Archive for the ‘Böcker’ Category

Stalin’s genocides?

Friday, July 16th, 2021

Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

Källor

Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Ordinary men

Tuesday, July 6th, 2021

I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final  Solution in Poland : Office Products

I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

Källor

Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582

Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

Samlade verk och On earth we’re briefly gorgeous

Wednesday, June 9th, 2021

Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong.

Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser som är extra kul att läsa om man är akademiker, Göteborgare och/eller född på 60-talet eftersom detta är huvudteman som man kan känna igen sig mycket i 🙂 Boken handlar om Martin Berg, förläggaren vars fru Cecilia utan förklaring plötsligt en dag försvann och lämnade honom med deras två gemensamma barn efter sig, och inte hörts sedan dess. Parallellt som man får följa Martin i nutid, hans dotter Rakel i nutid, och han själv som ung när han träffar Cecilia, utvecklar sig långsamt historian och tvinnar ihop sig till en helhet. Mycket välskriven och gediget research:ad. En perfekt sommarbok eftersom man sugs med och vill veta vad som händer härnäst. Jag är också verkligt imponerad att denna debutant lyckats skriva en 700 sidor tjock roman som dessutom går och vinner Augustpriset. Wow!

Samlade verk
Samlade verk” av Lydia Sandgren | recension

On earth we’re briefly gorgeous – oerhört vacker titel för övrigt – är också en debutantbok som jag läste på originalspråk engelska (den svenska titeln är “En stund är vi vackra på jorden”). Visserligen har författaren Ocean Vuong gett ut poesi förut, men detta är hans första roman, och det märks att han är poet. Oerhört vackert och målande språk som långsamt lägger fram en våldsam historia om trauma som går i arv, familjeband, att vara “yellow” – d.v.s. ha ett vietnamesiskt arv i USA – och att våga vara sig själv. En läsvärd bok, även om den stundtals var svårt att hänga med i vad historien verkligen var, och herregud, ibland var den så oerhört mörk. Inte det bästa jag läst, men som sagt, helt klart läsvärd.

On Earth We're Briefly Gorgeous eBook by Ocean Vuong - 9781473564473 |  Rakuten Kobo Greece
Eavesdropping on Ocean Vuong's New Book - The New York Times

Girl, woman, other

Sunday, April 18th, 2021

Jag läste ut en ny bok! Girl, woman, other av Bernardine Evaristo (2019) på rekommendation av Paulina som i sin tur fick rekommenderat av sin syster Daniela. Boken har nu gått vidare till vår gemensamma vän Daisy som var här och hälsade på.

Evaristo är professor i kreativt skrivande och det märks. Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.

Girl, Woman, Other: WINNER OF THE BOOKER PRIZE 2019: Amazon.co.uk:  Evaristo, Bernardine: 9780241984994: Books

De vuxnas lögnaktiga liv

Wednesday, April 7th, 2021

Jag har läst ut en till bok, De vuxnas lögnaktiga liv av italienska Elena Ferrante. Jag fick den av Mim i julklapp.

De vuxnas lögnaktiga liv - Elena Ferrante - inbunden (9789113107370) |  Adlibris Bokhandel

Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld.

Jag tyckte om boken, det är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa. Här hittade jag en mycket mer utförlig bokrecension.

Chockdoktrinen

Wednesday, March 31st, 2021

För lite mer än ett år sedan hittade jag tegelstenen Chockdoktrinen på Erikshjälpen i Lund och började läsa den. Sedan kom massa saker emellan, men i år bestämde jag mig för att läsa ut den en gång för alla. Det är alltså geniet Naomi Klein som skrivit denna fackbok, vars tes är att de neoliberala marknadspolicies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det, alltså att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies.

Naomi Klein ger hopp i en hopplös tid – Opulens
Chockdoktrinen : katastrofkapitalismens genombrott | Ordfront förlag

Boken börjar med att redogöra för vad chockterapi är, alltså the literal one som användes av bl.a. den kontroversiella psykiatrikern Ewan Cameron på 50- och 60-talen under mycket tveksamma omständigheter i de s.k. Montreal-experimenten vilket betalades av CIA. Syftet var att liksom sudda ut patienters tidigare negativa tankemönster genom intensiva elchocker och “sensory deprivation” alltså att alla ens sinnen stryps till ett minimum, för att få “ett blankt papper” där man kan “börja om”. Många patienter upplevde istället s.k. retrograde amnesia, alltså att man glömmer saker man lärt sig som barn som t.ex. att gå och prata.

Boken kommer sen in på Milton Friedman och hans Chicago School of economics, en laissez faire-vurmande marknadsälskande skola med målet att skapa en totalt fri marknad utan någon statlig inblandning. Klein kopplar sen ihop den bokstavliga chockterapin, alltså den som användes för att chocka patienter så till den grad att man kunde omdesigna dem, introducera något nytt och friskt på ett “blankt papper”, med den bildliga chockterapin (eller ja den är väl bokstavlig i en annan aspekt i för sig), eller chockdoktrin, som enligt Klein användes för att omvända sydamerikanska ekonomier från vänster till höger på 1970-talet. Hon tar Chile som exempel, där Pinochets kupp 1973 mördade den tidigare socialistiske presidenten Salvador Allende och tog makten, med repression, våld och förföljelse av vänsteraktivister som följd. Marknadsekonomiska policys infördes, ledda av chilenska ekonomer som läst på Chicagos universitets ekonomiska fakultet (finansierat a CIA) och som blivit undervisade av självaste Milton Friedman. Klein kopplar ihop den fysiska tortyren mot vänsteraktivister med ekonomisk chockterapi – alltså att införa marknadsekonomi mitt i chocken efter militärkuppen. Klein argumenterar alltså för att neoliberalism är en inherent våldsam ideologi, vars ekonomiska system kapitalism kräver någon typ av chock eller våld för att införas. (Uppfriskande att läsa denna tes eftersom högerfolk är väldigt snabba med att anklaga kommunismen för att ha skördat miljontals liv – vilket för övrigt inte ens är sant om en syftar på det ekonomiska system som Marx skrev fram, vilket aldrig ens existerat, utan kidnappats och satts felaktigt till verket av diktatorer som Mao och Stalin – utan att syna sin egen ideologi).

Många skulle kanske hävda att marknadsekonomi införts på många ställen utan våld eller ekonomisk chockterapi, men detta argument bemöter Klein genom att redogöra för hur även Thatcher använde en slags mild “chockterapi” genom Falklandskriget, och för hur fria marknads-reformer i Bolivia möjliggjordes av en redan existerande ekonomisk kris och den amerikanska ekonomens Jeffrey Sachs charm.

I nästa del av boken går Klein igenom ett antal länder och redogör för hur marknadsekonomiska reformer införts genom olika former av mer eller mindre våldsamma chockterapier. Hon skriver om Polen som pressades av IMF att införa marknadsekonomi på 90-talet (dvs, sälja av statliga tillgångar till skämtpriser, privatisera gruvor, avreglera priser mm mm), om liberaliserandet av Kinas ekonomi och protesterna på Himmelska Fridens Torg, om hur kampen mot apartheid i Sydafrika visserligen avskaffade apartheid men på bekostnad av införandet av marknadsekonomiska principer, om hur Sovjets fall och Yeltsins maktövertag möjliggjorde dagens ryska oligarker, och om hur Tigernationerna (dvs Taiwan, Hong Kong, Sydkorea och Singapore) tvingades sälja av statliga tillgångar till utländska, privata företag.

Klein fortsätter sedan att diskutera vad hon kallar “Disaster Capitalism Complex”, dvs hur privata företag profiterar på katastrofer. Hon kommer sedan in på USA:s invasion av Irak 2003 vilket Klein beskriver som den hittills största implementeringen av ekonomisk chockterapi, då stats-ägda företag massprivatiserades vilket resulterade i massarbetslöshet vilket Klein argumenterar vad en medverkande faktor till att många arbetslösa sedan gick med i islamistiska grupper. Hon diskuterar svängdörrarna mellan näringslivet och politiken och om hur säkerhets- och militärföretag literally tjänar på krig.

Detta var en mycket bra och lärorik bok, om än tung eftersom det är just en fackbok. Men en spännande sådan! Men man behöver vara koncentrerad när man läser, och kanske ha lite koll på ekonomi och ideologi för att förstå. Den är sprängfull av dubbel- och trippelkollade källor och referenser, och är alltså en solid kritik mot marknadsekonomi. Rekommenderar starkt!

Det gjordes en dokumentär baserat på boken som en kan se på här. Så får en 700 facklitterära sidor i ett bekvämt 1,5 timmars dokumentärformat istället 🙂

Status-uppdatering

Sunday, March 28th, 2021

Hallå mina små!

Idag är det söndag kväll och i ugnen har jag potatis och morötter som håller på att rostas. Jag har gjort en av mina bästa vår/sommar-recept, original från Gustav “Jävligt gott”, nämligen formbar färs-biffar med citronzest mm i. I originalreceptet är det egentligen kapris också, och säkert andra saker som jag inte minns, men jag brukar i alla fall höfta och enligt receptet ha i citronzest och citronsaft, en halv till en hel deciliter panko-ströbröd (beroende på hur mycket färs en har), hackad gul lök och en skvätt soja. Det är det viktigaste. Idag hade jag även i hackad persilja! Kommer bli så gott till ugnsgrillade rotfrukter och en kall yoghurt-sås. Vårigt.

Apropå vår har jag gjort en ny spellista. Brukar göra det med jämna mellanrum. Alltså jag har ju redan jättemycket spellistor utifrån genre, men med jämna mellanrum gör jag även spellistor utifrån vilken musik jag lyssnar på för stunden, och så brukar jag lägga in ny musik där. Det är ganska mysigt, för jag döper spellistorna som månad/årstid + år, och har gjort det sedan flera år tillbaka, så när jag lyssnar på nån gammal spellista kastas jag tillbaka lite till den tiden (förutsatt att jag lyssnade mycket på spellistan). Hur som helst ser jag i alla fall ett mönster – jag är alltid sugen på popp på våren! Poppigt och glatt, gärna svenskt. Har också blivit besatt av låten Jonny Boy av Kite, den är så JÄVLA bra. Lyssna!

På sommaren vill jag lyssna mycket på reggae, på hösten/vintern blir det mer indie och jazz. Elektroniskt och instrumentellt lyssnar jag alltid på 🙂

Jaha annars då? Idag har jag planterat om alla mina blommor, och gett gullranke-sticklingarna nya hem i form av gamla tomat-burkar. De har rotat sig i vatten och nu fick de äntligen jord. Stack också ner några i moderplantans kruka så att den blir lite tjockare och buskigare. Skönt att få det gjort!

Paulina har varit här i en vecka också! Hon åkte hem igår. Det har varit så fint så fint, som alltid. Vi har gjort en del acro, som vi brukar göra. Hon är världens bästa acro-partner, det är så himla kul 🙂 Den här gången koncentrerade vi oss mycket på counter-balances, alltså positioner där en liksom väger mot varandra i nån cool balans. Här är några av våra achievements:

Här basar jag och Paulina är flyer. Även om inte hela oss syns så ser en ju ändå vilken cool pose det blir!
Samma pose fast jag är flygare och Paulina basar 🙂 Skillnaden är att jag inte kan gå lika djupt i splitten. Men kul att en kan bytas av och basa/flyga båda två!
Det här är en riktigt svår en som vi inte helt bemästrade. Paulina ska egentligen sträcka ut sina armar helt, och jag ska komma lite högre upp på skulderbladen. Tyvärr har vi inte ännu lyckats lista ut hur vi ska kunna hålla balansen med Paulinas armar usträckta – vinkeln blir för djup för mina handleder så vi gör nåt fel. Fortsättning följer!
En annan enkel, en balans på nedåtgående hund. Det var dock svårare att vara flygare och balansera än vad det ser ut! Jag ramlade flera gånger haha.
Samma fast Paulina som flygare och jag som bas istället.
🙂

Har också fått hem en massa böcker. Min boksamling blir större och större, men det är ju så kul att äga dem 😀 Jag betar lååångsamt av min to read-lista, men den blir större hela tiden eftersom jag köper fler haha.

A clash of kings är ju fortsättningen på GoT-serien, andra boken. Den har jag redan läst så den är inte prioriterad, men just därför kan den ju också vara skön att läsa. Typ som att se en Disney-film ni vet, tryggt att veta att den är bra. Girl, Women, Other lånade Paulina mig, hon sa att jag absolut måste läsa den så vi kan diskutera. Why I’m no longer talking to white people about race införskaffade jag mig i samband med Black Lives Matter-rörelsen förra våren, i tanken att bilda mig, men har ännu inte läst den 😀 De fyra böckerna under de är nya från bokrean. Klassikern Jane Eyre (på engelska), för jag har som mål att läsa klassiker helt enkelt. On Earth We’re Briefly Gorgeous för att den har jag blivit rekommenderad, och samma med Call me by your name (plus att filmen är ju to die for). Samlade verk – enda svenskspråkiga boken av de nya – för att den ju vann Augustpriset. Alla böckerna därunder har jag sedan innan, också ännu så länge olästa (förutom I’ll give you the sun och SCUM men det är favoritböcker som alltid kan läsas om) och på min to read-list haha. Det kommer.

Sist men inte minst skadade jag ögat i början av veckan när jag var ute och sprang (!) i skogen. Mim tyckte det mest chockerande var att jag var ute och sprang haha, men jag såg tbh helt sjuk ut. Sån tur var gick svullnaden ner men jag hade lektioner online Quasimodo-style.

Ja men det var väl allt jag hade att säga för nu? Nu ska jag göra en liten snabb kvälls-yoga och sedan blir det middag framför en serie eller film 🙂

Två böcker från 2021

Sunday, February 28th, 2021

Två böcker jag hunnit läsa i år är A game of thrones av George R.R. Martin och Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Den förstnämnda läste jag om, läste den senast 2013, men det var så att jag hittade hela sviten på Emmaus för ett tag sedan och jag gillar ju som ni vet att äga böcker (när jag läste dem kring 2013/2014 lånade jag alla från en vän). Så därför köpte jag dom allihop och började läsa första. Och fast en vet hur det slutar och vad som kommer hända – och dessutom sett både serien och läst alla böckerna förut – så tycker jag de är bra. Alltså själva språket är väl inget speciellt, men storyn! Magnifikt uppbyggd. Och också ganska långsam? Liksom, en mys-bok som samtidigt är spännande. Kul att läsa fantasy också.

Ahja. Sen läste jag i alla fall sista delen i Jaana Kippo-serien, Sen for jag hem. De två första läste jag förra året, och blev golvad. Vilket språk! Och vilken story! Och så mycket mörker och misär att en inte tror det är klokt. Både första och andra delen (Jag for upp till bror från 2018 och Vi for upp med mor från 2019) slutar i cliffhangers, den senaste (SPOILER-VARNING!) när Bror hänger nerför stupet och Jaana försöker rädda honom. Och den sista delen börjar precis där, med insikt om att han (SPOILER ALERT) inte klarade sig. Repet brast och Jaana är nu ensam i världen. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!

Sen for jag hem | Karin Smirnoff | Bokförlaget Polaris

Böcker böcker böcker

Saturday, February 27th, 2021

Här sitter jag på ballen och njuter av solen. KÄNNS VÅRIGT UTE!!!! Mim, som sov över här från igår, föreslog att vi skulle sätta oss ute och dricka kaffe och det var ju årets bästa idé och nu har hon åkt hem men jag fortsätter hänga här. Så skönt ju! Dagens plan är att cykla till Popp vid tre-tiden för att övningsköra ut till Hönö där hennes pappa bor. Och vinterbada. Har ju inte badat ännu i februari och det är ju typ mitt nyårslöfte att bada varje månad 2021? Så dags att sätta fart innan februari är slut.

Jag beställde precis ett par böcker på bokrean! Woho. Håller just nu på att läsa Naomi Kleins Chockdoktrinen som är otroligt bra, men det är en fackbok på typ 700 sidor så den har varit lite tung. Ser fram emot att läsa lite romaner 🙂 Böckerna jag beställde var:

Call me by your name – André Aciman (2017). En av mina bok-gurus tillika favoritbloggare Flora Wiström skrev om boken att: “Detta kan vara den sexigaste bok jag har läst. Och den skildrar den första kärleken på ett så ogenerat sätt. Elio, huvudkaraktären, har förälskat sig i den något äldre Oliver som ska bo i familjens hus över sommaren. Kärleken är så plågsam, till den grad att han inte vet om han älskar eller hatar Oliver.”. Bådar gott! Dessutom är ju filmen un-der-bar så ser fram emot att dyka ner i Olivers och Elios värld. Den var faktiskt inte på rea dock, eller på svenska var den på rea men jag ville ha den på engelska så jag köpte den ändå.

Samlade verk – Lydia Sandgren (2020). Denna omtalade Augustpris-belönade får en väl passa på att läsa när den nu finns på rean. Ser fram emot att läsa om Göteborgsmiljöerna och läsa en, om en får tro recensionerna, riktigt bra bok. Min andra bok-guru tillika favoritbloggare Sandra Beijer skrev: “Det här är en helgjuten historia. Den sitter som en smäck. Trots sina 700 sidor känns inget för utbroderat, inget onödigt. Den är detaljrik i sina scener och samtidigt omfångsrik i resan framåt genom karaktärernas liv. Referenserna och kunskaperna som Martin och hans gäng slänger sig med sträcker sig från musik till konst, politik, filosofi, matematik.”

On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). På svenska heter den En stund är vi vackra på jorden och sedan båda bloggarna ovan rekommenderat den, och den nu fanns på rea på originalspråket engelska, så fick jag passa på! 🙂 Sandra Beijer skrev om boken: “Längtar du efter att stryka under meningar och att läsa något som nästan är som ett långt musikstycke är denna något för dig! En så väldigt vacker och välskriven bok om klass, familjeband och om att våga följa sitt hjärta.”

Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847). En klassiker som Flora Wiström rekommenderade eftersom den fanns på bokrean. Köpte på originalspråk. Ett av mina läsmål är ju att läsa just klassiker och den här ska vara väldigt bra 🙂

Finn Family Moomintroll (eller Trollkarlens hatt) – Tove Jansson (1948). Den här var inte på rea, och jag köpte den inte på originalspråk, men jag har en tanke om att det ska bli en födelsedagspresent till Paulina som gillar att somna till godnattsagor hehe. Och just den här var den som Tove Jansson slog igenom i, och vars karaktärer Tofslan och Vifslan är godnamn för Tove och hennes kärlek Viveca. 🙂

Jul 2020

Saturday, December 26th, 2020

2020 har varit ett speciellt år, men utöver karantänen innan jul så var den på ett ungefär som den brukar vara, och antagligen som den skulle ha varit ändå. Bara mamma, pappa, Olivia och jag – och Emil samt katterna (a.k.a. center of attention). Ett vanligt, pandemi-fritt år, kanske jag hade åkt tillbaka till Göteborg såhär på annandagen eller kanske imorgon, för att landa hemma och sedan spendera nyår med kompisar och sedan kanske gå ut på svartklubb. Men i år är inget vanligt år och sjukhusen är överfulla och corona-fallen fler än någonsin så just i detta ögonblick lutar det åt att jag firar nyår med mamma och pappa (och Olivia och Emil och katterna) här i Spekeröd, som jag inte gjort på jag-vet-inte-hur-länge!? Men vi får se.

Julen har i alla fall varit jättemysig. Vi åt fantastiskt god julmat i form av en delikat smörgåstårta à Olivia, brunkål som puttrat på spisen med sirap och grönsaksfond i en timme, grönkålssallad med vego-bacon, dadlar och vego-parmesan, jul”kött”bullar kryddade med massvis av färskmalen kryddpeppar och serverad med en kryddpeppar-doftande gräddsås, “sill”, ugnsbakade rotfrukter och saffranskladdkaka med lingongrädde till efterrätt. Oj, så gott det var.

Och vi fick ju också turen att det blev sol och någon minusgrad lagom till julafton och juldagen, så på julafton tog vi en låååång promenad på nästan en mil, ända bort till Gårevattensbacken och genom skogen tillbaka. Riktigt härligt och en bra dags-aktivitet.

Väl hemma bastade jag och Olivia, vi såg på Kalle (i alla fall lite grand) och lagade klart julmaten som vi i förtärde vid 18-tiden. Blev både en och två påtårar för oj så gott det var, speciellt mammas sallad med bacon och dadlar och parmesan och Olivias smörgåstårta tyckte jag. Allt veganskt såklart 🙂 Förutom pappas korvar och köttbullar.

Jag fick en massa fina grejer. En rejäl cykellampa och cykelhandskar med reflex från mami (precis som jag önskat mig), den sedvanliga kalendern och tillhörande skiva från papi (men också en gullig mugg med en bild på mig och Olivia haha) samt två böcker som väl egentligen var lika mycket present till honom själv som till mig/Olivia eftersom det var böcker han själv ville läsa 😉 Av Olivia fick jag posca-pennor, precis som jag fick av Mim förra julen, men nu har samlingen utökats till fler färger och fler storlekar på spets – de jag fick var mindre! Mycket pepp på att testa dem ordentligt 🙂 Jag fick även den här bloggen i bokversion från 05 till 09 (!) vilket var väldigt roligt – som en fysisk backup som det är väldigt kul att gå tillbaka och läsa i haha. Själv gav jag bort skönlitterära upplevelser till hela familjen – Jag ger dig solen av Jandy Nelson till Olivia (typ bästa boken jag läst!), Ett litet liv av Hanya Yanagihara till mami (hon blev förskräckt av alla sidor, men jag lovar det är värt det!) samt Sapiens av Yuval Noah Harari till papi. Den sistnämnda har jag inte själv läst men jag har den och den står på min läslista! Jag gav även hela sällskapet en upplevelse i form av spelet Codenames som har spelats flitigt, ett riktigt bra spel 🙂

Igår på juldagen var det också sol så även då var vi ute och promenixade. Samt hann till och med med att “sola” oss lite och dricka varm glögg i ungefär en kvart innan solen försvann. 🙂

Allt som allt en riktigt bra jul 🙂 God fortsättning gott folk!