Jag lyssnade klart sista delen av Kerstin Thorvalls autobiografiska romansvit i tre delar. Första delen, När man skjuter arbetare, handlar om Signes mamma, skogshuggardottern Hilma, som på 30-talet och mot bättre vetande gifter sig med en charmig men sinnessjuk man belagd med äktenskapsförbud. Andra delen, I skuggan av oron, handlar om resultatet av detta äktenskap som aldrig borde ingåtts: Signe, och om det potentiella Arvet, som Himla ständigt går och oroar sig för. Detta är en mor-och-dotter-skildring. I Från Signe till Alberte får vi istället följa Signe som ung vuxen och sedermera vuxen, och greppet i denna bok är lite annorlunda än de två tidigare. Här berättas det utifrån Signes perspektiv, och hon har fått en samtalspartner i Alberte, vars livsöde hon speglar sig i. Hela boken är skriven som ett långt brev till Alberte, där Signe berättar om den ständiga ångesten, den oförklarliga oron, den som pickar i bröstet och gör det helt omöjligt att leva ett normalt liv. Jobbet som modetecknerska går som på räls – Signe nådde sin dröm trots att alla var emot det – men livet som mor och maka går åt helvete.
I början hade jag lite svårt att hänga med i det förändrade berättarsättet men man kommer snabbt in, och liksom de två tidigare böckerna är detta en jättebra bok och en naturlig fortsättning på de tidigare två. Jag tycker mycket om Kerstin Thorvalls sätt att skriva, och jag är ju en sucker för historiska romaner (nu är vi inne på 50-tal). Rekommenderar hela denna romansvit!
Jag har lyssnat ut andra delen av Kerstin Thorvalls semibiografiska trilogi! I skuggan av oron, som så passande beskriver den känsla som Signe Thornvalls mamma Hilma ständigt befinner sig i – oron över att det där som Sigfrid sa innan han gick bort, att “det blir lagom på Signe”, inte stämmer, utan att även Signe ärvt hans sinnesjukdom, den som gör honom manisk i perioder.
I denna del får i följa Hilma och Signe och hur de framlever sitt liv utan fadern och maken Sigfrid under 1930- och 1940-talen. Många beklagar sig över stackars Hilma som blivit ensam med tonårsdottern, men själv tycker Hilma bara att det känns skönt, för nu slipper hon oroas över Sigfrids tendens att skämma bort och hetsa upp flickan. Istället har oron över maken ersatts av en ständig oro för dottern Signe, Kerstin Thorvalls alter ego. Visserligen går det bra för Signe i skolan, men hon är en känslig flicka och relationen till modern är komplicerad, precis som Kerstins egna relation med sin mamma.
Jag tyckte boken var jättebra och en naturlig fortsättning på föregående När man skjuter arbetare. Om den förra kretsade kring relationen mellan Hilma och Sigfrid, kretsar denna kring relationen mellan Hilma och Signe. Kommer nästa och sista del kanske kretsa kring relationen mellan Signe och någon annan…? Hur som helst rekommenderar jag denna bok, som skildrar en svunnen tid utifrån relationerna, på ett fängslande sätt i all sin vardaglighet, precis som en modern klassiker skall göra.
Den rödaste rosen slår ut – Liv Strömquist (2019)
I Den rödaste rosen slår ut från 2019 tar Liv Strömquist itu med Leonardo DiCaprios många och flyktiga kärleksrelationer, och ställer sig frågan: varför lyckas inte Leonardo få en kärleksrelation att hålla? Varför går han hela tiden från blond, snygg baddräktsmodell till en annan, utan att lyckas bli kär? Varför är det överhuvud taget så svårt att bli kär i dagens senkapitalistiska samhälle…? Detta försöker Liv svara på med hjälp av sociologiska teorier från bl.a. husgurun Eva Illouz, som Liv ofta nämnt i både En varg söker sin podd och Stormens utveckling som båda är två av mina favoritpoddar just för att Liv Strömquist a.k.a. min husguru medverkar.
De sociologiska teorier som Liv använder för att “kanske, kanske” (som hon ofta skriver som någon sorts brasklapp) förklara samtidens brist på äkta kärlek och commitment är komplicerade, och trots att det är ett seriealbum liknar det snarare en populärvetenskaplig skrift med illustrationer, men hon kan sin grej av att ta akademin till folket och på ett enkelt sätt tillgängliggöra teorier för att förstå samtiden. Jag tycker fortfarande att Liv Strömquists bästa bok är Kunskapens frukt från 2013, men den här är absolut också mycket läsvärd och jag har köpt hem Eva Illouz’ bok Därför tar kärleken slut för att läsa originaltexten som Liv så mycket utgår från i denna bok.
Liv är så smart! Älskar hennes hjärna! Läs denna bok!
Jag har lyssnat ut en ny bok! När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall (1993). En modern klassiker! Som jag egentligen lyssnade ut i april, det här inlägget har bara legat i utkast jättelänge.
När man skjuter arbetare är första delen i en självbiografisk trilogi, där Kerstin egentligen berättar sina föräldrars historia: om mamman Hilma (i verkligheten Tora), en arbetarflicka uppvuxen i ett kristet skogshuggarhem i Norrland, och läroverksadjunkt Sigfrid Thornvall (i verkligheten Åke Thorvall, utan N), som möts en sommar i början av 1900-talet och blir blixtrande kära. Eller åtminstone Sigfrid, som med sitt allra charmigaste jag uppvaktar Hilma, som smickrad faller för den stilige, lärde och på alla sätt fantastiske adjunkten. Kutym är att förlovning varar åtminstone ett år för att folk inte skall tro att man oansvarigt blivit “på det viset”, men för Sigfrid och framförallt hans familj är det bråttom med bröllopet. Hilma anar kanske oråd, men oerfaren och ung ser hon inte det andra ser – att Sigfrids blickar och svårigheter att hindra lidelsen att helt ta över inte är en vanlig förälskelse, utan ett maniskt skov i en sjukdom som egentligen ger upphov till äktenskapsförbud. Något som Sigfrids familj vet om, och som är anledningen till brådskan. Bröllopsnatten urartar till en traumatiserande våldtäkt som resulterar i en liten dotter – Signe (eller i verkligheten Kerstin) – vars eventuella arv av faderns sinnessjukdom skall oroa Hilma för resten av livet.
“Bokserien är delvis självbiografisk och börjar med att den blyga småskollärarinnan och skogshuggardottern Hilma möter sitt öde i den charmige, skönsjungande läroverksadjunkten Sigfrid. På bröllopsnatten våldtar han henne brutalt och det visar sig att Sigfrid är sinnessjuk. Något som hans fina familj är väl medvetna om men valt att hålla hemligt. Han lider av en sjukdom belagd med äktenskapsförbud, men istället för att slå upp äktenskapet finner sig den fromma Hilma i sitt öde. Samtidigt som de får dottern Signe slår en livslång oro klorna i Hilma. Har fadersarvet – själva sjukdomen – gått vidare till dottern?
Vi får följa Kerstins alter ego Signe under uppväxten och vuxenlivet. Under hennes äktenskap, otrohetsaffärer, karriären som modetecknerska och så småningom omstridd författare. Med det sköra psyket som en efterhängsen skugga. Det är stundtals mörkt och ofta frustrerande. Men det är också riktigt bra litteratur.
Mycket väl formulerat tycker jag, och jag håller helt med! Därför håller jag just nu på med andra delen. Medan jag lyssnade på första tänkte jag flera gånger att det är Moa Martinson-vibes på detta – samma raka, liksom unapologetic, stil och samma klassikerkvalitet. Sedan läste jag på Wikipedia att Kerstin Thorvall faktiskt vunnit just Moa Martinson-priset för denna bok, och det ante mig. Ännu ett stycke must-read arbetarlitteratur, om en svunnen tid som känns långt borta men ändå så nära, för man kan känna igen sig i känslorna. Oron, förälskelsen, ångesten, glädjen och sorgen. Rekommenderar varmt!
Jag har konsumerat tre nya verk! Eller vad man nu ska säga. Två böcker och en film. Egentligen har jag sett flera filmer den här månaden, men här är tre verk jag vill lyfta fram.
Morgonstjärnan av Karl-Ove Knausgård (2020).
Jag har lyssnat på den omskrivne författaren Karl Ove Knausgårds första del i romansviten vars tredje och sista del nyss utkommit. Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli kallade Knausgård “en av Sveriges största författare i modern tid, och så är han inte ens svensk” i ett av de senaste avsnitten av En varg söker sin podd, dock framförallt syftandes på hans omskrivna Min kamp-svit. Jag var lite för ung och politiskt omedveten när den kom så jag missade allt rabalder kring den. Hur som helst var det som jag förstår det i alla fall någon form av biografi, medan detta är fiktion. Boken utspelar sig i olika delar av Norge, i olika människors liv. Små nedslag, ett kapitel i taget. Vi får t.ex. träffa prästen Katrine (om jag minns rätt?) som tvivlar på Gud och universitetsprodessorn som kämpar med sin frus psykoser. I början trodde jag aldrig att de nya karaktärerna skulle ta slut, att boken kanske bara bestod i att presentera nya karaktärer? Men sedan återkommer äntligen någon, som t.ex. den lätt alkoholiserade småbarnspappan och universitetsprofessorn, eller prästen som inte längre är kär i sin man, och man får lite röd tråd, men det är ganska många sidor in.
Jag noterar att Knausgård ofta skriver väldigt många beskrivande meningar om de väldigt vardagliga handlingarna, av typen “Han vecklade ut kaffefiltret, måttade upp kaffe, och fyllde filtret med tre skopor. Tog kaffekannan och fyllde med vatten, som han hällde i bryggaren. Satte på ‘on’ och hörde bryggarens hemtrevliga puttrande komma igång”. Nu hittade jag bara på den meningen, men det är lite så, att något som i en annan bok hade kunnat skrivas “Han gjorde kaffe” blir i Knausgårds böcker en beskrivning av alla handlingar som ingår i att “göra kaffe”.
Detta är också någonting de noterar i ett av de senaste avsnitten i Filosofiska rummet om AI, när de pratar om att AI kanske visserligen skulle kunna producera s.k. chicklit eller typ deckare, eller någon annan generisk genre som ofta följer samma dramaturgiska kurva, men att skriva något “Knausgårdskt” skulle nog vara svårt, menade dom. Jag vet inte jag, för som DN:s recensent skriver: “Stundtals undrar jag ändå – är Knausgård banal nu? Vad skiljer alla dessa beskrivna vardagshändelser från till exempel beskrivningen av en kommissarie som äter frukost i en kriminalroman utan större litterär glans? Ibland är skillnaden inte alls uppenbar. Pålägg som plockas fram ur kylen är på något sätt bara det”. Men kanske är det något speciellt med Knausgårds språk…? Hur som helst är jag bara måttligt imponerad av boken, kanske p.g.a. alla dessa karaktärer som jag stundtals har lite svårt att hålla i sär. Jag fattar inte riktigt hype:n. Å andra sidan vill jag ändå lyssna klart på dessa typ tolv timmars ljudbok – det är en tegelsten det här – för lite spännande är det ju ändå, den här påsmygande apokalypsen som den nya stjärnan verkar vara ett tecken på.
För boken handlar alltså om dessa olika människor och hur de lever till synes ganska vanliga liv, men där något liksom övernaturligt, eller oförklarligt, plötsligt inträffar här och där i personernas liv. Hundratals havskrabbor långt uppe i skogen, en skepnad som springer över en äng, en dödförklarad man som plötsligt börjar leva igen, o.s.v. Allt under den nya stjärnans ljus. Jag kanske kommer läsa/lyssna på nästkommande delar, för det är ju ändå en triologi och man vill ju veta vad som händer… men vi får se. Helt OK skulle mitt omdöme bli.
Människans frigörelse: Karl Marx ungdomsskrifter i urval och översättning av Sven-Eric Liedman (1995)
Detta är alltså några av Marx s.k. “ungdomsskrifter” i urval av Sven-Erik Liedman, filosofiprofessorn som också (bland mycket annat) skrivit Från Platon till demokratins kris som jag läste och skrev om här. Här finns bl.a. de ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, där Marx presenterar sin alienationsteori, d.v.s. hur människor under lönearbetet alieneras eller förfrämligas både från frukten av sitt arbete, från varandra (då kapitalismen skapar konkurrens) och från essensen av att vara människa. Alienationen från frukten av sitt arbete sker eftersom ju mer arbetaren producerar, desto mer värde tillfaller kapitalet d.v.s. det som fjättrar arbetaren vid hans bojor. Arbetaren får alltså inte njuta av frukten av sitt arbete genom att t.ex. använda det, och p.g.a. det mervärde arbetaren tillför kapitalisten genom sitt arbete blir kapitalisterna bara rikare ju mer “frukt” arbetaren producerar. Vidare förfrämligas arbetaren också från mänskligheten, eftersom det under lönearbete blir så att det som vanligen skiljer människor från djur, dvs kreativt och produktivt skapande, blir det vi gör för att kunna göra det djuriska (dvs äta sova ha sex). Det djuriska blir det mänskliga, och tvärtom.
Här återfinns också Marx teser om Feuerbach där han bla skriver de bevingade orden: “Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den” (mycket bra quote), samt det Kommunistiska manifestet som slutar med de kanske ännu mer bevingade orden “Proletärer i alla länder, förena er”.
Vissa av texterna var tbh svärförståeliga, andra mindre så. Att läsa Kapital, rationalitet och social sammanhållning av Borglind mfl, sekundärliteratur där de bla behandlar dessa skrifter, var definitivt hjälpsamt.
Persona (1966)
Persona har legat i min watchlist sedan förra året då jag under filmfestivalen såg Fördom och stolthet, en dokumentär om svensk queer filmhistoria med start 1912 och Vingarne. Och självklart är Ingmar Bergman med! Inte bara med den androgyna Fanny och Alexander-karaktärenutan också med just Persona. Filmen, som spelades in 1965, handlar (åtminstone till synes) om skådespelerskan Elisabeth Vogel, spelad av underbara Liv Ullman, som plötsligt en dag blir stum, mitt under en föreställning, och slutar prata. Hon blir apatisk och okontaktbar och hamnar på sjukhus där sjuksköterskan Alma, spelad av Bibi Andersson, har som uppdrag att ta hand om henne. Överläkaren (spelad av Margareta Krook) tycker dock inte det är någon idé att Elisabet stannar på lasarettet eftersom de inte kan hitta varken något psykiskt eller fysiskt fel på henne, utan erbjuder skådespelerskan och hennes sköterska att låna hennes sommarhus för att tillfriskna i en annan miljö. I huset vid havet släpper apatin och Elisabet tar promenader och skriver brev, dock fortsatt under tystnad – men tystnaden fylls av Alma som pratar på och öppnar upp sig allt mer. Under en sen kväll avslöjar hon en intim sexuell upplevelse.
Så långt allting gott, men när Alma i smyg läser sin egen berättelse återgiven i ett av Elisabets brev blir hon sårad och elak mot Elisabet, som alltjämt förblir tyst. Deras relation, som utvecklats till något intimt, stormar.
Filmen är speciell. Trippig, vacker, konstig och mångbottnad. De gåtfulla och närmast slumpartade inledningsscenerna är närmast groteska, men scenerna med Liv Ullman och Bibi Andersson, närbilderna av deras ansikten och scenerna från stranden, är utsökta. Ett tag in i filmen börjar jag tänka att Elisabet kanske är galen, att hon bara inbillar sig Alma, stranden och huset vid havet, eller att de är en och samma. Många tolkningar har gjorts av denna film och den tåls att ses igen så der får jag väl göra för den håller ändå än, såhär nästan 60 år senare.
Ännu en månad har gått, en fjärdedel av året till ända. Sjukt att tiden går så snabbt!!!!! Månaden har varit upp och ner. Jag var väldigt väldigt stressad ett tag p.g.a. hög arbetsbelastning och har arbetat lite för mycket, jag hade stressymptom och blev sjuk två gånger trots att jag aldrig annars är sjuk. Men jag har också varit fortsatt kär i Are (alltid en bra grej), jag har träffat Lise, Daisy och Casey i Uppsala, läst/lyssnat på mycket bra och intressant litteratur, varit på spa med mamma och Olivia och avslutade månaden med Ölandsvisit, eller det är faktiskt dit jag är på väg i detta nu då jag författar detta inlägg. Hoppade precis på bussen från Kalmar C till Färjestaden och får alltid starka nostalgikänslor här på Kalmar C för jag förknippar det med tidigare Ölandsvisiter hos Mim. Ska bli så fint att se na!!! Men nu, tillbaka till summeringen av månaden.
Socialt
Eftersom jag fick rain-checka födelsedagspresenten från Emil och Olivia p.g.a. sjukdom i februari, tog vi nya tag i mars. Det var dags för Escape room-middag! Det gick till som så att man helt enkelt, med lite olika pappersmaterial, ordnade sitt eget escape room i vardagsrummet, temat var ett bankrån. Det var en riktig win att ha Are med i laget p.g.a. smart? Hur som helst mycket trevligt, även om det trevligaste ändå var att hänga med Olivia, Emil och Are. Här är en märklig bild på mig och Are från den kvällen som Emil förevigade:
En annan social grej var att jag och Are hälsade på hans kompisar Alice och Matilda på söndagsmiddag, det var mycket lyxigt. Speciellt eftersom det var tredje dagen den veckan vi blev bjudna på god mat, för på torsdagen var jag, Erik och Are bjudna till Milla och Matilda där vi fick en helt fantastisk summer roll-middag, omg det vattnas i munnen när jag tänker på det.
Annan social grej var att jag firade Alex födelsedag!! OMG det var sååååå fint. Sofie hade ordnat så fint med tårta och bubbel hemma hos dom i Majorna och sedan fick Alex ledigt från pappalivet några timmar så att han, jag och Jaime kunde äta ostört på Blackbird. Var så välbehövligt och fin även för mig som hade haft en tuff vecka. Tack Alex för du fyllde år den dagen!!!! Och för att jag får ha dig i mitt liv!!! Här är en suddig bild på oss från kvällen:
Förra helgen var jag och Are också på vårkväll på Litteraturhuset (en mycket snabb visit ) framförallt för att jag ville känna mig som en äkta konstmecenat då min tavla “Se mig nu” som hänger ovanför matsalsbordet, målad av Siri Veileborg, skulle ställas ut!! Det var villkoret när jag köpte den, dvs att konstnärinnan skulle få låna tavlan ibland till utställningar och nu var det alltså dags ^^ Innan utställningen/poesiuppläsningen hade jag också träffat Per – en mycket trevlig bekantskap från förr som jag nu återknutit kontakten med (??) och också käkat pizza på Brewers med Are, Olivia och Emil. En mycket trevlig kväll med andra ord 🙂
Resor
Hälsade på Lise i Uppsala, som jag skrev om här. Det var helt jävla underbart och välbehövligt. Tankade D-vitamin från vårvintersolen (Uppsala visade sig verkligen från sin bästa sida) och kompisenergi från Lise, Daisy och Casey.
Natur
Fågelskådade och artade mina första fåglar! Ares pappa tog med oss på en tur i skogarna för att lyssna på ugglor, och det gjorde vi. Här nedan en bild på Are in action att locka fram den (vilket tbh känns lite förmätet 😐). På väg hem häromdagen skådade och artade jag: koltrast, gräsand, knipa, rörhöna, skata, ringduva och tamduva, samt skådade och semi-artade (med lite hjälp från Are) gråkråka, kaja och skrattmås! Har ja gått och blivit fågelskådare?? Semi-entudiadtisk på-väg-hem-från-jobbet-amatör-skådare i alla fall
Detta är en björktrast. Den skådade och artade jag i Uppsala!!!Detta är en liten strömstare som sitter och chillar på en sten i Lärjeån där de brukar hänga. Den vitsvarta bollen där nånstans i mitten haha
Film
Jag och Are såg Proxima (2019) som fanns på Drakenfilm. Den var mycket bra! Den handlade om en kvinnlig astronaut som fick kämpa för att balansera karriär och mammalivet, och filmen skildrar detta på ett fenomenalt sätt. Ger den 4 av 5!
En annan film jag och Are såg från Drakenfilm var skräckisen It follows (2014). Jag blundade visserligen under några scener, men jag tycker att skräckisar som inte handlar om typ oförklariga, mystiska spök-saker är mycket enklare att se än skräckisar som liksom är… ja jag kan inte säga förklarliga och inte heller overkliga eftersom det inte direkt så är att mystiska spök-filmer är verkliga… Men eftersom mystiska spök-filmer liksom är oförklarliga klarar jag ej av dem! Men nu hamnade jag off topic, It follows handlar i alla fall om en tonåringar och sex, och om ett mystiskt “det” som överförs via sex – “det” följer efter dig och är ute att döda dig men har du sex med någon överför du “det” till den. Kruxet är också att “det” kan se ut som vilken människa som helst, kanske någon du älskar, men den går alltid och kan bara ta sig fram gående. En indie-skräckis som ändå var ganska bra! Ger den 3,5 av 5. Vi såg också Disneys Robin Hood från 1973 haha.
Böcker
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra. Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn. Dessa böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning. Vi får också möta fattigdomen och nöden, men också hoppet. En utmärkt Stockholmsskildring och ett utmärkt stycke arbetarlitteratur som alla borde läsa. Skrev om här.
Annars fortsätter jag lyssna på Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan som jag tycker är sådär (okonventionell åsikt??) och så har jag också läst ut Människans frigörelse, en samling av Karl Marx’ ungdomsskrifter i översättning av Sven Eric Liedman.
Det var med sorg jag läste ut Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad från 1960, eftersom den var så bra och så mysig (det var min morgon-bok). Boken är – trots att den är skriven innan Barn-serien som jag läste förra året – en fortsättning på Stockholms-eposet som alltså börjar med Vävarnas barn, Krigets barn och Vita bergens barn, alla skrivna på 1980-talet. Dessa tre böcker spänner över ca 100 år från 1700-talet till mitten av 1800-talet, och i Mina drömmars stad får vi möta Tummen igen, fast nu som en bikaraktär till huvudkaraktären Henning.
Henning kommer från landsbygden och i sin ungdom tar han sig till Staden, hans drömmars stad där allting skall bli bra, fastän han är fattig som en kyrkråtta. Återigen (eller ja, för första gången då eftersom barn-serien som sagt skrevs senare trots att den utspelar sig innan stad-serien) får man bekanta sig med Stockholms allra lägsta skikt – fabriksarbetarna. Genom skildringarna kan man nästan se Stockholms smuts framför ögonen, känna fattigdomens stank, nöden och mödan, de tunga lassen och de krökta ryggarna, kropparna som åldras i förtid, trettioåringar som är som gummor med sönderspräckta händer, för att hela livet bestått av hårt arbete. Och någonstans långt borta, men ändå så nära, hägrar en helt annan klass, fabrikörerna, ägarna av produktionsmedlen, som man kanske, kanske kan få klättra till, om man har tur och är beredd att ge upp därifrån man kommer, sin familj och sitt liv.
Mina drömmars stad är enligt mig (och många andra med mig, antar jag? Det är ju inte för intet Fogelström är en av Sveriges mest älskade författare) en modern klassiker som alla borde läsa, inte bara för att den är medryckande och en utmärkt roman men också för att den är allmänbildande, om en tid långt bort från vår, men ändå så nära. Det är bara 150 år sedan Sverige var otroligt fattigt, och folk sökte sig härifrån för att överleva. Rekommenderar starkt! Nu måste jag hitta nästa bok i serien i närmsta second hand.
Jag har läst/lyssnat ut två nya böcker! Testamente av Nina Wähä och Du med flera av Tanja Suhinina. Den förstnämnda lyssnade jag på, och den andra, som inte är en roman utan mer av en handbok typ (?) läste jag.
Testamente – Nina Wähä (2019)
Testamente är ett flera timmar långt epos (ungefär 14 om jag minns rätt?) som jag lyssnade på till och från jobbet. Under januari lyckades jag lyssna slut på mina 20 timmar och sedan var jag tvungen att vänta en vecka innan det blev februari och jag äntligen kunde fortsätta lyssna på boken. Stor litteratur, det är vad detta är! Minns att Mim rekommenderat den för mig, men nu gjorde jag alltså äntligen slag i saken.
Testamente är ett familjeepos som utspelar sig i 80-talets Tornedalen (men också delvis i Karelen, med nedslag i 30- och 40-tal). Familjen Toimi är en fattig tornedalsk bondfamilj med tolv barn, eller fjorton lite beroende på hur man räknar. Vi får först lära känna Annie, äldsta systern, som åker hem ifrån Stockholm till jul, där nästan alla syskon – även de utflugna – samlas igen för första gången på flera år. Väl hemma i Tornedalen, med miänkielen, djuren, pappans oberäknelighet och alla syskonen, kryper mörka familjehemligheter till ytan, men där finns också kärleken. Boken byter smidigt perspektiv och allt eftersom får man lära känna alla syskon, men också pappa Penti och mamma Siri, och långsamt nystas familjens mörka historia upp.
Boken nominerades till Augustpriset 2019, och det är den verkligen värd. Det här är stor litteratur som sagt. Expressen skrev en fin recension här.
Du med flera – Tanja Suhinina (2023)
Du med flera är en nyutkommen bok om flersamhet i svensk kontext. Den består av tre delar – den första är som ett flersamhets-uppslagsverk där begrepp som triad, “unicorn hunting” och metamour reds ut. Andra delen är som en handbok för flersamhet – d.v.s. icke-monogama relationer vilket kan innebära allt från “monogamish” till relationsanarki – där man bl.a. får ett antal frågor att reflektera omkring och diskutera med sin(a) partner(s). Sista delen är riktad till professionella (t.ex. psykologer) som i sin verksamhet kan tänkas möta flersamma och behöver lära sig om hur man bemöter dem.
Jag köpte boken för att bilda mig och för att jag är intresserad och jag tyckte den var jättebra utifrån syftet. Nyanserad och hela tiden baserad i forskning, det är ständiga referenser till det växande antal studier som faktiskt finns. Frågorna att reflektera över var också tankeväckande, oavsett om man diskuterar med partner(s) eller andra typer av relationer. Rekommenderar för alla som är intresserade av flersamhet på ett eller annat sätt!
Klassikerprojektet fortsätter. Jag har nu läst en fackboksklassiker från 1934 av Max Weber, som räknas till en av sociologins stora tänkare. Denna nätta bok på ca 80 sidor (med lika många sidor tillhörande noter) var ändå förvånadsvärt lättläst för att vara en nästan hundra år gammal fackbok om ett ändå rätt så avancerat ämne som just protestantismens etik och kapitalismens anda.
Här har vi honom, Weber.
Webers grundtes är denna: att ett av de grundläggande elementen i den moderna kapitalistiska andan, nämligen den rationella livsföringen, är sprungen ur den protestantiska asketismen som den såg ut i bl.a. kalvinismen och puritanismen. Det kapitalistiska handlandet är visserligen ingen ny företeelse – människans jakt på vinst har alltid funnits – men det som enligt Weber är unikt i “Västerlandet” är att det här utvecklats en annan art av kapitalism – nämligen den kapitalistiska organisationen av (formellt sett) fritt arbete, vilket är ett resultat av en unik typ av rationalism, som alltså enligt Webers tes härstammar från protestantismen. Sedan ägnar han dessa åttio sidor åt att påvisa denna tes, och han gör det förbluffande övertygande. Jag menar, vid första anblick har man svårt att förstå hur protestantisk asketism hänger ihop med kapitalismen, men efter att ha läst denna bok är jag beredd att hålla med.
Weber visar hur i synnerhet kalvinismen förkastar allt behovsuppfyllande, eftersom det sågs som att ge efter för det kroppsliga och det sinnliga. Nej, för att nå Guds nåd och frälsning är det den asketiska livsföringen som gäller, d.v.s. att man förkastar behovsuppfyllelse. Hårt arbete blir ett medel för asketism, ja ett kall, men eftersom man inte får använda de pengar man ackumulerar (ty det vore att ge efter för köttets lustar om man t.ex. gick på konsert eller åt en god bit mat för njutningens skull) blir det oundvikliga resultatet att dessa protestantiska asketer ackumulerar rikedom. Och rikedom i sig är visserligen också något förkastligt, men om det är ett resultat av arbete i Guds nåd är det också just ett uttryck för Guds nåd. Så småningom försvann enligt Weber de religiösa förtecknen för denna protestantismens etik, och kvar blev bara den rationella livsföringen, den som gick ut på hårt arbete och flit, och förkastandet av behovsuppfyllelse. D.v.s. det som utgör det kapitalistiska tänkandet, och som också Marx ringar in som skillnaden mellan arbetare och kapitalister: arbetare har som mål att tjäna tillräckligt med pengar för att byta dessa mot det som kan uppfylla deras behov av mat, kläder och tak över huvudet, medan kapitalisten inte har behovstillfredsställelse som mål, utan vinstackumulation. Och denna vinstackumulation som mål härstammar alltså, enligt Weber, från den protestantiska etiken. Mycket intressant tes! Rekommenderar denna bok för alla andra sociologinördar 🙂
Jag har lyssnat ut Löpa varg av Kerstin Ekman från 2021. Jag blev sugen när Händelser vid vatten började gå på Svt play, och jag insåg att den bygger på Kerstin Ekmans roman med samma namn. Och precis som TV-serien (i alla fall hittills) är mystisk och mörk men samtidigt vacker – skogen och dess väsen framställs med ett slags vördnad – är också Löpa varg det. Där finns en ton av bejakande av skogen och naturen någonstans där bakom, hela tiden. En mystik och kanske ett uns av ockultism. Samtidigt är det också en bok som utspelar sig utifrån en ganska ordinär man: han är pensionerad, han bor någonstans i Hälsingland med sin fru Inga, och han är jägmästare. Och en dag så får han se en varg. En ståtlig, stor och alldeles grå. Mötet förändrar honom i grunden, och han börjar tvivla på det han är och det han varit, jägare.
Tyckte om boken! Det var intressant att få läsa ur ett perspektiv jag sällan läser, nämligen en pensionerad jägare. Det känns som de flesta böcker jag läser har berättarjag som är kvinnor i 25-40-årsåldern, vilket är lite tråkigt. Fiktion är ju just fiktion, man kan skriva om vad som helst, ändå är mycket litteratur idag ofta ganska autobiografisk, får jag känslan av…? Det är ju i alla fall inte den här. Hur som helst, en läsvärd bok!
Jag har lyssnat klart på ännu en bok, nämligen Detaljerna av Ia Genberg från 2022. Det är hennes fjärde roman sedan debuten 2012, men jag hade inte läst/hört henne innan. Boken är en relationsroman som skildrar just detaljerna, detaljerna i fyra olika människor som varit betydelsefulla i berättarjagets liv. Skildringarna är ömma, men också råa, och de känns mycket. På Storytel som jag prenumererar på som ljudbokskanal var det flera kommentarer i stil med “det finns ju ingen handling” eller “den här boken var sämst” men också många i stil med “stor litteratur”, “äntligen lite riktig litteratur” o.s.v., och jag bekänner mig till den andra sorten. Det här är kanske inte den största litteraturen jag någonsin läst, men det är vacker litteratur som känns, och med ett språk som jag ibland vill kapsla in och spara. T.ex. i porträttet av Johanna, berättarjagets första kärlek, beskrivs deras relation som att “vi installerade oss i varandra som bara människor gör som är säkra på ett långt liv tillsammans”. Relaterbart! Eller beskrivningen av Alejandro, romanjagets älskare under en förgänglig tid: “Vecken i mungiporna som fortplantades till parenteser när han log” och: “Han gav sin kropp till musiken utan mellanlandning”. Ryser.
DN skriver: “Egentligen finns det ju ingenting annat som räknas än känslor. Och med Ia Genbergs säregna blick för detaljer som avslöjar känslor, uppstår en roman som bultar och slår.” och jag kan bara hålla med. Rekommenderar!
