Posts Tagged ‘idealkropp’

#5inistagram dag 15: Normkroppar och idealkroppar

Friday, March 17th, 2017

Den 15e mars var temat “normkroppar och idealkroppar”. Hur ser idealkvinnokroppen ut? Smal, men ändå kurvig (fit is the new skinny), vit, inget hår (förutom på huvudet – där får det gärna vara långt), inga valkar, inga celluliter, smooth skin. Osv. Vad händer med oss när de här idealen ständigt reproduceras i TV, i reklam, i tidningar? Ordet “tjock” blir ett skällsord, fastän det i sig varken är positivt eller negativt. Vi känner oss onaturliga om vi går orakade, fastän det är det mest naturliga. Bruna/svarta barn vill bli ljusare i skinnet och leka med de vita dockorna. Acne blir ett så enormt komplex att om den är svår så vågar folk inte gå utan smink. Vi bantar fram och tillbaka för att nå idealvikten. Och anorexia blir ett reellt dödshot mot framför allt unga tjejer.

Oavsett hur ens kropp ser ut, så är det dock många kvinnor som ändå inte slipper undan självhatet. Även om deras kropp skulle ses som normativt och idealt snygga. Det är liksom så det funkar. En duger aldrig, och det är alltid något som måste rättas till. Dra in magen. Raka benen. Raka armhålorna. Få fastare rumpa. Bli av med celluliterna. Rakare näsa. Större bröst. Mindre buskiga ögonbryn. Fylligare läppar. Osv osv osv.

Jag personligen är oförskämt förskonad från sådana här tankar. Men även jag, i likhet med typ _alla_ tjejer, har haft ett problematiskt förhållande till mat. När jag gick i trean och fyran (alltså observera åldern – så jävla liten!!) så införde jag regler för mig själv. Jag fick bara äta sött tre gånger i veckan. Och med sött menade jag allt som på något sätt innehöll socker. Sylt. Sockriga flingor som start eller kalaspuffar. Läsk. Och för att inte tala om godis, bullar, kakor eller annat onyttigt. Kommer så väl ihåg tillfällen där jag sagt nej till sådant på grund av att jag redan ätit sött tre gånger den veckan (och då räknades en bulle som att den dagens söthet var uppnådd), eller då jag blivit erbjuden något sött, räknat i huvudet och insett att jag ju har en söt-dag kvar och lyckan i det. Exempelvis en jul hos min moster Louise som bjöd på lussekatter. Och hur mycket jag egentligen ville ha men tackade nej (trots trugande) på grund av att jag redan uppnått söthets-kvoten. Eller en gång när jag var hemma hos min barndomsvän Fanny och hennes föräldrar gjort pannkakor med sylt och grädde och jag var skitlycklig över att jag kunde äta eftersom jag inte uppfyllt söthets-kvoten den veckan.

Minns också hur jag var hos skolsköterskan någon dag i fyran, och hur hon bekymmersamt frågade mig om jag bantade, eftersom min längdkurva gick stadigt uppåt och min viktkurva låg kvar på samma nivå. Och hur jag sa att nej, jag bantar inte (med vanlig mat alltså) men jag tänker på att inte äta för mycket socker (och det var ju okej). Och hur jag efteråt kände ett lyckorus i kroppen. Alltså förstår ni det sjuka i detta? Jag blev genuint glad, som fjärdeklassare (vad är en då – tio år?), över att min vikt låg kvar på samma nivå fastän jag blev längre. För det betydde smal = snygg = bra.

Det är det här jag menar. Jag har alltid haft en väldigt normativ kropp utifrån skönhetsidealen. Smal, men ändå lite kurvig. Men även jag har haft de här ätstörda tankarna. Sån tur är gick det inte längre än det jag beskrev ovan; min viktkurva började så småningom följa med min längdkurva. Men jag hade ätstörda tankar skitlänge. Tänkte på att inte äta söta eller feta saker, eller att om jag gjorde det så måste jag kompensera med en promenad. Det var först när jag blev vegan för två år sedan som de här tankarna helt försvann. Jag är medveten om att veganism kan vara en trigger för många – en täckmantel för att äta mindre eller matregler som triggar igång ätstördhet. Men för mig var det tvärt om – veganismen hjälpte mig att äntligen helt bli av med det. Sen jag blev vegan äter jag glass flera dagar i veckan, färdigköpta kakor och bullar och använder massor av olja i maten – and I don’t give a fuck anymore. Tror det är för att “allt är ju ändå grönsaker” 🙂 Det är typ omöjligt att äta onyttigt som vegan, så då kan en lika gärna kötta på med en massa onyttigheter också. Allt är ändå, technically, grönsaker som sagt. Men det var alltså två år sedan som jag helt blev av med sådana här tankar. Och jag kan fortfarande få tillbaka-fall. Om nån kommenterar min kropp och säger att jag är smal så blir jag glad, till exempel. Eller om jag är mycket själv (som när jag var i Frankrike sommaren 2014) så kan jag lätt börja slarva med maten, hoppa över mål osv. Men det var iförsig innan jag blev vegan.

Jag vill poängtera att mina ätstörda tankar aldrig lett till nån hälsofara. Så långt har det aldrig gått, tack och lov. Men i princip alla tjejer, och en del killar, har ätstörda tankar – och många gånger är de kvar hela livet. Och många gånger kan det också gå betydligt längre och till och med vara dödshotande. Anorexia är en reell sjukdom som lever på att vi lever i ett patriarkat där ideala kroppen skall vara smal, smal, smal och där en aldrig duger. Där kvinnokroppar ständigt kommenteras. Ständigt sexualiseras.

Kan vi bara komma överens om att aldrig mer kommentera någon annans kropp? Varken i smala eller tjocka termer. Du har ingen aning om vad personen har för erfarenheter, och att säga att någon är smal kan trigga så jävla mycket. Tänk om en inte ätit något på en hel dag och får höra att en är smal och snygg – hur belönande det känns att höra det, eftersom det är det en strävar efter? Flytta bort fokus från kroppen. Prata aldrig om onyttig eller nyttig mat, eller om bantning och vikt, framför barn. De hör och de ser. Om du bantar – gör det inte framför dina barn. De kommer att ta efter. Prata heller inte om viktnedgång, dieter och nyttig mat framför eller med andra – det angår ingen annan än dig. Du har ingen aning om vem som lyssnar, eller om den du pratar har ätstörningsproblematik. Sånt triggar. Och som sagt – kommentera för guds skull inte folks utseende. Det finns så mycket mer som är så mycket finare att kommentera. Personligheten eller egenskaperna exempelvis. Prova det.