Årets första månad har gått och det har blivit ljusare. Det märkte jag förra veckan när jag cyklade hem från jobbet och för första gången inte behövde använda lamporna, för det var fortfarande dagsljus. Det är underbart. Här är en liten lista om den januari som gått:
Månadens läsning
Har tragglat på med Simone de Beauvoirs Det andra könet från 1949. Nu är det inte mycket kvar!! Håller även på att läsa Per-Anders Fogelströms Mina drömmars stad som jag tycker mycket om – jag lyssnade ju på barn-trilogin i höstas och har spanat efter hans böcker på second hand, så hittade jag denna och kunde fortsätta med detta fantastiska Stockholms-epos. Mina drömmars stad tar vid där Vita bergens barn slutar, med fokus på andra karaktärer och en ny tid förstås, men man känner igen tonen och de ömsinta Stockholms-skildringarna utifrån de minst privilegierades perspektiv. Håller också på med Max Webers Den protestantiska etiken och kapitlaismens anda men är inte klar ännu.
Jag har faktiskt börjat och avslutat några böcker i januari också, bl.a. Natten av Sara Gordan från 2022, som var helt fantastisk. Natten är en bok om gränslös kärlek mellan mamma och dotter, en kärlek som kanske ibland blir kvävande. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar starkt. Skrev mer här.
Jag har också lyssnat klart på Ia Genbergs debutroman Detaljer. En fin relationsroman där just detaljerna står i centrum, och där man vill spara språket i en liten ask. Skrev om här.
Har också lyssnat på Kerstin Ekmans Löpa varg från 2021, eftersom jag blev inspirerad av Svt-serien Händelser vid vattnet som bygger på Ekmans bok med samma namn. En bok jag tyckte om! Skrev om här.
Månadens film och TV
Vi började se Händelser vid vattnet som ju var jättebra, men den här och förra helgen är det pausat eftersom det har varit filmfestival och vi har sett jättejättemånga filmer, har bl.a. samlat några av dem här. Men utöver filmfestival-filmerna har jag också sett:
Avatar – the way of water (2022)
Jag, Olivia, Emil och Are gick på bio och såg den nya Avatar-filmen, som tbh var ganska mycket en flopp imo. Den är estetiskt vacker, det får man ge den, men otroligt konservativ. 50-talet kom och ville ha tillbaka sina könsroller, sitt auktoritativa föräldraskap och sin hederskultur, så kändes det. Så himla tråkigt – här har filmskaparen James Cameron världens chans att ta ut svängarna kring normer, eftersom det handlar om en fiktiv planet som utvecklats utan någon som helst kontakt med jorden och dess patriarkala, rasistiska o.s.v. normer, och ändå ser det ut precis som här i vår värld – och en bakåtsträvande sådan. Jag menar, det är ju en påhittad värld för sjutton, det hade kunnat vara ett matriarkat, alla relationer hade kunnat vara flersamma, skönhetsnormen hade kunnat vara håriga ben och ölkagge, ja eller något helt annat som min hjärna är för påverkad av normer för att kunna föreställa sig. Ändå är det “bro” hit och “bro” dit, det är illa dold hederskultur där en bror bl.a. hamnar i slagsmål med en annan kille för att han varit taskig mot systern, det är en vit amerikansk cis-man som blivit högste hövding hos en grupp ursprungsfolk (???), det är en pappa som hejar på sina söner att deal:a med jobbiga känslor inte genom att sätta ord på dem utan genom våld, och så vidare. Fantasilöst och tråkigt helt enkelt. Den får 2 av 5 av mig.
Tove (2020)
The wrestler (2008)
En gastkramande socialrealistisk dramafilm om en avdankad wrestlare som försöker göra en comeback. Det var många scener jag knappt kunde kolla på, inte bara match-scenerna där de gör en show av att slå varandra blodiga (förstår inte hur man kan underhållas av wrestling??) utan också de sorgliga scenerna där huvudkaraktären “The Ram” efter ett hårt liv fyllt av styrketräning, wrestling, olika preparat och smärtstillande verkar ha så ont, så ont, och ändå försöker fortsätta, eftersom det är det enda han vet och kan. “The Ram” verkar på samma gång vara ung och gammal – hans kropp är uppumpad och slätrakad, håret långt och platinablont, men utanför ringen rör han sig som en gammal, suckar i krämpor, skruvar på sin hörapparat och knaprar smärtstillande. Det gör en ont i hjärtat att bevittna hans ensamhet. En annorlunda och gripande film som var sevärd. 3,75 av 5!
Maryland (2022)
Jag och Are såg den psykologiska thrillern Maryland som vi till en början inte var särskilt thrilling, men som sedan tog sig. Den handlar om en före detta soldat som varit på tjänstgöring i Afghanistan (?) och som nu är hemma i Frankrike och måste försörja sig med ströjobb. Via en vän får han ett gig som säkerhetsvakt på en större fest hos en mycket rik man, som sedan gör att han får stanna som livvakt åt den rike mannens fru och barn medan han åker iväg på affärsresor. Jobbet är dock tärande, eftersom den före dette soldaten hela tiden är på helspänn – varje litet ljud blir gevärseld, varje skiftning i ögonvrån en fiende. Inbillar han sig bara, eller finns hoten på riktigt?
En nervkittlande film som inte bara är thrilling utan också skildrar två helt olika klassförhållanden och de groteska ekonomiska skillnader som kan finnas i en och samma stad. Mycket sevärd! Och finns gratis på Draken film nu innan festivalen ens har börjat. Ger den 3,75 av 5!
Sorry to bother you (2018) och Magisterlekarna (2022)
Jag och Are såg två surrealistiska filmer på rad. Den första, Sorry to bother you, ger jag 2 av 5 då jag tycker skådespelarinsatserna från huvudkaraktärerna var sissådär, och hästspåret var väldigt… märkligt? Den utspelar sig hur som helst i en parallell verklighet där människor luras in i att jobba som arbetare på concernen “Carefree” vilket i princip är slaveri. Detta befinner sig dock bara i periferin, för huvudkaraktären börjar arbeta som telefonförsäljare där han efter att ha tagit sig uppåt i hierarkin arbetar med att sälja just Carefrees tjänster. De moraliska dilemman hopar sig som ni förstår. Där finns intressanta teman som kunde bli något, t.ex. touch:ar man på både rasism och kapitalism-kritik, men sen schabblas det bort.
Magisterlekarna såg vi om, jag såg ju den förra året under filmfestivalen. Också den en surrealistisk skildring av en parallell verklighet där homosexualitet är normen. Det var roligt att se den med nya ögon, och liknelsen till det antika Grekland där man hyllar den spänstiga kroppen, homoerotik och intellektualitet, är stark – något jag inte såg förra gången. Hur som helst mycket sevärd! (3,5 av 5).
Månadens mat
Smakade en fantastisk vegansk chokladpaj på nyårsafton, som var en av de godaste veganska desserterna jag ätit faktiskt. Var tvungen att be om receptet och bakade igen när Alex, Sofie och Falke var här på middag. När Olivia hade sin examens-ceremoni åt vi också fine dining på restaurangen Carbon, det var mycket trevligt.
Månadens scenkonst
The Vivien Girls (Stadsteatern, 22 januari)
Jag och Popp var och såg The Vivian Girls på Stadsteatern häromdagen. Den bygger på konstnären Henry Dargers (1892-1973) måningar av, och berättelser om, (quote från programmet): “vecotidningsgulliga flickor med flätor, lugg och pigg uppsyn”. Darger skrev ett oerhört långt (och ännu ofärdigt) manuskript om flickorna – när han dog var det mer än 15 000 sidor långt – och om deras värld i vilken ett till synes evigt krig pågår. De onda glandelinierna tar till fånga och förslavar barn och The Vivian Girls ger sig ut i kriget. Föreställningen regisseras av Linda Forsell med text av Felicia Ohly, och det var i En varg söker sin podd som Liv och Caroline tipsade om föreställningen. Det jag tyckte mest om med den var hur vuxna människor spelade barn – och att alla skådespelare oavsett hudfärg, ålder eller kön spelade just sju stycken barnsliga flickor. Så roligt att se deras kroppspråk. I övrigt var föreställningen tankeväckande och underhållande, men också lite disturbing (det är många fruktansvärda scener som t.ex. sexuellt utnyttjande av barn som benämns utan krusiduller) och ganska random. Men det är ju alltid kul att gå på teater!
Cabaret (Göteborgsoperan, 31 januari)
Mamma och pappa bjöd mig, Olivia och vårt bihang (d.v.s. Are och Emil) på Göteborgsoperans föreställning Cabaret häromdagen. Jag hade inte riktigt läst på innan och inte lyssnat in mig på musiken, så var inte helt beredd på vad det skulle vara – jag var inte beredd på att det skulle vara så… icke-tillrättalagt? Alltså verkligen mer just cabaret-feeling snarare än Göteborgsoperan-feeling. Jag är van att gå på danser eller liknande, men detta var ju en musikal och dessutom en ganska burlesk och queer musikal. Uppskattade mycket, även om det blev riktigt dark på slutet och jag kanske ändå, om jag måste välja, föredrar att se just danser på operan. De är ju liksom duktiga de här artisterna men det de är duktiga på är scennärvaro, att kunna sjunga och skådespela – de är helt enkelt musikalartister. Men jag blir nog ännu mer hänförd av de som är professionella dansare. Med det sagt så var det verkligen en värd föreställning att gå och se!
Månadens kompishäng
Har käkat middag med Popp och Klara och bjudit hem Alex, Sofie och Falke på middag (och hade fortfarande hela lördagskvällen kvar sen för fina samtal med Are eftersom de behövde åka hem och lägga Falke vid 18.30). Jag har varit på teater med Popp och date:at min nya kompis-crush Lina (hälsade på henne i hennes radhus i Floda som hon sålde in mycket bra och vi var och drack öl häromdagen). Gått på bio och ätit pizza på Brewers bar med Olivia, Emil och Are. Bjudit hem folk för filmfestival-häng. Mycket socialt med andra ord!
