Category: Feminism

  • Book Club Gäris har läst en bok igen!

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Häromveckan hade vår bokklubb träff igen! Den här gången hade vi läst Carin Holmbergs klassiska avhandling Det kallas kärlek.

    Jag har haft den stående i min bokhylla forever, eftersom det är just en feministisk klassiker, men inte kommit mig för att läsa den. Kanske för att jag fruktade lite att läsa den? Holmberg har nämligen intervjuat tio heteropar som anser sig själva vara jämställda, och kommer fram till att de inte är särskilt jämställda after all (skräll!). Var rädd att jag skulle känna igen mig mycket och att det skulle bli ångestfylld. Och visst kände jag igen mig en hel del, men tack och lov var det också saker jag inte kände igen mig i också, eller faktiskt upplevde mig vara närmare så som mannen i förhållandet beskrivs i boken. Vet ej om det är bra eller dåligt, haha, men hur som helst en del igenkänning, en del icke-igenkänning. Kan iförsig bero på att boken kom ut -93, och det har ju gått rätt många år sen dess. Dessutom tror jag också, att ju mer medveten en blir om patriarkatet och ju mer en lär sig om feminism, desto mer inser en hur ojämställt en lever, och hur lätt en faller in i könsroller. Ignorance is a bliss. Jag tror t.ex. att det är omöjligt att leva jämställt i en heterorelation, för vi lever i ett ojämställt och orättvist samhälle. Hur skall individers heterorelationer någonsin kunna bli jämställda då liksom, om samhället behandlar kvinnor och män olika? Därför tror jag också att de som vägrar erkänna patriarkatet och inte är lika intresserade/belästa inom feministisk teori, generellt upplever sina relationer som mer jämställda. Som sagt, ignorance is a bliss.

    Anyway. Boken alltså. Holmberg har intervjuat tio heteropar som anser sig jämställda, men för att skydda deras anonymitet och minska risken för att de ska känna igen varandra och/eller sig själva, skrivit resultaten som om det var ett enda par. Här är en paragraf jag kunde känna igen mig i, då jag i heterorelationer varit/är den med lägre tolerans för stök och smuts än partnern.

    Ett annat intressant stycke som handlar om vad som reproduceras patriarkatet på struktur respektive individ-nivå (interaktion mellan individer), samt vad som leder till frigörelse från eller motstånd mot patriarkatet. Speciellt intressant är “Kvinnor förhindras att komma samman och tala om sina erfarenheter som politiskt relevanta” som en aktivitet som reproducerar patriarkatet; detta gör mig ännu säkrare på att kvinnoseparatistiska rum är livsnödvändiga. Det är så skönt att omge sig av bara massa gäris (och ickebinäris) för det gör väldigt stor skillnad i samtalet – för att en helt enkelt har samma erfarenheter av patriarkatet som en cisman aldrig skulle kunna ha.

    Den här paragrafen åtknyter också till det; “Därmed framstår isolering som en viktig social mekanism om vi ska förstå under- och överordning mellan kvinna och man”. Kvinnoseparatism är livsfarligt och ett direkt hot mot patriarkatet, varför det också är en så fantastisk feministisk strategi, just eftersom isolering (från andra kvinnor och ickebinära) är en viktig social mekanism i upprätthållandet av patriarkatet.

    Förutom att själva bokens ämne såklart var  väldigt intressant, så var det också kul att läsa en avhandling. Jag har aldrig läst en hel avhandling förut, då det ju generellt brukar vara sjukt tråkiga texter som är väldigt akademiska, och det är ju också de mest oerfarna (de som är i början av sin akademiska karriär) som skriver avhandlingar, varför de också kan bli svårläsliga. Men det var väldigt intressant att läsa om vad Holmberg haft för metoder och strategier, hur hon strukturerat empirin och hur hon valt analysmetod osv.

    Allt som allt intressant bok, men ingen rocket science om en är lite inläst på feminism. Bra att ha i sin litterära feministiska arsenal hur som helst, men kan vara svårsmält om en inte är van vid att läsa akademiska böcker.

    Nu skall vi läsa den här boken! Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om prostitution och surrogatmödraskap. Ska bli sjukt intressant att läsa, den är redan jättebra bara efter några sidor tycker jag. Inte lika akademiskt tung som förra heller, vilket är skönt.

    Avslutar detta babbel med två bilder på mig och Seb bara för jag tycker vi va gulliga här 🙂 Vi provar Sebbes eventuella framtida glasögon. Tror han köpte de silvriga om jag inte minns fel, de har inte kommit ännu.

    Häromveckan hade vår bokklubb träff igen! Den här gången hade vi läst Carin Holmbergs klassiska avhandling Det kallas kärlek. Jag har haft den stående i min bokhylla forever, eftersom det är just en feministisk klassiker, men inte kommit mig för att läsa den. Kanske för att jag fruktade lite att läsa den? Holmberg har nämligen intervjuat tio…

  • Book Club Babes

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen och Klara. Jag föreslog att vi skulle läsa Jessa Crispins Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest som första bok, och så bestämde vi träff en månad senare för att snacka böcker och feminism i ett kvinnoseparatistiskt rum. Och igår så var det då dags för att träffas första gången!

    Anledningen till att detta blev vår första bok, var för att jag läst ett inlägg av Nina Åkestam som läst boken och rekommenderat den. “Det var länge sen jag strök under så mycket i en bok. Ännu längre sen jag kände mig så anklagad och samtidigt så mentalt uppfriskad”, skrev hon. (Läs hela inlägget här). Så då blev jag sugen på att också läsa, och den verkade perfekt för en feministisk bokklubb!

    Och igår träffades vi som sagt för första gången som bokklubb, jag, Popp, Mim, Klara och Ellen. Popp och Klara hade fixat med enchilladas-middag (såå gott), jag och Mim ryckte ut och köpte rödvin, och så snackade vi om boken och om feminism och frågor som boken väckt i två timmar. Det var så trevligt och intressant. Vi hade så många bra tankar tillsammans, och det var så intressant att höra vad de andra upplevt när de läst boken, och också hur vi kan tolka en bok så olika. Jag och Klara hade till exempel känt en stigande irritation över boken, som de andra inte alls kände igen sig i. Ellen sa att hon vanligtvis aldrig köpte böcker, men att hon köpt den här efter att hon läst ut sin lånade version, för att hon tyckte den var så läsvärd.

    Så vad handlar boken om då? Jessa Crispins manifest utgörs av en svidande kritik av dagens västerländska vita medelklass-feminism. Den som kanske vi alla kände oss skyldiga till. Om feminism är att ha en tröja med This is what a feminist looks like-tryck från HM, att fler kvinnor finns på VD-positioner i stora företag, eller att uttrycka sig tillräckligt korrekt och PK för att inte kränka någon, då är jag ingen feminist, skriver Jessa Crispin. Valid point. För hur feministiskt är det att som kvinna kämpa sig till de maktpositioner män traditionellt sett haft i samhället, om en när en väl kommit dit ändå fortsätter att trycka ner andra kvinnor precis på samma sätt, som ett patriarkalt praktexempel? Samtidigt kunde jag som sagt också känna en irritation när jag läst boken, speciellt den sista fjärdedelen, eftersom det var så himla mycket kritik av dagens feminism, utan några direkta lösningar, och ganska mycket bashande på t.ex. manshat, vilket kanske inte är konstruktivt, men en naturlig reaktion på kvinnohat för många.

    Hur som helst en intressant, läsvärd, och lättläst bok som jag rekommenderar alla att läsa som vill få sin feminism omruskad och tänka en extra gång. Sedan rekommenderar jag också alla kvinnor och ickebinära jag känner att starta en bokklubb fri från cis-män, och snacka feminism och kamp och hur vi krossar patriarkatet. Så jäkla givande att föra sin kamp i den allra minsta skalan – till exempel genom att lyssna och lära av andra i en bokklubb, peppa varandra och dela med sig av verktyg för hur en överlever i ett patriarkat.

    Nästa bok vi skall läsa blir Carin Holmbergs sociologiska studie Det kallas kärlek. Har haft den i min bokhylla forever och nu blir det äntligen en anledning att läsa. Lär bli deppig läsning, men viktig.

    Innan jag checkar ut från det här inlägget vill jag också dela med mig av en slutsats vi kom till igår, apropå Crispins kritik mot universalfeminismen, den som välkomnar alla och tycker att allt är feministiskt så länge det förkläs i självförverkligande, empowerment och girl power. Och den lyder nämligen så här: både universalfeminism och radikalfeminism behövs, det som är vitalt är att radikalfeminismen hela tiden radikaliseras, så att universalfeminismen också följer med. Diskursförskjutning alltså. För om det som är radikalt hela tiden radikaliseras mer, så kan det som tidigare var radikalt snart börja betraktas som universalt. Det är det som redan hänt med ordet “feminist” till exempel – idag är det jättevanligt att unga tjejer identifierar sig som feminister, och var och varannan kändis förkunnar att de självklart är feminister (teoretiskt åtminstone, om de är det rent praktiskt är en annan femma). När jag gick i högstadiet/gymnasiet kände jag typ ingen feminist, det var liksom bara radikala extrema orakade feminazis. Så är det inte längre. Det har skett en diskursförskjutning. Den måste fortsätta att ske hela tiden, radikalfeminismen måste hela tiden vara obekväm och extrem och sträva framåt, för att driva på universalfeminismen. Annars blir det farligt. Jämför med högerextremismen i Europa och Sverige, som snarare haft en diskursförskjutning åt andra hållet. Förr var det skämmigt att vara SD:are och nazisterna fick stryk om de visade sina fula trynen på gatorna. Nu har det blivit rumsrent att vara SD:are, det är inte längre tabu att vara rasist på samma sätt, och därför har högerextremismen också blivit starkare – och nazisterna får marschera ostört på våra gator, med polisbeskydd och allt (apropå morgondagens demonstration).

    Som sagt, starta bokcirkel! Kom igen det blir kul! Och hörrni, vi ses på gatorna imorgon. Inga nazister på våra gator. No pasarán.

    Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen…

  • Män, det är ni som gör mig rädd att gå på mina gator

    —

    by

    Alice Andrews
    in ,

    Var med om en jobbig incident igår. På Mariaplan håller de just nu på att bygga om, de har stängt av hela vägen åt ena hållet så att en bara kan gå/cykla på en smal grusväg kantat av kravall-staket i några meter. Det är lite trångt att samsas gående och cyklar och egentligen är det kanske bättre att bara leda cykeln, men hittills har det gått bra att bara be den framför flytta sig lite åt sidan så att en kan cykla förbi, så har det varit lugnt. Men inte igår.

    Kom alltså cyklande på väg hem från ett möte, och bad mannen framför mig att “Ursäkta, kan jag bara få komma förbi?” varpå han argt svarar “nej det kan du inte” och fortsätter gå bredbent i vägen. Jaha? “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen. Han vänder sig om och börjar skrika på mig, “Du får inte cykla här, det står en skylt där borta, du får inte cykla här!”. “Nähä men var skall jag annars cykla då?”, frågar jag, “Vägen är ju avstängd?”. Det svarar han inte på utan fortsätter skrika och jag börjar känna gråten i halsen. “Men kan jag inte bara få komma förbi?” frågar jag igen och försöker svänga förbi honom, men han ställer sig i vägen, tar tag i min cykel och puttar på mig. Minns inte exakt vad han säger men han fortsätter skrika, sen vänder han sig om och fortsätter gå och ser till att ta upp exakt all plats som finns så det är omöjligt att ta sig förbi. Jag fortsätter först leda cykeln långsamt bakom mig men känner sen hur hela jag skakar och jag knappt kan andas så jag måste sätta mig ner. Känner hjärtat rusa och tror jag har min livs första lätta panikångestattack eller nåt liknande, för kunde knappt andas. Ringde Sebbe som lugnade ner mig, cyklade sen i maklig takt hem den sista biten gråtandes. På väg upp för sista backen möter jag ytterligare en man, jag ser honom på långt håll, ser hur han stannar, känner “fan….” och självklart skriker han på mig: “det här är ingen cykelväg!!!!!”. Det har han visserligen rätt i, men om en kommer från vänster och skall till vänster känns det onödigt att korsa spårvagnsspåren bara för ett par hundra meter. Cyklade dessutom otroligt långsamt för att jag skakade så. Hade precis lugnat ner mig men hyperventileringen och gråten kom tillbaka när ytterligare en man skrek på mig för att han tyckte att jag tog för mycket plats.

    Vet inte vad som är värst. Hur den här jävla mannen har makt att göra mig så rädd och ledsen (börjar nästan gråta nu när jag skriver detta igen, dagen efter). Hur jag blev helt stel och handlingsförlamad när han tog tag i cykeln och skrek på mig. Vetskapen om att det här ändå inte var så illa för tänk, han hade lika gärna kunnat göra något mycket värre, han hade kunnat slå mig, tafsa på mig, kallat mig värre saker. Hur jag kommer ta en annan väg än Mariaplan-vägen nu på grund av honom. Det faktum att det stod massor av personer på Mariaplan-hållplatsen och att INGEN reagerade eller hjälpte mig när en stor man stod och skrek på mig, tog tag i min cykel och puttade på mig, varken under själva händelsen eller efteråt när jag satt och grät och skakade på marken i typ tio minuter. Hur den andra mannen hade mage att skrika på mig att jag inte fick cykla där, när jag måste sett helt förstörd ut och redan var på bristgränsen.

    Eller, hur det här inte är första gången nån jävla man gör mig rädd på mina gator. Senast var för några veckor sedan, också när jag cyklade hemåt, och befann mig på ett smalt ställe mellan trottoar och hållplats där det är helt omöjligt att köra om en cykel om en inte skall meja ner den. Då tutar en bil på mig och lägger sig jättenära bakom, jag blir skiträdd och är nära att ramla för jag är inte  beredd på det höga ljudet, och jag kan inte göra nånting för det finns ingenstans att ta vägen. Bilen fortsätter tuta, jag vänder mig om och försöker visa att jag kan inte ta vägen nånstans. När det blir brett igen cyklar jag åt sidan och bilen kör istället upp jämsides med mig, och jag ser att det sitter två killar i framsätet. De skriker på mig: “Varför flyttar du inte på dig??”. “Det finns ju ingenstans att ta vägen!” försöker jag. De fortsätter köra jämsides med mig och jag tycker det är jätteobehagligt. Till slut cyklar jag om dem, lägger mig framför dem mitt i vägen och låter dem köra bakom mig tills de svänger av. De tutar hela vägen (bara ett par meter men ändå). Den gången tappade jag inte fattningen och blev så rädd att jag blev helt stel, men ändå obehagligt.

    En annan gång den där gubbjäveln som tutade på mig och Sebbe när vi cyklade, körde om oss i ashög fart och sedan tvärnitade och skrek på oss när vi sa att hallå, du kan inte tuta så där för en kan ramla som cyklist när en blir rädd.

    Eller den där gången på vagnen sent en lördagskväll då en kille kom och satte sig bredvid mig och började prata. Jag sa “Jag vill inte prata med dig” och bytte plats. Han kom efter och satte sig bredvid mig igen. Vagnen var ganska tom, men det fanns folk där, och jag undrade då med: hur kan ingen ingripa? Jag sa igen att jag inte ville prata med honom, sen såg jag en annan tjej som satt ensam och satte mig bredvid henne så att han inte kunde sätta sig bredvid mig.

    Den där vakten som skrek på mig och puttade mig. Och alla andra gånger män har förstört min dag/kväll, gjort mig rädd. Eller någon av mina medsystrar och -syskon. Nej, alla män är inte dumma i huvudet. Såklart. Det vet jag också. Men alla mina kvinnliga kompisar har varit med om liknande saker som jag skrivit här ovan. Flera gånger dessutom. Även manliga kompisar såklart. Den gemensamma nämnaren för dessa idioter som förstör och gör oss rädda, är att de är män. Nej inte alla män, men allt för många. Fan ta er

     

    Var med om en jobbig incident igår. På Mariaplan håller de just nu på att bygga om, de har stängt av hela vägen åt ena hållet så att en bara kan gå/cykla på en smal grusväg kantat av kravall-staket i några meter. Det är lite trångt att samsas gående och cyklar och egentligen är det kanske…

  • Första maj

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Lite pics från Första maj, såhär en vecka senare! Jag gick med Frihetliga på morgonen (där vi i Göteborgs feministiska kör sjöng för en tapper liten publik), till Masthuggstorget, där uppsamlingen för Syndikalisterna (+ Allt åt alla, Rätten till våra kroppar, svarta blocket mfl) var. Där träffade en en massa peeps en kände. Tex Boris (som iförsig inte jag kände men det var Sebbes gamla kompis) –>

    Såhär såg våran skylt ut vi hade gjort dagen innan, vi fick en snilleblixt efter några öl på balkongen i Dammen och co-create:ade detta mästerverk haha

    Sebbelicious och Wendela

    Wendela och Carropedia

    Uppsamling i Bältesspännarparken där vi sjöng igen med kören. Inte så bra ljud men peppigt i alla fall. Sen falafel och hänga vid kanalen i sommarvärmen hela eftermiddagen

    Boris och Simone

    Sebbe & jag wiho

    Och närbild på vår skylt, som vi fick mycket uppmärksamhet haha. Känner att den behöver en förklaring: MP är jordnöt (de gillar jord), V är pistasch-nöt (mycket goda nötter liksom), KD är mandel (konservativ nöt), sossarna hasselnöt (?), F! är valnöt, pga det ser ut som en hjärna och Gudrun är smart och F! är det bästa alternativet som jag kommer rösta på, M är en pinjenöt (dyr och mixas mest ner liksom), SD är pecannöt (mer av en neandertalar-brain), C är cashew (ser ut som ett C) och L kokosnöt (koko). Typ.

    Baksidan

    Som sagt, vill poängtera att det finns olika grader av nöthet i den här mixen. Men för att citera Kapten Röd “Hur ni än byter färg på riksdan blir vår himmel aldrig blå, svara mig där uppe, varför är det så? På samma sida verkar ni ju aldrig gå, färgerna, de krigar så framtiden blir grå”. Med det sagt är det dags att börja mobilisera inför nästa års val, för att få in F! i riksdagen (de går bra för dem nu btw!).

    Lite pics från Första maj, såhär en vecka senare! Jag gick med Frihetliga på morgonen (där vi i Göteborgs feministiska kör sjöng för en tapper liten publik), till Masthuggstorget, där uppsamlingen för Syndikalisterna (+ Allt åt alla, Rätten till våra kroppar, svarta blocket mfl) var. Där träffade en en massa peeps en kände. Tex Boris…

  • #5inistagram dag 28: Mäns våld mot kvinnor

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Den 28e mars var temat “mäns våld mot kvinnor”. Och vad skall en säga mer om det än att det är för j-ä-v-l-i-g-t?  Jag lyssnade på en pod igår, där de berättade om en undersökning där folk blivit förfrågade om vad de fasade mest för inför en första tinder-date (dvs med en person som de matchat med på internet och alltså aldrig träffat). Det som killar var mest rädda för, var att tjejen de skulle träffa skulle vara fulare än på internet. Det som tjejer var mest rädda för, var att killen de skulle träffa skulle mörda och/eller våldta dem.

    Killars största rädsla: att tjejen skulle vara ful.
    Tjejers största rädsla: att killen skulle mörda och/eller våldta henne.

    Det här säger något om hur samhället ser ut. En annan sak som säger något sorgligt om hur samhället ser ut, är man ensam i ett rum fullt av kvinnor vs kvinna ensam i ett rum fullt av män. Den förstnämnda är förmodligen ganska excited och tänker inte ett dugg på riskberäkning, eventuella flyktvägar, hur skall jag hantera om han säger något sexistiskt, osv osv. Den sistnämnda gör exakt dessa saker.

    Image result for a man in a room full of women is ecstatic. a woman in a room full of men is terrified

    Sorgligt.

     

    Den 28e mars var temat “mäns våld mot kvinnor”. Och vad skall en säga mer om det än att det är för j-ä-v-l-i-g-t?  Jag lyssnade på en pod igår, där de berättade om en undersökning där folk blivit förfrågade om vad de fasade mest för inför en första tinder-date (dvs med en person som de…

  • #5inistagram dag 27: Pojkarna

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Jag hamnade  lite efter och sen blev det april och då var det inte lika bråttom längre för inga fler teman kom upp eftersom mars tog slut. Men jag är fortfarande determined att avsluta #5inistagram-utmaningen, om än att några inlägg kommer nu i april istället. Och den 27e mars var temat “pojkarna”. Så. Pojkarna. Jag tror att det är jätteviktigt att få med dem när det gäller feminism. Och när jag säger “få med” menar jag inte att övertyga pojkar/unga män om att feminism är bra, utan att problematisera den negativa mansrollen och macho-normen, att samtala och lyfta problem, och att rannsaka sig själv och samhället i hur vi behandlar pojkar och unga män. Det är inte konstigt att män begår typ alla våldsbrott, tar självmord i högre grad, blir dåliga på emotionellt arbete och att hantera känslor, inte tar ansvar över hushållsarbete osv osv när de formas till individer där saker som styrka, att ignorera ledsen- och nedstämdhet, machoism och att ta plats på andras bekostnad premieras, och där omsorg, ömhet, att lämna plats och inkännande ignoreras. Och inte bara att rannsaka oss i behandlingen av pojkar och flickor, utan också i diskussionen. Vi måste problematisera porrtittande. Hur en behandlar varandra. Sexistiska skämt. Machonorm. Vi måste börja redan hos pojkarna.

    Jag hamnade  lite efter och sen blev det april och då var det inte lika bråttom längre för inga fler teman kom upp eftersom mars tog slut. Men jag är fortfarande determined att avsluta #5inistagram-utmaningen, om än att några inlägg kommer nu i april istället. Och den 27e mars var temat “pojkarna”. Så. Pojkarna. Jag tror…

  • #5inistagram dag 25: Kvinnohälsa

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Kvinnor blir diskriminerade i vården. Den medicinska forskningen görs på män och manskroppar, och så kallade “kvinnosjukdomar” som endometrios får försvinnande litet forskningsanslag, för det är ju just kvinnosjukdomar. Förlossningsvården blir sämre och sämre och förstföderskor skickas hem efter några timmar. Förlossningsskador som inkontinens, ont vid samlag, ont när en går på toa osv anses vara “normala” och något en får stå ut men. Forskning visar att kvinnor inte tas lika seriöst när de söker vård. Kvinnor förväntas proppa sig fulla med hormoner för att förhindra graviditeter, och får inte adekvat hjälp när pillrena fuckat upp deras sexlust, vikt, hud, humör mm. Vården speglar det patriarkat vi lever i helt enkelt. Tipsar er också om endometrios-inlägget jag skrev för ett tag sen, för #5inistagram dag 4 – visste du att? apropå “kvinnosjukdomar”, ni hittar det här.

    Kvinnor blir diskriminerade i vården. Den medicinska forskningen görs på män och manskroppar, och så kallade “kvinnosjukdomar” som endometrios får försvinnande litet forskningsanslag, för det är ju just kvinnosjukdomar. Förlossningsvården blir sämre och sämre och förstföderskor skickas hem efter några timmar. Förlossningsskador som inkontinens, ont vid samlag, ont när en går på toa osv anses…

  • #5inistagram dag 24: Forskningen visar

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Forskningen visar att 98 % av alla våldtäkter begås av män. Nittioåtta procent. Och då är ändå mörkertalet på våldtäkter stort, eftersom alla inte anmäls. Dels för att en kanske inser att en blivit utsatt för en våldtäkt, dels är det stigmatiserat, skamfyllt. Det är bara att ta en titt på olika våldtäktsfall där gärningsmannen fått uppbackning och stöd och den våldtagna kvinnan/tjejen blivit utfryst för att hon “hängt ut honom” och/eller är en hora osv. Så jävla fucked up samhälle. Inte konstigt om en inte vågar anmäla. Och heller inte konstigt om en inte inser att en blivit utsatt för våldtäkt – i en situation där någon vill ligga, en själv inte vill, men han är väldigt påstridig – då är det enklare att bara tänka “jaja, jag går väl med på det då”, för då är det ändå ett “aktivt” val, en stretar inte emot och –> det blir ingen våldtäkt. Om en stretar emot, för att en egentligen inte vill, så blir det mycket mer explicit att det faktiskt är en våldtäkt som sker. Enklare då att bara vara till lags för då “blir det ju ingen våldtäkt”. Är det många som tänker. Men definitionen av sex är inte att tjata sig till det, hota eller pressa fastän ens partner egentligen inte vill.

    Inte konstigt heller att en som kvinna är rädd när en går hem ensam, eller stöter på killar på krogen, eller i springspåret. För alla män är potentiella våldtäktsmän. Tyvärr är det det en som kvinna måste utgå från. “INTE ALLA MÄN!!!!!!!!!!!!” säger såklart kränkta mans-kören. Nej, självklart är inte alla män våldtäktsmän. Det förstår vem som helst. Men grejen är, att en som kvinna ändå måste utgå från det, eftersom kvinnor skuldbeläggs när de blir utsatta för sexuellt våld. “Men varför gick du hem med honom?”, “Varför hade du så kort kjol?”, “Förstod du inte att du uppmanade honom?”, “Varför var du så full?” = du borde ha förstått att han skulle våldtagit dig! Vilket med andra ord betyder att, alla män är potentiella våldtäktsmän. Men damn it if you do, damn it if you don’t. Om vi utgår från att alla är potentiella våldtäktsmän blir män kränkta och skriker att ALLA MÄN FAKTISKT INTE ÄR DET. Men om vi inte utgår från det, så skuldbeläggs vi om något ändå skulle hända. För vi skulle ju ha förstått att han kunde våldta oss. Hur ska ni ha det?

    Image result for inte alla män våldtäkt

    Om ni blir så jävla kränkta av att kvinnor måste utgå från att alla är potentiella våldtäktsmän, och känner er jätte-orättvist behandlade när kvinnan framför er när ni går hem från krogen om kvällen slänger blickar bakåt hela tiden, går snabbare och snabbare, har nyckelknippan i högsta hugg – arbeta då aktivt för att visa att alla män inte är våldtäktsmän. Skambelägg inte kvinnor för att utgå från det! För vi förstår att alla män inte är våldtäktsmän. Men tillräckligt många. För vi har alla blivit tafsade på på krogen. Gått med på tjat-sex. Haft sex utan att vi egentligen velat. Fått sexistiska kommentarer. Och många av oss har blivit regelrätt våldtagna. Tell me – hur skall vi kunna veta vem som är en våldtäktsman och inte? Du kanske är en reko kille – men hur skall vi kunna lita på det? Våldtäkter sker ju faktiskt till största del i hemmet av någon närstående – pojkvän, pappa, familjevän, killkompis.

    image

    manshat_176281297_50eabcad9606ee5627ee333d

    Forskningen visar att 98 % av alla våldtäkter begås av män. Nittioåtta procent. Och då är ändå mörkertalet på våldtäkter stort, eftersom alla inte anmäls. Dels för att en kanske inser att en blivit utsatt för en våldtäkt, dels är det stigmatiserat, skamfyllt. Det är bara att ta en titt på olika våldtäktsfall där gärningsmannen fått…

  • #5inistagram dag 22: Ytterligare en av mina hjärtefrågor

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Temat på #5inistagram för igår var “ytterligare en av mina hjärtefrågor”. Tycker dock denna fråga är så himla svår. Liksom, jag gör feminism i allt jag gör? Allt är politik så jag försöker att vara och göra feministiskt hela tiden (vilket såklart inte alltid lyckas). Men bra, jämställd, normkritisk skola/undervisning är något jag tycker är viktigt och som jag aktivt jobbar med när jag får chansen! Jag tycker en massa andra saker är minst lika – om inte mer – viktiga, som exempelvis att kvinnodominerade yrken värderas högre och nolltolerans mot sexuellt våld osv osv. Det tycker jag är typ det allra viktigaste. Men det är inget som jag aktivt kan jobba med hela tiden. Adekvat, jämställd, normkritisk undervisning/skola är något jag däremot aktivt kan jobba med. Tar tillfället i akt när jag vickar på skola, i varje föreläsning jag håller för Gud har 99 namn och med mina elever i svenska för asylsökande. Tänker på vad jag väljer för ord, är noga med att trycka på jämställdhets- och genusaspekter i olika frågor, lyfter kvinnor, undviker att köna eller anta sexuell läggning, försöker att fördela taltiden så jämnt som möjligt men jämnar ut statistiken där killar får typ 70 % av taltiden i klassrummet (även om tjejer, enligt min erfarenhet, generellt har vettigare grejer att säga) med att låta tjejer tala, och en massa andra grejer. Det finns så många aktiva val en kan göra för att göra undervisningen och skolan mer jämställd och normkritisk, och det tycker jag är viktigt – och roligt!

    Temat på #5inistagram för igår var “ytterligare en av mina hjärtefrågor”. Tycker dock denna fråga är så himla svår. Liksom, jag gör feminism i allt jag gör? Allt är politik så jag försöker att vara och göra feministiskt hela tiden (vilket såklart inte alltid lyckas). Men bra, jämställd, normkritisk skola/undervisning är något jag tycker är viktigt…

  • #5inistagram dag 21: Feministiska segrar

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Dagens tema för #5inistagram är “feministiska segrar”. En av den feministiska historiens viktigaste serien var förstås den kvinnliga rösträtten som klubbades igenom 1919 men som tillämpades första gången 1921 (vi har alltså inte ens haft rösträtt i hundra år – alltså förstår ni?????????). Jag har dock nyss lärt mig via kursen jag läser nu (“Makt, kropp och sexualitet” 15 hp), att en annan väldigt för kvinnor viktig seger var den nya giftermålsbalken som också infördes år 1921. Det var en av 1900-talets viktigaste reformer för jämställdhetskampen, för fram till dess hade medborgerliga rättigheter och äktenskapet varit intimt sammanlänkade för kvinnan, eftersom hon omyndigförklarades när hon gifte sig (även de som efter 1858 blev myndiga vid 25 års ålder). Revisionen erkände nu den gifta kvinnan sin myndighet, likställda försörjningsskyldighet och andra juridiska rättigheter som hon tidigare nekats, och underlättade därmed hennes ekonomiska självständighet. (Rent praktiskt förväntades kvinnan emellertid att avveckla sitt förvärvsarbete när hon ingick äktenskap och fortsätta göra det hon enligt sed alltid gjort, det vill säga sköta om hus och hem, men hade nu åtminstone rätt till självbestämmande över hushållsarbete och juridisk rätt till hushållspengar). Kvinnor hade alltså innan år 1921 omyndigförklarats när de ingick äktenskap (från år 1858 blev de alltså myndiga vid 25, tidigare var kvinnor inte myndiga alls) och förlorat all ekonomisk och juridisk självständighet. Nu förblev de myndiga vid giftermål. En viktig feministisk seger!

    Sen som alltid så hänger ju patriarkatet och kapitalismen ihop. Många teoretiker anser att revisionen av giftermålsbalken och att kvinnor förblev myndiga vid giftermål inte alls hade emancipatoriska faktorer bakom sig. Det var snarare ekonomiska; dels frigjordes kapital från besuttna kvinnor när de nu förblev myndiga och därmed kunde göra något med sitt kapital (som omyndiga hade de ju inte kunnat det). Dessutom så lockade den nya äktenskapsbalken de kvinnor som skytt äktenskapet – det vill säga unga, välutbildade, självständiga kvinnor som inte ville bli av med sin myndighet och därför lät bli att gifta sig – tillbaka till altaret och därmed den minskade ekonomiska självständigheten. Men det är en annan historia. År 1921 är och förblir ett viktigt år för den feministiska kampen.

    Dagens tema för #5inistagram är “feministiska segrar”. En av den feministiska historiens viktigaste serien var förstås den kvinnliga rösträtten som klubbades igenom 1919 men som tillämpades första gången 1921 (vi har alltså inte ens haft rösträtt i hundra år – alltså förstår ni?????????). Jag har dock nyss lärt mig via kursen jag läser nu (“Makt, kropp…