Nyss hemkommen från Viennaaaa! 😀 (Och för er som är lite bakom flötet så är Wien, eller Vienna på engelska, Österrikes huvudstad. Och Österrike ligger för övrigt i centrala Europa, gränsar till Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Schweiz, Italien, Ungern och Slovenien). Så nu har vi det avklarat.
Wien, ja. Jag vill inte skriva innan på bloggen att vi skulle åka, men nu har vi ju kommit hem igen så nu kan jag uppdatera igen som vanligt! Och som ni förstår var det också anledningen till att jag inte uppdaterat särskilt väl de senaste dagarna.
Vi åkte i alla fall på torsdagen och kom till Wien ungefär mitt på dagen. Vi gick omkring och kollade in staden (fantastisk arkitektur by the way, vilka hus!!), gick till tivolit som finns i city och åkte i ett berömt pariserhjul som funnits där jättelänge. Det var rätt scary faktiskt, för man åkte i, vad skall vi säga, trähus kanske? Det var några typ av trälådor som hängde i hjulet i alla fall, alltså hopsnickrade av trä, och det knarrade oroväckande. Dessutom vinglade det rätt mycket, för när det var något intressant på ena sidan gick alla dit och då lutade hela “lådan” åt det hållet. Men vi klarade oss helskinnade ner i alla fall.
Bild på hjulet så ni kan få er en föreställning om hur “lådorna” man åkte i såg ut, hämtad från nätet.
På samma område fanns andra åkattraktioner, det var ett sorts tivoli, fast istället för att betala inträde och åkpass som på Liseberg eller Grönan, så betalade man lite för varje attraktion man åkte. Finns både för- och nackdelar med det, det var till exempel inte alls mycket folk, man kunde komma och gå som man ville eftersom det inte fanns någon speciell entré och det var bra om man bara ville åka en grej, men å andra sidan var det rätt dyrt och säkerhetstänket verkade inte lika högt på den här nöjesparken som hemma på Liseberg. Banorna såg faktiskt rätt så livsfarliga ut, haha. Jag och Olivia vågade åka en bana. Det var en berg- och dalbana och inte förrän vi gick in till den fattade vi att man låg ner på mage när man åkte den (whaaat!?). Så man lade sig helt enkelt ner på mage, höll i sig med händer och fötter, och så stängdes det igen ett galler bakom ryggen på en så att man låg liksom i en liten avlång bur. Sen tippade den neråt så man låg vågrätt. Och man satt typ inte fast. Kändes det som i alla fall, man kunde liksom röra sig inuti den här lilla buren. Och så åkte vi. Det var rätt snabbt över, tack och lov. Jag skrek konstant. Fast så läskig var den väl inte egentligen, bara det att det var en väldigt äcklig känsla att inte sitta fast, jag ramlade ju bakåt mot gallret när vi hamnade upp-och-ner och sådär. Ja, efter den banan var vi ganska nöjda då, resten av banorna såg minst lika skräckinjagande ut och jag ville fortsätta leva till resten av dagarna i Wien.
En annan bana var en sorts lång stång som snurrade, det satt två personer i varje ända och den snurrade jäkligt snabbt. Jag har försökt göra en liten halvseriös bild i Paint för att illustrera livsfaran.
Här var en annan bana som även den såg helt galen ut. Det var ett högt torn, det var som Slänggungorna på Liseberg fast 40 meter upp i luften. Man började ju förstås där nere (och satt för övrigt inte fast mer än man gör på just Slänggungorna på Liseberg, en liten sittkorg och så en stålskena framför magen som man knäpper fast med en liten karbinhake mellan benen. Och lämnar sitt liv åt ett par stålkedjor som gungan sitter fast i. Det såg helt galet ut.
Vi åt middag på en rätt högljudd men mysig restaurang på tivoli-området och promenerade sedan hemåt.
Andra dagen gick vi upp tidigt för vi skulle till Spanska ridskolan! 😀 Spanska ridskolan ligger alltså inte som många tror i Spanien, utan i Wien. Den fick sitt namn av de berömda spanska hästarna (Lipizzaner-hästar) som användes på ridskolan innan den grundades officiellt en bit in på 1700-talet. Idag är det en världsberömd turistattraktion i Wien med sina ståtliga, vita hingstar, fantastiskt vackra manege (ser mer ut som en pampig kyrka fast med jordgolv!!) och hästarnas unika, mycket svåra dressyrrörelser. Beridarna (som alla var män tråkigt nog) har speciella outfits med hjortskinnsridbyxor och annat propert och hästarna, som alla är vita hingstar (okej, det fanns några gråspräckliga och t.o.m. en svart) är mycket duktiga och kan utföra mycket avancerade dressyrövningar. Dock gick vi på morgonpasset kl 10-12 eftersom kvällsföreställningen var så himla mycket dyrare, så vi fick inte se de berömda rörelserna Capriole och Levad, den högsta graden av samling (skit också), men vi fick åtminstone beskåda hingstarna och den vackra manegen. Väldigt glad att vi gjorde detta!
Ja, denna rörelse (levad, högsta graden av samling) fick vi då tyvärr inte bevittna…
Resten av dagen besökte vi bl a en väldigt stor, vacker trädgård, en lugn oas mitt i huvudstaden som var bebodd av väldigt söta ekorrar (och här höll vi också på att somna bort hela dagen), samt ett hyreshus i Wien som är känt för sin mycket speciella arkitektur och utseende, väldigt originellt minst sagt. Väldigt fräckt hus, coolt att bo i ett sådant hus, right? På kvällen på fredagen åt vi middag på en asiatisk restaurang och lyssnade en stund på ett band som spelade Beatles-musik på hemvägen till hotellet.
Nästa dag, lördagen, tog vi ett tidigt tåg till Bratislava, Slovakien, för att sätta ännu ett land på vår karta. Wien ligger vid Österrikes gräns, och Slovakiens huvudstad Bratislava ligger vid Slovakiens gräns, och det är bara 5 mil där emellan, så vi tänkte att när vi ändå är här så varför inte besöka ytterligare ett land? I Bratislava gick vi omkring och kollade in staden, mysig stad med fina gågator och trevliga småaffärer, kollade in ett vackert slott och lite annat smått och gott. Tog tåget tillbaka vid fem-tiden, fräschade upp oss (eller snarare däckade nästan) på hotellet och gick sedan ut för att äta sista kvällen i Wien. Var lite veliga, var skulle vi äta, gick omkring på måfå och hittade en väldigt trevlig restauranggata som var kantad med en massa inbjudande restauranger. Vi hamnade till slut på en mysig en med värmelampor där vi satt ute och betraktade människorna som gick förbi och åt resans godaste middag. Emellertid tog de bara cash, så pappa skulle innan maten springa iväg och ta ut pengar från en närliggande bankomat enligt vår servitör, så pappa sprang iväg. Och tiden gick. Vi fick in vår mat, men bad dem ta tillbaka pappas eftersom han inte kommit tillbaka. Vi åt långsamt. Verkligen slow motion, men när våran mat var slut började vi bli oroliga. Var höll han hus? Servitören kom tillbaka till oss och meddelade att han nog gått fel eftersom det inte alls var långt till bankomaten. Efter några oroliga 30-40 min kom han äntligen tillbaka, varm och irriterad och med kontanter på fickan. Han blev på bättre humör så småningom och maten var i vilket fall jättegod.
Och idag åkte vi hem! Planet gick vid tio, halv elva-tiden så vi var hemma här för en timme sedan ungefär (nu är klockan snart en kvart över tre). Nu hade jag tänkt att packa upp min väska som jag inte gjort ännu. Så snart som möjligt kommer våra bilder från Wien upp, puss så länge!
//ALiCE med ICE, i really need you tonight….
Bonnie Tyler – Total eclipse of the heart