Tag: förtryck

Septum-piercing, Bokmässan och Slå pattarna i taket

On 28 September 2015

In 1. Vardag, 2. Kultur, Feminism, Litteratur, Musik, Skola, Vänner

Woopsie, har inte bloggat på ett bra tag men haft så fullt upp. Låter alltid så hehe, men it’s true guys. Varvar en jäkla massa plugg (=läsande av kurslitteratur, vi har som vanligt ganska få schemalagda föreläsningstimmar i veckan men en himla massa kurslitteratur att ta sig igenom, idag har jag t.ex. tagit mig igenom ca 150 sidor), jobb, förberedande för grejer jag håller i, volontärarbete, matlagning och socialt liv. Och nån promenad när jag hinner, och vanlig skönlitterär läsning också. Och TV-serier. En måste ju få ta en paus emellan åt. Ahja, den senaste veckan har jag till exempel använt mormors och senare mammas gamla tröja, älskar’t! Använder den en massa på det kalla halvåret, den känns så höstig. Plus känner mig fab i kläder tre generationer burit :)))

Har söndagsfikat på ett soligt Avenyn med Carro (förra söndagen alltså, är lite seg med uppdatering här hehe). Vi orkade inte plugga mer och bara för att komma iväg ut ur lägenheten pröjsade vi 40 spänn för café-kaffe istället för bryggkaffe hemma. Men det var det värt ändå, mysigt att sitta och kolla på folk. Kändes som vår?

Hängt på Bokmässan har jag gjort också, i torsdags höll jag nämligen i ett litet föredrag för Kvinna till kvinna (en organisation jag engagerar mig i ideellt). Vi trodde inte det skulle komma någon typ, för det var precis när mässan öppnat (9.00 på torsdagen som var första dagen) och bara bransch-folk, men det var ändå en del där och vi fick frågor och folk blev berörda av Six days-filmen. Lyckat! Hann även med att gå omkring i cirkus en halvtimme på internationella torget innan jag var tvungen att springa iväg till spårvagnen till skolan för föreläsning. Men hann med att fynda två second hand-böcker, den sista delen i Harry Potter-serien på engelska (hehe nu har jag alla på svenska, fyra på franska och en på engelska. Alltid bra att ha you know!) samt en till bok till min feministiska samling som jag började på i somras. Skall skriva om den någon gång, men den börjar bli riktigt nice nu alltså! Ska bara läsa alla också. Men det är ju så kul att köpa böcker? Så kul att ha! Senaste blev i alla fall en begagnad Fittstim, woho!

Hade Kvinna till kvinnas snygga t-shirt FEMDEFENDERS på mig bokmässan till ära. Kände mig fab och bussiness pga bara massa bransch-folk där.

Fick hem mina näsringar jag beställde på Ebay häromdagen också. Tio spänn styck eller nåt, värt. Alltså, kan vi prata om septum-piercingen? Jag är typ skadad av mina föräldrar som alltid varit extremt emot piercingar och tatueringar av alla de slag. De tycker antagligen jag har för många håll i öronen t.ex. (har tio stycken nu, *stolt*). Men så kommer en ut i *the real life* och bildar sig en egen uppfattning om saker och ting, vilket är vad som hänt med mig ungefär när jag började universitetet, och nu tycker jag tatueringar är asfett och piercingar kan vara skitsnygga? Ska bannemej göra en tatuering med kvinnotecknet någon gång, har tänkt på samma motiv på samma ställe i över ett år nu. Men aaaanyway, beställde alltså hem fake-näsringar för tycker det är skitsnyggt på vissa tjejer och ah, jag fick massor med komplimanger för den när jag hade den i torsdags. Nu blir jag skitsugen på att göra en septum-piercing också? Är medveten om att det är en trend just nu (stör mig på mig själv, jag är en sån jäkla sucker för trender alltså), men det som är bra med en septum-piercing är att den ju inte syns och en kan ha en sån där hästsko-ring som en bara kan vika in om en inte vill att den skall synas… Men gör nog svinont bara…. Kände mig fab i alla fall!

Anledningen till uppkläddheten var för att jag och Carro skulle gå på Slå pattarna i taket på Folkteatern! Halva min klass var där också, kändes det som haha. Vi lyckades sitta precis bredvid min klasskamrat Bea också, supertrevligt. Och jäääääklar vad bra det var!

GP gav showen jättebra recensioner efter premiären som var i just Göteborg (de fortsätter nu land och rike runt woho!), och det var den värd alltså! Fantastiskt. Jag älskar Bianca och Tiffany Kronlöf, de är så spot on hela jäkla tiden. Showen, som är en blandning mellan ståuppkomedi, sång, dans och teater, hela tiden med humor men med ett ständigt närvarande underliggande allvar, handlar om de viktiga ämnen feminism och antirasism, de är de två grundpelarna. Humorn är normkritisk och skarp hela tiden, och det är så jäkla underbart att se två starka kvinnor som vill, vågar och tar plats på scen, och som de gör det bra! Det känns skönt att kunna se en sådan här show utan att skrattet fastnar i halsen för att det är något kvinnan-ska-stå-i-köket-skämt med. Här sparkar alla skämt uppåt mot patriarkatet och mot vithetsprivilegiet. De börjar klockrent med det som gav dem genomslaget; Så jävla PK (ni har väl sett videon!?):

“Gillar saker som kattungar, godis och fred, har multikulti bordsskick, äter med pinnar och sked
Trängs aldrig och tycker kö är en trevlig sed, kommer när jag tar en kölapp och ställer mig i led
Har tvångstankar om att leda tanter över gatan, drömmer om att Estelle ska bli värsta butch-flatan
Säger inte du hen är du lika med satan, jämfört med mig är Astrid Lindgren ragatan
Men tur för dig, tur för dig, att jag är en sån jävla PK-tjej”

GP skrev om showen: Rakt, rappt och roligt iscensätter de verkligheten vi lever i. Alltid med normkritiska glasögon. Som spårhundar slår de ner på unkna undanflykter, smygande särbehandling och fega flyktmanövrer. Könsmaktsordningen och rasismen står främst i skottgluggen. Men ingen form av olikabehandling går säker för deras blick. Pengar och jobb, nakenhet och hudfärg, sex och förtryck, allt ger de sig på, som uttalat politiska konstnärer. Och humorn är deras vapen. Den är konkret, mycket av materialet bygger på autentiska händelser och utsagor. Systrarna Kronlöf vet hur de utvinner skratt ur dem. Språkligt är de lika råa som uppfinningsrika.

Ja, och sen blev det helg och i lördags hängde jag med mitt crew Marcus, Simon, Carro och Marcus tjej Bea som jag träffade för första gången också. Vi lagade och åt middag här hos mig (högsta betyg från samtliga för övrigt, “trots” att det var 100% veganskt) och drack en massa vin och hade hur trevligt som helst. Skrattade så jag grät. Alltså älskar oss så mycket? Jag <3 er, hörrni! Två gamla favoritbilder:

Ja, och så jobbade jag också och sen tog helgen slut och nu är det måndag och den är snart också slut och det är ny vecka igen och allt går i ett! Hujedanmig vilken fart livet har. Taco hej

//ALiCE med ICE

En (lång) text om slöjbärande

By Alice Andrews

On 09 April 2015

In 2. Kultur, Feminism, Skola

Eftersom jag fick full pott på hemtentan och så fina kommentarer, tänkte jag att ni kanske (trots lite tungt akademiskt språk) skulle vilja läsa den. Så here we go, i en version utan störande källhänvisning. Enjoy (om ni orkar)!

När Frankrike förbjöd kvinnor att bära heltäckande slöja på offentliga platser tyckte jag att det var ett bra beslut; slöjor var ett uttryck för förtryck av kvinnor. Detta var innan jag började inse att allt inte är svart eller vitt och att detta kan problematiseras i så många fler lager. Min dåvarande syn på bärandet av slöja kom att förändras till att jag idag fördömer förbudet, en åsikt som stärkts; men också kan problematiseras ännu djupare; tack vare nyförvärvade kunskaper inom några av de alternativa IR-teorierna. Ämnet är relevant för IR eftersom det konkret kan illustrera och i verkligheten förankra problematiken mellan västerländsk, liberal feminism och postkolonialism.

Att kvinnor av olika skäl bär slöja kan för många västerländska feminister tolkas som ett uttryck för kvinnoförtryck; hur kvinnor av sin familj, samhället och/eller religion tvingas täcka sig och hur de nekas rätten till att klä sig som de vill; som om de, för att de är kvinnor, inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Denna övertygelse om hur fel det är att “tvinga” kvinnor att bära slöja kan ses som ett arv från kolonialtiden; inom västerländsk feministisk diskurs konstrueras icke-västerländska kvinnor ofta som “de andra”, ett offer för förtryckande kulturella praktiker och traditioner. Postkoloniala och feministiska analyser engageras båda i kampen mot kvinnoförtryck och -diskriminering, men västerländsk feminism tenderar att producera en singulär, monolitisk “Tredje världen-kvinna” mot vilken den västerländska kvinnan blir den normativa, binära dikotomin. “Tredje världen-kvinnan” ses som den västerländska, befriade kvinnans motsats; fattig, domesticerad, traditionell och offergjord. Att tillskriva slöjbärande kvinnor en offerroll på detta sätt; en kvinna som måste “räddas” från de förtryckande praktiker som “tvingar” henne att bära slöja; är djupt problematiskt eftersom det inte finns en autentisk kvinnlig upplevelse eller utgångspunkt då dessa, samt den sociala meningen av genus, varierar från samhälle till samhälle och kultur till kultur. Västerländsk feminism har från postkolonialt håll kritiserats för att oantastligt utgå från att kategorin “kvinnor” är universell och att denna kategori delar samma erfarenheter och intressen.

Det är intressant att se hur feminismen; som utger sig för att vara en öppen, mångfasetterad och inkluderande teori som ger utrymme åt den halva delen av befolkningen som ständigt genom historien marginaliserats, diskriminerats, missgynnats och tystats ner; offergör, särbehandlar och generaliserar över icke-västerländska kvinnor på samma sätt som på vilket den själv kämpar mot att bli av patriarkatet/män/det mansdominerade samhället. Här är den västerländska, vita feminismen paradoxal; den betonar kvinnoförtrycket, avsaknaden av kvinnor inom IR och hur IR implicit antar en maskulin ståndpunkt, men blundar för det dubbla förtrycket icke-västerländska kvinnor får utstå och hur IR också är väldigt “vitt” och västerländskt. Detta skulle kunna förklaras som en förlängning av den liberala feminismens projekt (att för kvinnor säkra de rättigheter och privilegier som män nyttjade) men i denna kontext istället exportera de rättigheter och privilegier som västerländska kvinnor nyttjar till de icke-västerländska systrarna.

Att skriva “rättigheter och privilegier” är dock problematiskt utifrån ett postkolonialt, men även socialkonstruktivistiskt och postmodernt, perspektiv. Postmodernismen understryker att alla försök att etablera universella villkor för frihet och frigörelse (såsom begreppen “rättigheter” och “privilegier”) oundvikligen kommer att användas för att underordna och marginalisera de som anses utanför normen (här icke-västerländska, slöjbärande kvinnor). I detta fall används “rättigheter” och “privilegier” som något som västerländska kvinnor har, och som icke-västerländska saknar (exempelvis privilegiet/rättigheten att få klä sig som man vill). Men betydelsen av “rättigheter” och “privilegier” kan aldrig vara objektiv, eftersom verkligheten enligt socialkonstruktivismen produceras i samspelet mellan struktur och agens och olika begrepps meningar följaktligen ser olika ut beroende på diskurs. Att västerländsk feminism vill exportera rättigheter som icke-västerländska kvinnor “saknar” är sålunda problematiskt, eftersom denna “rättighet” kanske inte alls är eftersträvansvärd eller ens en rättighet i den kultur och diskurs som dessa kvinnor rör sig i. För slöjbärande kvinnor, kan själva akten att bära slöja i själva verket i sig vara ett uttryck för frigörelse, styrka och självförverkligande snarare än ett förtryck; många har själva gjort ett aktivt val utan press från annat håll. Denna ståndpunkt illustreras med följande citat från Maryam, 20, ur reportaget “Mipsterz” av Totallystockholm.se (2015);

“My hijab doesn’t only symbolize my faith, but it’s also a symbol of strength and independence. For me it’s liberating; I refuse to conform to the norms and societal moulds of a ‘typical’ woman. A woman can cover up as much as she wants and still be just as free as a woman who chooses not to cover up at all.”

Bevisligen ser många slöjbärande kvinnor inte slöjan som ett förtryck, trots det finns i Väst en idé om att “befria” dessa kvinnor från “förtrycket”. Men i diskussionen om huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller frigörelse, missar den västerländska feminismen de patriarkala strukturerna bakom att en kvinna inte kan bära slöja utan att bli hotad och trakasserad. Postkolonial feminism är därför djupt skeptisk till idén om att framsteg och frihet för kvinnor uppnås genom den västerländska modellen av social och ekonomisk utveckling. Att vidare i samhället ordna icke-västerländska “Tredje världen-kvinnor” som ofria och förtryckta av kulturella praktiker i form av slöjbärande, gör dessa kvinnor till objekt för intervention och normaliserar Västvärldens rätt att ingripa, kontrollera och omforma praktiker och seder i resten av världen.

Sammanfattningsvis, med hjälp av de alternativa IR-teorierna kan min före detta “personliga övertygelse” om slöjan som ett förtryckande, diskriminerande attribut problematiseras och ifrågasättas utifrån postkolonialismen och idag förstår jag att jag som västerländsk feminist inte kan döma vad som är rättigheter och privilegier respektive förtryckande för icke-västerländska slöjbärande kvinnor, eftersom de diskurser vi befinner oss i ser olika ut och våra erfarenheter inte är delade eller universella.

Å andra sidan kan allt som hittills skrivits i denna text problematiseras ytterligare. Trots postkolonialismens utmaning till traditionella IR-teorier och den västerländska feminismen, kan postkolonialismens epistemologiska och ontologiska grunder också ifrågasättas med hjälp av postmodernismen och socialkonstruktivismen. För om “verkligheten” aldrig kan vara objektivt tillgänglig för oss, utan allt vi tror att vi vet är bundet till specifika diskurser, kan det då vara så att de diskurser icke-västerländska, slöjbärande kvinnor befinner sig i, format dem att tro/tycka att slöjan är ett fritt val och en symbol för frigörelse och självständighet snarare än förtryck? Detta förklaras av socialteoretikern Steven Lukes i hans bok om makt (kapitel tre, “Three-Dimensional Power”). Där består den tredje, latenta dimensionen av makt i att A (i detta fall patriarkatet, det mansdominerade samhället, den hegemoniska diskursen) utövar makt över B (i detta fall slöjbärande, icke-västerländska kvinnor) genom att influera och forma B’s vilja till att tro att det är hennes fria, självständiga val att bära slöja, när hon egentligen, under andra omständigheter utan påverkan från A, inte hade valt att bära slöja. Denna teori om den tredje dimensionen av makt lämnar oss med frågan: om samma, slöjbärande kvinnor som ser sin slöja som en symbol för frihet och självständighet hade växt upp under andra omständigheter, utan påverkan från exempelvis mansdominerad dominans inom familjen, patriarkala religiösa praktiker och (ur västerländskt synsätt) förtryckande samhällsstrukturer, hade de då ändå sett på slöjan på samma sätt, eller hade de också sett den som ett uttryck för kvinnoförtryck?

Avslutningsvis, så kan vi enligt postmodernismen aldrig prata om en “sanning” eller “verklighet” på ett objektivt sätt, eftersom verkligheten inte är direkt tillgänglig för oss, och vår förståelse av den sålunda alltid formas av specifika diskurser, vilka ser olika ut beroende på sociala, ekonomiska, kulturella och geografiska förhållanden. Huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller befrielse går alltså aldrig att fastslå. Med det sagt kan jag ändå konstatera att min tidigare “personliga övertygelse” om den nu är rämnad och att jag nu har en djupare förståelse och förmåga till analys kring bärandet av slöja samt andra omdebatterade fenomen inom feministiska och postkoloniala diskurser.

Källförteckning

Abrahamsen, R. (2007). Postcolonialism. I M. Griffiths (Red.), International Relations Theory for the 21st Century (s.111-122). New York: Routledge.

Lukes, S. (2005). Power: a Radical View. New York: Palgrave Macmillan.

Seth, S. (2013). Postcolonial Theory and IR: a Critical Introduction. New York: Routledge.

Steans, J., Pettiford, L. & Diez, T. (2005). Introduction to International Relations. Edinburgh: Pearson Education Limited.

Totallystockholm. (2015). Mipsterz: mixing fashion with faith. Hämtat 2015-03-18, från http://totallystockholm.se/arts-culture/mipsterz-mixing-fashion-faith/.

//ALiCE med ICE