Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Tag: diskurs

Book Club Babes

Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen och Klara. Jag föreslog att vi skulle läsa Jessa Crispins Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest som första bok, och så bestämde vi träff en månad senare för att snacka böcker och feminism i ett kvinnoseparatistiskt rum. Och igår så var det då dags för att träffas första gången!

Anledningen till att detta blev vår första bok, var för att jag läst ett inlägg av Nina Åkestam som läst boken och rekommenderat den. “Det var länge sen jag strök under så mycket i en bok. Ännu längre sen jag kände mig så anklagad och samtidigt så mentalt uppfriskad”, skrev hon. (Läs hela inlägget här). Så då blev jag sugen på att också läsa, och den verkade perfekt för en feministisk bokklubb!

Och igår träffades vi som sagt för första gången som bokklubb, jag, Popp, Mim, Klara och Ellen. Popp och Klara hade fixat med enchilladas-middag (såå gott), jag och Mim ryckte ut och köpte rödvin, och så snackade vi om boken och om feminism och frågor som boken väckt i två timmar. Det var  trevligt och intressant. Vi hade så många bra tankar tillsammans, och det var så intressant att höra vad de andra upplevt när de läst boken, och också hur vi kan tolka en bok så olika. Jag och Klara hade till exempel känt en stigande irritation över boken, som de andra inte alls kände igen sig i. Ellen sa att hon vanligtvis aldrig köpte böcker, men att hon köpt den här efter att hon läst ut sin lånade version, för att hon tyckte den var så läsvärd.

Så vad handlar boken om då? Jessa Crispins manifest utgörs av en svidande kritik av dagens västerländska vita medelklass-feminism. Den som kanske vi alla kände oss skyldiga till. Om feminism är att ha en tröja med This is what a feminist looks like-tryck från HM, att fler kvinnor finns på VD-positioner i stora företag, eller att uttrycka sig tillräckligt korrekt och PK för att inte kränka någon, då är jag ingen feminist, skriver Jessa Crispin. Valid point. För hur feministiskt är det att som kvinna kämpa sig till de maktpositioner män traditionellt sett haft i samhället, om en när en väl kommit dit ändå fortsätter att trycka ner andra kvinnor precis på samma sätt, som ett patriarkalt praktexempel? Samtidigt kunde jag som sagt också känna en irritation när jag läst boken, speciellt den sista fjärdedelen, eftersom det var så himla mycket kritik av dagens feminism, utan några direkta lösningar, och ganska mycket bashande på t.ex. manshat, vilket kanske inte är konstruktivt, men en naturlig reaktion på kvinnohat för många.

Hur som helst en intressant, läsvärd, och lättläst bok som jag rekommenderar alla att läsa som vill få sin feminism omruskad och tänka en extra gång. Sedan rekommenderar jag också alla kvinnor och ickebinära jag känner att starta en bokklubb fri från cis-män, och snacka feminism och kamp och hur vi krossar patriarkatet. Så jäkla givande att föra sin kamp i den allra minsta skalan – till exempel genom att lyssna och lära av andra i en bokklubb, peppa varandra och dela med sig av verktyg för hur en överlever i ett patriarkat.

Nästa bok vi skall läsa blir Carin Holmbergs sociologiska studie Det kallas kärlek. Har haft den i min bokhylla forever och nu blir det äntligen en anledning att läsa. Lär bli deppig läsning, men viktig.

Innan jag checkar ut från det här inlägget vill jag också dela med mig av en slutsats vi kom till igår, apropå Crispins kritik mot universalfeminismen, den som välkomnar alla och tycker att allt är feministiskt så länge det förkläs i självförverkligande, empowerment och girl power. Och den lyder nämligen så här: både universalfeminism och radikalfeminism behövs, det som är vitalt är att radikalfeminismen hela tiden radikaliseras, så att universalfeminismen också följer med. Diskursförskjutning alltså. För om det som är radikalt hela tiden radikaliseras mer, så kan det som tidigare var radikalt snart börja betraktas som universalt. Det är det som redan hänt med ordet “feminist” till exempel – idag är det jättevanligt att unga tjejer identifierar sig som feminister, och var och varannan kändis förkunnar att de självklart är feminister (teoretiskt åtminstone, om de är det rent praktiskt är en annan femma). När jag gick i högstadiet/gymnasiet kände jag typ ingen feminist, det var liksom bara radikala extrema orakade feminazis. Så är det inte längre. Det har skett en diskursförskjutning. Den måste fortsätta att ske hela tiden, radikalfeminismen måste hela tiden vara obekväm och extrem och sträva framåt, för att driva på universalfeminismen. Annars blir det farligt. Jämför med högerextremismen i Europa och Sverige, som snarare haft en diskursförskjutning åt andra hållet. Förr var det skämmigt att vara SD:are och nazisterna fick stryk om de visade sina fula trynen på gatorna. Nu har det blivit rumsrent att vara SD:are, det är inte längre tabu att vara rasist på samma sätt, och därför har högerextremismen också blivit starkare – och nazisterna får marschera ostört på våra gator, med polisbeskydd och allt (apropå morgondagens demonstration).

Som sagt, starta bokcirkel! Kom igen det blir kul! Och hörrni, vi ses på gatorna imorgon. Inga nazister på våra gator. No pasarán.

En (lång) text om slöjbärande

Eftersom jag fick full pott på hemtentan och så fina kommentarer, tänkte jag att ni kanske (trots lite tungt akademiskt språk) skulle vilja läsa den. Så here we go, i en version utan störande källhänvisning. Enjoy (om ni orkar)!

fashion

När Frankrike förbjöd kvinnor att bära heltäckande slöja på offentliga platser tyckte jag att det var ett bra beslut; slöjor var ett uttryck för förtryck av kvinnor. Detta var innan jag började inse att allt inte är svart eller vitt och att detta kan problematiseras i så många fler lager. Min dåvarande syn på bärandet av slöja kom att förändras till att jag idag fördömer förbudet, en åsikt som stärkts; men också kan problematiseras ännu djupare; tack vare nyförvärvade kunskaper inom några av de alternativa IR-teorierna. Ämnet är relevant för IR eftersom det konkret kan illustrera och i verkligheten förankra problematiken mellan västerländsk, liberal feminism och postkolonialism.

Att kvinnor av olika skäl bär slöja kan för många västerländska feminister tolkas som ett uttryck för kvinnoförtryck; hur kvinnor av sin familj, samhället och/eller religion tvingas täcka sig och hur de nekas rätten till att klä sig som de vill; som om de, för att de är kvinnor, inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Denna övertygelse om hur fel det är att “tvinga” kvinnor att bära slöja kan ses som ett arv från kolonialtiden; inom västerländsk feministisk diskurs konstrueras icke-västerländska kvinnor ofta som “de andra”, ett offer för förtryckande kulturella praktiker och traditioner. Postkoloniala och feministiska analyser engageras båda i kampen mot kvinnoförtryck och -diskriminering, men västerländsk feminism tenderar att producera en singulär, monolitisk “Tredje världen-kvinna” mot vilken den västerländska kvinnan blir den normativa, binära dikotomin. “Tredje världen-kvinnan” ses som den västerländska, befriade kvinnans motsats; fattig, domesticerad, traditionell och offergjord. Att tillskriva slöjbärande kvinnor en offerroll på detta sätt; en kvinna som måste “räddas” från de förtryckande praktiker som “tvingar” henne att bära slöja; är djupt problematiskt eftersom det inte finns en autentisk kvinnlig upplevelse eller utgångspunkt då dessa, samt den sociala meningen av genus, varierar från samhälle till samhälle och kultur till kultur. Västerländsk feminism har från postkolonialt håll kritiserats för att oantastligt utgå från att kategorin “kvinnor” är universell och att denna kategori delar samma erfarenheter och intressen.

Det är intressant att se hur feminismen; som utger sig för att vara en öppen, mångfasetterad och inkluderande teori som ger utrymme åt den halva delen av befolkningen som ständigt genom historien marginaliserats, diskriminerats, missgynnats och tystats ner; offergör, särbehandlar och generaliserar över icke-västerländska kvinnor på samma sätt som på vilket den själv kämpar mot att bli av patriarkatet/män/det mansdominerade samhället. Här är den västerländska, vita feminismen paradoxal; den betonar kvinnoförtrycket, avsaknaden av kvinnor inom IR och hur IR implicit antar en maskulin ståndpunkt, men blundar för det dubbla förtrycket icke-västerländska kvinnor får utstå och hur IR också är väldigt “vitt” och västerländskt. Detta skulle kunna förklaras som en förlängning av den liberala feminismens projekt (att för kvinnor säkra de rättigheter och privilegier som män nyttjade) men i denna kontext istället exportera de rättigheter och privilegier som västerländska kvinnor nyttjar till de icke-västerländska systrarna.

Att skriva “rättigheter och privilegier” är dock problematiskt utifrån ett postkolonialt, men även socialkonstruktivistiskt och postmodernt, perspektiv. Postmodernismen understryker att alla försök att etablera universella villkor för frihet och frigörelse (såsom begreppen “rättigheter” och “privilegier”) oundvikligen kommer att användas för att underordna och marginalisera de som anses utanför normen (här icke-västerländska, slöjbärande kvinnor). I detta fall används “rättigheter” och “privilegier” som något som västerländska kvinnor har, och som icke-västerländska saknar (exempelvis privilegiet/rättigheten att få klä sig som man vill). Men betydelsen av “rättigheter” och “privilegier” kan aldrig vara objektiv, eftersom verkligheten enligt socialkonstruktivismen produceras i samspelet mellan struktur och agens och olika begrepps meningar följaktligen ser olika ut beroende på diskurs. Att västerländsk feminism vill exportera rättigheter som icke-västerländska kvinnor “saknar” är sålunda problematiskt, eftersom denna “rättighet” kanske inte alls är eftersträvansvärd eller ens en rättighet i den kultur och diskurs som dessa kvinnor rör sig i. För slöjbärande kvinnor, kan själva akten att bära slöja i själva verket i sig vara ett uttryck för frigörelse, styrka och självförverkligande snarare än ett förtryck; många har själva gjort ett aktivt val utan press från annat håll. Denna ståndpunkt illustreras med följande citat från Maryam, 20, ur reportaget “Mipsterz” av Totallystockholm.se (2015);

“My hijab doesn’t only symbolize my faith, but it’s also a symbol of strength and independence. For me it’s liberating; I refuse to conform to the norms and societal moulds of a ‘typical’ woman. A woman can cover up as much as she wants and still be just as free as a woman who chooses not to cover up at all.”

Bevisligen ser många slöjbärande kvinnor inte slöjan som ett förtryck, trots det finns i Väst en idé om att “befria” dessa kvinnor från “förtrycket”. Men i diskussionen om huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller frigörelse, missar den västerländska feminismen de patriarkala strukturerna bakom att en kvinna inte kan bära slöja utan att bli hotad och trakasserad. Postkolonial feminism är därför djupt skeptisk till idén om att framsteg och frihet för kvinnor uppnås genom den västerländska modellen av social och ekonomisk utveckling. Att vidare i samhället ordna icke-västerländska “Tredje världen-kvinnor” som ofria och förtryckta av kulturella praktiker i form av  slöjbärande, gör dessa kvinnor till objekt för intervention och normaliserar Västvärldens rätt att ingripa, kontrollera och omforma praktiker och seder i resten av världen.

Sammanfattningsvis, med hjälp av de alternativa IR-teorierna kan min före detta “personliga övertygelse” om slöjan som ett förtryckande, diskriminerande attribut problematiseras och ifrågasättas utifrån postkolonialismen och idag förstår jag att jag som västerländsk feminist inte kan döma vad som är rättigheter och privilegier respektive förtryckande för icke-västerländska slöjbärande kvinnor, eftersom de diskurser vi befinner oss i ser olika ut och våra erfarenheter inte är delade eller universella.

Å andra sidan kan allt som hittills skrivits i denna text problematiseras ytterligare. Trots postkolonialismens utmaning till traditionella IR-teorier och den västerländska feminismen, kan postkolonialismens epistemologiska och ontologiska grunder också ifrågasättas med hjälp av postmodernismen och socialkonstruktivismen. För om “verkligheten” aldrig kan vara objektivt tillgänglig för oss, utan allt vi tror att vi vet är bundet till specifika diskurser, kan det då vara så att de diskurser icke-västerländska, slöjbärande kvinnor befinner sig i, format dem att tro/tycka att slöjan är ett fritt val och en symbol för frigörelse och självständighet snarare än förtryck? Detta förklaras av socialteoretikern Steven Lukes i hans bok om makt (kapitel tre, “Three-Dimensional Power). Där består den tredje, latenta dimensionen av makt i att A (i detta fall patriarkatet, det mansdominerade samhället, den hegemoniska diskursen) utövar makt över B (i detta fall slöjbärande, icke-västerländska kvinnor) genom att influera och forma B’s vilja till att tro att det är hennes fria, självständiga val att bära slöja, när hon egentligen, under andra omständigheter utan påverkan från A, inte hade valt att bära slöja. Denna teori om den tredje dimensionen av makt lämnar oss med frågan: om samma, slöjbärande kvinnor som ser sin slöja som en symbol för frihet och självständighet hade växt upp under andra omständigheter, utan påverkan från exempelvis mansdominerad dominans inom familjen, patriarkala religiösa praktiker och (ur västerländskt synsätt) förtryckande samhällsstrukturer, hade de då ändå sett på slöjan på samma sätt, eller hade de också sett den som ett uttryck för kvinnoförtryck?

Avslutningsvis, så kan vi enligt postmodernismen aldrig prata om en “sanning” eller “verklighet” på ett objektivt sätt, eftersom verkligheten inte är direkt tillgänglig för oss, och vår förståelse av den sålunda alltid formas av specifika diskurser, vilka ser olika ut beroende på sociala, ekonomiska, kulturella och geografiska förhållanden. Huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller befrielse går alltså aldrig att fastslå. Med det sagt kan jag ändå konstatera att min tidigare “personliga övertygelse” om den nu är rämnad och att jag nu har en djupare förståelse och förmåga till analys kring bärandet av slöja samt andra omdebatterade fenomen inom feministiska och postkoloniala diskurser.

Källförteckning

Abrahamsen, R. (2007). Postcolonialism. I M. Griffiths (Red.), International Relations Theory for the 21st Century (s.111-122). New York: Routledge.

Lukes, S. (2005). Power: a Radical View. New York: Palgrave Macmillan.

Seth, S. (2013). Postcolonial Theory and IR: a Critical Introduction. New York: Routledge.

Steans, J., Pettiford, L. & Diez, T. (2005). Introduction to International Relations. Edinburgh: Pearson Education Limited.

Totallystockholm. (2015). Mipsterz: mixing fashion with faith. Hämtat 2015-03-18, från http://totallystockholm.se/arts-culture/mipsterz-mixing-fashion-faith/.

//ALiCE med ICE

Ontologi epistemologi metodologi

Idag hade vi en väldigt teoretisk föreläsning, som gick igenom en massa svåra begrepp. Glädjande nog fick jag svara på många av frågorna föreläsaren ställde, eftersom jag kände igen mycket från kurslitteraturen jag läst innan, och faktiskt från kurser från första året på Globala; begrepp som makt, hegemonisk diskurs och interpellation hade vi ju faktiskt en hel tenta om! *Klappar mig själv på axeln för att jag kommer ihåg vad jag lärt mig*. Andra begrepp som var lite nya, men som det nog är dags att vänja sig vid, var ontologi, epistemologi och metodologi. Sistnämnda har man väl hört någon gång men de två förstnämnda är mer eller mindre nya för mig, men ack så viktiga inom IR och IR-teorier. Såatteeeh, bara för att skryta om att jag kan; ontologi är alltså läran om varandet; vad som finns och hur det finns. Epistemologi är läran om vetandet; hur vi vet vad vi vet och hur vi ser på det som finns. Och metodologin är metoderna med vilka vi kommer fram till det vi vet. Harmlösa och onödiga begrepp kan tyckas, men oj så stor roll de spelar. Det finns nämligen tusentals olika ontologier, epistemologier och metodologier kopplade till olika teorier, och de avgör hur teorin ser ut och hur vi ser på världen. Mycket intressant! Det är så kul att lära sig saker när man fattar 🙂

…dock var vi rätt busiga och drog från andra föreläsningen efter halva tiden, jag, Markus och Carro. Vi var trötta i huvudet och kände att nä, det här var lite upprepning och nu får det vara nog med kunskap för idag, haha. Gick faktiskt hela vägen till Redbergsplatsen från Linnéplatsen, dagens motion, check! Och sen jag kom hem har jag inte gjort så mycket mer än att kolla lite film, facebook:a, förbereda lite mer inför nästa PM (har kommit på frågorna nu, yay!), lagat mat, ätit mat, duschat, ätit lite mer mat… Och ja, nu är dagen slut och hög tid att sova. Imorgon blir det frulle med Lina (äntligen!!!! Vi har inte setts sen i juni!) på Le pain, kort skoldag och imorgon kväll middagsdate med Sophie, Simon och Viktor. Blir trevlans. Puss och godnatt

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén