Igår trotsade vi dimman och regnet och bestämde oss för att bestiga Städjan. Turen skulle vara 3 km upp och 3 km ner, vilket vi tänkte skulle passa efter den långa turen dagen innan. Dock, eftersom det var stigning, skulle turen ta ungefär fyra timmar tur och retur, medan man i vanliga fall vandrar ungefär 3 km i timmen.
Vi parkerade bilen och började promenera genom urskogen där turen började. Det var fuktigt i luften, småregnigt och dimmigt så man bara såg ett par meter framför sig. Upp, upp, upp gick det genom skogen vilket var ganska jobbigt. Efter ungefär en timme kom vi upp ovanför trädlinjen där stigen fortsatte uppåt genom dimman. Vi såg aldrig toppen vi var på väg emot utan följde bara stigen haha. Som bilden nedan såg det ut hela vägen:
Sen började stigen stiga ännu mer och det var rejäl lutning uppåt. Riktigt jobbigt och man fick sätta sig ner och vila med jämna mellanrum. Och rätt som det var var vi över kanten och befann oss på kammen mellan Städjans två toppar (berget ser alltså ut som en städja). Tyvärr såg man inte mycket, haha. Men vi satte oss i alla fall på läsidan av berget och käkade lunch – jag värmde på nudlar och bolognese på triangaköket vilket var såååå gott efter den 3 km långa uppförsbacken. Men sen börjsde det så småningom lätta, och plötsligt började vi se lite längre. Vinden tilltog och blåste bort molnen, och snart tittade även solen fram till och med! Sån tur vi hade – när vi väl var uppe på toppen klarnade himlen och vi fick faktiskt se den fantastiska utsikten över Idre fjäll.
Vi stannade på toppen en stund och njöt av utsikten, innan vi påbörjade nedstigningen igen och hann hem lagom till matchen kl 15 som Olivia och pappa ville se (jag bryr mig tbh inte alls haha). Klart slut på dag 2 i Idre!
