Posts Tagged ‘kultur’

Mys-söndag i Majorna

Sunday, March 26th, 2017

Här hänger vi och dricker kaffe och äter chokladbollar. Jag läser lite kurslitteratur, surfar runt. Alldeles strax skall vi bege oss till Göteborgsoperan för att se baletten Iconoclasm. Ser mycket fram emot det. Igår var vi och ett gäng andra härliga människor vid Delsjön och grillade korv och lekte lekar hela eftermiddagen. Så himla härligt och mysigt. Härligt att cykla hem genom stan; rulla nästan hela vägen från Delsjö-området till Korsvägen, via Heden, över Södra Vägen och Avenyn och hela Vasagatan, Övre Husargatan, via Linnéplatsen och Plikta i Slottskogen och sedan via Mariaplan hem till Anti där vi spelade spel resten av kvällen. Surrealistiskt att väja för personer på pickalurven på väg till någon krog kring Avenyn, när vi kom där cyklandes i friluftskläder, röda om kinderna och med en doft av grillad (soja)korv, rök och eld efter oss. Så himla härligt. Skall visa er bilder från dagen när jag får tid!

Nu är det dags att gå. Ska bli så kul att gå på Operan igen, var förra våren sist! Vi hörs

Semestrar loss

Wednesday, July 6th, 2016

Har semestrat så hårt nu här under mina dagar i Stockholm, lyckades ju pricka in finaste vädret ever på min lediga vecka, till exempel såhär:

Skärmbildfrån2016-07-06194350

 

Eller såhär:

webcam-toy-foto10

webcam-toy-foto11

 

Mhmmmm. Semestrar järnet som sagt, med sol och bad på Reimers, lite shopping, häng med Thomas, Erik och Johan (tills de åkte igår eftermiddag då vill säga, nu är jag ensam men imorgon kommer Sebbe tjoho!), god mat och ett glas rött på det. Har hunnit med att läsa ut tre böcker (pga semester <3), så tänkte skriva ett par ord om dem.

Alltings början – Karolina Ramqvist (2012)

13041292_O_1

Det är Stockholm, 90-tal, och Saga som nyss börjat gymnasiet försöker leva så feministiskt som hennes konstnärsmamma lärt henne; “ta för sig”; men det är svårt i praktiken när en kärar ner sig i en man som bara vill ligga med en efter klockan tre på natten. En feministisk bok om tonårstjejer och deras tankar om pojkar och män. Kul med all Stockholmskuriosa, feministiska referenser och 90-talsiakttagelser, bra språk, men en blir lite trött på storyn till slut. Ändå läsvärd.

Alkemisten – Paulo Coelho (1988)

61641_xl

En klassisker som jag läste på inrådan av Sebbe och Popp som tyckte om den mycket, men jag är inte så imponerad. Det är en symbolisk/ metaforisk saga som egentligen handlar om hur en kan se på livet, kärleken, rikedomar mm, men jag hade svårt att se beyond det fattiga språket (som visserligen är en översättning från portugisiska), att det var just en saga samt bristen på genustänk och representation (endast två kvinnor nämndes, och det i egenskap av vackra objekt för mäns trånande). Flera fina tankar om livet i alla fall, men den föll mig inte riktigt i smaken även om jag förstår att andra kan ta den till sig mycket bättre, och en kan ändå lära sig mycket av den om en som sagt ser förbi dess brister, men det är svårt att ta av sig genusglasögon när en en gång har satt på sig dem, och jag hoppade direkt från Alltings början till Alkemisten vilket gjorde att det enkla språket blev extra tydligt.

Det är något som inte stämmer – Martina Haag (2015)

det-ar-nagot-som-inte-stammer

En rå, brutalärlig men vacker bok om när kärleken tar slut hos den ena, och den andra blir bedragen om och om igen, och försöker att lappa ihop en trasig familj. Försöker överleva fastän en egentligen dött. Baserad på Martina och Erik Haags verkliga skiljsmässa; referenser till Historiätarna och Lotta Lundgren är med fast med andra namn; så den är extremt utlämnande (och lite hämndlysten). Gillar ju inte direkt Erik Haag efter att ha läst denna. Men hur som helst en otroligt bra, sorglig och ärlig bok som jag streckläste på ett par timmar för den var så bra. Rekommenderar!

Vek förresten ett hundöra vid detta stycke, som jag tyckte var fint, och nog väldigt talande om en själv varit med om en separation:

Det är den vackraste sommaren någonsin och jag vill bara att den ska vara över. Jag vill bara att dagarna ska gå. Jag kan inte alltid känna såhär. Det klarar jag inte. Jag överlever inte det. Bläddrar fram till januari i almanackan och skriver: Nu måste jag må lite bättre. Det är om ett halvår. Jag ska bara ta mig igenom dessa sex månader, sen måste jag må på ett annat sätt.

Han kommer att ändra sig, bara det går tillräckligt lång tid. Jag skriver upp varje kvart på ett papper på morgonen och så stryker jag över den när den har passerat. Sen skriver jag upp nästa klockslag och väntar på att få stryka över det. Jag väntar ut livet. En kvart i taget. 
6.15
6.30
6.45
7.00

//ALiCE med ICE

Kulturkalaset

Tuesday, August 18th, 2015

I veckan som var, var det ju Kulturkalaset i Göteborg. Älskar gratiskonserter, matstånd, folkfest, gatumusik och sommar-Göteborg! Mycket bra kombo med andra ord. Lyssnade på bra musik, såg utomhusbio och träffade finfina personer.

Min hunkiga BFF Johan till exempel:
1050866

1050872

Två favoritpersoner <3 <3
1050870

1050873

Cuteness overload, dessa tre alltså! Love love love
1050876

Team Converse vs Team Palladium. Favorit-babes!!! *emoji-med-hjärtögon*
1050879

1050881

Fina Göteborg! <3
1050898

Mycket bra i en bild! Regnbågsflagga, Fuck cancer-statement, Göteborg, solnedgång och Carro!
1050894

1050903

Denna finfina kväll avslutades med utomhusbio, vi såg Pride som jag varmt rekommenderar.

//ALiCE med ICE

Stockholm: Sandhamn & Lesbisk makt på Trädgården

Tuesday, August 11th, 2015

Förra helgen var jag ju i Stockholm! Det var en alldeles förträfflig långhelg med underbart väder, fina människor, fest, glädje och en massa regnbågsflaggor såklart! Men innan vi firade Pride på lördagen, åkte vi ut i Stockholms skärgård på fredagen (vi kom fram torsdag kväll).

Vi mötte upp Carros kompis Elin som vi tagit med från Linköping, och tog den en timmes långa båtturen från Stavsnäs ut till Sandhamn. Vi satt ute på soldäck såklart, eftersom vädret var på vår sida. Woop!

P1050624

P1050627

Söta vi är va, ser typ likadana ut som vanligt haha. 5inist-tröjan från Faggot Apparel, och Fuck cancer-påse från Ung cancer på såklart!
P1050630

P1050632

Hej hej Sandhamn!
P1050634

P1050635

P1050636

P1050637

P1050639

Gullisar!
P1050641

Vi promenerade omkring en stund på Sandhamns gulliga små gator, med täta sommarhus och havet (eller “havet” mvh Göteborgspatriot) bara ett stenkast bort. Vi gick även upp och sa hej till Carros och Elins kompis Mickis som bor och jobbar på Sandhamn. Och så hann vi med att ta ett dopp, även om det var sviiiiinkallt. Men är en på Sandhamn måste en ju bada faktiskt. I alla fall jag och Elin.

P1050648

P1050656

P1050662

P1050665

P1050669

Dags för lunch-paus med kaffe, toast Skagen för Elin och nygräddade våfflor för mig och Carro. Avnjöts i solen med utsikt över hamnen. Mmmmmmmmmmhmmmmm.
P1050670

P1050671

P1050674

P1050676

P1050677

Sen var det dags att åka tillbaka in till stan. Hejdå Sandhamn! Elin stannade kvar hos Mickis, och jag och Carro tog båten tillbaka. Denna gång tog det två timmar, eftersom vi åkte ända in till innerstan. Så mysigt att tuffa omkring i Stockholms skärgård!

 

P1050680

Från öar med mycket skog och några sommarstugor….
P1050681

…till en vattenlinje kantad av Stockholms vackra byggnader!
P1050687

P1050684

P1050685

Från Slussen där vi hoppade av båten promenerade vi genom stan mot Skanstull, för vi skulle på ett event på Trädgården. Vi såg flera regnbågsflaggor på vägen (fiiiiiiiint <3 <3 <3) och när vi promenerade förbi T-shirt store på Götgatan var jag tvungen att gå in, eftersom jag vet att de har skitsnygga t-shirts. Fick med mig Fuck racism-tishan hem, woop!

P1050688

P1050689

P1050691

P1050692

P1050693

P1050694

P1050695

Trädgården är en svincool sommar-nattklubb, tror den även kallas “Under Bron”, eftersom den ligger just under Skanstullsbron! Alltså mitt under. Så på Google maps så ser det liksom ut som den ligger mitt på bron, så jag och Carro som aldrig varit där blev lite fundersamma, haha. Men vi hittade rätt till slut, och möttes av den för kvällen förträffliga dekoren från Lesbisk Makt, vars event vi skulle gå på:

P1050696

Vi skulle på ett event som sagt, som är väldigt svårt att förklara. Men det var ett typ av live-konstverk kan en säga, där en tre och tre fick varsitt par hörlurar vars ljudspår klickades igång exakt samtidigt, och sedan skulle vi tre lyssna på det ungefär 30 minuter långa ljudspåret och följa instruktionerna, repetera replikerna och interagera med varandra. Det var bara vi som anmält oss på eventet som var delaktiga, så vi gick omkring med hörlurar bland resten av nattklubbens gäster vilket var lite speciellt. Det var hur som helst en väldigt fräck upplevelse som bör upplevas IRL, för som sagt är det svårt att förklara. Men jag tror ändå att beskrivningen live-ljud-och-aktivitets-konstverk är en ganska bra beskrivning….

P1050698

P1050699

P1050703

P1050704

Efter live-konstverks-upplevelsen och en lång diskussion med reflektioner kring konstverket utbytt med den tredje tjejen vars ljudspår klickades igång samtidigt som mitt och Carros, stannade vi en stund och tittade på folk, beundrade “lokalen” (för lokal är det ju inte riktigt eftersom det liksom är ute, under bron, med bron som väldigt högt tak och inga väggar) och drack varsin öl (som jag lyckades spilla över hela mig för jag glömde bort att jag hade den i handen när jag skulle gå ner för ett stort trappsteg, bra där Alice). En mycket bra fredag!

//ALiCE med ICE

Egalias döttrar och därför är jag feminist

Monday, April 27th, 2015

Igår så hände nåt fantastiskt. Jag och Carro såg nämligen Konstkollektivets Döttrar’s uppsättning av Egalias döttrar på Kajskjul 46 i Majorna. Och det var FANTASTISKT. Alltså det var verkligen SÅ SÅ SÅ BRAAAAAAAAAA. Satt hela föreställningen och ba; åååååh det här är så braaaa, jag önskar alla jag känner och inte känner fick se detta!!! Ja, alla borde se denna föreställning. Så glad att jag fick tag i biljetter, för de gick åt hur snabbt som helst och folk fick sätta upp sig i kö för att få tag i en biljett ifall någon eventuellt inte skulle hinna vara där prick när det började. De spelade bara tre gånger här i Göteborg, och nu har de inga fler planerade föreställningar. Vilket är synd, med tanke på hur freaking BRA det var. Åh, har så många vänner och bekanta som “inte vill kalla sig feminist för de gillar inte ordet” eller som “inte är feminist utan jämställdist” som skulle behöva se detta. För som sagt, SÅ. FREAKING. BRA. Dog typ. Det var så peppigt. Vill tatuera in venus/feminist/kvinno-symbolen ännu ännu mer efter detta (ja mamma, någon gång skall jag allt göra det). Här är trailern:

Och för er som inte vet, Egalias döttrar är alltså från början en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?

Konstollektivet Döttrar var SÅ DUKTIGA. Och vilka sångröster dessutom. “Let’s start a revolution” i början var grym, och likaså trestämmiga Sebastian Lind (ni vet, Vreesvijk) och de andra sångerna.

Bäst var nog i slutet, när alla klev ur sina roller och turades om att med hög och klar röst säga “Jag är feminist för att….”. Och det finns tusen och åter tusen anledningar till det. För att jag bara vill behöva säga nej en gång. För att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män. För att våldtäkt fortfarande används som krigsvapen i krig. För att kvinnor sexualiseras och objektifieras i reklam. För att jag vill bli bedömd för vem jag är och vad jag gör, inte för att jag är kvinna. För att alla människor är lika värda. För att jag ständigt kommer att bedömas hårdare än en man, av den enkla anledningen att jag är kvinna. För att våldtäktsoffer skuldbeläggs och skamfläckas. För att anorexia och utseendehets är ett så stort problem bland unga framför allt tjejer. För att endometriosis är vanligare än diabetes, och ändå vet ingen varför en får det eller hur det botas eftersom det ju är ett “kvinnoproblem”. För att det av någon anledning är kvinnors ansvar att inte bli med barn. För att kvinnor förväntas äta p-piller som påverkar mångas liv till det sämre. För att kvinnor diskrimineras i arbetslivet på grund av att de har barn eller förväntas få barn. För att kvinnor är “dåliga mammor” om de är borta från sina nyfödda barn, medan män är såååå duktiga om de är hemma och tar hand om sitt nyfödda barn. För att det är tabu för män att gråta och känna känslor. För att män inte får ta del av sina barns uppväxt på samma sätt som kvinnor. För att det förekommer att kvinnor blir straffade för att de utsätts för sexuella övergrepp. För att unga killars sexuella trakasserier mot unga tjejer bortförklaras som “han vill ju bara visa att han gillar dig!”. För att alldeles för många inte tycker det är våldtäkt om en kvinna sover, är medvetslös eller inte sagt nej tillräckligt tydligt. För att i vårt samhälle lär vi våra döttrar att akta sig för att bli våldtagna, istället för att lära våra söner att inte våldta. För att jag går med nycklarna mellan knogarna och mobilen upplåst, klar för att ringa om jag går hem själv i mörkret. För att jag, nästan varje gång jag är ute på krogen, blir tafsad på av män som tar sig friheten att ta på min kropp. För att kvinnor betraktas som horor, slampor och lösaktiga om de legat med många. För att jag är jobbig och kaxig när jag uttrycker min åsikt. För att kvinnor som är arga/irriterade/uttrycker starka åsikter bemöts med “har du mens eller!?”. För att göra något “som en tjej” betraktas som dåligt. För att kärring, fitta, hora används som skällsord. För att könsstympning utan bedövning fortfarande förekommer på små flickor. För att tvångsgiftermål och hedersvåld händer varje dag. För att det knappt finns någon forskning på vad p-piller har för långlivade effekter. För att ett CV bedöms som så mycket bättre med ett manligt namn än med ett kvinnligt, fastän innehållet är exakt detsamma. För att män förväntas vara familjeförsörjaren och beskyddaren. För att män blir mål för våld i krig, av den enkla anledningen att de är män. För att många kvinnor jobbar dubbelt; på jobbet och i hemmet; och ändå tjänar mindre än män. För att prostitution och trafficking är det moderna slaveriet.

Jag kan hålla på i all evighet. Igår avslutade de med, “Och för att det här, är mitt val” och höll upp armarna och pekade på sina rakade och orakade armhålor. Så alla ni jämställdister och icke-feminister, ta er en funderare, läs en bok (typ, Egalias döttrar!) eller se till att få tag på biljetter nästa gång Konstkollektivet Döttrar kommer på besök i din stad med sin fantastiska uppsättning. Jag skall definitivt gå igen om jag får chansen. SÅ. BRA.

//ALiCE med ICE

Dangoule

Friday, April 10th, 2015

Jag såg Lukas Moodysons Lilja 4-ever nyss. Har inte riktigt velat kolla på den innan för jag vet att den är så fruktansvärt hemsk. Men jag lyssnade på P3:s dokumentär “Verklighetens Lilja 4-ever” för ett tag sedan (blev väldigt berörd, lyssna!) och tänkte att jag nu får det vara dags att se filmen också. Och ja, fyfan. Hoppet för mänskligheten grusat än en gång. Det är så fruktansvärt sorgligt, och det allra sorgligaste är att det hänt på riktigt, och fortfarande händer. Och att Dangoule (som “verklighetens Lilja” egentligen hette) aldrig fick upprättelse; trots att hon vittnade om sina kidnappare, våldtäktsmän och sexköpare i brev till polisen, och “ryssen” som hämtade henne på flygplatsen fastnade på övervakningskamerorna, lades fallet ner i brist på bevis nog att döma de skyldiga. Inte ens ett minnesmärke får sättas upp på bron där hon hoppade från. Nej, det är så jävla fruktansvärt. Men mycket viktig film att se. Så se den om ni inte sett den.

//ALiCE med ICE

En (lång) text om slöjbärande

Thursday, April 9th, 2015

Eftersom jag fick full pott på hemtentan och så fina kommentarer, tänkte jag att ni kanske (trots lite tungt akademiskt språk) skulle vilja läsa den. Så here we go, i en version utan störande källhänvisning. Enjoy (om ni orkar)!

fashion

När Frankrike förbjöd kvinnor att bära heltäckande slöja på offentliga platser tyckte jag att det var ett bra beslut; slöjor var ett uttryck för förtryck av kvinnor. Detta var innan jag började inse att allt inte är svart eller vitt och att detta kan problematiseras i så många fler lager. Min dåvarande syn på bärandet av slöja kom att förändras till att jag idag fördömer förbudet, en åsikt som stärkts; men också kan problematiseras ännu djupare; tack vare nyförvärvade kunskaper inom några av de alternativa IR-teorierna. Ämnet är relevant för IR eftersom det konkret kan illustrera och i verkligheten förankra problematiken mellan västerländsk, liberal feminism och postkolonialism.

Att kvinnor av olika skäl bär slöja kan för många västerländska feminister tolkas som ett uttryck för kvinnoförtryck; hur kvinnor av sin familj, samhället och/eller religion tvingas täcka sig och hur de nekas rätten till att klä sig som de vill; som om de, för att de är kvinnor, inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Denna övertygelse om hur fel det är att “tvinga” kvinnor att bära slöja kan ses som ett arv från kolonialtiden; inom västerländsk feministisk diskurs konstrueras icke-västerländska kvinnor ofta som “de andra”, ett offer för förtryckande kulturella praktiker och traditioner. Postkoloniala och feministiska analyser engageras båda i kampen mot kvinnoförtryck och -diskriminering, men västerländsk feminism tenderar att producera en singulär, monolitisk “Tredje världen-kvinna” mot vilken den västerländska kvinnan blir den normativa, binära dikotomin. “Tredje världen-kvinnan” ses som den västerländska, befriade kvinnans motsats; fattig, domesticerad, traditionell och offergjord. Att tillskriva slöjbärande kvinnor en offerroll på detta sätt; en kvinna som måste “räddas” från de förtryckande praktiker som “tvingar” henne att bära slöja; är djupt problematiskt eftersom det inte finns en autentisk kvinnlig upplevelse eller utgångspunkt då dessa, samt den sociala meningen av genus, varierar från samhälle till samhälle och kultur till kultur. Västerländsk feminism har från postkolonialt håll kritiserats för att oantastligt utgå från att kategorin “kvinnor” är universell och att denna kategori delar samma erfarenheter och intressen.

Det är intressant att se hur feminismen; som utger sig för att vara en öppen, mångfasetterad och inkluderande teori som ger utrymme åt den halva delen av befolkningen som ständigt genom historien marginaliserats, diskriminerats, missgynnats och tystats ner; offergör, särbehandlar och generaliserar över icke-västerländska kvinnor på samma sätt som på vilket den själv kämpar mot att bli av patriarkatet/män/det mansdominerade samhället. Här är den västerländska, vita feminismen paradoxal; den betonar kvinnoförtrycket, avsaknaden av kvinnor inom IR och hur IR implicit antar en maskulin ståndpunkt, men blundar för det dubbla förtrycket icke-västerländska kvinnor får utstå och hur IR också är väldigt “vitt” och västerländskt. Detta skulle kunna förklaras som en förlängning av den liberala feminismens projekt (att för kvinnor säkra de rättigheter och privilegier som män nyttjade) men i denna kontext istället exportera de rättigheter och privilegier som västerländska kvinnor nyttjar till de icke-västerländska systrarna.

Att skriva “rättigheter och privilegier” är dock problematiskt utifrån ett postkolonialt, men även socialkonstruktivistiskt och postmodernt, perspektiv. Postmodernismen understryker att alla försök att etablera universella villkor för frihet och frigörelse (såsom begreppen “rättigheter” och “privilegier”) oundvikligen kommer att användas för att underordna och marginalisera de som anses utanför normen (här icke-västerländska, slöjbärande kvinnor). I detta fall används “rättigheter” och “privilegier” som något som västerländska kvinnor har, och som icke-västerländska saknar (exempelvis privilegiet/rättigheten att få klä sig som man vill). Men betydelsen av “rättigheter” och “privilegier” kan aldrig vara objektiv, eftersom verkligheten enligt socialkonstruktivismen produceras i samspelet mellan struktur och agens och olika begrepps meningar följaktligen ser olika ut beroende på diskurs. Att västerländsk feminism vill exportera rättigheter som icke-västerländska kvinnor “saknar” är sålunda problematiskt, eftersom denna “rättighet” kanske inte alls är eftersträvansvärd eller ens en rättighet i den kultur och diskurs som dessa kvinnor rör sig i. För slöjbärande kvinnor, kan själva akten att bära slöja i själva verket i sig vara ett uttryck för frigörelse, styrka och självförverkligande snarare än ett förtryck; många har själva gjort ett aktivt val utan press från annat håll. Denna ståndpunkt illustreras med följande citat från Maryam, 20, ur reportaget “Mipsterz” av Totallystockholm.se (2015);

“My hijab doesn’t only symbolize my faith, but it’s also a symbol of strength and independence. For me it’s liberating; I refuse to conform to the norms and societal moulds of a ‘typical’ woman. A woman can cover up as much as she wants and still be just as free as a woman who chooses not to cover up at all.”

Bevisligen ser många slöjbärande kvinnor inte slöjan som ett förtryck, trots det finns i Väst en idé om att “befria” dessa kvinnor från “förtrycket”. Men i diskussionen om huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller frigörelse, missar den västerländska feminismen de patriarkala strukturerna bakom att en kvinna inte kan bära slöja utan att bli hotad och trakasserad. Postkolonial feminism är därför djupt skeptisk till idén om att framsteg och frihet för kvinnor uppnås genom den västerländska modellen av social och ekonomisk utveckling. Att vidare i samhället ordna icke-västerländska “Tredje världen-kvinnor” som ofria och förtryckta av kulturella praktiker i form av  slöjbärande, gör dessa kvinnor till objekt för intervention och normaliserar Västvärldens rätt att ingripa, kontrollera och omforma praktiker och seder i resten av världen.

Sammanfattningsvis, med hjälp av de alternativa IR-teorierna kan min före detta “personliga övertygelse” om slöjan som ett förtryckande, diskriminerande attribut problematiseras och ifrågasättas utifrån postkolonialismen och idag förstår jag att jag som västerländsk feminist inte kan döma vad som är rättigheter och privilegier respektive förtryckande för icke-västerländska slöjbärande kvinnor, eftersom de diskurser vi befinner oss i ser olika ut och våra erfarenheter inte är delade eller universella.

Å andra sidan kan allt som hittills skrivits i denna text problematiseras ytterligare. Trots postkolonialismens utmaning till traditionella IR-teorier och den västerländska feminismen, kan postkolonialismens epistemologiska och ontologiska grunder också ifrågasättas med hjälp av postmodernismen och socialkonstruktivismen. För om “verkligheten” aldrig kan vara objektivt tillgänglig för oss, utan allt vi tror att vi vet är bundet till specifika diskurser, kan det då vara så att de diskurser icke-västerländska, slöjbärande kvinnor befinner sig i, format dem att tro/tycka att slöjan är ett fritt val och en symbol för frigörelse och självständighet snarare än förtryck? Detta förklaras av socialteoretikern Steven Lukes i hans bok om makt (kapitel tre, “Three-Dimensional Power). Där består den tredje, latenta dimensionen av makt i att A (i detta fall patriarkatet, det mansdominerade samhället, den hegemoniska diskursen) utövar makt över B (i detta fall slöjbärande, icke-västerländska kvinnor) genom att influera och forma B’s vilja till att tro att det är hennes fria, självständiga val att bära slöja, när hon egentligen, under andra omständigheter utan påverkan från A, inte hade valt att bära slöja. Denna teori om den tredje dimensionen av makt lämnar oss med frågan: om samma, slöjbärande kvinnor som ser sin slöja som en symbol för frihet och självständighet hade växt upp under andra omständigheter, utan påverkan från exempelvis mansdominerad dominans inom familjen, patriarkala religiösa praktiker och (ur västerländskt synsätt) förtryckande samhällsstrukturer, hade de då ändå sett på slöjan på samma sätt, eller hade de också sett den som ett uttryck för kvinnoförtryck?

Avslutningsvis, så kan vi enligt postmodernismen aldrig prata om en “sanning” eller “verklighet” på ett objektivt sätt, eftersom verkligheten inte är direkt tillgänglig för oss, och vår förståelse av den sålunda alltid formas av specifika diskurser, vilka ser olika ut beroende på sociala, ekonomiska, kulturella och geografiska förhållanden. Huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller befrielse går alltså aldrig att fastslå. Med det sagt kan jag ändå konstatera att min tidigare “personliga övertygelse” om den nu är rämnad och att jag nu har en djupare förståelse och förmåga till analys kring bärandet av slöja samt andra omdebatterade fenomen inom feministiska och postkoloniala diskurser.

Källförteckning

Abrahamsen, R. (2007). Postcolonialism. I M. Griffiths (Red.), International Relations Theory for the 21st Century (s.111-122). New York: Routledge.

Lukes, S. (2005). Power: a Radical View. New York: Palgrave Macmillan.

Seth, S. (2013). Postcolonial Theory and IR: a Critical Introduction. New York: Routledge.

Steans, J., Pettiford, L. & Diez, T. (2005). Introduction to International Relations. Edinburgh: Pearson Education Limited.

Totallystockholm. (2015). Mipsterz: mixing fashion with faith. Hämtat 2015-03-18, från http://totallystockholm.se/arts-culture/mipsterz-mixing-fashion-faith/.

//ALiCE med ICE

Shadowland/Neverland @Göteborgsoperan

Saturday, March 28th, 2015

Igår efter skolan käkade jag lunch med Simon och Carro. Mycket trevligt att träffa Simon igen, den jäveln har ju hoppat av och börjat jobba igen! Fast vi är fortfarande vårt lilla gäng, haha.

Efter lunchen åkte jag och Carro hem till henne för att plugga lite, innan vi skulle till Operan. Fick faktiskt en hel del plugg gjort, och sen åt vi en helt fantastisk vegansk middag bestående av hummus, bönsallad, guacamole, grönkålschips (alltså måste testa att göra dessa, såååå goda!), rödbetsröra, nötter, färsk blomkål och morötter att doppa i rörorna, och ett glas rött på det.

wpid-img_20150327_174720.jpg

wpid-20150327_170913.jpg

Sen tog vi spårvagnen till Lilla Bommen för att gå till Göteborgsoperan. Vi hade fått tag i biljetter för 160 kr styck, och fick fantastiskt bra platser! För att inte tala om själva föreställningen då, som var otroligt bra! Rekommenderar verkligen alla att gå och se den. Det var en föreställning i två helt olika men fantastiska akter; den första handlade om häxprocesserna på 1600-talet, hade folkmusiksinspirerad dans och musik med mycket takt och stampande, fyrstämmig live-kör (fantastisk körsång alltså), endast kvinnliga dansare och en feministisk underton. Slutet var helt magiskt, hela min hud knottrade sig. Stundtals riktigt otäck men riktigt bra. Andra akten var helt annorlunda, men minst lika bra. Den hade dialog med, blandat med otroligt vacker musik och modern balett med lätta steg där de rör sig som om de inte vägde någonting, och vrider sig i alla möjliga och omöjliga vinklar. Mest manliga dansare. Stundtals riktigt rolig, så vi skrattade en hel del. Som sagt, fantastisk föreställning, och det tyckte Carro också. We’re totally recommending! 😀

image

//ALiCE med ICE

Palais Garnier – Soirée de ballets

Sunday, October 5th, 2014

Har haft en fantastisk kväll med Wilhelm på operan. Kände mig typ adlig av att vara där, herregud så freaking FINT! Och alla var så finklädda! Verkligen så fin byggnad, bara att vistas där är en upplevelse i sig. Sedan var föreställningen FANTASTISKT bra den också. Den var uppdelad i sex akter med en paus i mitten. Den första akten var klassisk ballet med endast ett par ballerinor i skira skjolar och sorglig musik (ej orkester), jättefint. Andra akten var också klassisk balett, inte riktigt lika bra som första. Sedan var det paus, och vi gick omkring och beundrade inredningen (så fint!!).

 

//J’ai eu un soir fantastique avec Wilhelm au opéra. C’était SI beaux!!! Et tout le monde avaient aussi si beaux vêtements! Le bâtiment était très beaux aussi. C’est une experience just d’être là! Et le spectacle était aussi bien sûr très très bon. C’était vraiment fantastique!!

Andra delen av föreställningen började med en liten uppvisning från dansleverna, och det var inte förrän deras lärare kom ut på slutet och jag såg längdskillnaden som jag fattade att de var barn! De var så duktiga! Efter barnen kom en jättebra akt med livemusik från två män som spelade dragspel och tre manliga balettdansörer som var jätteduktiga, och det var en liten annorlunda dans. Mycket bra! Därefter var det dags för Svansjöns-inspirerad klassisk balett med stora tyllskjolar i svart och vitt och livemusik från orkestern. Oerhört vackert. Och så var det den allra sista akten, som kan beskrivas som en lång eftertext – hela balettkompaniet samt baletteleverna deltog. Jätteroligt att se! Jag tror att det var något extra, för det höll på ganska länge eftersom det var sista kvällen föreställningen spelades. Så det var massor av involverade personer uppe på scen och applåderna rungade i säkert en kvart. Bland annat var t.ex. Nathalie Portmans man uppe på scen, han är typ chef eller något sådant och bor numera i Paris, så det är mycket möjligt att Nathalie Portman var där någonstans också, med tanke på att det var sista föreställningen. Och vilken föreställning! Så nöjd att vi köpte biljetter. Tänk vilken tur vi hade att få biljetter (visserligen med begränsad sikt, vi fick lite ont i ryggen av att sitta framåtlutade och böjda över kanten) (samt lite svindel pga satt högst upp) för 10 € styck till en så bra föreställning som dessutom spelades sista kvällen!

 

//Les danseurs et danseuses étaient si bons. C’était un spectacle avec le ballet classique. Je suis très contante et heureuse que on a ajouté les billets!

//ALiCE med ICE

The birds

Sunday, May 4th, 2014

Igår när jag sov hos mamma och pappa utnyttjade jag TV:n och tittade på klassikern och, ja vi kan kalla det thrillern, The birds/Fåglarna av Alfred Hitchcock år 1963. Och det märks att den är gammal på inklippningarna med exempelvis bakgrunden vid bilkörning, men förutom sådana petitesser är det en riktigt bra fast obehaglig film. Den rika Melanie Daniels åker till en liten kustby utanför San Francisco för att hälsa på en bekant, och i samband med hennes anländande börjar fåglarna bete sig på ett konstigt och lite obehagligt sätt. The birds är en av de där klassiska filmerna som man bara måste se, så nu är det gjort och as I said: den lever upp till sitt rykte och håller måttet väl såhär ett halvt sekel efter premiären.

image

image

//ALiCE med ICE