Posts Tagged ‘ordinary men’

Ordinary men

Tuesday, July 6th, 2021

I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final  Solution in Poland : Office Products

I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

Källor

Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582

Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.