Archive for the ‘Böcker’ Category

Saker som hänt i bilder

Thursday, May 12th, 2022

Saker som hänt i april och maj, från det senare till det tidigare, here we go:

Senaste nytt: jag fick en järn-skulptur i huvudet (som stod på en hylla ovanför min säng och välte när jag grejade med en lampa.. så klantigt…. skulpturen står ej där längre) och är numera scarface. Förevigade såret när det precis var ihopsytt, detta är alltså från akuten typ 00.30 för en vecka sedan. Som ni ser utstrålar min blick skräckblandad förtjusning, eller kanske snarare fascination hahaha. Det är nåt speciellt att liksom betrakta en skada på sig själv när den värsta smärtan lagt sig. Liksom – min hud satt ihop här förut? Och nu är det ett stort jävla SNITT över halva pannan? Som dessutom är ihopsytt med fyra stygn!? How crazy. Hur som helst tog jag bort stygnen igår och det såg jättefint ut enligt sköterskan, så sköter jag såret bra så bör det inte bli ett jättestort ärr.

Jag passade även Falke Ly, Alex och Sofies barn, förra torsdagen. I 2,5 h hade jag hand om denna lilla tio månaders och den överlevde och jag överlevde – YASS! Har faktiskt aldrig passat bebis förut men nu har jag fått blodad tand hehehe. Vill bli kompis med Falke pga SÅ SÖT? KOLLA BARA!

En solig majkväll, d.v.s. förra söndagen, cyklade jag och Are till Smithska udden och käkade middag där. Extremt idylliskt. Men jag var helt slut efter två timmars beach-träning och två mils cykling så jag halvsomnade lite hahaha. Men fint var det i alla fall.

Valborg skvalborg o.s.v. Inget första maj:ande i år tyvärr. Hade match och prioriterade det hehe. Men valborg “firades” i alla fall hos Klara och Arvid med inflyttnings-galej (några månader försenat). Det var egentligen inget valborgsfirande utan bara råkade bli på just valborg. Jag såg i alla fall ut såhär:

Innan jag åkte till Mölndal hade jag vinkat av Erik som spontant kom förbi Gbg “på väg” till Lund från Öland hahaha. Mycket trevligt spontanbesök iaf. Vi carpade på uteservering

Och förrförra fredagen bjöd Popp mig på Blackbird!! SÅ GULLIG!!!! <3 <3 <3 <3

Syrran fyllde 25! Firades med brunch och häng bland blommande körsbärsträd (?).

På fredagen innan Olivias födelsedag, d.v.s. den 23 april, gick jag och Erik (alltså vanliga Göteborgs-Erik som jag tyvärr inte hann föreviga på kort denna gång) och såg Broder John på Nefertiti. DET VAR SÅ JÄVLA BRA?????? Var SÅ kul att gå med Erik och spelningen var också typ en av de bästa spelningarna jag varit på? Varje gång jag lyssnar på Broder John nu (vilket jag gör hela tiden pga blev besatt) rycks jag tillbaka till spelningen. Mmmmmmm. Såg iaf ut såhär, för tydligen hann jag föreviga mig själv innan spelningen:

Nämen! Här har vi honom ju! Fast detta är från en annan dag när vi tog en aw-öl vid Redbergsplatsen.

Detta är en screenshot från en konversation jag hade med honom och skrattade så jäkla mycket åt dagen efter.

Annars så har vi också startat bokklubb igen! Några från “gamla” gardet d.v.s. jag, Popp och Ellen, men sen även två av Ellens kompisar d.v.s. Cecilia och Johanna. Lite nytt upplägg också – istället för att läsa en bok till varje träff tar vi just nu oss igenom tegelstenen Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. En feministisk klassiker på över 800 sidor som är otroligt komplex. Men OJ så kul det är att läsa med en bokcirkel! Man lär sig jättemycket och boken får så många fler lager. Plus att det behövs när man läser något så avancerat. Detta är iallafall från vår andra träff, som kobinerades med Annandag påsk-lunch på Ellens innergård.

Ölands-Erik hälsade även på mig en sväng över påsk. Det var mycket trevligt. Vi carpade på ballen och hängde vid Amundsön bl.a.!

På skogspromenix i Spekeröd med Are

Ja och det var nog allt, för sen är jag inne på Ölands-bilderna och dom har jag ju redan lagt ut! Klart slut med andra ord ha de gött haj

Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)

Sunday, April 10th, 2022

Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen släkting, Mrs Reed, där hon behandlas mycket styvmoderligt (bokstavligt talat). När hon får komma till en boarding school slipper hon äntligen ifrån sin miserabla situation, men livet på Lowood school är tämligen hårt. Flickorna får dåligt med mat och under ett tuberkulos-utbrott dör Janes bästa vän. Ickedestomindre får Jane sin utbildning på Lowood, där hon så småningom också blir lärare som ung vuxen. Detta är bokens första del, men i resten av boken får man följa Jane när hon prövar sina vingar. Hon ansöker till tjänsten som governess på Thornfield Hall, där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Och det var först här som boken började bli riktigt intressant!

Jane Eyre var en av de första böckerna som fokuserade på huvudpersonens moral, d.v.s. Jane Eyre, och hennes känslomässiga och spirituella utveckling genom boken. Tidigare hade böcker inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i protagonistens huvud sådär, och Jane Eyre har ett i 1800-talsmått mätt rikt känsloliv och ett exquisite mind. Det är svårt att tänka sig idag, men detta var unikt på Charlotte Brontës tid, varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker.

Jane Eyre - Charlotte Bronte | Science Fiction Bokhandeln

Boken gick ganska långsamt att läsa. Jag tror jag började redan under våren 2021, och sedan la jag ner den, och så tog jag upp den igen i höstas, och har fått kämpa en del för att komma igenom. Stundom har den varit fängslande, men oftare seg. Ibland har det också varit lite svårt att förstå dramaturgin: å ena sidan går det väldigt långsamt, och sedan händer en annan grej orimligt snabbt? Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur, och dessutom parallellt med min historiakurs där jag nu på min senaste tenta (som jag för övrigt fick högsta betyg på fick jag veta igår woho!) hade just upplysningstiden, och jag tycker att fiktion kring en viss epok är ett så himla bra komplement till studier av samma epok, det ger liksom ytterligare en dimension för förståelse. Dessutom är språket helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi? Ett så otroligt rikt skrivet stycke litteratur med framförallt vackra adjektiv jag aldrig hört förut, men också bara generellt vackra stycken. Typ som det här:

A lover finds his mistress asleep on a mossy bank; he wishes to catch a glimpse of her fair face without waking her. He steals softly over the grass, careful to make no sound; he pauses – fancying she has stirred – he withdraws; not for worlds would he be seen. All is still – he again advances – he bends above her; a light veil rests on her features – he lifts it, bends lower; now his eyes anticipate the vision of beauty – warm and blooming and lovely in rest. How hurried was their first glance! But how they fix! How he starts! How he suddenly and vehemently clasps in both arms the form he dared not, a moment since, touch with his finger! How he calls aloud a name, and drops his burden, and gazes on it wildly! He thus grasps and cries, and gazes, because he no longer fears to waken by any sound he can utter – by any movement he can make. He thought his love slept sweetly: he finds she is stone-dead.

Kan ändå försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Och man får vara beredd på att den är seg, så det är ett långsamt projekt som man kanske bör åta sig vid sidan om en annan mer catch:ig bok (typ jag läser ju GoT-böckerna parallellt med alla böcker jag läser hehe).

I en annan klass – Emma Leijnse (2022)

Sunday, April 3rd, 2022

Jag har läst I en annan klass av Emma Leijnse, från 2022. En lättläst reportagebok om svensk skola och specifikt ojämlikheten i svensk skola. Det är ju ingen rocket science och egentligen inget nytt, men Leijnse gör det smärtsamt tydligt hur Sverige inte lyckas ge alla barn och unga samma möjligheter i skolan, därför att ojämlikheten är närmast grotesk. Systemet är riggat från början, eftersom de som har sämst förutsättningar att klara skolan också har mindre tillgång till skolböcker, färre legitimerade lärare, mer personalruljans och sämre arbetsmiljö – bara för att nämna några saker.

DN skriver: “Kärnan i ‘I en annan klass’ sammanfattas redan i titeln – utbildning har åter blivit en klassfråga, där barn från välbärgade områden får den skolgång de enligt skollagen har rätt till, och barn från socioekonomiskt svaga områden inte får det. Lägg till att i den förstnämnda kategorin finns nästan inga barn med invandrarbakgrund och i den sistnämnda kategorin finns inga eller nästan inga barn med etniskt svensk bakgrund och bilden av den segregerade osköna nya värld vi har skapat är komplett.

I en annan klass - Natur & Kultur

Leijnse har följt två mellanstadieklasser från två olika skolor: en skola i ett välmående område i Lund, och en i ett s.k. utsatt område i Malmö. Urvalet av de två klasserna är endast baserat på föräldrarnas utbildningsbakgrund – för eleverna i Lund är föräldrarna högutbildade, och för eleverna i Malmö är föräldrarna lågutbildade. Att Leijnse valt ut de två klasserna endast baserat på utbildningsnivå beror på att:

föräldrarnas utbildningsnivå är fortfarande den enskilda faktorn som ger störst avtryck i elevernas skolresultat på gruppnivå. Och den väger allt tyngre. Elever med högutbildade föräldrar som gick i nionde klass 2019 och 2020 hade drygt 80 meritpoäng mer än elever med lågutbildade föräldrar. Av maximala 320 meritpoäng snittade de högutbildades barn på drygt 240 meritpoäng. De lågutbildades barn nåde knappt upp till 160, som motsvarar det lägsta godkända betyget E i alla ämnen. För tio år sen var skillnaden drygt 60 meritpoäng.”

Hur kan det bli såhär? Med föräldrarnas utbildningsbakgrund kommer förstås en rad andra saker. Barn till lågutbildade har exempelvis generellt sämre fysisk och psykisk hälsa, vilket förstås negativt påverkar skolarbetet. I Lunda-klassen måste barnen ha full koll på när och hur de gör sina läxor, eftersom nästan varje dag upptas av någon typ av träning eller annan fritidsaktivitet. I Malmö-klassen går man förbi flera ställen där personer har fallit offer för gängkriminaliteten när man går hem från skolan, och man går inte till någon fritidsaktivitet. Vi vet att träning är viktigt för att kunna lära sig, men de lågutbildades barn rör inte på sig i samma utsträckning, vilket i sin tur beror på en rad faktorer där bl.a. fattigdom spelar in. Lågutbildade är generellt också mer trångbodda, vilket gör att barnen kanske inte har någon plats med lugn och ro där de kan göra läxorna. Kanske delar de rum med föräldrar eller syskon, medan barnen i Lundaklassen har eget rum – eller kanske till och med två. Med stor sannolikhet har de lågutbildades barn heller ingen vuxen som kan hjälpa till med läxorna, medan föräldrarna till Lunda-barnen är läkare, lärare, psykologer, forskare, jurister och ingenjörer som alla har förmåga att hjälpa sina barn (och i större utsträckning också lägger sig i lärares yrkesutövning). De lågutbildades barn är mer utsatta för våld eftersom de bor i områden där det skjuts – kanske går de förbi platser där folk fallit offer för gängkriminaliteten på väg till skolan, vilket skapar en otrygghet. Barn till lågutbildade har i högre utsträckning ett annat modersmål än svenska, och ett sämre ordförråd än barn till högutbildade föräldrar, vilket negativt påverkar deras skolgång. Kanske måste de hjälpa sina föräldrar med att översätta myndighetsdokument, medan de högutbildade barnens föräldrar hjälper dem med läxorna. Lågutbildade är generellt fattigare eftersom arbetslösheten är högre och lönerna lägre. Och så vidare i all oändlighet. Sverige var som mest jämlikt på 80-talet, och sedan dess har det bara gått utför, så ock i skolan. Och som Leijsne skriver:

Arbetslivet i Sverige kommer under lång tid framöver att präglas av sämre kunskaper och större spridning i läsförståelse, konstaterar en statlig utredning som handlar om konsekvenser av utbildning på lägre sikt. Det resulterar i större skillnader i lön och sysselsättning. Om de ekonomiska klyftorna i samhället inte ska öka på grund av detta, så behövs mer fördelningspolitik. Totalt sett förlorar hela samhället på att barn släpar efter i grundläggande färdigheter, som att läsa, skriva och räkna bra, slår utredningen fast”.

Det är ju sorgligt att man ska behöva påpeka att hela samhället drabbas av växande social och ekonomisk ojämlikhet, vilket spiller över på en alltmer ojämlik skola – är det inte värt att bry sig om detta även om det inte drabbar en själv? Med det sagt är det en oerhört viktig poäng att hela samhället drabbas negativt av ojämlikheten. Effekterna är dock långsiktiga, men om utvecklingen fortsätter på det här sättet kommer det att få konsekvenser på lång sikt, t.ex. i form av brist på kompetent arbetskraft vilket kommer generera minskade skatteintäkter och minskad tillväxt, samtidigt som behovet av bidrag kommer att öka. En annan effekt är ökad gängkriminalitet eftersom en gemensam erfarenhet gängkriminella unga män har är en misslyckad skolgång. Faktum är att det är unga män som drabbas värst av den ökande ojämlikheten. Leijnse skriver:

Särskilt unga män blir sjuka av det växande gapet. En ökning av de sociala skillnaderna i dödlighet, kallar forskarna det. Alla andras hälsa blir bättre, medan unga män släpar efter. För tjugo år sen hade Sverige den lägsta dödligheten i Västeuropa bland unga vuxna i ålder 20-34 år . Idag hör Sverige istället till de länder i Västeuropa som har den högsta dödligheten bland unga vuxna. Män som precis blivit vuxna har tre gånger så hög dödlighet som kvinnor i samma ålder. Det är mer drogproblem, mer självförvållade skador och mer våld. Mest har dödligheten ökat hos män med låg utbildningsnivå. Risken att ha drogproblem är sex gånger högre hos killar med låga grundskolebetyg än hos andra elever. De har oftare värk i kroppen. De dör oftare i trafikolyckor. Och lågutbildade män löper mer än tre gånger så hög risk att skadas allvarligt på grund av mänskligt våld, jämfört med unga män med en gymnasieexamen. Killar i utsatta områden klarar sig extra dåligt i skolan – här är gapet mellan tjejers och killars betygsresultat extra stort.”

Ojämlikheten gynnar alltså absolut ingen, och i synnerhet inte unga män med låg utbildning. Ändå låter vi det fortgå. Systemet är riggat, redan från början. I förskolor i fattiga och invandrartäta områden har man svårt att rekrytera utbildade förskollärare, och detta fortsätter i de högre åldrarna: de mest utbildade och erfarna lärarna söker sig till skolor där de högpresterande eleverna går – d.v.s. de vars föräldrar är högutbildade. Detta gör att personalruljansen på skolor där de lågutbildades barn går är mycket högre än skolor där de högutbildades barn går, eftersom obehöriga lärare bara får anställas ett år i taget (och det är svårt att rekrytera behöriga lärare till dessa skolor). Men som Leijsne skriver:

Det ironiska är att för Lundaskolans elever spelar det inte lika stor roll hur bra deras lärare är. Deras stöd hemifrån är så starkt att kvaliteten på lärarna och skolan inte påverkar dem så mycket. De elever som allra mest behöver kontinuitet och stadiga relationer med vuxna, får det alltså minst. De elever som mest behöver utbildade lärare, får minst tillgång till dem. Elever i störst behov av bra undervisning, får sämre undervisning än elever med bättre förutsättningar att lyckas. Detta kallas pedagogisk segregation. I Sverige är den tydligare än i nästan vilket annat OECD-land som helst. Vi tillhör de länder som lyckats sämst med att rekrytera välutbildade och erfarna lärare till skolor i utsatta områden”.

Det är ett jävla depp att läsa den här boken. För som sagt, det blir bara värre och värre. Men Leijnse avslutar ändå on a somewhat positive note: “Vi kan välja annorlunda”. I podden Lära från lärda (min favoritpod atm förresten) föreslår hon några saker man skulle kunna göra – men det krävs förstås politiskt engagemang och att vi röstar på politiker som tar det här på allvar:

  • Återförstatliga skolan så att hur mycket pengar man lägger på utbildning inte beror på var man bor – det cementerar ojämlikheten.
  • Reformera det s.k. “fria” skolvalet så att man måste ta in en viss kvot elever från vissa områden, så att det blir mer socioekonomiskt heterogent vilket alla gynnas av.
  • Minska skolpengen för friskolor, eftersom de inte har samma ansvar att ta emot alla elever som t.ex. nyanlända. Eftersom de inte har samma ansvar bör de inte heller ha samma ersättning.
  • Fördela pengar till skolan efter behov – de skolor som har fler elever med sämre förutsättningar (i form av t.ex. lågutbildade föräldrar vilket alltså är en avgörande faktor för elevers skolprestationer) bör också få mer pengar för att kunna kompensera för dessa sämre förutsättningar genom t.ex. mindre klasser, mer planeringstid och högre lärartäthet, vilket kostar pengar.

Rekommenderar denna bok å det starkaste – i synnerhet till de som jobbar/ska jobba i skolan, men i allmänhet till folk som är intresserad av samhälle och politik.

Klubben (2019) & A feast for crows (2005)

Monday, March 14th, 2022

Utöver alla tusentals sidor med kurslitteratur jag läser har jag även läst ut två böcker i år (och är på god väg med två andra – jag läser ju minst fem böcker parallellt hehe): Klubben och A feast for crows. Yes det är högt och lågt här (:

Klubben – Matilda Voss Gustavsson (2019)

Klubben

Popp hade lånat mig Klubben för länge sedan, och den har legat på mitt nattygsbord i väntan på att bli läst. Men som alltid har jag hundra andra böcker jag håller på med samtidigt (eller åtminstone fyra andra) så den har fått vara liggande. Men när jag reste till Amsterdam tänkte jag att jag behöver en lätt bok (alltså rent viktmässigt) då alla de andra jag läser är så tjocka, och en bok som är lättläst (alltså som man vill fortsätta läsa) för att döda tid på långa tåg- och bussresor. Tog således med mig Klubben, en reportagebok av DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson från 2019, som handlar om Svenska Akademiens mörkanden av Jean-Claude “Kulturprofilen” Aurnaults sexuella trakasserier och våldtänker. Boken är väldigt meta, för den handlar liksom om hur Voss Gustavsson skriver fram reportaget som så småningom publicerades i DN och blev hennes breakthrough. Om hur hon intervjuar olika kvinnor som utsatts för Arnault, om känslorna alla berättelser framkallar hos henne, om nervositeten inför publiceringen. Det reportage som publicerades anonymiserade Arnault, men här är han fullt synlig, och det finns också en del bakgrundsfakta om honom i boken.

Boken var absolut läsvärd, och lättläst, men den är också ett tydligt tidsdokument som jag redan tycker är lite föråldrad? Alltså inte språket eller hur den är skriven, men bara själva berättelsen. Det var ju redan två år sen nu, och metoo var ännu längre sen. Det känns liksom inte lika aktuellt längre. Vilket är synd, då det ju är en bra bok. Som sagt, absolut läsvärd, men frågan är hur väl den kommer åldras…?

A feast for crows – George R.R. Martin (2005)

A Feast for Crows: A Song of Ice and Fire (Game of Thrones): Martin, George  R. R.: 9780553582024: Amazon.com: Books

A feast for crows är den fjärde delen i den mastodontiska Game of thrones serien, fast det är den femte boken eftersom den föregående (A storm of swords) är uppdelad i två delar. Liksom sina föregångare är detta en fantastisk fantasy-bok som på ett unikt sätt skriver fram en historia genom sina olika karaktärer. I just A feast of crows får man “bara” följa karaktärerna i och omkring Kings Landing och Dorne, så man får inte veta något om t.ex. Daenerys, John Snow eller Tyrion. Däremot får man följa Cersei i Kings Landing och hennes kamp om att regera och skydda sin son, Jaimie som försöker deala med sin avhuggna hand och kärlek till Cersei, Samwell som är på väg söderut till The Citadel med Grandmaster Aemon, Alayne a.k.a. Sansa Stark som lever undercover uppe i The Vale, o.s.v. Jag tycker en recension tryckt i början av boken summerar Game of thrones superbt:

Most fantasty writers follow the battle-of-good-and-evil model of their great predecessor, J.R.R. Tolkien. Not Martin. He draws his protagonists from several warring families and shows what’s happening through their eyes, switching with each chapter and telling their stories so compellingly that we root for them all to win – even though if any of them does, it will be a disaster for the others…”

Precis så. Till skillnad från många andra fantasy-serier finns här inga tydliga antagonister: alla karaktärer har både ont och gott i sig och det är det jag gillar. Det är därför det är så intressant att fråga vem som är någons favoritkaraktär, för det skulle kunna vara vem som helst. I serien får man ju aldrig läsa from the point of view of Joffrey Lannister eller Ramsay Bolton, två fruktansvärda karaktärer som bara har ont i sig, så därför gäller detta för böckerna, d.v.s. att man älskar och hatar dom alla.

Googlade för övrigt precis på huruvida näst-nästa bok (jag har nu börjat på den femte, A dance with dragons, som är uppdelad i två böcker och den första täcker över 1000 sidor…..) som heter A winds of winter över huvud taget kommer komma någon gång, men det är still in process sedan tio år tillbaka eller nåt sånt. Hoppas den kommer lagom till att jag läst ut A dance with dragons del 1 & 2 haha.

Böcker 2021

Wednesday, February 2nd, 2022

Jag har också listat alla böcker jag läste 2021 (vilket blev en hel del – både romaner och på slutet mest facklitteratur). Så here we go, en compilation av de böcker jag läste färdigt (jag började t.ex. på två romaner på slutet av året som kommer få komma med på 2022 års lista istället).

Call me by your name – André Aciman (2017). Har skrivit om i detta inlägg. En otroligt vacker bok om Elio, sjuttonåringen som blir blixtförälskad i sin pappas några år äldre amerikanske doktorand som spenderar en sommar på 80-talet hos dem i deras hus i Italien. Det är sensuellt, det är sexigt, och det är otroligt vackert. Mycket läsvärd!

Call Me by Your Name (2017) - IMDb

Samlade verk – Lydia Sandgren (2020).Har skrivit om i detta inlägg. Det var länge sedan jag läste en sån här tegelsten, som var en roman med deckarinslag, då den kretsar kring mysteriet med Martins frus oförklarliga försvinnande för tjugo år sedan, då barnen var små. Sedan dess har han inte hört av henne, men livet rullar på. Göteborgsbeskrivningarna är romantiserade men ickedestomindre härliga att dyka ned i, man blir sugen på att vara akademiker när man läser, och jag tror att både tjugo-nånting och femtio-nånting kan relatera till den här boken, med tanke på att dess huvudpersoner är just tjugo-nånting och femtio-nånting. Det finns en anledning att den vann Augustpriset. Mycket läsvärd!

Samlade verk

On Earth we’re briefly gorgeous – Ocean Vuong (2020). Har skrivit om i detta inlägg. En vackert skriven bok om våld, klass, rasism och sexualitet. Läsvärd, men stundtals något svår att följa med i.

On Earth We're Briefly Gorgeous e-bok av Ocean Vuong – 9781473564473 |  Rakuten Kobo Sverige

GoT-serien – George R.R. Martin. Jag gick och köpte alla böcker second hand och fastän jag läst dem påbörjade jag dem om igen. Det är så avslappnande att läsa något man redan läst och vet bra! För tillfället är det min frukost-lektyr (har hunnit fram till sjätte boken). De böcker jag läste under 2021 var alltså A game of thrones (1996); A clash of kings (1998); A storm of swords 1 (2000) samt A storm of swords 2 (2000). Tyvärr kommer jag väl hinna läsa ut de existerande böckerna (d.v.s. A feast for crows som jag håller på med nu, och A dance with dragons 1 och 2) innan de planerade två uppföljarna hinner komma ut (de har ju varit planerade ett tag om man säger så, haha, eftersom A dance with dragons kom ut 2011.

Game of Thrones Books Boxed set (Song of Ice and Fire) | Shopee Philippines

Sen for jag hem – Karin Smirnoff (2020). Skrev om här. Tredje och sista boken i trilogin om Jaana Kippo. Den här boken handlar lite mer om Jaanas tidigare liv i Stockholm, men fortfarande är den fylld av mörker och misär, arga gubbar, avlägsen landsbygd och våldsamma män. Och liksom tidigare är språket något alldeles särskilt. Läs!!

Sen for jag hem | Karin Smirnoff | Bokförlaget Polaris

Chockdoktrinen – Katastrofkapitalismens genombrott – Naomi Klein (2007). Skrev om här. En 700 sidor lång fackboks-tegelsten, vars tes är att de neoliberala marknadsfrämjande policies (à fria marknadsvurmaren a.k.a. Milton Friedman) som drivits igenom i många länder från 70-talet fram till idag – från Chile till Kina till Polen till Sydafrika – har gjorts så genom medvetna “chockterapi-strategier” som Klein kallar det.. D.v.s. att man har exploaterat och utnyttjat (och i vissa fall till och med provocerat fram) chocker och kriser för att införa kontroversiella ekonomiska policies. Boken handlar om att argumentera för och bevisa denna tes, med ett gediget research-arbete. Tung att läsa p.g.a. obvious reasons, men mycket läsvärd ändå!

Chockdoktrinen : Katastrofkapitalismens genombrott - E-bok - Naomi Klein -  Storytel

De vuxnas lögnaktiga liv – Elena Ferrante (2020). Skrev om här. Boken utspelar sig i Neapel, i de finare kvarteren där tolvåriga Giovanna bor med sina intellektuella föräldrar i en fin lägenhet där olika universitetslektorer och professorer kommer på middag för att diskutera sina senaste publiceringar, marxism och politik. En dag råkar hon höra sin pappa säga att hon är ful och liknar sin faster, som är paria i familjen. Detta blir startpunkten på en familjekris, och Giovannas resa från villkorslöst älskat och bekymmerslöst barn till trasslig tonåring som gläntar på de vuxnas lögnaktiga värld. Jag tyckte om bokendet är roligt att läsa om Italien och Neapel och Ferrante skriver vackert om fula saker. Det är kanske inte den allra bästa bok jag någonsin läst, men absolut läsvärd och när jag väl kom in i den ville jag inte sluta läsa.

Girl, woman, other – Bernardine Evaristo (2019). Skrev om här.  Boken är skriven på ett väldigt poetiskt sätt, med väldigt få skiljetecken och effektfulla radbrytningar som ger texten ett slags romantisk touch och rytm. Varje kapitel handlar om en ny karaktär, som oftast introduceras i slutet av föregående kapitel. Ju längre man läser, ju mer utvecklas det lilla universum där alla karaktärer på ett eller annat sätt befinner sig, mer eller mindre connect:ade med varandra genom tid och rum. Nästan alla tolv karaktärer delar erfarenheten att vara en woman of colour – men det är också den enda erfarenheten många av dem delar – och det är kring det som boken kretsar. En mycket läsvärd bok.

Girl, Woman, Other Audiobook by Bernardine Evaristo - 9780241987728 |  Rakuten Kobo Greece

Ordinary men – Christoffer R. Browning (1992). Skrev om här. Ännu en fackbok (det blev fler såna under andra halvan av året). Boken är en analys av åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och tesen är helt enkelt att den bestod av just helt “vanliga människor”. D.v.s. människans kapacitet till besinningslöst våld. Mycket intressant bok (om än tung).

Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in  Poland: Browning, Christopher R.: 9781538408735: Books - Amazon.ca

Stalin’s Genocides – Naimark (2010). Ännu en fackbok, skrev om här. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. Naimark anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Detta står som sagt i kontrast till FN:s definition av folkmord. Ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord.

Stalin's Genocides | Princeton University Press

De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon – Karlsson (2012). Skrev om här. Boken är en analys av folkmordet i Armenien, utifrån frågan huruvidadet fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som folkmord enligt FN:s konvention). Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (enligt dom skedde det inte över huvud taget). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum. Ytterligare ett intressant bidrag till diskussionen om vad som egentligen ska räknas som ett folkmord. Ni börjar kanske se ett mönster – jag läste en historiakurs om folkmord i somras. Happy times!

De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon : det armeniska folkmordet och dess efterbörd

Utrota varenda jävel – Sven Lindqvist (1992).
Skrev om här. Ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen, som rör sig någonstans mellan poesi och fackbok. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet. Mycket välskriven och intressant, och inte så tungt skriven som en “vanlig” fackbok (dock ett som ni förstår väldigt tungt ämne).

Utrota varenda jävel ; Nu dog du

Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson (2015). Svensk socialrealism. Det är 80-tal och man får följa bokens huvudperson Miira, vars föräldrar är finska invandrare, som bor i en förort till Göteborg tillsammans med andra finnar. De har inte mycket pengar, och det är ganska mycket misär, men Miira tampas med life på sitt eget sätt. Slogs av att boken var ganska… äcklig? Emellanåt. Alltså som att inget lämnas åt fantasin när det gäller typ folks äckligheter som att prutta och rapa, haha. Läste boken för att samhällsettorna jag VFU:ade hos i sociologin skulle förklara huvudpersonens öde utifrån någon av de teorier som de fått till sig under undervisningen (marxism, genus och Bourdieus kapitalteori). Mycket bra bok för ändamålet! Boken var helt OK – tror den är bra att läsa för blonda Polhemsbarn idag, uppvuxna i typ Billdal och som är rädda för att ta spårvagnen åt Nordost, för att få en förståelse i hur rasism och samhällets ojämlikhet såg ut, och fortfarande ser ut idag, fast med andra människor än finnar.

Ingenbarnsland eBook by Eija Hetekivi Olsson - 9789113123226 | Rakuten Kobo  United States

Martin Mutumba – äkta hela vägen – Martin Mutumba & Erik Niva (2020). Hahaha den här boken hade jag ALDRIG läst självmant, men liksom den föregående ingick den i elevernas kurslitteratur så jag var tvungen att få lite koll. Mycket bra för ändamålet att analysera huvudpersonens öde utifrån sociologiska teorier om klass, kön och “ras”, men själva boken är enligt mig inte mycket att ha. 🙂 Men det klart, om man inte har någon läsvana och gillar fotboll kan väl den absolut vara intressant, men inte för någon som är van att läsa och som inte gillar fotboll hahaha. Men jag tog mig igenom den i alla fall.

Äkta hela vägen

Det sociala livet i skolan – Thornberg (2020)
Ja den här låter ju ganska tråkig och den gjorde inte särskilt stort intryck, även om jag läste från pärm till pärm i min socialpsykologi-kurs i höstas. Handlar bl.a. om mobbning och konflikter och tar upp olika teorier om varför mobbning sker och vad man kan göra åt det.

Lärande bedömning – Anders Jönsson (2020)
Den här boken däremot! OJ så bra den var!!!! Också en fackbok (det blev många sådana på slutet av året) som jag läste i min bedömnings-kurs och jag har haft SÅ stor behållning av denna. Dels tar den upp intressant fakta och teori kring bedömning generellt, men framförallt ger den också en konkreta verktyg och strategier kring hur man skall ta sig an bedömning och betygsättning, som ju är en stor del av en lärares yrke. Framför allt varför och hur man använder analytiska bedömningsmatriser har jag verkligen tagit till mig sedan jag läste boken. Rekommenderar starkt till alla lärarstudenter och yrkesaktiva lärare! Skrev om här.

Lärande bedömning 2:a uppl

Konflikthantering i professionellt ledarskap – Hakvoort & Friberg (2020)
Den här boken är ytterligare en fackbok som jag läste inom kursen socialpsykologi. Det är en antologi så jag tyckte olika kapitel var olika intressanta, men det jag verkligen tar med mig från den här boken är konflikthanteringsverktyg, och då speciellt Non Violent Communication (NVC). Jag hade läst om verktyget tidigare, men här lärde jag mig det verkligen och har också tillämpat det i diverse vardagssituationer sedan dess (framför allt i relationer) – och det funkar verkligen!

Specialpedagogik och funktionsvariationer – Jacobsson & Nilsson (2018)
Det här är en fackbok om olika funktionsvariationer och hur man skall bemöta elever med det i vardagen som lärare. Gjorde inget stort intryck, kanske mycket för att jag upplevde att boken var riktad mycket till pedagoger för yngre barn? Det var ofta jag tänkte att “jaha, och hur är detta användbart för oss som ska bli gymnasielärare?”.

Perspektiv på specialpedagogik – Claes Nilholm (2020)
Den HÄR boken däremot! Såååå intressant. En av de bästa böckerna jag läst hittills under KPU:n, along with Lärande Bedömning av Anders Jönsson jag skrev om ovan. En mycket pedagogiskt skriven bok (surprise – men alla pedagogiska böcker är inte pedagogiskt skrivna!) och olika teoretiska perspektiv på specialpedagogik, d.v.s. vad problemet är och vem/vad som anses vara bärare av problemet, och i sin tur hur det i såfall skall tacklas. Boken tar upp tre perspektiv: det kategoriska/medicinska/kompensatoriska som kommer från en psykologisk/medicinsk tradition och ser problemet ligga hos individen, och därmed är det individen som ska kompenseras för sina brister. Det kritiska perspektivet som kommer från en sociologisk tradition och ser problemet ligga i strukturen, t.ex. hur samhället och skolan är ordnade, därmed är det dessa strukturer som skall ändras så att alla oavsett diagnos kan bli inkluderade (inkludering är alltså ett nyckelord). Och så det tredje s.k. dilemmaperspektivet, som är mer pragmatisk och till skillnad från de båda andra inte ser en självklar lösning utan erkänner att det inom specialpedagogik alltid kommer finnas olösliga dilemman som man helt enkelt måste hantera, d.v.s. välja vad man vill betona. Lärde mig supermycket av denna bok och tyckte den var så intressant att läsa.

Perspektiv på specialpedagogik - 9789144138626 | Studentlitteratur

Inkludering och måluppfyllelse – att nå framgång med alla elever – Bengt Persson & Elisabeth Persson (2012)
En fackbok om en fallstudie av en skola som på kort tid fick ner antalet elever som gick ut med ofullständiga betyg genom ett inkluderande och pragmatiskt arbetssätt. Ändå intressant för att vara en fackbok men inget man skulle läsa utanför pedagogiksfären.

Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder – Bo Hejlskov Elvén (2018)
En bok om hur man rent konkret skall hantera elever med “problemskapande beteende”, d.v.s. beteende som skapar problem för andra, vilket författaren noggrant betonar inte nödvändigtvis betyder att personen har problem – det är snarare omgivningen som har problem med personens beteende. Helt okej bok som gav en lite insikter, men återigen upplevde jag att den inte var så användbar för mig som gymnasielärare.

Under slutet av 2021 började jag också läsa Jane Eyrie men har inte hunnit klart, så den fortsätter in på 2022, och samma med nästa bok i GoT-serien som jag också läser parallellt och fortsätter med in på 2022. Dessutom har jag läst en massa artiklar och delar av andra böcker som kurslitteratur, d.v.s. inte pärm till pärm, men de får inte komma med på den här listan. 🙂

Utrota varenda jävel

Monday, August 16th, 2021

Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

Källor

Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264

Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.

Folkmordet på armenierna

Monday, August 2nd, 2021

För historiakursen jag pluggar i sommar har jag läst ännu en bok, denna gång om folkmordet på armenierna 1915-1916 där ca 1 miljon osmanska armenier föll offer för massmord på grund av att de var just armenier. Boken heter De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon och analyserar folkmordet utifrån frågan huruvida det fanns en intention bakom det (en av kriterierna för att det skall räknas som ett folkmord enligt FN:s konvention)? Boken går igenom kronologin men analyserar också efterbörden av folkmordet, t.ex. hur Turkiets officiella hållning ser ut idag (folkmordet hände inte). Jag lärde mig mycket av boken, eftersom jag inte visste att folkmordet ens ägt rum, vilket alltså är den inställning Turkiska staten har.

Bakgrunden till folkmordet på armenierna är det dåvarande Osmanska rikets milletsystem som samtidigt garanterade armenierna ett visst inflytande, men också “utgjorde en reell utgångspunkt för differentiering (…) och repression” (Karlsson, 2012, s.58). Detta utanförskap gjorde armenier till ett potentiellt hot för Osmanska riket fortsatta existens (Karlsson, 2012). Därtill kände imperiet av en tilltagande oro och antagonism i landet efter de misslyckade Balkankrigen, och i efterdyningarna genomfördes 1913 en coup d’état där de s.k. “ungturkarna” tog makten för att rädda imperiet från undergång (Karlsson, 2012). Två år senare, den 24 april 1915, inleddes folkmordet på armenierna då 235 ledande armeniska intellektuella ‒ armeniernas kulturella elit ‒ arresterades i Konstantinopel (Karlsson, 2012). Därefter genomfördes massarresteringar systematiskt och Osmanska riket tömdes på armenier genom deportationer till de mest ogästvänliga delarna av imperiet (Karlsson, 2012). Våld i form av misshandel, våldtäkter, avrättningar, massakrer, svält och sjukdomar följde deportationerna (Karlsson, 2012). Folkmordet kulminerade hösten 1915 men fler massakrer genomfördes (Karlsson, 2012). Efter krigsslutet började armenierna bjuda visst motstånd och på grund av att våldet då var dubbelsidigt ‒ dock med större aggressivitet från ungturkarna ‒ anser Karlsson (2012, s.147) att “folkmordsbegreppet bör reserveras för det intentionella våld som den osmanska regeringen, Kommittén för enhet och framsteg och en rad ledande ungturkar riktade mot armenierna under första världskrigets år”.

I den s.k. turkiska tolkningen av folkmordet rör det sig inte om ett folkmord alls, det var snarare ett krig där både turkar och armenier dog inte på grund av en orkestrerad massmordsplan utan av krig, epidemier, hungersnöd och ogästvänligt klimat (Karlsson, 2012). Här finns också en provokationstes: armenierna provocerade fram våldet genom bristande lojalitet, terrorism, resningar mot osmanska myndigheter och agitation för självständighet (Karlsson, 2012). Enligt detta perspektiv kämpande armenierna för “självständighet genom våld, vilket i sin tur framkallade våld” (Shaw, 1989, s.1143). Armenierna utgjorde alltså ett hot för det Osmanska riket, och våldet var därför delvis självförvållat (Karlsson, 2012). Karlsson (2012, s.189) håller dock inte med om denna tes: även om armenier stundtals använde våld, och troligen tog tillfället i akt att driva självständighetsfrågan när världskriget bröt ut, är det inte rimligt att “några få procent av ett lands befolkning (…) skulle utgöra ett allvarligt hot för den ungturkiska militärjuntan”.

Efter första världskrigets slut hölls en rättegång avseende folkmordet riktat mot armenier i Yozgat, varvid en enda ungturkisk ämbetsman, Mehmed Kemal, dömdes till döden för sitt ansvar, varefter turkiska nationalisters vilja att fortskrida med rättegångar svalnade (Karlsson, 2012). Vid Lausannefreden 1923 utelämnades helt den armeniska frågan, och vid landsfadern Atatürk politiska tal om Turkiets historia från 1927 eliminerades folkmordet fullständigt (Karlsson, 2012). Därefter var Turkiets strategi undvikande och tystnad men på 60-talet förändrades förhållningssättet “från reaktivt till proaktivt, från tystnad till aktivt förnekande” (Karlsson, 2012, s.253). Turkiets officiella hållning är än idag att både armenier och turkar dog och att det inte är fråga om ett “folkmord” (Karlsson, 2012).

Enligt Karlsson (2012) är det rimligt att analysera det armeniska folkmordet både ur ett funktionellt respektive intentionellt perspektiv. Funktionellt sett kan man erkänna att “världskriget drev på avsikten att mörda armenierna och förvandlade latenta idéer till manifest och brutal verklighet” (Karlsson, 2012, s.103). Intentionellt sett kan man samtidigt dra slutsatsen att det från ungturkarnas sida fanns en intention, ett uppsåt att folkmörda armenierna, vilket man bygger bl.a. på de många ögonvittnesskildringar som finns (Karlsson, 2012). Flera forskare i ämnet (t.ex. Dadrian, 1993; och Akçam, 2006) argumenterar att folkmordet var “en avsiktlig politik för att bringa den armeniska befolkningen i Osmanska riket om livet” (Karlsson, 2012, s.106) men det råder som sagt fortfarande debatt om huruvida det ens kan kallas ett folkmord.

Källor

Akçam, T. (2006). A Shameful Act. The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. New York: Metropolitan Books.

Dadrian, V. (1993). The Secret Young-Turk Ittihadist Conference and the Decision of the World War I Genocide of the Armenians. Holocaust and Genocide Studies, 1993(2). 

Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

Shaw, E.K. (1989). Recension av Christians and Jews in the Ottoman Empire, The American Historical Review, 1989(4). 

Stalin’s genocides?

Friday, July 16th, 2021

Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

Källor

Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Ordinary men

Tuesday, July 6th, 2021

I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final  Solution in Poland : Office Products

I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

Källor

Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582

Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

Samlade verk och On earth we’re briefly gorgeous

Wednesday, June 9th, 2021

Jag har läst ut två nya böcker det senaste, skrivna av två unga författare (millenial-generationen som jag). Samlade verk av Lydia Sandgren och On earth we’re briefly gorgeous av Ocean Vuong.

Den förstnämnda vann ju Augustpriset 2020, så därför köpte jag denna tegelsten och oj så bra den var! En välskriven roman med många Göteborgsreferenser som är extra kul att läsa om man är akademiker, Göteborgare och/eller född på 60-talet eftersom detta är huvudteman som man kan känna igen sig mycket i 🙂 Boken handlar om Martin Berg, förläggaren vars fru Cecilia utan förklaring plötsligt en dag försvann och lämnade honom med deras två gemensamma barn efter sig, och inte hörts sedan dess. Parallellt som man får följa Martin i nutid, hans dotter Rakel i nutid, och han själv som ung när han träffar Cecilia, utvecklar sig långsamt historian och tvinnar ihop sig till en helhet. Mycket välskriven och gediget research:ad. En perfekt sommarbok eftersom man sugs med och vill veta vad som händer härnäst. Jag är också verkligt imponerad att denna debutant lyckats skriva en 700 sidor tjock roman som dessutom går och vinner Augustpriset. Wow!

Samlade verk
Samlade verk” av Lydia Sandgren | recension

On earth we’re briefly gorgeous – oerhört vacker titel för övrigt – är också en debutantbok som jag läste på originalspråk engelska (den svenska titeln är “En stund är vi vackra på jorden”). Visserligen har författaren Ocean Vuong gett ut poesi förut, men detta är hans första roman, och det märks att han är poet. Oerhört vackert och målande språk som långsamt lägger fram en våldsam historia om trauma som går i arv, familjeband, att vara “yellow” – d.v.s. ha ett vietnamesiskt arv i USA – och att våga vara sig själv. En läsvärd bok, även om den stundtals var svårt att hänga med i vad historien verkligen var, och herregud, ibland var den så oerhört mörk. Inte det bästa jag läst, men som sagt, helt klart läsvärd.

On Earth We're Briefly Gorgeous eBook by Ocean Vuong - 9781473564473 |  Rakuten Kobo Greece
Eavesdropping on Ocean Vuong's New Book - The New York Times