Tag: kolonialism

Göteborgs filmfestival 2023 fortsättning

Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂

Eismayer (David Wagner, 2022)

Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.

Kompromat (Jérôme Salle, 2022)

“Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia “information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5

A story of love and desire (2015)

Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.

Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)

En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.

Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)

Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.

Korsett (Marie Kreutzer, 2022)

Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.

1976 (Manuela Martelli, 2022)

Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!

Sorcery (Christopher Murray, 2023)

Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.

Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)

Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.

Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)

Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.

Kommentera här

Tag: kolonialism

  • Göteborgs filmfestival 2023 fortsättning

    Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under veckan tycker jag. Annat tema i nästan alla filmer: mörker. Oj så dark det varit generellt, haha. Men den som hamnar högst på listan är mest feel good-faktiskt, så det är ju skönt. 🙂

    Eismayer (David Wagner, 2022)

    Beskrivningen löd “Stenhård befälsstridis kommer ut ur uniformsgarderoben i stringent men överraskande och genreutmanande boot-camp-drama baserat på verkliga händelser”, och det här var den bästa filmen under veckan! Den utspelar sig i en militär kontext i dagens Österrike, där den mytomspunne och ökände general Eismayer styr de unga rekryterna med järnhand. Unge Falak lyckas dock ta fram det mjuka hos Eismayer, och ett vackert och oväntad band utvecklas mellan de två. Rekommenderar denna film!! 4 av 5.

    Kompromat (Jérôme Salle, 2022)

    “Kompromat” är ett ryskt ord och betyder enligt Wikipedia “information som misstänkliggör politiker eller andra offentliga personer och som kan användas för att skapa negativ publicitet, fungera som grund för utpressning eller tvinga fram lojaliteter. Kompromat kan vara inhämtat via olika säkerhetstjänster eller vara fingerad för att sedan publiceras genom statliga kanaler eller annan media.”. Och det är precis det den här thrillern handlar om. Franske Mathieu är bosatt i sibiriska Irkutsk i Ryssland och efter att ha varit ansvarig utgivare av en kontroversiell dansuppvisning blir han utan förvarning fängslad, anklagad för brott han inte har begått. Tack vare en modig advokat lyckas han få villkorlig frigivning med fotboja, och befinner sig under ständig övervakning, men bestämmer sig ändå för att fly landet. En riktigt spännande och nervkittlande thriller som man sugs in i. Rekommenderar! 4 av 5

    A story of love and desire (2015)

    Vi var inte riktigt sugna på någon av filmerna som visades i lördags, så vi tog en från tidigare filmfestivaler som var tillgänglig när man har festivalpass för årets filmfestival. Vi var trötta på all the darkness haha, så den här valdes med hänsyn till det. Och den var en fin film om just kärlek och åtrå mellan två studenter på Sorbonnes universitet – den ena en förortskille med algerisk bakgrund, men som aldrig fick lära sig arabiska och som vuxit upp med hårda macho-ideal och hederskultur. Den andra en kultiverad storstadstjej från Tunis som visar att man kan leva livet på andra sätt. En hyllning till poesin och litteraturen! 3,5 av 5.

    Dogborn (Isabella Carbonell, 2022)

    En riktigt dark film där rapparen Silvana Imam debuterar som skådespelare, vilket hon gör bra. Den utspelar sig i samhällets bottenskikt, där ett tvillingpar som verkar ha en bakgrund i Syrien men också connection till Polen (vilket ju är fallet med Silvana Imam på riktigt, vars föräldrar är från Syrien respektive Polen), gör vad som helst för att överleva då de saknar både bostad och jobb och Stockholm är rått och kallt. De får ett gig där de ska göra “leveranser” till olika kunder under de kalla Stockholmsnätterna, men inser snabbt att leveranserna består av levande människor, offer för trafficking, och att kunderna består av torskar som köper sex. Ni hör ju, plot:en blir, att äta eller ätas? Man skulle kunna använda den här filmen i religionskunskapen på gymnasiet och diskutera etik, för här finns många moraliska dilemman. Stark debut för Silvana, och en sevärd film! 3,5 av 5.

    Blaze (Del Kathryn Barton, 2022)

    Blaze var en trippig film om en tolvårig flicka som blir vittne till ett hemskt brott, och vars enda sätt att hantera detta trauma är att bearbeta det genom sin technicolorfärgade fantasivärld som estetiskt är en blandning mellan TV-serien Euphoria och avsnittet om den kristall-täckta sirenen som lurar ner soldater i en sjö i Netflix-serien Love, death and robots. Filmen var sevärd, men också ganska weird just på grund av alla de trippiga scenerna. Ger den 3 av 5.

    Korsett (Marie Kreutzer, 2022)

    Vi ser Vicky Krieps (som spelade huvudrollen i Hélène och Mathieu) igen, men nu i rollen som Elisabeth av Österrike på det sena 1870-talet. Det här är ett kostymdrama, men både jag och Are reagerade flera gånger på att attributen i filmen inte alltid tycktes stämma med tiden. Till exempel läser hon en bok som ser väldigt modern ut, någon gång finns en traktor med i bild, man spelar Rolling Stones As tears go by i en scen och även om den elektriska tatueringsmaskinen tydligen patenterades i slutet av 1800-talet (jag googlade) känns det ändå lite off? Är det meningen att det ska vara atypiska tids-detaljer…? Who knows. Hur som helst ändå en sevärd film där man får följa Elisabeth som verkar vara ganska missnöjd med sin lott i livet som kvinna, där hennes enda uppgift är, som hon säger, “att få sitt hår dekorerat”. 3 av 5.

    1976 (Manuela Martelli, 2022)

    Beskrivningen löd: “Flerfaldigt prisbelönat hitchcocksk paranoia-thriller om borgerlig hemmafru vars plötsliga politiska engagemang får konsekvenser i Pinochets Chile 1976”, men så mycket thriller var det kanske inte. Are var inte så närvarande i den här filmen då han hade ont i nacken så jag masserade honom så han kunde inte titta upp så mycket, och fick därmed inte ett great intryck av filmen, men jag tyckte ändå den var ganska bra. Det är alltid intressant att se filmer som utspelar sig i historiska kontexter, för jag tycker att man lär sig mer om dessa historiska händelser och får nya perspektiv, och här skildras Pinochets Chile utifrån en borgerlig miljö där man inte bryr sig så mycket om de brott mot mänskligheten som begås – eller man kanske till och med subventionerar det. Tills det kommer nära. Ger filmen 3 av 5, den är ändå sevärd!

    Sorcery (Christopher Murray, 2023)

    Den här filmen lät mycket bättre än var den var: “Ett mörkt och gåtfullt fantasy-färgat hämnddrama baserat på verkliga händelser, om kolonialism och häxkonst på den chilenska ön Chiloé år 1880”. Det låter ju som ett jättebra tema right!? Men filmen är ganska konstig och lite svår att förstå. Man hade gärna velat ha mer mystik, men tydlig sådan, för nu är det en del loose threads som man inte riktigt fattar hur det hänger ihop med varandra. Var väl underhållen under tiden, men lär ej se om. 2,5 av 5.

    Love and Mathematics (Claudia Sainte-Luce, 2022)

    Beskrivningen löd: “Lysande dramakomedi om före detta popstjärna som är dåligt lämpad för det lugna livet i mexikansk förort.”, men nja, detta var inte riktigt min kopp te heller. Tyckte inte den var särskilt komisk, och inte särskilt dramatisk heller, om den nu skulle leva upp till titeln “dramakomedi”. En ganska långsam film om en uttråkad mexikansk medelklasskille med popp-drömmar som jag ej rekommenderar. 2 av 5.

    Small, slow but steady (Shô Miyake, 2022)

    Beskrivningen löd “Vackert och berörande om hörselskadade Keiko som mot alla odds slåss för att bli mästare i ringen, i verklighetsbaserat och kritikerhyllat japanskt boxningsdrama” men jag orkade tbh inte se klart, det här var inte riktigt min grej. Are såg klart och tyckte den var bra, men nja. Kan dock inte ge något betyg eftersom jag inte såg hela.

    Kommentera här

    Göteborgs filmfestival fortsätter. Förrförra söndagen såg vi Blaze och för min del, halva Small, slow but steady, och fortsatte det under veckan som gick. Här kommer andra delen av festivalen, i någon slags ordning från bäst till mindre bra. Generellt var det dock bättre filmer förra helgen måste jag säga! Lägre nivå på filmerna under…

  • Utrota varenda jävel

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan länge rotade rasism och imperialism, med början i den spanska invaderingen av Kanarieöarna på 1400-talet (Lindqvist, 2020). Faktum är att Europas kolonisering “uppvisar många exempel på total utrotning av hela folk” (Lindqvist, 2020, s.221). Auschwitz var därför, enligt Lindqvist (2020, s.224) “den moderna, industriella tillämpningen av en förintelse, på vilken de europeiska världsherravälden sedan länge vilade”. 

    Lindqvist menar alltså att den europeiska imperialismens massmord på tasmanier, Nordamerikas ursprungsbefolkning, hereros i nuvarande Namibia, maorifolket på Nya Zeeland och otaliga andra folkgrupper, är tidiga exempel på folkmord som på 1900-talet sedan tillämpades på ett mer industrialiserat sätt i Europa. Tesen står i kontrast till FN:s folkmordskonvention från 1948 som definierar folkmord som gärningar förövade “i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”, och alltså förbehåller termen endast för några få av 1900-talets folkmord. I återståendet av denna text kommer jag att diskutera vad det finns för argument för Lindqvists tes, samt implikationerna.

    Lindqvists grundargument är att Europa vilar på imperialismen, vilken är intimt förknippad med folkmord, eller på att “utrota varenda jävel”. Vid Andra Världskrigets början var själva Europas luft redan “genomträngd av övertygelsen att imperialismen är en biologiskt nödvändig process som enligt naturens lagar leder till de lägre rasernas ofrånkomliga förintelse” sedan flera hundra år (Lindqvist, 2020, s.200). Européerna var historiskt ett utrotande folk, och Hitler gav bara detta utrotande “sin högst personliga tillämpning” (Lindqvist, 2020, s.200). Utrotandet av judar blev dock praktiskt möjligt först genom att angripa Polen och Ryssland (dit majoriteten judar hade flytt eller fördrivits) ‒ d.v.s. en imperialistisk expansion precis som vid folkmorden i Europas kolonier (Lindqvist, 2020).

    Argumentet implicerar att Förintelsen på inga sätt är unik, och att FN:s folkmordsdefinition är för snäv, eftersom den inte erkänner imperialismens massutrotningar som folkmord vilket Lindqvist (2020) anser dem vara. Detta opponerar mot de som anser att förintelsen av judar saknar motstycke, exempelvis Dawidowicz (1981, s.56) som otvivelaktigt fastslår att “Förintelsen var unik i fråga om intention, omfattning och resultat”. Även Naimark (2010, s.123), som argumenterar för att Stalins utrotning av kulaks och andra “klassfiender” skall räknas som folkmord, anser Förintelsen vara det mest extrema fallet av folkmord, med tanke på det industriella och teknologiska sätt på vilket utrotningen skedde, judarnas fullständiga hjälplöshet och nazismens ras-utopi. Lindqvist (2020) och Dawidowicz (1981) står på varsin sida i diskussionen kring Förintelsens unicitet, vilken utgör en livlig debatt inom fältet (Rubinstein, 2004).

    Även om man accepterar FN:s definition finns det skäl att klassa imperialismens folkmord som just sådana. Ett andra argument Lindqvist (2020) framför, är att de grupper som enligt FN:s folkmordskonvention från 1948 kan utsättas för folkmord, d.v.s. nationella, etniska, rasmässigt bestämda och/eller religiösa, faktiskt har utrotats “såsom sådana” även före 1900-talets början, nämligen i imperialismens namn. Förintelsen är unik i Europa, skriver Lindqvist (2020, s.221), eftersom det judiska folket skulle utrotas i sin helhet, men “den västerländska expansionens historia i andra världsdelar (…) uppvisar [också] många exempel på total utrotning av hela folk”. Ett tydligt exempel är tasmanierna som utrotades ned till sista människa (den sista dog 1876) till följd av den brutala brittiska kolonialismen (Lindqvist, 2020). Detta exempel innebär att FN:s definition av folkmord är för snäv eftersom den “missat” de folkmord som enligt Lindqvist (2020) förövades i den europeiska imperialismens namn. 

    Grundläggande för FN-konventionen om folkmord från 1948 är intentionen, d.v.s. att det skall finnas ett uppsåt att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”. Men vad räknas egentligen som uppsåt? Hur explicit måste en intention vara för att räknas som sådan? Enligt Karlsson (2012, s.105) är det omöjligt att hitta explicit uttalade intentioner: “sådana existerar knappast i fråga om något folkmord, om man är ute efter ett undertecknat dokument som innehåller en direkt avsiktsförklaring att massmörda en specifik religiös eller etnisk kategori människor enbart för att de tillhör denna kategori”. Karlsson (2012, s.114) skriver vidare att intention kan, “om än inte utifrån FN:s folkmordskonvention och internationell lag, ta sig indirekta uttryck” (min kursivering). 

    Karlsson (2012) menar alltså, till skillnad från FN-konventionen, att ett uppsåt kan vara implicit: likgiltighet inför lidande, att förövarna kunde ha stoppat folkmordet men avstod, planmässig systematik och successiv upptrappning. Utifrån detta, kan en europeiskt förd politik i kolonierna, vilken inte passade ursprungsbefolkningen, då räknas som intentionell? Det skulle innebära att FN-konventionens krav på uppsåt bör tonas ned, eller åtminstone att implicita intentioner godkändes. För även om imperialismens syfte inte nödvändigtvis var utrotning per se, utan expansion, var metoderna för denna expansion många gånger brutala, allt legitimerat med “de lägre rasernas” underlägsenhet (Lindqvist, 2020). 

    Det kan hävdas att kolonisatörerna och européerna där hemma uppvisade flera av Karlsson (2012) definierade exempel på implicit intention: likgiltighet inför lidande, möjlighet att stoppa folkmord men inte göra det, samt ‒ åtminstone i vissa fall såsom i Kongo på 1880-talet då efterfrågan på gummi som fanns där mångdubblades och resulterade i en brutalisering av regimen (Lindqvist, 2020, s.47) ‒ planmässig systematik och successiv upptrappning av våldet. Vidare argumenterar Naimark (2010, s.47) att Stalins regim i praktiken gav ett “tyst medgivande” (connivance) till exempelvis den ukrainska hungersnöden genom en politik som ofrånkomligen resulterade i miljoner människors död, vilket, trots bristen på dokumentation som visar uppsåt, därför av många anses som ett folkmord. Även Europa gav enligt Lindqvist (2020, s.238) sitt tysta medgivande: “I praktiken handlade hela Europa efter maximen ‘exterminate all the brutes’. Alla förnekade det förstås, officiellt. Men alla visste det, man och man emellan”.

    Sammanfattningsvis finns det för Lindqvists tes, d.v.s. att Förintelsen inte var unik i sitt slag utan “bara” en mer industrialiserad kulminering av de folkmord som redan förövats i imperialismens namn, flera argument. Många ursprungsfolk hade redan innan Hitler totalt förintats “såsom sådant”, där tasmanierna är ett exempel. Det finns från kolonialstaterna visserligen inte något nedtecknat uppsåt att förinta hereros, maorier, aboriginer, siouxer och andra folkgrupper ‒ men sådana explicita dokument saknas i princip alltid. Vidare är “intention” en svårdefinierad term ‒ kan ett tyst medgivande eller ett implicit uppsåt i form av exempelvis likgiltighet inför lidande eller en i praktiken våldsam politik räknas som intention? Slutligen skulle många anse att det finns skäl att tona ned eller kanske t.o.m. ta bort FN-konventionens krav på intention eftersom många av FN ej erkända folkmord saknar just det. 

    Källor

    Dawidowicz, L. S. (1981). The Holocaust Was Unique in Intent, Scope and Effect. Center Magazine, 14(4), 56-64.

    FN:s Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide), 9 december 1948. Tillgänglig: https://www.regeringen.se/49b762/contentassets/7187cb03d74e43a89991198a13251638/konventionen-om-forebyggande-och-bestraffning-av-brottet-folkmord-genocide-so-195264

    Karlsson, K. (2012). De som är oskyldiga idag kan bli skyldiga imorgon. Det armeniska folkmordet och dess efterbörd. Stockholm: Atlantis.

    Lindqvist, S. (2020). Utrota varenda jävel. Stockholm: Nirstedt.

    Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

    Rubinstein, W.D. (2004). Genocide: A History. New York och London: Routledge.

    Jag har läst Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist (1992), i nyutgåva från 2020 med förord av Athena Farrokhzad som skriver att boken “vägrar välja mellan genrer” och utgör ett viktigt verk i den postkoloniala litteraturen. Bokens grundtes är att Nazitysklands förintelse av judar i Europa inte är unik, utan ett kulminerande av Europas sedan…