever ofta det låga betyget som brist på begåvning och att det därför inte är lönt att anstränga sig – betyg riskerar alltså att sänka motivationen. Forskning visar också att betyg tenderar att avleda elevernas uppmärksamhet från målen (d.v.s. att lära sig saker) till att få höga betyg, och fokus blir ofta ytinlärning för att klara provet. Vilket är ironiskt med tanke på att betyg ju skall avspegla vad en elev kan. Så varför har man ens betyg då!?
Ja grundfunktionen för betyg är framförallt urval, d.v.s. att avgöra vem som kommer in på vilket gymnasium och sedermera högre utbildningar och jobb. Sjukt att betyg, som alltså har begränsad och till och med negativ effekt på elevernas lärande och dessutom innehåller väldigt lite information, skall styra barns framtid så mycket – och nu dessutom från åk 6!?
Boken argumenterar istället för att man skall använda så kallad formativ bedömning snarare än summativ bedömning (som betyg), och bara använda det senare när man verkligen måste (d.v.s. slutbetygen) eftersom de ju bevisligen enligt forskningen inte har en bra effekt för lärande. Formativ bedömning däremot, har det. Formativ bedömning handlar om att svara på frågorna 1) Var är jag i förhållande till målet? 2) Vart ska jag? 3) Hur tar jag mig dit?. En summativ bedömning som ett betyg är bara en ögonblickbild som inte hjälper eleven vidare. En bra metafor boken tog upp var en kock och hans soppa: en summativ bedömning ges när soppan är klar, då talar gästen om hur god den var – men då är det för sent för kocken att ändra något och han tänker förmodligen redan på nästa rätt han ska laga och har inga tankar kvar på soppan han lagade för länge sen. Om kocken istället låter någon smaka på soppan medan han fortfarande lagar den, då kan han få information om hur hans soppa ligger till i jämförelse med den ultimata soppan, som är målet, och hur han kan göra för att nå dit (t.ex. addera lite mer salt).
En annan metafor på formativ v.s. summativ bedömning är att man tänker sig att eleven befinner sig i en labyrint. Den har inte nått skatten, men får det summativa omdömet att “du befinner dig här”. Denna information hjälper dock inte eleven framåt till skatten. Om man däremot säger till eleven att den befinner sig väster om skatten, och om den bara går rakt fram och sen höger bör den komma rätt – då hjälper det eleven att hitta skatten (eller i skolans värld: att komma närmare kunskapsmålet).
It makes so much sense right!? En annan grej boken tar upp är hur det är viktigt att planering, undervisning och mål måste ha en samstämmighet (eller alignment på engelska). I det formativa förhållningssättet börjar man med att utgå från kunskapskraven i kursplanen (målen som eleven ska nå), och hur man skall bedöma det. Därefter anpassar man undervisningen till bedömningen, och planerar. Ofta blir det ofta tvärtom i skolan: man planerar, man undervisar och sedan någonstans på slutet bestämmer man hur man ska testa det man undervisat. Men då riskerar man att ta enkla genvägar och bedöma sådant som är lätt att mäta (som kvantitativa uppgifter där X antal rätt svar ger ett visst betyg), snarare än det kunskapskraven faktiskt syftar till, vilket är kvalitativa förmågor. Bedömningen måste alltså bedöma observerbara handlingar, snarare än teoretiska och abstrakta saker som “förståelse” – för hur vet man om eleven förstår något?
Okej, scattered inlägg här, men min kurslitteratur är hur som helst väldigt intressant. Ser SÅ fram emot de här kurserna!
