Tag: antirasism

Women, race and class – Angela Davis (1981)

—

by

Alice Andrews
in , , ,

Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981)

Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så många böcker att läsa och listan på böcker att läsa fylls på snabbare (liksom min bokhylla….) än jag hinner läsa böcker. Och då läser jag ändå mycket får man säga. Hur som helst, nu har jag i alla fall läst ut denna lilla pärla! En feministisk klassiker av stjärnan Angela Davis – professor, civil rights activist, feminist, antirasist och aktivist. Som jag trodde skulle vara mycket mer teori, eller alltså att hon skulle ha nån slags teori som hon presenterade i boken, men det här är en historiebok! Eller snarare en herstory-bok. För den berättar historian om USA ur ett dolt perspektiv – nämligen kvinnors, afroamerikaners och arbetarklassens perspektiv. Angela Davis gör upp med den vita feminismens blindhet för rasismen och oförmågan att inkludera sina svarta systrar och sina arbetarklassystrar, men lyfter också glömda hjältar och hjältinnor som gått emot strömmen och visat sann solidaritet mellan klasser, raser och kön, såsom Grimke-systrarna, som slogs även för svartas rösträtt, eller Prudence Crandall som riskerade sitt liv i försvar av svartas rättigheter till utbildning.

Angela Davis visar med illustrativa exempel och ett självklart språk på hur svarta kvinnor förtryckets dubbelt – av rasismen och av sexismen: “It is important to remember that the punishment inflicted upon women exceeded in intensity the punishment suffered by their men, for women were not only whipped and mutilated, they were also raped” (s.19).

Klasskampen, kvinnokampen och abolition-kampen hade så mycket att vinna på att solidarisera sig med varandra, vilket tyvärr sällan hände, även om det fanns undantag: “Even the most radical white abolitionists, basing their opposition to slavery on moral and humanitarian grounds, failed to understand thar the rapidly developing capitalism of the North was also an oppressive system. (…) They did not recognize that the white worker from the North, his or her status as ‘free’ laborer notwithstanding, was no different from the enslaved ‘worker’ in the South: both were victims of economic exploitation” (s.57).

En alternativ historiebok om USA från 1700-tal till 1970-tal, som borde bli obligatorisk i varje historiakurs om moderniteten, och/eller rasismen  Upplysande! Rekommenderar också alla att se dokumentären 13th på Netflix där bl.a. Angela Davis figurerar. En annan likande bok som visserligen varken är en akademisk fackbok eller en roman men icke desto mindre mycket bra är Assata Shakurs självbiografi.

Kommentera här

Tag: antirasism

  • Women, race and class – Angela Davis (1981)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981)

    Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så många böcker att läsa och listan på böcker att läsa fylls på snabbare (liksom min bokhylla….) än jag hinner läsa böcker. Och då läser jag ändå mycket får man säga. Hur som helst, nu har jag i alla fall läst ut denna lilla pärla! En feministisk klassiker av stjärnan Angela Davis – professor, civil rights activist, feminist, antirasist och aktivist. Som jag trodde skulle vara mycket mer teori, eller alltså att hon skulle ha nån slags teori som hon presenterade i boken, men det här är en historiebok! Eller snarare en herstory-bok. För den berättar historian om USA ur ett dolt perspektiv – nämligen kvinnors, afroamerikaners och arbetarklassens perspektiv. Angela Davis gör upp med den vita feminismens blindhet för rasismen och oförmågan att inkludera sina svarta systrar och sina arbetarklassystrar, men lyfter också glömda hjältar och hjältinnor som gått emot strömmen och visat sann solidaritet mellan klasser, raser och kön, såsom Grimke-systrarna, som slogs även för svartas rösträtt, eller Prudence Crandall som riskerade sitt liv i försvar av svartas rättigheter till utbildning.

    Angela Davis visar med illustrativa exempel och ett självklart språk på hur svarta kvinnor förtryckets dubbelt – av rasismen och av sexismen: “It is important to remember that the punishment inflicted upon women exceeded in intensity the punishment suffered by their men, for women were not only whipped and mutilated, they were also raped” (s.19).

    Klasskampen, kvinnokampen och abolition-kampen hade så mycket att vinna på att solidarisera sig med varandra, vilket tyvärr sällan hände, även om det fanns undantag: “Even the most radical white abolitionists, basing their opposition to slavery on moral and humanitarian grounds, failed to understand thar the rapidly developing capitalism of the North was also an oppressive system. (…) They did not recognize that the white worker from the North, his or her status as ‘free’ laborer notwithstanding, was no different from the enslaved ‘worker’ in the South: both were victims of economic exploitation” (s.57).

    En alternativ historiebok om USA från 1700-tal till 1970-tal, som borde bli obligatorisk i varje historiakurs om moderniteten, och/eller rasismen  Upplysande! Rekommenderar också alla att se dokumentären 13th på Netflix där bl.a. Angela Davis figurerar. En annan likande bok som visserligen varken är en akademisk fackbok eller en roman men icke desto mindre mycket bra är Assata Shakurs självbiografi.

    Kommentera här

    Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981) Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så…

  • Islamofobi – Mattias Gardell (2011)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011).

    Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är offer som tvingats till att bära slöja och blir kuvad av sin man, att islam skulle vara en ovanligt våldsam religion som bär ansvaret för de flesta krig som förts i religionens namn, att islam skulle vara oförenligt med demokrati, att alla muslimer vill införa sharialagar, o.s.v. o.s.v. Gardell punkterar alla dessa föreställningar på ett systematiskt sätt som både är lättläst, intressant, tankeväckande och väl underbyggt utan att för den sakens skull bli onyanserad. Gardell medger att det klart att det finns muslimer som vill införa sharialagar – precis som att det finns kristna som skulle vilja att lagen byggde mer på kristendomen – och det klart att det finns vissa muslimska kvinnor som mer eller mindre påtvingats slöjan – precis som det finns kristna/buddhistiska/judar/ateister/whatever som också påtvingats olika religiösa eller ickereligiösa värderingar och attribut – men detta gäller långt ifrån alla muslimer och att dra generaliserande slutsatser om folk endast baserat på att de är muslimer är rasistiskt.

    Ett exempel på en myt som Gardell punkterar är att islam skulle vara en påfallande våldsam religion som för krig/terrorism i Guds namn. Detta stämmer inte. Av de 1677 väpnade konflikter som pågått i världen från slutet av Andra världskriget till 2001, handlade en överväldigande majoritet (91 %), primärt om andra saker än religion. Och av de konflikter som på något sätt hade med religion att göra så var det faktiskt buddhister som var värst, tätt följt av kristna och först därefter muslimer. Buddhister var involverade i fler väpnade konflikter, mer våld och dödande än nominella anhängare av andra religioner – de utgjorde under undersökningspreioden fem, sex procent av världsbefolkningen men var inblandade i 17 procent av världens väpnade konflikter, d.v.s. en överrepresentation om 209 procent. Ändå har vi i västvärlden en naiv bild av buddhism som en fredlig religion, vilket alltså är helt missvisande, medan islam allt som oftast framställs i media i relation till krig, våld, terror och död. På grund av denna islamofobiska “kunskapsregim” som Gardell kallar det – d.v.s. att bara viss, väldigt stereotyp information om islam kablas ut till allmänheten genom filmer, media, TV, tidningar etc – formas också vår bild av islam till att just vara associerad med krig, våld, kvinnoförtryck och terror.

    En mycket läsvärd och, för att vara facklitteratur, lättillgänglig/lättläst bok som kommer att avslöja även den mest toleranta och antirasistiskt upplysta personen med vissa dolda försanthållna antaganden om muslimer/islam som faktiskt inte stämmer. Rekommenderar!

    Kommentera här

    Jag har just läst ut boken Islamofobi av Mattias Gardell (2011). Boken gör på ett lättillgängligt och matter of fact:igt sätt upp med islamofobi, d.v.s. negativa fördomar/rasistiska föreställningar gentemot muslimer endast baserat på det faktum att de är (eller antas vara) just muslimer. Några vanliga sådana fördomar/föreställningar är att slöjbärande kvinnor på något sätt är…

  • Två böcker

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

    Image result for lila hibiskus

    Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

    Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

    En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

    Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

    Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

    Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

    Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

    Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

    När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

    Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto! Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris.…