Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.
Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!
Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]
I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia:
Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och Édouard Louis med liknande klassbakgrund.[3]
Ernaux har uppmärksammats med ett flertal litterära priser och utmärkelser för sina verk. Den 6 oktober 2022 meddelade Svenska Akademien att Ernaux fått nobelpriset i litteratur “för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”
Att jag klickade hem denna roman var lite av en slump, jag behövde fylla ut för det var “fyra för tre” eller något, och Ernaux klingade bekant. Vilket är rimligt eftersom hon alltså är nobelpristagare. Men om det är något som märks i denna roman vet jag inte. Kanske är det för övrigt snarare en novell, eftersom boken spänner över blott 68 sidor, och då är bokstäverna ganska stora. Boken handlar om en relation till en man, och sidorna är febriga av längtan, väntan, åtrå och besatthet. Det är helt okej, men imponerar inte särskilt mycket.
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i just denna bok innan mig?
Minns du den stad börjar när förra seklet fortfarande är ungt, år 1900. Vi får nu följa den vuxna Emelie (barnet Emilie följde man i förra delen), dotter till Henning som är huvudkaraktären i första boken Mina drömmars stad. Emilie är fortfarande lika plikttrogen, men kanske också lite vilsen när staden och människorna runt omkring henne förändras. Vi återser också Tummen igen, nu en gammal gubbe, liksom andra i Emilies närhet – hennes bortadopterade bror tillika numera byggmästare August som gjort en klassresa uppåt, den levnadsglada Jenny och hennes dotter Maj, Emilies ordentlige brorson Gunnar, och den struliga Bärta. I sorg och i glädje lär man känna karaktärerna, och som jag tidigare sagt ömmar man så mycket för dem. Samtidigt utspelas det relationella till en fond av Stockholm och den ständiga förändring som åren 1900-1925 innebar för staden, liksom stora händelser som upplevs genom karaktärernas ögon – såsom storstrejken 1909 som Emilie våndas över, splittringen inom vänstern, hungern och nöden, kriget, men också tekniska under och ett hopp om framtiden.
[…] augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började […]
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
Agneta Pleijel är författare, kulturskribent och litteraturhistoriker, har givit ut massor med böcker inklusive både poesi och dramer, och har också varit en del av Aftonbladets kulturredaktion – och till och med kulturchef – i olika perioder. Jag hade dock enfaldigt nog inte riktigt hört talas om Pleijel, utom möjligtvis mycket flyktigt, förrän denna senaste boken (och de två föregående) blev så hype:ade. Och jag begick synden att läsa denna sista del i den självbiografiska trilogin om något slags alter ego till Agneta, eller en yngre Agneta: “Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med.” De föregående innan Sniglar och snö är Doften av en man (2017) och Spådomen 2015).
Sniglar och snö är en vackert skriven, och lite svårplacerad bok rent genremässigt (är det poesi? Dagbok? Fackbok? Kulturhistoria? Roman?). Men jag gillar det, och i synnerhet Pleijels språkliga grepp. Hon kan sina ord, hon. Boken är dock som sagt självbiografisk, eller åtminstone i stora drag baserad på Pleijels eget liv, men självklart tar hon sig konstnärliga friheter, vilket kanske, som Sandra Beijer nyligen konstaterade i ett blogginlägg, gör allt till helt fiktivt. Hur som helst börjar boken med Pleijels tid som kulturskribent och sedermera kulturchef på Aftonbladet, och fortsätter sedan i en vindlande historia som i mångt och mycket kretsar kring relationer: till dottern, till de olika männen. “M” är någon som dyker upp för att stanna och som – trots affärerna – Agneta fortfarande lever ihop med, enligt min kollega i alla fall.
Sniglar och snö är en mycket allmänbildande bok om livet i det lilla och det stora, om kärlek, skrivande, konst, förluster, och litteratur. Om 60- och 70-talen i Stockholm, en inblik i kultureliten men också en resa till flera av jordens hörn. Nu är jag mycket sugen på att läsa de två föregående böckerna, och kanske fler av hennes romaner?
[…] sedan totalt i Agneta Pleijels Sniglar och snö (2023) som var jättebra – har skrivit om här. Slutligen läste jag också Per-Anders Fogelströms Barn av sin stad (1962), den andra delen i […]
I juli har jag läst två stycken på sin höjd mediokra böcker: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).
Sapiens är en populärvetenskaplig historiebok om, som titeln kaxigt deklarerar, mänsklighetens historia. Den börjar alltså för cirkus 200 000 år sedan då homo sapiens förmodligen skiljde sig från homo erectus. Början av boken är riktigt bra, dvs de första ca 250 sidorna. Jag tycker exempelvis Hararis förklaring av begreppen historia, biologi, kemi och fysik, som kommer precis i början av boken, är riktigt fyndig:
About 13.5 billion years ago, matter, energy, time and space came into being in what is known as the Big Bang. The story of these fundamental features of our universe is called physics.
About 300,000 years after their appearance, matter and energy started to coalesce into complex structures, called atoms, which then combined into molecules. The story of atoms, molecules and their interactions is called chemistry.
About 3.8. billion years ago, on a planet called Earth, certain molecules combined to form particularly large and intricate structures called organisms. The story of organisms is called biology.
About 70,000 years ago, organisms belonging to the species Homo sapiens started to form even more elaborate structures called cultures. The subsequent development of these human cultures is called history.
Under de första ca 250 sidorna tar sig Harari an den så kallade förhistoriska tiden – stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Detta är riktigt intressant. Exempelvis minns jag från sist jag läste denna bok – typ år 2016/2017 då jag av någon anledning som jag undrade över medan jag nu läste om boken slutade mitt i – sidorna om människornas intåg i Australien för ca 40 000 år sedan, vilket obönhörligen medförde utrotningen av Australiens megafauna. Detta är ett tydligt spår i sapiens historia: förstörelsen som följer i vår väg.
Jag minns också från sist jag läste, och blev lika fascinerad denna gång, Hararis tes om att det inte var människorna som domesticerade vetet – utan vetet som domesticerade oss. Jägare-samlare-människan levde visserligen under hotet av ilskna rovdjur på savannen, men de hade ändå ett förhållandevis gott liv, där de arbetade färre timmar om dygnet än vad vi gör idag, hade en rik och varierande diet (som därmed var motståndskraftig mot sjukdomar, klimatförändringar mm eftersom man inte förlitade sig på en en enda gröda) och där alla hade en hälsa och fysik i nivå med dagens elitidrottare eftersom dagarna bestod av varierad fysisk exercis i jakten på mat, i kombination med tid för återhämtning. När man emellertid blev bofast – vilket förstås var en förändring som skedde stegvis under flera generationer för omkring 12 000 år sedan – och började plantera vete förändrades långsamt livet för sapiens. När man hade en veteplantering man investerat i fanns det plötsligt behov att vakta den och alltså stanna på en och samma plats, och också investera backbreaking work i den. Monotont och hårt arbete, till skillnad från jägare-samlarens som hade varierade dagar. Kosten blev ensidig, kropparna mer utslitna och arbetstimmarna fler. Dessutom blev de bofasta platserna där människorna bodde tätt perfekta för epidemier och andra sjukdomar som frodades. Samtidigt fullkomligt blomstrade vetet – en enda gröda som människan blev väldigt beroende av, och därmed mycket mer utsatt för eventuella dåliga skördar. Människan hade hamnat i en lock-in – det gick inte att gå tillbaka till jägare-samlare-tiden nu, för befolkningen började också långsamt att öka i och med att man blev bofast, utan enda vägen var framåt. Som Harari skriver: ur ett evolutionärt perspektiv är vetet en av de mest framgångsrika arterna någonsin. Den har gått från att vara en oansenlig, vild gröda bland andra, till att bli en av världens mest vanliga grödor i dagens samhälle. Tack vare människan, som nu är helt beroende av denna gröda. Vem domesticerade egentligen vem…?
De här första ca 250 sidorna var alltså ungefär så långt jag läste sist, år 2016 eller 2017, och jag undrade som sagt länge varför jag egentligen slutade läsa när jag kommit så långt. Nu vet jag – det är ungefär efter denna del av boken som den slutar vara bra. Nu börjar han nämligen redogöra för den moderna historieskrivningen, och det blir lite väl många oemotsagda Sanningar som han skriver ut med självklarhet, som hade mått bra av lite nyansering. Jag började här tröttna på detta, på eurocentrismen (som inte tidigare hade märkts) och som sagt, Sanningssägandet. Detta till trots är Sapiens ändå en underhållande bok, som gör sig bäst under de första sidorna.
Den andra mediokra boken jag läste i juli var alltså 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).
Denna bok fick jag rekommenderad av en vän som tyckte den var fantastisk, så jag var mycket pepp och visste inget om Zweigbergk sedan innan. Men när jag väl börjat läsa kände jag bara… Nä. Vad är det här!? Platt språk, platt storyline, alldeles för mycket information. Det enda som är bra är möjligtvis gestaltningen av just året 1959, det är många genomtänkta referenser till samtida mat, klädsel, musik mm, men jag stör mig så mycket när jag läser utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Det är inte nödvändigtvis att man stör sig på karaktärerna – det kan man ju göra även i en mycket bra bok, och karaktärerna behöver absolut inte vara älskvärda för att göra boken bra – utan det är något annat. När jag googlade på recensioner på boken dök DN:s av Nina Björk upp och jag kunde inte ha sagt det bättre själv:
Romanen är uppbyggd av två innehållsliga delar: exakta beskrivningar av yttre förlopp – vem sätter sig var? När kommer servitrisen i förhållande till när en viss replik fälls? – samt författarens upplysningar om hur personerna känner sig. Man skulle kunna säga att von Zweigbergk jobbar med både hängslen och livrem. Hon gestaltar karaktärernas känslor genom repliker och handlingar, och sen förklarar hon dessutom uttryckligen för läsaren hur de känner.
Exakt såhär är det hela tiden. Man får veta alldeles för mycket, i stil med “Karaktär X rynkade på ögonbrynen. Hen var bekymrad” och “Karaktär Y höjde rösten. Hen var arg”. Det blir helt avförtrollat och läsaren behövs knappt, som Nina Björk skriver, “allt är redan klart”:
Den behöver liksom ingen läsare för det öppnas inga rymder, det finns inget att häpnas över, inget som lockar en att känna och tänka ett steg utanför romanens pärmar. Allt är klart, det är en sluten helhet. När sista ordet är sagt är allt sagt. (…) Det är som om författaren har skrivit en roman som ska fylla en funktion. Funktionen står på förlagets baksidestext: 1959 ”levandegör en tid, en stad och två människors väg mot vuxenlivet”. Det är exakt vad den gör.
Jag sträckläste hela boken för att bli av med den, eftersom jag tyckte den var så dålig. Anti-rekommenderar verkligen denna.
One response to “Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)”
[…] av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om […]
I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.
Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)
Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:
1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött
Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.
2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet
Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).
3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.
Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.
4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”
Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.
Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.
I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.
I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.
I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.
Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!
Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.
Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.
To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)
To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.
Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.
Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!
Jag har just läst ut Vikarien av David Norlin, som är psykolog och författare. Boken kom ut i år och är en tegelsten på över 900 sidor men trots omfånget är den förvånadsvärt lättläst och rullar på i en stadig takt framåt.
Boken handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som varit utbränd och som försöker komma tillbaka så smått. Hon kämpar med ett vikariat på en skola, och att försöka leva upp till de krav som ställs på henne där, och möter en dag den lite äldre Tomas. De inleder en relation, och Anna är lyckligt kär, men måste också dela Tomas med de två barnen han redan har, och med barnens mamma som ständigt finns med i periferin.
Boken tickar som sagt på i en stadig takt, och handlar egentligen inte om något särskilt, men som det står på baksidan:
Vikarien är en stor roman om det lilla livet.
Och detta stämmer verkligen!! Jag tyckte mycket om denna bok och rekommenderar den för den som vill vila i en lång bok med igenkänningsfaktir.
Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här skrev jag då, år 2017:
Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!
Och uppenbarligen är vidriga män ett återkommande tema i Wolffs böcker, för sådana förekommer även i Djävulsgreppet.
Boken handlar om en till en början icke namngiven kvinna – senare “Minnie” – som utan att hon riktigt märker det plötsligt befinner sig i en våldsam relation med en italiensk man, “Mickey”, eller Den renlige. Florens gator vibrerar av värme, Den renliges blickar följer andra kvinnors rumpor, och samtidigt kan hon inte heller lämna honom eftersom hon älskar honom, de älskar varann så starkt.
Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? En rimlig fråga till denna gastkramande bok, där huvudpersonen ständigt flyr askan in i elden. Det är inte nödvändigtvis en trevlig huvudperson, jag stör mig på Minnie, men samtidigt undrar jag hur det ska gå för henne, jag vill ruska om henne och skrika: lämna honom för helvete! Och en dag bestämmer hon sig för att göra det. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande.
Jag ska inte säga mer än så, men en bok som jag till en början var måttligt road av – förmodligen delvis på grund av att jag just läst ut To Paradise av Hanya Yanagihara och befunnit mig i hennes unika universum i 700 sidor – blev senare mycket spännande, och höll mig, för att citera titeln, i ett djävulsgrepp till de sista sidorna. Boken är bara drygt 250 sidor, så det gick snabbt att läsa ut, speciellt andra halvan, p.g.a. att man är lika delar oroad, irriterad, rädd och nyfiken för vad som skall hända. Rekommenderar!
Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet.
Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från Ystad sjukhus, där hennes mamma ligger för döden. På bilfärden söderut kommer Leenas förflutna ikapp henne, och en bruten barndom kantad av våld, missbruk och fattigdom vecklas ut ju närmare Ystad de kommer. Johan, Leenas man som spelas av Ola Rapace, inser att han inte känner sin fru, vars bakgrund varit höljd i dunkel.
Filmen är smärtsam och nästintill outhärdlig att se på, när man i återblickar får följa barnet Leena som försöker parera oförutsägbarheten, våldet och alkoholen, som balanserar hela familjen på sina axlar. Det är hjärtskärande scener när hon desperat leker hålla-andan-så-länge-du-kan-lekar med brodern när föräldrarna bråkar. Jag tänker på alla barn där ute som å ena sidan älskar sina föräldrar – för det gör man ju, och man vill skydda dom – och å andra sidan försöker göra allt för att hålla ihop det i misären, hålla fast vid något som skulle kunna kallas normalt. Stilla natt på julafton, simträning efter skolan.
Filmen behandlar också klass, och rasism. Till skillnad mot vad många tror så kan även vita drabbas av rasism. Jag talar dock inte om s.k. “omvänd rasism” mot de som betraktas som vita, utan rasism mot exempelvis samer, eller i det här fallet finnar. Från 50-talet till 70-talet invandrade många finnar till Sverige, och de betraktades som ett annat slags ras, en mindre värd sådan, och blev utsatta för rasism. De var dagens somalier eller araber, majoritetssvensken såg ned på finnarna, och rasistiska fördomar som t.ex. att finnar odlade potatis under parketten var vanligt. Även denna rasism, och ett rasifierat klassamhälle (precis som idag, även om grupperna är annorlunda idag) skildras i filmen, men på ett subtilt sätt.
Jag tyckte filmen var otrolig. Noomi Rapace som Leena är otrolig, Outi Mäenpää som Leenas mamma med, och Pernille Augusts regi likaså. Även Ola Rapace är bra, och (då) barnskådespelaren Tehilla Blad som Leena som barn (som även spelar Lisbeth Salander som barn i Millenniumtrilogin) är genial. Rekommenderar varmt denna film. 5 av 5
One response to “Svinalängorna”
Mami
Jag måste se om filmen.
Om mig
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.
Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!
Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]
En (snart) trettioårig person med (snart) tjugo års (!) bloggkarriär, som nuförtiden mest upprätthåller bloggandet för min egen nostalgis skull, men du är förstås välkommen att hänga på. Skriver mest om kultur jag konsumerar, men även om min vardag, politik och annat smått och gott. Borgerliga intressen – god mat och vin, vackra tavlor, klassisk litteratur och dyra sporter – med hjärtat på rätt ställe (d.v.s. vänster).
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra.
Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på de gulnande sidorna och vissa uttryck som jag inte tror skulle ha skrivits ut i en version tryckt idag (jag tänker specifikt på området “N-ordetbyn” som skildras). Hisnande i vilket fall, att läsa klassiker, med tanke på hur många som läst dessa ord före mig!
Hur som helst, trots det hårda arbetet och arbetarklassens utslitna kroppar går det ändå framåt, mot ljusare tider, speciellt när socialdemokratin vinner makten. Samtidigt skuggas tillvaron av arbetslöshet under mellankrigstiden, och det stundande storkriget. I denna bok är Emelie nu en gammal kvinna, och även om hon utgör navet förflyttas fokus också till de yngre generationerna, hennes nära och kära – Tyra, Erik, Maj, Gunnar, Allan, Elisabeth, Henning den yngre – och deras umbäranden under åren 1925-1945. Och som alltid skriver Fogelström med värme, engagemang och stor människokännedom. Alla karaktärer – deras lycka och sorg, bekymmer och glädjeämnen – levandegörs med ömsinthet och med stor skicklighet till en fond av ett mellankrigstidens Stockholm i ständig expansion. Läs denna bok!
[…] har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började hann jag inte lösa ut den i […]
Jag har läst fjärde delen i Stad-serien av Fogelström! Läser i rasande fart för att de är så bra. Som synes är utgåvan lite nyare denna gång, från 1985 (mina andra utgåvor är från 60-talet) men trots detta har boken ändå 40 år på nacken – och själva historien nästa 60! – vilket syns på…
I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia:
Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den varit mera odelat positiv och renderat författaren ett flertal priser. Hon har med sitt författarskap utgjort förebild för yngre franska författare såsom Didier Eribon och Édouard Louis med liknande klassbakgrund.[3]
Ernaux har uppmärksammats med ett flertal litterära priser och utmärkelser för sina verk. Den 6 oktober 2022 meddelade Svenska Akademien att Ernaux fått nobelpriset i litteratur “för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”
Att jag klickade hem denna roman var lite av en slump, jag behövde fylla ut för det var “fyra för tre” eller något, och Ernaux klingade bekant. Vilket är rimligt eftersom hon alltså är nobelpristagare. Men om det är något som märks i denna roman vet jag inte. Kanske är det för övrigt snarare en novell, eftersom boken spänner över blott 68 sidor, och då är bokstäverna ganska stora. Boken handlar om en relation till en man, och sidorna är febriga av längtan, väntan, åtrå och besatthet. Det är helt okej, men imponerar inte särskilt mycket.
I augusti läste jag ut Sinnenas tid av Annie Ernaux. Om Ernaux, saxat direkt från Wikipedia: Annie Ernaux har publicerat ett tjugotal romaner på franska varav sju finns i svensk översättning. Flera romaner har dramatiserats i Frankrike och en roman har filmatiserats. Kritiken av hennes verk var blandad under de första årens författarskap men efter utgivningen av Les années (Åren) 2008 har den…
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i just denna bok innan mig?
Minns du den stad börjar när förra seklet fortfarande är ungt, år 1900. Vi får nu följa den vuxna Emelie (barnet Emilie följde man i förra delen), dotter till Henning som är huvudkaraktären i första boken Mina drömmars stad. Emilie är fortfarande lika plikttrogen, men kanske också lite vilsen när staden och människorna runt omkring henne förändras. Vi återser också Tummen igen, nu en gammal gubbe, liksom andra i Emilies närhet – hennes bortadopterade bror tillika numera byggmästare August som gjort en klassresa uppåt, den levnadsglada Jenny och hennes dotter Maj, Emilies ordentlige brorson Gunnar, och den struliga Bärta. I sorg och i glädje lär man känna karaktärerna, och som jag tidigare sagt ömmar man så mycket för dem. Samtidigt utspelas det relationella till en fond av Stockholm och den ständiga förändring som åren 1900-1925 innebar för staden, liksom stora händelser som upplevs genom karaktärernas ögon – såsom storstrejken 1909 som Emilie våndas över, splittringen inom vänstern, hungern och nöden, kriget, men också tekniska under och ett hopp om framtiden.
[…] augusti har jag läst tredje och fjärde delen av Per Anders Fogelströms Minns du den stad (1964), och I en förvandlad stad (1966). Påbörjade även sista delen men pga att jobbet började […]
Jag har läst den tredje delen i Stad-serien av Per Anders Fogelström, nämligen Minns du den stad från 1964. Denna köpte jag från Bokbörsen och råkade få en utgåva från 1965 som visserligen saknade sitt skyddsomslag, men det är så mysigt med gamla böcker tycker jag. Tänk hur många som läst denna fantastiska historia i…
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om att köpa böckerna second hand eftersom de är från 60-talet och således borde lie around lite överallt, och det stämmer med första delen men de andra delarna är inte helt lätta att få tag i. I brist på annat hittade jag en annan Fogelström-bok på nån second hand-runda, nämligen Mödrar och söner från 1991, men den var inte lika bra, den kändes inte lika mycket på nåt sätt. Men i augusti förra året var jag i Stockholm, och där hittade jag andra delen inne på en Röda korset-affär. Köpte hem den och sedan har den blivit liggande. Tills häromveckan! Då var min kollega Anna på besök, och hon berättade att hon klickat hem hela serien på fem böcker. Det inspirerade mig att börja läsa den andra delen, som jag ju hade hemma. Och det tog inte lång tid innan den var utläst, för den var, liksom första delen, otroligt bra.
Barn av sin stad tar vid där Mina drömmars stad slutar, det vill säga från år 1880 och fram till sekelskiftet. Den här gången är det inte Henning man följer – eftersom han [SPOILER ALERT] dog i slutet av första boken, utan hans barn, och speciellt den plikttrogna Emelie, som redan som barn börjar arbeta på tvålfabriken där hon sköter sig väl och är omtyckt av gamle fabrikör Melinder. Vi får också följa August Bodin, Emelies äldre bror som inte lägre är en del av familjen, eftersom han blivit bortadopterad och därmed gjort en klassresa. Fortfarande kommer han hem till sina biologiska föräldrar på Söder ibland, men han känner sig inte riktigt hemma någonstans, slits mellan sina rötter och sitt nya liv. Sprickan i familjen illustrerar också den större sprickan i samhället, den mellan arbetarklassen och den ägande klassen. Är det nu revolutionen kommer?
Barn av sin stad är, liksom sin föregångare och liksom Utvandrarna/Invandrarna-serien som kom ut ungefär samtidigt, en roman som känns. Man bryr sig om och ömmar för alla karaktärer, och man får, genom Fogelströms skickliga och sömlösa perspektivbyten, förståelse för alla deras val, tankar och känslor. Här finns inte nödvändigtvis någon tydlig protagonist och antagonist (liksom i Game of Thrones, för övrigt) eftersom de alla är människor som levandegörs genom Fogelströms skrivkonst. Var superdeppig när jag läst ut boken, eftersom den var så bra och jag ännu inte ägde resterande tre. I stället för att leta på second hand-butiker klickade jag därför hem dem från Bokbörsen.se så att jag kunde fortsätta leva i Stockholm kring sekelskiftet. Rekommenderar starkt denna bok!
I juli läste jag ut andra delen i Per Anders Fogelströms Stad-serie, nämligen Barn av sin stad från 1962. Första delen (Mina drömmars stad) läste jag förra året och skrev då att det var med sorg jag läste ut boken, eftersom den var så bra och jag inte hade fortsättningen. Jag var fast besluten om…
Agneta Pleijel är författare, kulturskribent och litteraturhistoriker, har givit ut massor med böcker inklusive både poesi och dramer, och har också varit en del av Aftonbladets kulturredaktion – och till och med kulturchef – i olika perioder. Jag hade dock enfaldigt nog inte riktigt hört talas om Pleijel, utom möjligtvis mycket flyktigt, förrän denna senaste boken (och de två föregående) blev så hype:ade. Och jag begick synden att läsa denna sista del i den självbiografiska trilogin om något slags alter ego till Agneta, eller en yngre Agneta: “Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med.” De föregående innan Sniglar och snö är Doften av en man (2017) och Spådomen 2015).
Sniglar och snö är en vackert skriven, och lite svårplacerad bok rent genremässigt (är det poesi? Dagbok? Fackbok? Kulturhistoria? Roman?). Men jag gillar det, och i synnerhet Pleijels språkliga grepp. Hon kan sina ord, hon. Boken är dock som sagt självbiografisk, eller åtminstone i stora drag baserad på Pleijels eget liv, men självklart tar hon sig konstnärliga friheter, vilket kanske, som Sandra Beijer nyligen konstaterade i ett blogginlägg, gör allt till helt fiktivt. Hur som helst börjar boken med Pleijels tid som kulturskribent och sedermera kulturchef på Aftonbladet, och fortsätter sedan i en vindlande historia som i mångt och mycket kretsar kring relationer: till dottern, till de olika männen. “M” är någon som dyker upp för att stanna och som – trots affärerna – Agneta fortfarande lever ihop med, enligt min kollega i alla fall.
Sniglar och snö är en mycket allmänbildande bok om livet i det lilla och det stora, om kärlek, skrivande, konst, förluster, och litteratur. Om 60- och 70-talen i Stockholm, en inblik i kultureliten men också en resa till flera av jordens hörn. Nu är jag mycket sugen på att läsa de två föregående böckerna, och kanske fler av hennes romaner?
[…] sedan totalt i Agneta Pleijels Sniglar och snö (2023) som var jättebra – har skrivit om här. Slutligen läste jag också Per-Anders Fogelströms Barn av sin stad (1962), den andra delen i […]
Agneta Pleijel är författare, kulturskribent och litteraturhistoriker, har givit ut massor med böcker inklusive både poesi och dramer, och har också varit en del av Aftonbladets kulturredaktion – och till och med kulturchef – i olika perioder. Jag hade dock enfaldigt nog inte riktigt hört talas om Pleijel, utom möjligtvis mycket flyktigt, förrän denna senaste…
I juli har jag läst två stycken på sin höjd mediokra böcker: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).
Sapiens är en populärvetenskaplig historiebok om, som titeln kaxigt deklarerar, mänsklighetens historia. Den börjar alltså för cirkus 200 000 år sedan då homo sapiens förmodligen skiljde sig från homo erectus. Början av boken är riktigt bra, dvs de första ca 250 sidorna. Jag tycker exempelvis Hararis förklaring av begreppen historia, biologi, kemi och fysik, som kommer precis i början av boken, är riktigt fyndig:
About 13.5 billion years ago, matter, energy, time and space came into being in what is known as the Big Bang. The story of these fundamental features of our universe is called physics.
About 300,000 years after their appearance, matter and energy started to coalesce into complex structures, called atoms, which then combined into molecules. The story of atoms, molecules and their interactions is called chemistry.
About 3.8. billion years ago, on a planet called Earth, certain molecules combined to form particularly large and intricate structures called organisms. The story of organisms is called biology.
About 70,000 years ago, organisms belonging to the species Homo sapiens started to form even more elaborate structures called cultures. The subsequent development of these human cultures is called history.
Under de första ca 250 sidorna tar sig Harari an den så kallade förhistoriska tiden – stenåldern, bronsåldern och järnåldern. Detta är riktigt intressant. Exempelvis minns jag från sist jag läste denna bok – typ år 2016/2017 då jag av någon anledning som jag undrade över medan jag nu läste om boken slutade mitt i – sidorna om människornas intåg i Australien för ca 40 000 år sedan, vilket obönhörligen medförde utrotningen av Australiens megafauna. Detta är ett tydligt spår i sapiens historia: förstörelsen som följer i vår väg.
Jag minns också från sist jag läste, och blev lika fascinerad denna gång, Hararis tes om att det inte var människorna som domesticerade vetet – utan vetet som domesticerade oss. Jägare-samlare-människan levde visserligen under hotet av ilskna rovdjur på savannen, men de hade ändå ett förhållandevis gott liv, där de arbetade färre timmar om dygnet än vad vi gör idag, hade en rik och varierande diet (som därmed var motståndskraftig mot sjukdomar, klimatförändringar mm eftersom man inte förlitade sig på en en enda gröda) och där alla hade en hälsa och fysik i nivå med dagens elitidrottare eftersom dagarna bestod av varierad fysisk exercis i jakten på mat, i kombination med tid för återhämtning. När man emellertid blev bofast – vilket förstås var en förändring som skedde stegvis under flera generationer för omkring 12 000 år sedan – och började plantera vete förändrades långsamt livet för sapiens. När man hade en veteplantering man investerat i fanns det plötsligt behov att vakta den och alltså stanna på en och samma plats, och också investera backbreaking work i den. Monotont och hårt arbete, till skillnad från jägare-samlarens som hade varierade dagar. Kosten blev ensidig, kropparna mer utslitna och arbetstimmarna fler. Dessutom blev de bofasta platserna där människorna bodde tätt perfekta för epidemier och andra sjukdomar som frodades. Samtidigt fullkomligt blomstrade vetet – en enda gröda som människan blev väldigt beroende av, och därmed mycket mer utsatt för eventuella dåliga skördar. Människan hade hamnat i en lock-in – det gick inte att gå tillbaka till jägare-samlare-tiden nu, för befolkningen började också långsamt att öka i och med att man blev bofast, utan enda vägen var framåt. Som Harari skriver: ur ett evolutionärt perspektiv är vetet en av de mest framgångsrika arterna någonsin. Den har gått från att vara en oansenlig, vild gröda bland andra, till att bli en av världens mest vanliga grödor i dagens samhälle. Tack vare människan, som nu är helt beroende av denna gröda. Vem domesticerade egentligen vem…?
De här första ca 250 sidorna var alltså ungefär så långt jag läste sist, år 2016 eller 2017, och jag undrade som sagt länge varför jag egentligen slutade läsa när jag kommit så långt. Nu vet jag – det är ungefär efter denna del av boken som den slutar vara bra. Nu börjar han nämligen redogöra för den moderna historieskrivningen, och det blir lite väl många oemotsagda Sanningar som han skriver ut med självklarhet, som hade mått bra av lite nyansering. Jag började här tröttna på detta, på eurocentrismen (som inte tidigare hade märkts) och som sagt, Sanningssägandet. Detta till trots är Sapiens ändå en underhållande bok, som gör sig bäst under de första sidorna.
Den andra mediokra boken jag läste i juli var alltså 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022).
Denna bok fick jag rekommenderad av en vän som tyckte den var fantastisk, så jag var mycket pepp och visste inget om Zweigbergk sedan innan. Men när jag väl börjat läsa kände jag bara… Nä. Vad är det här!? Platt språk, platt storyline, alldeles för mycket information. Det enda som är bra är möjligtvis gestaltningen av just året 1959, det är många genomtänkta referenser till samtida mat, klädsel, musik mm, men jag stör mig så mycket när jag läser utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Det är inte nödvändigtvis att man stör sig på karaktärerna – det kan man ju göra även i en mycket bra bok, och karaktärerna behöver absolut inte vara älskvärda för att göra boken bra – utan det är något annat. När jag googlade på recensioner på boken dök DN:s av Nina Björk upp och jag kunde inte ha sagt det bättre själv:
Romanen är uppbyggd av två innehållsliga delar: exakta beskrivningar av yttre förlopp – vem sätter sig var? När kommer servitrisen i förhållande till när en viss replik fälls? – samt författarens upplysningar om hur personerna känner sig. Man skulle kunna säga att von Zweigbergk jobbar med både hängslen och livrem. Hon gestaltar karaktärernas känslor genom repliker och handlingar, och sen förklarar hon dessutom uttryckligen för läsaren hur de känner.
Exakt såhär är det hela tiden. Man får veta alldeles för mycket, i stil med “Karaktär X rynkade på ögonbrynen. Hen var bekymrad” och “Karaktär Y höjde rösten. Hen var arg”. Det blir helt avförtrollat och läsaren behövs knappt, som Nina Björk skriver, “allt är redan klart”:
Den behöver liksom ingen läsare för det öppnas inga rymder, det finns inget att häpnas över, inget som lockar en att känna och tänka ett steg utanför romanens pärmar. Allt är klart, det är en sluten helhet. När sista ordet är sagt är allt sagt. (…) Det är som om författaren har skrivit en roman som ska fylla en funktion. Funktionen står på förlagets baksidestext: 1959 ”levandegör en tid, en stad och två människors väg mot vuxenlivet”. Det är exakt vad den gör.
Jag sträckläste hela boken för att bli av med den, eftersom jag tyckte den var så dålig. Anti-rekommenderar verkligen denna.
One response to “Sapiens: A Brief History of Humankind – Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria – Helena Von Zweigbergk (2022)”
[…] av Helena Von Zweigbergk (2022) var sämst, lyckades jag äntligen läsa ut den i juli. O-rekommenderar den starkt. Läste även ut Sapiens – a brief history of humankind av Yuval Noah Harari (2014) (skrev om […]
I juli har jag läst två stycken på sin höjd mediokra böcker: Sapiens: A Brief History of Humankind av Yuval Noah Harari (2014) och 1959: Ingrid och Georg – en kärlekshistoria av Helena Von Zweigbergk (2022). Sapiens är en populärvetenskaplig historiebok om, som titeln kaxigt deklarerar, mänsklighetens historia. Den börjar alltså för cirkus 200 000…
I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.
Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)
Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:
1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött
Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.
2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet
Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).
3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.
Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.
4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”
Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.
Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.
I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.
I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.
I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.
Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!
Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.
Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.
To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)
To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.
Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.
Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!
I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra. Därför tar kärleken…
Jag har just läst ut Vikarien av David Norlin, som är psykolog och författare. Boken kom ut i år och är en tegelsten på över 900 sidor men trots omfånget är den förvånadsvärt lättläst och rullar på i en stadig takt framåt.
Boken handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som varit utbränd och som försöker komma tillbaka så smått. Hon kämpar med ett vikariat på en skola, och att försöka leva upp till de krav som ställs på henne där, och möter en dag den lite äldre Tomas. De inleder en relation, och Anna är lyckligt kär, men måste också dela Tomas med de två barnen han redan har, och med barnens mamma som ständigt finns med i periferin.
Boken tickar som sagt på i en stadig takt, och handlar egentligen inte om något särskilt, men som det står på baksidan:
Vikarien är en stor roman om det lilla livet.
Och detta stämmer verkligen!! Jag tyckte mycket om denna bok och rekommenderar den för den som vill vila i en lång bok med igenkänningsfaktir.
Jag har just läst ut Vikarien av David Norlin, som är psykolog och författare. Boken kom ut i år och är en tegelsten på över 900 sidor men trots omfånget är den förvånadsvärt lättläst och rullar på i en stadig takt framåt. Boken handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som varit utbränd och som…
Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här skrev jag då, år 2017:
Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!
Och uppenbarligen är vidriga män ett återkommande tema i Wolffs böcker, för sådana förekommer även i Djävulsgreppet.
Boken handlar om en till en början icke namngiven kvinna – senare “Minnie” – som utan att hon riktigt märker det plötsligt befinner sig i en våldsam relation med en italiensk man, “Mickey”, eller Den renlige. Florens gator vibrerar av värme, Den renliges blickar följer andra kvinnors rumpor, och samtidigt kan hon inte heller lämna honom eftersom hon älskar honom, de älskar varann så starkt.
Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? En rimlig fråga till denna gastkramande bok, där huvudpersonen ständigt flyr askan in i elden. Det är inte nödvändigtvis en trevlig huvudperson, jag stör mig på Minnie, men samtidigt undrar jag hur det ska gå för henne, jag vill ruska om henne och skrika: lämna honom för helvete! Och en dag bestämmer hon sig för att göra det. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande.
Jag ska inte säga mer än så, men en bok som jag till en början var måttligt road av – förmodligen delvis på grund av att jag just läst ut To Paradise av Hanya Yanagihara och befunnit mig i hennes unika universum i 700 sidor – blev senare mycket spännande, och höll mig, för att citera titeln, i ett djävulsgrepp till de sista sidorna. Boken är bara drygt 250 sidor, så det gick snabbt att läsa ut, speciellt andra halvan, p.g.a. att man är lika delar oroad, irriterad, rädd och nyfiken för vad som skall hända. Rekommenderar!
Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här…
Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet.
Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från Ystad sjukhus, där hennes mamma ligger för döden. På bilfärden söderut kommer Leenas förflutna ikapp henne, och en bruten barndom kantad av våld, missbruk och fattigdom vecklas ut ju närmare Ystad de kommer. Johan, Leenas man som spelas av Ola Rapace, inser att han inte känner sin fru, vars bakgrund varit höljd i dunkel.
Filmen är smärtsam och nästintill outhärdlig att se på, när man i återblickar får följa barnet Leena som försöker parera oförutsägbarheten, våldet och alkoholen, som balanserar hela familjen på sina axlar. Det är hjärtskärande scener när hon desperat leker hålla-andan-så-länge-du-kan-lekar med brodern när föräldrarna bråkar. Jag tänker på alla barn där ute som å ena sidan älskar sina föräldrar – för det gör man ju, och man vill skydda dom – och å andra sidan försöker göra allt för att hålla ihop det i misären, hålla fast vid något som skulle kunna kallas normalt. Stilla natt på julafton, simträning efter skolan.
Filmen behandlar också klass, och rasism. Till skillnad mot vad många tror så kan även vita drabbas av rasism. Jag talar dock inte om s.k. “omvänd rasism” mot de som betraktas som vita, utan rasism mot exempelvis samer, eller i det här fallet finnar. Från 50-talet till 70-talet invandrade många finnar till Sverige, och de betraktades som ett annat slags ras, en mindre värd sådan, och blev utsatta för rasism. De var dagens somalier eller araber, majoritetssvensken såg ned på finnarna, och rasistiska fördomar som t.ex. att finnar odlade potatis under parketten var vanligt. Även denna rasism, och ett rasifierat klassamhälle (precis som idag, även om grupperna är annorlunda idag) skildras i filmen, men på ett subtilt sätt.
Jag tyckte filmen var otrolig. Noomi Rapace som Leena är otrolig, Outi Mäenpää som Leenas mamma med, och Pernille Augusts regi likaså. Även Ola Rapace är bra, och (då) barnskådespelaren Tehilla Blad som Leena som barn (som även spelar Lisbeth Salander som barn i Millenniumtrilogin) är genial. Rekommenderar varmt denna film. 5 av 5
One response to “Svinalängorna”
Mami
Jag måste se om filmen.
Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet. Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från…
Leave a Reply