Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Tag: culture

Dangoule

Jag såg Lukas Moodysons Lilja 4-ever nyss. Har inte riktigt velat kolla på den innan för jag vet att den är så fruktansvärt hemsk. Men jag lyssnade på P3:s dokumentär “Verklighetens Lilja 4-ever” för ett tag sedan (blev väldigt berörd, lyssna!) och tänkte att jag nu får det vara dags att se filmen också. Och ja, fyfan. Hoppet för mänskligheten grusat än en gång. Det är så fruktansvärt sorgligt, och det allra sorgligaste är att det hänt på riktigt, och fortfarande händer. Och att Dangoule (som “verklighetens Lilja” egentligen hette) aldrig fick upprättelse; trots att hon vittnade om sina kidnappare, våldtäktsmän och sexköpare i brev till polisen, och “ryssen” som hämtade henne på flygplatsen fastnade på övervakningskamerorna, lades fallet ner i brist på bevis nog att döma de skyldiga. Inte ens ett minnesmärke får sättas upp på bron där hon hoppade från. Nej, det är så jävla fruktansvärt. Men mycket viktig film att se. Så se den om ni inte sett den.

//ALiCE med ICE

En (lång) text om slöjbärande

Eftersom jag fick full pott på hemtentan och så fina kommentarer, tänkte jag att ni kanske (trots lite tungt akademiskt språk) skulle vilja läsa den. Så here we go, i en version utan störande källhänvisning. Enjoy (om ni orkar)!

fashion

När Frankrike förbjöd kvinnor att bära heltäckande slöja på offentliga platser tyckte jag att det var ett bra beslut; slöjor var ett uttryck för förtryck av kvinnor. Detta var innan jag började inse att allt inte är svart eller vitt och att detta kan problematiseras i så många fler lager. Min dåvarande syn på bärandet av slöja kom att förändras till att jag idag fördömer förbudet, en åsikt som stärkts; men också kan problematiseras ännu djupare; tack vare nyförvärvade kunskaper inom några av de alternativa IR-teorierna. Ämnet är relevant för IR eftersom det konkret kan illustrera och i verkligheten förankra problematiken mellan västerländsk, liberal feminism och postkolonialism.

Att kvinnor av olika skäl bär slöja kan för många västerländska feminister tolkas som ett uttryck för kvinnoförtryck; hur kvinnor av sin familj, samhället och/eller religion tvingas täcka sig och hur de nekas rätten till att klä sig som de vill; som om de, för att de är kvinnor, inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Denna övertygelse om hur fel det är att “tvinga” kvinnor att bära slöja kan ses som ett arv från kolonialtiden; inom västerländsk feministisk diskurs konstrueras icke-västerländska kvinnor ofta som “de andra”, ett offer för förtryckande kulturella praktiker och traditioner. Postkoloniala och feministiska analyser engageras båda i kampen mot kvinnoförtryck och -diskriminering, men västerländsk feminism tenderar att producera en singulär, monolitisk “Tredje världen-kvinna” mot vilken den västerländska kvinnan blir den normativa, binära dikotomin. “Tredje världen-kvinnan” ses som den västerländska, befriade kvinnans motsats; fattig, domesticerad, traditionell och offergjord. Att tillskriva slöjbärande kvinnor en offerroll på detta sätt; en kvinna som måste “räddas” från de förtryckande praktiker som “tvingar” henne att bära slöja; är djupt problematiskt eftersom det inte finns en autentisk kvinnlig upplevelse eller utgångspunkt då dessa, samt den sociala meningen av genus, varierar från samhälle till samhälle och kultur till kultur. Västerländsk feminism har från postkolonialt håll kritiserats för att oantastligt utgå från att kategorin “kvinnor” är universell och att denna kategori delar samma erfarenheter och intressen.

Det är intressant att se hur feminismen; som utger sig för att vara en öppen, mångfasetterad och inkluderande teori som ger utrymme åt den halva delen av befolkningen som ständigt genom historien marginaliserats, diskriminerats, missgynnats och tystats ner; offergör, särbehandlar och generaliserar över icke-västerländska kvinnor på samma sätt som på vilket den själv kämpar mot att bli av patriarkatet/män/det mansdominerade samhället. Här är den västerländska, vita feminismen paradoxal; den betonar kvinnoförtrycket, avsaknaden av kvinnor inom IR och hur IR implicit antar en maskulin ståndpunkt, men blundar för det dubbla förtrycket icke-västerländska kvinnor får utstå och hur IR också är väldigt “vitt” och västerländskt. Detta skulle kunna förklaras som en förlängning av den liberala feminismens projekt (att för kvinnor säkra de rättigheter och privilegier som män nyttjade) men i denna kontext istället exportera de rättigheter och privilegier som västerländska kvinnor nyttjar till de icke-västerländska systrarna.

Att skriva “rättigheter och privilegier” är dock problematiskt utifrån ett postkolonialt, men även socialkonstruktivistiskt och postmodernt, perspektiv. Postmodernismen understryker att alla försök att etablera universella villkor för frihet och frigörelse (såsom begreppen “rättigheter” och “privilegier”) oundvikligen kommer att användas för att underordna och marginalisera de som anses utanför normen (här icke-västerländska, slöjbärande kvinnor). I detta fall används “rättigheter” och “privilegier” som något som västerländska kvinnor har, och som icke-västerländska saknar (exempelvis privilegiet/rättigheten att få klä sig som man vill). Men betydelsen av “rättigheter” och “privilegier” kan aldrig vara objektiv, eftersom verkligheten enligt socialkonstruktivismen produceras i samspelet mellan struktur och agens och olika begrepps meningar följaktligen ser olika ut beroende på diskurs. Att västerländsk feminism vill exportera rättigheter som icke-västerländska kvinnor “saknar” är sålunda problematiskt, eftersom denna “rättighet” kanske inte alls är eftersträvansvärd eller ens en rättighet i den kultur och diskurs som dessa kvinnor rör sig i. För slöjbärande kvinnor, kan själva akten att bära slöja i själva verket i sig vara ett uttryck för frigörelse, styrka och självförverkligande snarare än ett förtryck; många har själva gjort ett aktivt val utan press från annat håll. Denna ståndpunkt illustreras med följande citat från Maryam, 20, ur reportaget “Mipsterz” av Totallystockholm.se (2015);

“My hijab doesn’t only symbolize my faith, but it’s also a symbol of strength and independence. For me it’s liberating; I refuse to conform to the norms and societal moulds of a ‘typical’ woman. A woman can cover up as much as she wants and still be just as free as a woman who chooses not to cover up at all.”

Bevisligen ser många slöjbärande kvinnor inte slöjan som ett förtryck, trots det finns i Väst en idé om att “befria” dessa kvinnor från “förtrycket”. Men i diskussionen om huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller frigörelse, missar den västerländska feminismen de patriarkala strukturerna bakom att en kvinna inte kan bära slöja utan att bli hotad och trakasserad. Postkolonial feminism är därför djupt skeptisk till idén om att framsteg och frihet för kvinnor uppnås genom den västerländska modellen av social och ekonomisk utveckling. Att vidare i samhället ordna icke-västerländska “Tredje världen-kvinnor” som ofria och förtryckta av kulturella praktiker i form av  slöjbärande, gör dessa kvinnor till objekt för intervention och normaliserar Västvärldens rätt att ingripa, kontrollera och omforma praktiker och seder i resten av världen.

Sammanfattningsvis, med hjälp av de alternativa IR-teorierna kan min före detta “personliga övertygelse” om slöjan som ett förtryckande, diskriminerande attribut problematiseras och ifrågasättas utifrån postkolonialismen och idag förstår jag att jag som västerländsk feminist inte kan döma vad som är rättigheter och privilegier respektive förtryckande för icke-västerländska slöjbärande kvinnor, eftersom de diskurser vi befinner oss i ser olika ut och våra erfarenheter inte är delade eller universella.

Å andra sidan kan allt som hittills skrivits i denna text problematiseras ytterligare. Trots postkolonialismens utmaning till traditionella IR-teorier och den västerländska feminismen, kan postkolonialismens epistemologiska och ontologiska grunder också ifrågasättas med hjälp av postmodernismen och socialkonstruktivismen. För om “verkligheten” aldrig kan vara objektivt tillgänglig för oss, utan allt vi tror att vi vet är bundet till specifika diskurser, kan det då vara så att de diskurser icke-västerländska, slöjbärande kvinnor befinner sig i, format dem att tro/tycka att slöjan är ett fritt val och en symbol för frigörelse och självständighet snarare än förtryck? Detta förklaras av socialteoretikern Steven Lukes i hans bok om makt (kapitel tre, “Three-Dimensional Power). Där består den tredje, latenta dimensionen av makt i att A (i detta fall patriarkatet, det mansdominerade samhället, den hegemoniska diskursen) utövar makt över B (i detta fall slöjbärande, icke-västerländska kvinnor) genom att influera och forma B’s vilja till att tro att det är hennes fria, självständiga val att bära slöja, när hon egentligen, under andra omständigheter utan påverkan från A, inte hade valt att bära slöja. Denna teori om den tredje dimensionen av makt lämnar oss med frågan: om samma, slöjbärande kvinnor som ser sin slöja som en symbol för frihet och självständighet hade växt upp under andra omständigheter, utan påverkan från exempelvis mansdominerad dominans inom familjen, patriarkala religiösa praktiker och (ur västerländskt synsätt) förtryckande samhällsstrukturer, hade de då ändå sett på slöjan på samma sätt, eller hade de också sett den som ett uttryck för kvinnoförtryck?

Avslutningsvis, så kan vi enligt postmodernismen aldrig prata om en “sanning” eller “verklighet” på ett objektivt sätt, eftersom verkligheten inte är direkt tillgänglig för oss, och vår förståelse av den sålunda alltid formas av specifika diskurser, vilka ser olika ut beroende på sociala, ekonomiska, kulturella och geografiska förhållanden. Huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller befrielse går alltså aldrig att fastslå. Med det sagt kan jag ändå konstatera att min tidigare “personliga övertygelse” om den nu är rämnad och att jag nu har en djupare förståelse och förmåga till analys kring bärandet av slöja samt andra omdebatterade fenomen inom feministiska och postkoloniala diskurser.

Källförteckning

Abrahamsen, R. (2007). Postcolonialism. I M. Griffiths (Red.), International Relations Theory for the 21st Century (s.111-122). New York: Routledge.

Lukes, S. (2005). Power: a Radical View. New York: Palgrave Macmillan.

Seth, S. (2013). Postcolonial Theory and IR: a Critical Introduction. New York: Routledge.

Steans, J., Pettiford, L. & Diez, T. (2005). Introduction to International Relations. Edinburgh: Pearson Education Limited.

Totallystockholm. (2015). Mipsterz: mixing fashion with faith. Hämtat 2015-03-18, från http://totallystockholm.se/arts-culture/mipsterz-mixing-fashion-faith/.

//ALiCE med ICE

Shadowland/Neverland @Göteborgsoperan

Igår efter skolan käkade jag lunch med Simon och Carro. Mycket trevligt att träffa Simon igen, den jäveln har ju hoppat av och börjat jobba igen! Fast vi är fortfarande vårt lilla gäng, haha.

Efter lunchen åkte jag och Carro hem till henne för att plugga lite, innan vi skulle till Operan. Fick faktiskt en hel del plugg gjort, och sen åt vi en helt fantastisk vegansk middag bestående av hummus, bönsallad, guacamole, grönkålschips (alltså måste testa att göra dessa, såååå goda!), rödbetsröra, nötter, färsk blomkål och morötter att doppa i rörorna, och ett glas rött på det.

wpid-img_20150327_174720.jpg

wpid-20150327_170913.jpg

Sen tog vi spårvagnen till Lilla Bommen för att gå till Göteborgsoperan. Vi hade fått tag i biljetter för 160 kr styck, och fick fantastiskt bra platser! För att inte tala om själva föreställningen då, som var otroligt bra! Rekommenderar verkligen alla att gå och se den. Det var en föreställning i två helt olika men fantastiska akter; den första handlade om häxprocesserna på 1600-talet, hade folkmusiksinspirerad dans och musik med mycket takt och stampande, fyrstämmig live-kör (fantastisk körsång alltså), endast kvinnliga dansare och en feministisk underton. Slutet var helt magiskt, hela min hud knottrade sig. Stundtals riktigt otäck men riktigt bra. Andra akten var helt annorlunda, men minst lika bra. Den hade dialog med, blandat med otroligt vacker musik och modern balett med lätta steg där de rör sig som om de inte vägde någonting, och vrider sig i alla möjliga och omöjliga vinklar. Mest manliga dansare. Stundtals riktigt rolig, så vi skrattade en hel del. Som sagt, fantastisk föreställning, och det tyckte Carro också. We’re totally recommending! 😀

image

//ALiCE med ICE

Palais Garnier – Soirée de ballets

Har haft en fantastisk kväll med Wilhelm på operan. Kände mig typ adlig av att vara där, herregud så freaking FINT! Och alla var så finklädda! Verkligen så fin byggnad, bara att vistas där är en upplevelse i sig. Sedan var föreställningen FANTASTISKT bra den också. Den var uppdelad i sex akter med en paus i mitten. Den första akten var klassisk ballet med endast ett par ballerinor i skira skjolar och sorglig musik (ej orkester), jättefint. Andra akten var också klassisk balett, inte riktigt lika bra som första. Sedan var det paus, och vi gick omkring och beundrade inredningen (så fint!!).

 

//J’ai eu un soir fantastique avec Wilhelm au opéra. C’était SI beaux!!! Et tout le monde avaient aussi si beaux vêtements! Le bâtiment était très beaux aussi. C’est une experience just d’être là! Et le spectacle était aussi bien sûr très très bon. C’était vraiment fantastique!!

Andra delen av föreställningen började med en liten uppvisning från dansleverna, och det var inte förrän deras lärare kom ut på slutet och jag såg längdskillnaden som jag fattade att de var barn! De var så duktiga! Efter barnen kom en jättebra akt med livemusik från två män som spelade dragspel och tre manliga balettdansörer som var jätteduktiga, och det var en liten annorlunda dans. Mycket bra! Därefter var det dags för Svansjöns-inspirerad klassisk balett med stora tyllskjolar i svart och vitt och livemusik från orkestern. Oerhört vackert. Och så var det den allra sista akten, som kan beskrivas som en lång eftertext – hela balettkompaniet samt baletteleverna deltog. Jätteroligt att se! Jag tror att det var något extra, för det höll på ganska länge eftersom det var sista kvällen föreställningen spelades. Så det var massor av involverade personer uppe på scen och applåderna rungade i säkert en kvart. Bland annat var t.ex. Nathalie Portmans man uppe på scen, han är typ chef eller något sådant och bor numera i Paris, så det är mycket möjligt att Nathalie Portman var där någonstans också, med tanke på att det var sista föreställningen. Och vilken föreställning! Så nöjd att vi köpte biljetter. Tänk vilken tur vi hade att få biljetter (visserligen med begränsad sikt, vi fick lite ont i ryggen av att sitta framåtlutade och böjda över kanten) (samt lite svindel pga satt högst upp) för 10 € styck till en så bra föreställning som dessutom spelades sista kvällen!

 

//Les danseurs et danseuses étaient si bons. C’était un spectacle avec le ballet classique. Je suis très contante et heureuse que on a ajouté les billets!

//ALiCE med ICE

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén