Jane Eyre – Charlotte Brontë (1847)

Jag har läst ännu en klassiker! Jane Eyre av Charlotte Brontë från 1847. Hon var en av de tre mycket produktiva och uppenbarligen litterärt begåvade systrarna Brontë: Emily Brontë har bl.a. skrivit Svindlande höjder (Wuthering heights) och Anne Brontë Agnes Grey. Jane Eyre handlar om just Jane Eyre, en föräldralös flicka uppvuxen hos en avlägsen släkting, Mrs Reed, där hon behandlas mycket styvmoderligt (bokstavligt talat). När hon får komma till en boarding school slipper hon äntligen ifrån sin miserabla situation, men livet på Lowood school är tämligen hårt. Flickorna får dåligt med mat och under ett tuberkulos-utbrott dör Janes bästa vän. Ickedestomindre får Jane sin utbildning på Lowood, där hon så småningom också blir lärare som ung vuxen. Detta är bokens första del, men i resten av boken får man följa Jane när hon prövar sina vingar. Hon ansöker till tjänsten som governess på Thornfield Hall, där hon utvecklar en romans med Mr Rochester, hennes master. Och det var först här som boken började bli riktigt intressant!

Jane Eyre var en av de första böckerna som fokuserade på huvudpersonens moral, d.v.s. Jane Eyre, och hennes känslomässiga och spirituella utveckling genom boken. Tidigare hade böcker inte haft ett sånt här intimt förstapersons-perspektiv där man liksom får komma in i protagonistens huvud sådär, och Jane Eyre har ett i 1800-talsmått mätt rikt känsloliv och ett exquisite mind. Det är svårt att tänka sig idag, men detta var unikt på Charlotte Brontës tid, varför boken blev så populär under det viktorianska England och idag fortfarande räknas till en av Storbritanniens viktigaste och mest inflytelserika böcker.

Jane Eyre - Charlotte Bronte | Science Fiction Bokhandeln

Boken gick ganska långsamt att läsa. Jag tror jag började redan under våren 2021, och sedan la jag ner den, och så tog jag upp den igen i höstas, och har fått kämpa en del för att komma igenom. Stundom har den varit fängslande, men oftare seg. Ibland har det också varit lite svårt att förstå dramaturgin: å ena sidan går det väldigt långsamt, och sedan händer en annan grej orimligt snabbt? Icke desto mindre var det intressant att läsa 1800-talslitteratur, och dessutom parallellt med min historiakurs där jag nu på min senaste tenta (som jag för övrigt fick högsta betyg på fick jag veta igår woho!) hade just upplysningstiden, och jag tycker att fiktion kring en viss epok är ett så himla bra komplement till studier av samma epok, det ger liksom ytterligare en dimension för förståelse. Dessutom är språket helt fantastiskt, det är nästan som varenda sida är ett stycke poesi? Ett så otroligt rikt skrivet stycke litteratur med framförallt vackra adjektiv jag aldrig hört förut, men också bara generellt vackra stycken. Typ som det här:

A lover finds his mistress asleep on a mossy bank; he wishes to catch a glimpse of her fair face without waking her. He steals softly over the grass, careful to make no sound; he pauses – fancying she has stirred – he withdraws; not for worlds would he be seen. All is still – he again advances – he bends above her; a light veil rests on her features – he lifts it, bends lower; now his eyes anticipate the vision of beauty – warm and blooming and lovely in rest. How hurried was their first glance! But how they fix! How he starts! How he suddenly and vehemently clasps in both arms the form he dared not, a moment since, touch with his finger! How he calls aloud a name, and drops his burden, and gazes on it wildly! He thus grasps and cries, and gazes, because he no longer fears to waken by any sound he can utter – by any movement he can make. He thought his love slept sweetly: he finds she is stone-dead.

Kan ändå försiktigt rekommendera denna bok, även om den inte direkt blew my mind. Och man får vara beredd på att den är seg, så det är ett långsamt projekt som man kanske bör åta sig vid sidan om en annan mer catch:ig bok (typ jag läser ju GoT-böckerna parallellt med alla böcker jag läser hehe).

Tags: , , , , , ,

Leave a Reply