Jag sitter i detta nu på tåget på väg hem till Göteborg från Lund. För mer än två veckor sedan (den första oktober för att vara exakt) flyttade jag in i mitt nya place – en trea i Kville tillsammans med en gammal bekant från West Pride – men jag hann bara vara där i en natt innan jag styrde kosan till Lund. Och där har jag varit i 8 underbara dagar. Det var verkligen behövligt – Paulina var ju borta i Belgien i fem veckor, och sedan var vi i Uppsala i en vecka men ständigt omgiven av andra utan att riktigt få någon kvalitetstid bara vi. Vi behövde verkligen reconnect:a och hänga bara med varandra, och det har vi verkligen gjort de senaste dagarna. Det har varit så underbart. Det känns som jag är i en kärleksbubbla, och jag lämnar Lund med ett lätt hjärta.
Förra lördagen var jag ganska ledsen, för vi hade haft en så himla fin dag och det hade varit så underbart att få ses igen, och sorgen över att våra dagar känns räknade kom över mig som ett knytnävsslag. Jag kunde inte riktigt komma ur de negativa känslorna som sa mig: what’s the point? Postpone:ar jag bara ett heartbreak till senare snarare än förr? Hur ska vi någonsin, realistiskt, kunna fortsätta vara tillsammans?
Men sånt vet en ju aldrig. En kan faktiskt aldrig veta. Och just nu funkar det, just nu bor hon i Lund och jag i Göteborg och jag är så så kär. Vi båda vill det här och jag älskar henne. <3 Till våren kommer hon med största sannolikhet vara i Berlin, och den distansen är ju längre så vi kommer inte kunna ses lika ofta, men det är ändå samma kontinent och från Köpenhamn tar bussen drygt 9 timmar (från Gbg ca 13-15). Det går att göra på en dag – åka tidigt och komma dit på kvällen. Och jag är grundad och vet så väl hur jag vill bo i framtiden: i skogen, i ett hus, någonstans inte för långt bort från Göteborg, gärna tillsammans med ett knippe vänner. Kanske finns Paulina med i den bilden – jag hoppas – och kanske inte, men sånt går ju inte att planera. Vi får se. En sak i taget. Och just nu lämnar jag Lund med ett lätt hjärta. Te amo te amo te amo
