Lilla farmor.

Natten till i söndags dog min farmor. Äntligen fick hon komma till himlen och till sin Olle, som hon har velat sedan han dog för femton år sedan. “Nu vill jag upp till Olle”, brukade hon säga speciellt de senaste åren när allt var ganska eländigt.

Den farmodern som dog i söndags kommer jag inte att minnas. Jag kommer minnas den farmodern som fortfarande var rolig att umgås med, hon som man fortfarande såg fram emot när hon skulle komma. Hon som man varje gång skulle niga åt när hon kom (åh, det var så jobbigt tyckte vi), hon som bakade struvor, stickade och broderade, och som älskade att spela kort. När vi var små och farmor kom på besök spelade vi alltid kort. Då var det roligt när hon kom. Men sen förändrades det sakta men säkert. Det var inte längre roligt när farmor kom på besök, för hon hörde allt sämre och snart fick man nästan skrika för att höras. “Jag hör det jag vill höra”, brukade hon säga. Det var inte längre roligt när farmor kom på besök, för man var osäker på om hon skötte hygienen. Hon kallade mamma för “lilla mamma” och gillade bara maten om det var tonvis med gräddsås till. Det blev som ett nödvändigt ont att träffa farmor då och då, och jag och Olivia träffade henne allt mer sällan. Sen råkade hon ut för en olycka, hon halkade på sin balkong när hon skulle ut och röka, och bröt lårbenshalsen. Det var första gången hon var inne på sjukhus en längre tid.

Hon hämtade sig, men “Nu vill jag inte vara med längre, jag vill upp till Olle” kom allt tätare, samtidigt som hon ibland kunde säga saker som “Vad roligt det skulle vara att fylla…xx”. Sen råkade hon ut för en liknande olycka igen, ett till benbrott. När vi hälsade på henne på sjukhuset förra vintern hade jag inte träffat henne på över ett år. Olivia hade träffat henne en gång innan dess, men då kände farmor inte igen Olivia med hennes nya längd och färgade hår och förändrade klädstil. Farmor hämtade sig även från det benbrottet, men för sex veckor sedan när pappas syster Eva-Lena var inne hos farmor i hennes lägenhet kunde hon inte resa sig, och hon åkte in på sjukhus igen. Jag och mamma var och hälsade på för tre veckor sedan, och då hade jag inte träffat farmor sedan senast vi hälsade på på sjukhuset ett år tidigare. Och vi kände knappt igen henne. Hon var så tunn och skör och mager. I lördags hälsade vi på henne igen, och jag är så glad att vi gjorde det, för följande natt somnade hon äntligen in.

Men jag är inte ledsen. Den farmodern som låg där tunn och skör i sjukhussängen, som inte kunde prata men som fortfarande hade förvånansvärt starka nypor när hon ville hålla en i handen, den farmodern vars lungor rosslade förfärligt när hon andades, och som fick ha en madrass som rörde sig för att motverka liggsår, den farmodern som bara stirrade rakt fram, och som man bara kunde känna igen när hon mumlade “Jag hör det jag vill höra, resten skiter jag i”, den farmodern som hade så ont, som levt ett långt liv och som bara ville upp till himlen, den farmodern är jag bara glad att hon fick somna in och lämna jordelivet. Nu slipper hon att ha ont, anhöriga slipper dåligt samvete och hon får äntligen träffa sin Olle igen, för det var det hon mycket bestämt trodde att hon skulle göra.

Och den farmodern som somnade in i söndags tidigt på morgonen, hon kommer jag inte minnas, utan jag skall minnas hon som man såg fram emot när hon kom. Hon som bakade struvor, älskade att spela kort, som alltid tackade jag till ett glas baileys och något sött, älskade gräddsås, alltid ville att man skulle niga, som har gjort en massa stickat och broderat julpyssel, som älskade att berätta om när pappa var med på cirkus eller att hon var gymnastiklärare, alltid hade en röd baskerliknande hatt när hon var ute, och som brukade säga att “jag känner mig som sjutton år och okysst”. Den farmodern skall jag minnas.

//ALiCE med ICE