Jämtlandstriangeln dag 2 (12/8): Sylarna-Blåhammaren

Denna dag upplevde vi alla nyanser av regn. Under de 6h det tog oss att gå 19 km, fick vi erfara både duggregn, spöregn, blöt luft (?) fastän det inte såg ut som det regnade, dimma + regn, inte vågrätt regn som dagen innan men kanske i alla fall 45 graders regn, samt flod (över spångarna) (som tydligen egentligen heter spängerna men tycker inte det låter bra?). Inte så många nyanser av ickeregn tyvärr, de första 2 km bara och någon regnpaus i tio minuter vid kanske 6 km som vi prickade in för energibar och kisspaus. Med andra ord var det en mycket blöt dag. Och jag har bestämt mig för att investera i goretex-regnbyxor med dragkedja. Bättre andning men antagligen svindyra. I övrigt höll jag mig rätt torr, förutom min vänsterfot (?), antagligen var den impregneringen inte lika bra.

Nåja, innan det började regna hann vi ta några bilder (det var när mamma var tvungen att slänga av sig ett av lagren hon hade pga för varmt). Kolla så gulliga va! Mamma och jag <3

Här är himlen fortfarande ljus och vi hade till och med lite hopp om att väderprognosen kanske trots allt var fel…? Senare under dagen, ju närmare Blåhammaren vi kom (och alltså ju högre upp) minskade sikten successivt och det var mest bara dimmigt.

Mitt i färd att temperaturreglera 🙂 <3

Här är vår första av två pauser! Vi hade just börjat stigningen och fått en respit i regnet (den varade cirkus tio minuter) och passade på att fylla på energi med en bar. Som ni ser i bakgrunden till höger om mig började dimma smyga sig på här…

och det var den sista bilden från utomhus den dagen. Vi knatade på och trots ihållande regn i 19 km, eller 5h (den första halvtimmen slapp vi ju regn) så var det ändå en gemytlig färd under omständigheterna måste jag säga. Lunchen var något hetsig eftersom vi som alla andra tog skydd i skyddsstugan halvvägs, vilken följaktligen blev väldigt full och blöt eftersom alla börjar gå ungefär samtidigt och alltså hamnar där ungefär samtidigt. Vi klämde oss in vi också men det var inte riktigt stämning för att slappa och avnjuta en långlunch eftersom ruljansen på lunchgästerna var hög. Vi vandrade således vidare, och en hamnar ju i en sorts meditativ lunk. Mamma hamnade i tillståndet “tänker på ingenting” medan jag snarare hamnar i tillståndet “tänker jättemycket på massor av saker”. När en vandrar har en liksom så mycket tid, och det blir aldrig tråkigt, utan hjärnan tar en med på de mest intressanta tankarna medan kroppen tar en stadigt framåt.

De sista kilometrarna var trots allt lite jobbiga, min vänstra sko hade som sagt börjat läcka in och hålet jag hade i skrevet i regnbrallorna gjorde sig påminnt. Hade inte upptäckt detta hål förrän vid avresan så hade inte hunnit göra något åt det, och första dagen märkte jag det inte ens men vid fem timmars ihållande regn sipprade vattnet igenom det hålet och tog sig innanför regnbyxorna. Så länge en går är en ju dock varm och det var ingen fara på taket, mest lite obekvämt att känna vätan kring vänster fot och längs med ena benet. Nåja, fram kom vi till slut, även om utsikten var bristfällig. Blåhammaren är annars STF:s högst belägna fjällstation (alltså inte fjällstuga, finns säkert någon högre belägen sådan) med fantastisk utsikt, men utanför fönstret var det bara alldeles vitt och vi såg inte stationen förrän vi var alldeles nära. Så det var ju lite av ett antiklimax. Men inget att göra åt.

Eftersom exakt alla hade blivit blöta denna dag, eftersom regnet varit så ihållande, behövde exakt alla också få sina grejor torra. Torkrummet var således helt överfullt. Det slutade med att vi placerade våra grejer på rummet istället, med elementet på full effekt och dörren öppen för ventilation, eftersom torkrummet ideligen fylldes på med mer blöta saker och fukten aldrig riktigt tycktes försvinna därifrån. Så såhär sov vi alltså:

Det var mycket underhållande att överhöra folks konversationer och uttryck för oro kring torkandet: “den här är fortfarande helt genomblöt” och “men imorgon ska det i alla fall inte regna lika mycket enligt YR” och “nä det kommer inte bli torrt i torkrummet alltså” osv. Det är det som är så fint när en vandrar – alla delar varandras umbäranden och gemytligheter, eftersom vi alla varit med om liknande saker. Vi hade alla gått många kilometrar i regn, vi alla hade samlats på otillgängliga Blåhammaren, vi delade alla en middag vid långbord prick klockan sex. Det är som när ett tåg blir jätteförsenat och alla helt plötsligt börjar prata med varandra som om den gemensamma upplevelsen av tågkrångel får oss att socialisera, fast utan tågkrånglet då. Det börjar redan på nattåget upp, eftersom de allra flesta är klädda i vandringskläder och har den gemensamma vandringsupplevelsen framför sig. En börjar prata med varann, och möter folk en annars aldrig skulle ha mött eller pratat med. Det är så fint.

One Response to “Jämtlandstriangeln dag 2 (12/8): Sylarna-Blåhammaren”

  1. Mami says:

    Jösses vilken vandring, vi klarde det och känner att nu har jag klarat av 5 timmar i regna och jag höll mig torr!!!
    Förutom meditativt tillstånd så gjorde vi ju stad/land “lek” också.
    Men på något vis är lunken att bara gå och se 1,5 m framför sig välfigt lugnande och rogivande.

Leave a Reply