Posts Tagged ‘anorexia’

#5inistagram dag 15: Normkroppar och idealkroppar

Friday, March 17th, 2017

Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i tidningar? Ordet “tjock” blir ett skällsord, fastän det i sig varken är positivt eller negativt. Vi känner oss onaturliga om vi går orakade, fastän det är det mest naturliga. Bruna/svarta barn vill bli ljusare i skinnet och leka med de vita dockorna. Acne blir ett så enormt komplex att om den är svår så vågar folk inte gå utan smink. Vi bantar fram och tillbaka för att nå idealvikten. Och anorexia blir ett reellt dödshot mot framför allt unga tjejer.

Oavsett hur ens kropp ser ut, så är det dock många kvinnor som ändå inte slipper undan självhatet. Även om deras kropp skulle ses som normativt och idealt snygga. Det är liksom så det funkar. En duger aldrig, och det är alltid något som måste rättas till. Dra in magen. Raka benen. Raka armhålorna. Få fastare rumpa. Bli av med celluliterna. Rakare näsa. Större bröst. Mindre buskiga ögonbryn. Fylligare läppar. Osv osv osv.

Jag personligen är oförskämt förskonad från sådana här tankar. Men även jag, i likhet med typ _alla_ tjejer, har haft ett problematiskt förhållande till mat. När jag gick i trean och fyran (alltså observera åldern – så jävla liten!!) så införde jag regler för mig själv. Jag fick bara äta sött tre gånger i veckan. Och med sött menade jag allt som på något sätt innehöll socker. Sylt. Sockriga flingor som start eller kalaspuffar. Läsk. Och för att inte tala om godis, bullar, kakor eller annat onyttigt. Kommer så väl ihåg tillfällen där jag sagt nej till sådant på grund av att jag redan ätit sött tre gånger den veckan (och då räknades en bulle som att den dagens söthet var uppnådd), eller då jag blivit erbjuden något sött, räknat i huvudet och insett att jag ju har en söt-dag kvar och lyckan i det. Exempelvis en jul hos min moster Louise som bjöd på lussekatter. Och hur mycket jag egentligen ville ha men tackade nej (trots trugande) på grund av att jag redan uppnått söthets-kvoten. Eller en gång när jag var hemma hos min barndomsvän Fanny och hennes föräldrar gjort pannkakor med sylt och grädde och jag var skitlycklig över att jag kunde äta eftersom jag inte uppfyllt söthets-kvoten den veckan.

Minns också hur jag var hos skolsköterskan någon dag i fyran, och hur hon bekymmersamt frågade mig om jag bantade, eftersom min längdkurva gick stadigt uppåt och min viktkurva låg kvar på samma nivå. Och hur jag sa att nej, jag bantar inte (med vanlig mat alltså) men jag tänker på att inte äta för mycket socker (och det var ju okej). Och hur jag efteråt kände ett lyckorus i kroppen. Alltså förstår ni det sjuka i detta? Jag blev genuint glad, som fjärdeklassare (vad är en då – tio år?), över att min vikt låg kvar på samma nivå fastän jag blev längre. För det betydde smal = snygg = bra.

Det är det här jag menar. Jag har alltid haft en väldigt normativ kropp utifrån skönhetsidealen. Smal, men ändå lite kurvig. Men även jag har haft de här ätstörda tankarna. Sån tur är gick det inte längre än det jag beskrev ovan; min viktkurva började så småningom följa med min längdkurva. Men jag hade ätstörda tankar skitlänge. Tänkte på att inte äta söta eller feta saker, eller att om jag gjorde det så måste jag kompensera med en promenad. Det var först när jag blev vegan för två år sedan som de här tankarna helt försvann. Jag är medveten om att veganism kan vara en trigger för många – en täckmantel för att äta mindre eller matregler som triggar igång ätstördhet. Men för mig var det tvärt om – veganismen hjälpte mig att äntligen helt bli av med det. Sen jag blev vegan äter jag glass flera dagar i veckan, färdigköpta kakor och bullar och använder massor av olja i maten – and I don’t give a fuck anymore. Tror det är för att “allt är ju ändå grönsaker” 🙂 Det är typ omöjligt att äta onyttigt som vegan, så då kan en lika gärna kötta på med en massa onyttigheter också. Allt är ändå, technically, grönsaker som sagt. Men det var alltså två år sedan som jag helt blev av med sådana här tankar. Och jag kan fortfarande få tillbaka-fall. Om nån kommenterar min kropp och säger att jag är smal så blir jag glad, till exempel. Eller om jag är mycket själv (som när jag var i Frankrike sommaren 2014) så kan jag lätt börja slarva med maten, hoppa över mål osv. Men det var iförsig innan jag blev vegan.

Jag vill poängtera att mina ätstörda tankar aldrig lett till nån hälsofara. Så långt har det aldrig gått, tack och lov. Men i princip alla tjejer, och en del killar, har ätstörda tankar – och många gånger är de kvar hela livet. Och många gånger kan det också gå betydligt längre och till och med vara dödshotande. Anorexia är en reell sjukdom som lever på att vi lever i ett patriarkat där ideala kroppen skall vara smal, smal, smal och där en aldrig duger. Där kvinnokroppar ständigt kommenteras. Ständigt sexualiseras.

Kan vi bara komma överens om att aldrig mer kommentera någon annans kropp? Varken i smala eller tjocka termer. Du har ingen aning om vad personen har för erfarenheter, och att säga att någon är smal kan trigga så jävla mycket. Tänk om en inte ätit något på en hel dag och får höra att en är smal och snygg – hur belönande det känns att höra det, eftersom det är det en strävar efter? Flytta bort fokus från kroppen. Prata aldrig om onyttig eller nyttig mat, eller om bantning och vikt, framför barn. De hör och de ser. Om du bantar – gör det inte framför dina barn. De kommer att ta efter. Prata heller inte om viktnedgång, dieter och nyttig mat framför eller med andra – det angår ingen annan än dig. Du har ingen aning om vem som lyssnar, eller om den du pratar har ätstörningsproblematik. Sånt triggar. Och som sagt – kommentera för guds skull inte folks utseende. Det finns så mycket mer som är så mycket finare att kommentera. Personligheten eller egenskaperna exempelvis. Prova det.

Egalias döttrar och därför är jag feminist

Monday, April 27th, 2015

Igår så hände nåt fantastiskt. Jag och Carro såg nämligen Konstkollektivets Döttrar’s uppsättning av Egalias döttrar på Kajskjul 46 i Majorna. Och det var FANTASTISKT. Alltså det var verkligen SÅ SÅ SÅ BRAAAAAAAAAA. Satt hela föreställningen och ba; åååååh det här är så braaaa, jag önskar alla jag känner och inte känner fick se detta!!! Ja, alla borde se denna föreställning. Så glad att jag fick tag i biljetter, för de gick åt hur snabbt som helst och folk fick sätta upp sig i kö för att få tag i en biljett ifall någon eventuellt inte skulle hinna vara där prick när det började. De spelade bara tre gånger här i Göteborg, och nu har de inga fler planerade föreställningar. Vilket är synd, med tanke på hur freaking BRA det var. Åh, har så många vänner och bekanta som “inte vill kalla sig feminist för de gillar inte ordet” eller som “inte är feminist utan jämställdist” som skulle behöva se detta. För som sagt, SÅ. FREAKING. BRA. Dog typ. Det var så peppigt. Vill tatuera in venus/feminist/kvinno-symbolen ännu ännu mer efter detta (ja mamma, någon gång skall jag allt göra det). Här är trailern:

Och för er som inte vet, Egalias döttrar är alltså från början en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?

Konstollektivet Döttrar var SÅ DUKTIGA. Och vilka sångröster dessutom. “Let’s start a revolution” i början var grym, och likaså trestämmiga Sebastian Lind (ni vet, Vreesvijk) och de andra sångerna.

Bäst var nog i slutet, när alla klev ur sina roller och turades om att med hög och klar röst säga “Jag är feminist för att….”. Och det finns tusen och åter tusen anledningar till det. För att jag bara vill behöva säga nej en gång. För att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män. För att våldtäkt fortfarande används som krigsvapen i krig. För att kvinnor sexualiseras och objektifieras i reklam. För att jag vill bli bedömd för vem jag är och vad jag gör, inte för att jag är kvinna. För att alla människor är lika värda. För att jag ständigt kommer att bedömas hårdare än en man, av den enkla anledningen att jag är kvinna. För att våldtäktsoffer skuldbeläggs och skamfläckas. För att anorexia och utseendehets är ett så stort problem bland unga framför allt tjejer. För att endometriosis är vanligare än diabetes, och ändå vet ingen varför en får det eller hur det botas eftersom det ju är ett “kvinnoproblem”. För att det av någon anledning är kvinnors ansvar att inte bli med barn. För att kvinnor förväntas äta p-piller som påverkar mångas liv till det sämre. För att kvinnor diskrimineras i arbetslivet på grund av att de har barn eller förväntas få barn. För att kvinnor är “dåliga mammor” om de är borta från sina nyfödda barn, medan män är såååå duktiga om de är hemma och tar hand om sitt nyfödda barn. För att det är tabu för män att gråta och känna känslor. För att män inte får ta del av sina barns uppväxt på samma sätt som kvinnor. För att det förekommer att kvinnor blir straffade för att de utsätts för sexuella övergrepp. För att unga killars sexuella trakasserier mot unga tjejer bortförklaras som “han vill ju bara visa att han gillar dig!”. För att alldeles för många inte tycker det är våldtäkt om en kvinna sover, är medvetslös eller inte sagt nej tillräckligt tydligt. För att i vårt samhälle lär vi våra döttrar att akta sig för att bli våldtagna, istället för att lära våra söner att inte våldta. För att jag går med nycklarna mellan knogarna och mobilen upplåst, klar för att ringa om jag går hem själv i mörkret. För att jag, nästan varje gång jag är ute på krogen, blir tafsad på av män som tar sig friheten att ta på min kropp. För att kvinnor betraktas som horor, slampor och lösaktiga om de legat med många. För att jag är jobbig och kaxig när jag uttrycker min åsikt. För att kvinnor som är arga/irriterade/uttrycker starka åsikter bemöts med “har du mens eller!?”. För att göra något “som en tjej” betraktas som dåligt. För att kärring, fitta, hora används som skällsord. För att könsstympning utan bedövning fortfarande förekommer på små flickor. För att tvångsgiftermål och hedersvåld händer varje dag. För att det knappt finns någon forskning på vad p-piller har för långlivade effekter. För att ett CV bedöms som så mycket bättre med ett manligt namn än med ett kvinnligt, fastän innehållet är exakt detsamma. För att män förväntas vara familjeförsörjaren och beskyddaren. För att män blir mål för våld i krig, av den enkla anledningen att de är män. För att många kvinnor jobbar dubbelt; på jobbet och i hemmet; och ändå tjänar mindre än män. För att prostitution och trafficking är det moderna slaveriet.

Jag kan hålla på i all evighet. Igår avslutade de med, “Och för att det här, är mitt val” och höll upp armarna och pekade på sina rakade och orakade armhålor. Så alla ni jämställdister och icke-feminister, ta er en funderare, läs en bok (typ, Egalias döttrar!) eller se till att få tag på biljetter nästa gång Konstkollektivet Döttrar kommer på besök i din stad med sin fantastiska uppsättning. Jag skall definitivt gå igen om jag får chansen. SÅ. BRA.

//ALiCE med ICE