Livet känns så lätt men skört vid den här tiden på året. När sommaren slår in med full kraft i en vecka, och solen får alla vinterbleka kroppar att vakna ur sin dvala och parkerna fyllda med picknickfiltar, frisbees, engångsgrillar och kubbspel. Det är som om vi alla vaknar ur vår kollektiva vinterdepression samtidigt, och måste ut, nu nu nu. Måste njuta av värmen, av solen, av försmaken på en sommar som komma skall. Och det är så fint, och så jävla vackert vid den här tiden på året. Ibland är det nästan så vackert att det gör ont i mig. För hur kan en vara så privilegierad att en får uppleva det här? Cykla hem i försommarnatten, när ljuset fortfarande lyser upp gatan. Gå barfota i gräset. Sitta vid havet och läsa. Ta med middagen ut på en filt. Spendera kvällarna med fina människor. Uppleva det här otroligt vackra ljuset som bara är vid den här tiden på året. Det gör nästan ont i mig, för det är så fint. Försommaren. Det finns så mycket förväntan i luften, så mycket hopp, så mycket kärlek, och så mycket löften om en stundande sommar. Men det gör det också så skört, och så sårbart. Den här tiden på året är den vackraste, när allt det där fina, varma, finns framför en. När en har hela sommaren framför sig. När allt en gör är att planera sommaren och vänta på att den där tentan skall in, den där C-uppsatsen är färdigskriven, den där examen tagen, det där arbetet avslutat, så att en äntligen, äntligen får vara ledig och njuta. Men är det inte som allra bäst just nu? När en har allting framför sig? När förväntan ligger i luften, när näsor blir rinniga av pollen, när körsbärsträden blommar på Järntorget, när det är dagsfest en lördag i Slottskogen, när det bara är elva grader i vattnet men en tar sitt första dopp i alla fall, när en tar med sig lunchlådan ut i solen, när soundtracket till allt en gör är vilken Håkan-låt som helst, när en kan cykla hem mitt i natten utan att det är kolmörkt, när en spontandricker kaffe med vänner på en uteservering, när vårkärlek spirar överallt, när en kompisdate:ar på en picknickfilt, när en kan smyga nerför trapphuset barfota för att sätta sig i solen och äta frukosten ute, när en omger sig med fina personer varje ledig stund, när en äter glass så fort en får chansen och när prick allt känns festligt och glittrigt.
Min sommar började på valborg, för det var den första riktiga varma och soliga försommardagen. Sommar 2016, vad du har börjat bra hittills. Nu skall det bli kallare och gråare en stund igen, men snart kommer sommaren tillbaka, och fortsätter den som den hittills börjat, då kan jag dö lycklig.
//ALiCE med ICE
