Tag: sexism Page 1 of 2

Två böcker

On 24 April 2018

In Böcker, Book Club Gäris, Feminism, Kultur, Politik

Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

Image result for lila hibiskus

Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli ~~vit medelklass~~ lugna.

Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.

#5inistagram dag 18: Vad är våld?

By Alice Andrews

On 18 March 2017

In Feminism, Politik, Tankar, Vardag

Dagens tema på #5inistagram-utmaningen är “Vad är våld?”. I tvåan på Globala, när vi läste internationella relationer, så var sociologen Johan Galtungs (född 1930) teori om våld en del av kurslitteraturen. Han har bidragit till fredsforskningen bland annat med begreppen positiv och negativ fred, samt med våldstriangeln.

Våldstriangeln, med ett typ av våld i varje vinkel, innehåller tre olika typer av våld. Strukturellt våld, en form av våld som är inbyggt i samhällets sociala strukturer eller sociala institutioner, som skadar människor genom att hindra dem från att uppfylla sina basala behov. Exempelvis institutionaliserad rasism, elitism, nationalism, sexism, klassförakt mm. Social orättvisa och diskriminering alltså. Sen finns det direkt våld, som är nära sammankopplat med det strukturella våldet. Till direkt våld räknas fysiskt våld eller hotet om det; det våld som aktivt skadar människor. Exempelvis våld i nära relationer, hatbrott, rasbrott, polisvåld, terrorism, krig mm. Och slutligen kulturellt våld, som syftar på aspekter av kultur som kan användas för att rättfärdiga eller legitimera direkt eller strukturellt våld. Det kulturella våldet kan alltså exempelvis finnas i religion och ideologi, språk och konst, vetenskap, litteratur mm. Det kulturella våldet tjänar till att göra så att det direkta och strukturella våldet ser eller känns “rätt” eller åtminstone inte fel, och därmed accepterat i samhället. Tidiga 1900-talets rasbiologi och darwinismen (= kulturellt våld) hjälpte exempelvis till att rättfärdiga apartheid-systemet i Sydafrika (= strukturellt och direkt våld).

Galtung pratar också om positiv fred och negativ fred. Han menar att fred är mer än avsaknaden av direkt våld (= negativ fred); positiv fred uppnår vi inte förrän det strukturella våldet också är borta. Det vill säga ett samhälle fritt från alla typer av förtryck och diskriminering. Således finns ännu inget land i världen som i vilket det enligt Galtung råder en positiv fred. Inte ens i Sverige: här tjänar kvinnor fortfarande 84 % av männens lön, fastän dubbelt så många kvinnor tar universitetsexamen, flickor och pojkar behandlas olika, kvinnodominerade yrken värderas inte lika högt som mansdominerade, klassklyftorna växer och om du har ett utländskt klingande namn kommer ditt CV automatiskt hamna längst ner i högen. Osv.

Jag hoppas att vi någon gång kommer uppnå en positiv fred. Ett samhälle fritt från alla typer av förtryck. Fritt från sexism (förtryck på grund av kön), rasism (förtryck på grund av hudfärg/etnicitet), ableism (engelskt begrepp – förtryck mot personer som inte har normativt fungerande kroppar), ageism (också engelskt begrepp – förtryck på grund av ålder), klassförakt/classism (det senare ett engelskt begrepp – förtryck på grund av ekonomisk och/eller kulturell klasstillhörighet), speciesism (förtrycket mot djur, det vill säga att vi äter dem, klär oss i deras hudar och använder dem för underhållning), mm mm. Tvivlar på att det kommer att inträffa under min livstid, eller ens någonsin, tyvärr.

Vad fint det hade varit.

By Alice Andrews

On 27 April 2016

In Feminism, Politik, Tankar, Vardag

Håller på med C-uppsatsen och går för tillfället igenom Feministiskt Initiativs partiprogram. Vad jag tänker: vad fin världen hade varit om den var så som F! vill. Tänk om alla bara kunde rösta på F! och deras politik kunde föras tills vi får en värld där alla människor fick bosätta sig var de ville i världen, där den mänskliga rättigheten (!!!) till asyl inte ständigt inskränktes, där strukturella förtryck upphörde, där solidaritet var ledordet, där militarismen och militära institutioner nedmonterades, där marginaliseringen av utsatta grupper var ett minne blott, där klyftorna mellan olika samhällsgrupper utjämnades, där kapitalismen slutade underbygga klasskillnader, där konsumtionshetsen inte längre fanns, där alla kunde få uttrycka sin sexualitet, sitt könsuttryck och sin könsidentitet utan att bli bemötta av diskriminering och fördomar, där kött- och mjölkindustrin minskade drastiskt och där alla politiska åtgärder alltid hade ett antirasistiskt, postkolonialt perspektiv med insikten om att patriarkatet måste störtas. Fyfan va fint.

//ALiCE med ICE

Nej, jag hatar inte män

By Alice Andrews

On 20 November 2015

In Feminism, Politik, Tankar, Vardag

Jag publicerade gårdagens inlägg om Internationella mansdagen även på facebook, och fick massor av reaktioner! Bland annat väldigt många kränkta män (men även en del kvinnor) som högljutt protesterade mot inlägger: “inte alla män!!!!!”, “sluta hata män!!!”, “varför hatar du män?!?!?”, “manshat är inte rätt väg att gå!!!”. Och jag ba’: naaaaw 🙂

Nä, men seriously. Allt jag skrev var ren fakta hämtat från bland annat UNICEF (dvs FN), Statistiska Centralbyrån, Brå, Socialstyren, Folkhälsoinstitutet m.fl (länkade källorna längst ner i inlägget). Det är alltså ingenting jag tycker eller har hittat på, utan så är det. Och det är såklart oerhört frustrerande att läsa sådana ojämställda fakta svart på vitt.

Det jag dock tycker är väldigt frustrerande, är att folk (framför allt män, men även en del kvinnor) blir mer upprörda över feminister som berättar/skriver om det strukturella kvinnoförtrycket, än på de som faktiskt utför de handlingar som cementerar det strukturella kvinnoförtrycket.

Så nej, jag hatar inte män och jag är ingen manshatare. Däremot hatar jag att män som grupp förtrycker på en strukturell nivå, jag hatar den begränsande mansrollen och jag hatar att män som grupp är överordnade kvinnor (och transpersoner och hbtq-personer och ickevita och funktionsvarierade osv) som grupp. Kalla mig manshatare men var då medveten om att det enda jag gör är att belysa könsmaktsordningen och de strukturella orättvisor kvinnor utsätts för på grund av den.

Sen det här med “inte alla män!!!”. Nej, självklart vet jag att det inte är alla män som våldtar och misshandlar kvinnor (och andra män), som medvetet ger män högre lön än kvinnor, som utsätter kvinnor för sexuella trakasserier eller som medvetet är sexistiska. Självklart gör inte alla män det, faktum är att de flesta män inte stämmer in på den beskrivningen, och tur är väl det. Men faktum kvarstår ändå att män som som grupp är överordnade kvinnor som grupp. Och det är ett strukturellt problem, och därför måste vi också föra en strukturell diskussion och se utanför individen. Eller tycker ni att exakt alla män i hela världen skall våldta, misshandla, trakassera och sexualisera kvinnor för att vi skall kunna tala om män som grupp utan att få kränkta personer som ropar “inte alla män!!!”? Nej, det tycker i alla fall inte jag är rimligt.

Så, nej, inte alla män, men alldeles för många, och tillräckligt många för att vi måste kunna tala om det på ett strukturellt plan. Om du, man, inte känner dig träffad, är det då inte bättre att säga ifrån och motverka de douchebags som kvinnohatar, våldtar och misshandlar, istället för att skrika “manshatare!” till feminister som påtalar detta problem? Strukturella problem kräver generalisering, så är det bara.

//ALiCE med ICE

Grattis på Internationella mansdagen alla män!

By Alice Andrews

On 19 November 2015

In Feminism, Politik, Tankar, Vardag

Idag (19 november) är det internationella mansdagen, så därför önskar jag härmed alla män i världen grattis! Grattis till att ni drog det längsta strået i livets lotteri, bara genom att födas som man. Grattis till att löneskillnaderna mellan män och kvinnor i Sverige är nästan oförändrade sedan 80-talet. Grattis till att ni fortfarande bara tar ut 25 % av föräldraledigheten. Grattis till att ni inte lägger lika mycket tid på obetalt hemarbete som kvinnor gör. Grattis till att ni i genomsnitt tjänar 15 % mer än kvinnor, fastän nästan dubbelt så många kvinnor än män examineras från högskolan.

Grattis till att ni slipper alla effekter och risker med alla P-piller som vi kvinnor knaprar i oss. Grattis till att ni inte är den som förväntas ta ansvar för att inte bli gravida i ett heterosexuellt förhållande. Grattis till att ni slipper endometrios-, PMS- och mensvärks-smärtor. Grattis till att ni slipper lägga 300-400 kr om året på menskydd. Grattis till att inte bli reducerade till “Men har du mens eller?” när ni råkar vara arga eller irriterade. Grattis till att ni slipper lägga 500 kr om året på preventivmedel. Grattis till att ni har färre sjukskrivningsdagar och färre mediciner utskrivna än kvinnor.

Grattis till att pojkars utbildning i fattiga länder prioriteras framför flickors. Grattis till att ni i mindre utsträckning än kvinnor är undernärda, eftersom den mat som finns ges till pojkarna i första hand. Grattis till att ni som minderåriga inte tvingas in i äktenskap med dubbelt så gamla män i lika stor utsträckning som flickor och kvinnor.

Grattis till att det finns fler som heter Johan än vad det finns kvinnor i bolagstoppen. Grattis till att ni män innehar 80 % av chefsposterna i Sveriges statliga bolag. Grattis till att ni kvoterats in till era positioner sedan urminnestider av den enkla anledningen att ni är män (och ändå är det så många av er som är emot könskvotering). Grattis till att ni kan näthata sönder någon på Flashback och få medhåll och ryggdunkningar för det. Grattis till att ni porträtteras med makt, värdighet och prestation, medan kvinnor oftast porträtteras som sexualiserade objekt.

Grattis till att ni blir bekräftade och hyllade, när ni säger något som feminister sagt i all evighet. Grattis till att er vikt och ert utseende inte är ett ständigt diskussionsämne i skvallertidningarna. Grattis till att manligt = bra, och kvinnligt = dåligt. Grattis till att ni kan ha hur många sexpartners ni vill utan att bli kallade “slampa”, “madrass”, “lössläppt” eller “hora”. Grattis till att ni kan ha hur få sexpartners ni vill utan att bli kallade “pryd” eller “tråkig”. Grattis till att ni kan skicka bilder på era kukar till kvinnor utan att de bett om det, och ingenting händer. Grattis till att ni kan kyssa en annan man, utan att någon som verkar tro att kyssen är till för deras åskådning kommer med skamlösa inviter.

Grattis till att ni får mer tid i klassrummet. Grattis till att ni slipper bli straffade för att ha varit “snäll och tyst” med att få en högljudd och bråkig person bredvid er. Grattis till att anorexia är tio gånger mindre vanligt bland er än bland kvinnor. Grattis till att ni inte är lika stressade som kvinnor. Grattis till att de vanligaste yrkena ni arbetar med är säljare, inköpare och mäklare. Grattis till att ni tjänar 90 % av världens inkomster, och äger 99 % av världens egendom. Grattis till att ni bara utgör 30 % av de allra fattigaste i världen (70 % utgörs av kvinnor).

Grattis till att ni kan våldta en kvinna, och ändå skuldbeläggs hon. Grattis till att ni inte behöver lära er att undvika att bli våldtagen. Grattis till att ni när ni går hem på kvällen inte går med nyckelknippan i handen och mobilen uppe. Grattis till att ni kan gå ut och dansa på krogen en kväll, utan att bli tafsad på en enda gång. Grattis till att ni kan dricka hur mycket ni vill, ha på er vad ni vill, och göra vad ni vill, utan att bli skammad och skuldbelagd om ni blir våldtagna. Grattis till att ert “jag är inte intresserad” räcker när någon försöker ragga på er. Grattis till att ert nej verkligen betyder nej. Grattis till att ni inte skammas för att ni inte utgick från att han kunde våldta dig, men samtidigt skammas för att just utgå från att alla män är våldtäktsmän. Grattis till att ni har rätten att bestämma över er egen kropp. Grattis till att ni bara utgör 2 % av alla de som anmäler våldtäkter (98 % är kvinnor).

Grattis än en gång! Med vänliga hälsningar en feminist.

P.S. Jämställdhetsfakta hämtad härifrån: Statistiska Centralbyrån (“Jämställdhetsfakta”), Unicef (“Diskriminering av flickor i världen”), Nöjedguiden (“Så mycket kostar det att ha en vagina”), Tjejjouren (“Feminism: siffror och statistik”)

//ALiCE med ICE

Septum-piercing, Bokmässan och Slå pattarna i taket

By Alice Andrews

On 28 September 2015

In Böcker, Feminism, Kultur, Musik, Skola, Vänner, Vardag

Woopsie, har inte bloggat på ett bra tag men haft så fullt upp. Låter alltid så hehe, men it’s true guys. Varvar en jäkla massa plugg (=läsande av kurslitteratur, vi har som vanligt ganska få schemalagda föreläsningstimmar i veckan men en himla massa kurslitteratur att ta sig igenom, idag har jag t.ex. tagit mig igenom ca 150 sidor), jobb, förberedande för grejer jag håller i, volontärarbete, matlagning och socialt liv. Och nån promenad när jag hinner, och vanlig skönlitterär läsning också. Och TV-serier. En måste ju få ta en paus emellan åt. Ahja, den senaste veckan har jag till exempel använt mormors och senare mammas gamla tröja, älskar’t! Använder den en massa på det kalla halvåret, den känns så höstig. Plus känner mig fab i kläder tre generationer burit :)))

Har söndagsfikat på ett soligt Avenyn med Carro (förra söndagen alltså, är lite seg med uppdatering här hehe). Vi orkade inte plugga mer och bara för att komma iväg ut ur lägenheten pröjsade vi 40 spänn för café-kaffe istället för bryggkaffe hemma. Men det var det värt ändå, mysigt att sitta och kolla på folk. Kändes som vår?

Hängt på Bokmässan har jag gjort också, i torsdags höll jag nämligen i ett litet föredrag för Kvinna till kvinna (en organisation jag engagerar mig i ideellt). Vi trodde inte det skulle komma någon typ, för det var precis när mässan öppnat (9.00 på torsdagen som var första dagen) och bara bransch-folk, men det var ändå en del där och vi fick frågor och folk blev berörda av Six days-filmen. Lyckat! Hann även med att gå omkring i cirkus en halvtimme på internationella torget innan jag var tvungen att springa iväg till spårvagnen till skolan för föreläsning. Men hann med att fynda två second hand-böcker, den sista delen i Harry Potter-serien på engelska (hehe nu har jag alla på svenska, fyra på franska och en på engelska. Alltid bra att ha you know!) samt en till bok till min feministiska samling som jag började på i somras. Skall skriva om den någon gång, men den börjar bli riktigt nice nu alltså! Ska bara läsa alla också. Men det är ju så kul att köpa böcker? Så kul att ha! Senaste blev i alla fall en begagnad Fittstim, woho!

Hade Kvinna till kvinnas snygga t-shirt FEMDEFENDERS på mig bokmässan till ära. Kände mig fab och bussiness pga bara massa bransch-folk där.

Fick hem mina näsringar jag beställde på Ebay häromdagen också. Tio spänn styck eller nåt, värt. Alltså, kan vi prata om septum-piercingen? Jag är typ skadad av mina föräldrar som alltid varit extremt emot piercingar och tatueringar av alla de slag. De tycker antagligen jag har för många håll i öronen t.ex. (har tio stycken nu, *stolt*). Men så kommer en ut i *the real life* och bildar sig en egen uppfattning om saker och ting, vilket är vad som hänt med mig ungefär när jag började universitetet, och nu tycker jag tatueringar är asfett och piercingar kan vara skitsnygga? Ska bannemej göra en tatuering med kvinnotecknet någon gång, har tänkt på samma motiv på samma ställe i över ett år nu. Men aaaanyway, beställde alltså hem fake-näsringar för tycker det är skitsnyggt på vissa tjejer och ah, jag fick massor med komplimanger för den när jag hade den i torsdags. Nu blir jag skitsugen på att göra en septum-piercing också? Är medveten om att det är en trend just nu (stör mig på mig själv, jag är en sån jäkla sucker för trender alltså), men det som är bra med en septum-piercing är att den ju inte syns och en kan ha en sån där hästsko-ring som en bara kan vika in om en inte vill att den skall synas… Men gör nog svinont bara…. Kände mig fab i alla fall!

Anledningen till uppkläddheten var för att jag och Carro skulle gå på Slå pattarna i taket på Folkteatern! Halva min klass var där också, kändes det som haha. Vi lyckades sitta precis bredvid min klasskamrat Bea också, supertrevligt. Och jäääääklar vad bra det var!

GP gav showen jättebra recensioner efter premiären som var i just Göteborg (de fortsätter nu land och rike runt woho!), och det var den värd alltså! Fantastiskt. Jag älskar Bianca och Tiffany Kronlöf, de är så spot on hela jäkla tiden. Showen, som är en blandning mellan ståuppkomedi, sång, dans och teater, hela tiden med humor men med ett ständigt närvarande underliggande allvar, handlar om de viktiga ämnen feminism och antirasism, de är de två grundpelarna. Humorn är normkritisk och skarp hela tiden, och det är så jäkla underbart att se två starka kvinnor som vill, vågar och tar plats på scen, och som de gör det bra! Det känns skönt att kunna se en sådan här show utan att skrattet fastnar i halsen för att det är något kvinnan-ska-stå-i-köket-skämt med. Här sparkar alla skämt uppåt mot patriarkatet och mot vithetsprivilegiet. De börjar klockrent med det som gav dem genomslaget; Så jävla PK (ni har väl sett videon!?):

“Gillar saker som kattungar, godis och fred, har multikulti bordsskick, äter med pinnar och sked
Trängs aldrig och tycker kö är en trevlig sed, kommer när jag tar en kölapp och ställer mig i led
Har tvångstankar om att leda tanter över gatan, drömmer om att Estelle ska bli värsta butch-flatan
Säger inte du hen är du lika med satan, jämfört med mig är Astrid Lindgren ragatan
Men tur för dig, tur för dig, att jag är en sån jävla PK-tjej”

GP skrev om showen: Rakt, rappt och roligt iscensätter de verkligheten vi lever i. Alltid med normkritiska glasögon. Som spårhundar slår de ner på unkna undanflykter, smygande särbehandling och fega flyktmanövrer. Könsmaktsordningen och rasismen står främst i skottgluggen. Men ingen form av olikabehandling går säker för deras blick. Pengar och jobb, nakenhet och hudfärg, sex och förtryck, allt ger de sig på, som uttalat politiska konstnärer. Och humorn är deras vapen. Den är konkret, mycket av materialet bygger på autentiska händelser och utsagor. Systrarna Kronlöf vet hur de utvinner skratt ur dem. Språkligt är de lika råa som uppfinningsrika.

Ja, och sen blev det helg och i lördags hängde jag med mitt crew Marcus, Simon, Carro och Marcus tjej Bea som jag träffade för första gången också. Vi lagade och åt middag här hos mig (högsta betyg från samtliga för övrigt, “trots” att det var 100% veganskt) och drack en massa vin och hade hur trevligt som helst. Skrattade så jag grät. Alltså älskar oss så mycket? Jag <3 er, hörrni! Två gamla favoritbilder:

Ja, och så jobbade jag också och sen tog helgen slut och nu är det måndag och den är snart också slut och det är ny vecka igen och allt går i ett! Hujedanmig vilken fart livet har. Taco hej

//ALiCE med ICE

Sommarpratarna (15-23:e juli)

By Alice Andrews

On 24 July 2015

In Feminism, Kultur, Vardag

Fler sommarprats-kommentarer på ingång! Älskar denna Sommar i P1-tradition! 🙂 I slutet av sommaren när jag lyssnat på alla tänkte jag göra en sammanfattning och lista de allra bästa/mest hörvärda (?) (alltså, ni vet, sevärda, fast hörvärda… tror inte det är ett ord… men AHJA). Tidigare kommentarer här, här, här och här.

Herman Geijer (sändes 15:e juli)

Alltså ibland när en ser hur sommarpratarna faktiskt ser ut på de här korten, efter att ha hört deras prat, så blir en ibland helt stunned över hur deras riktiga utseende inte alls går ihop med ens mentala bild av personen en skapat utifrån hens sommarprat och röst, men alltså, Herman Geijers utseende är bara så rimligt, haha. Han är alltså zombieöverlevnadsexpert! Inte säker på om det är en officiell jobbtitel, but that’s what he is. Jag var lite rädd över att hans sommarprat endast skulle handla om zombies, men det var faktiskt mer om överlevnad i händelse av en katastrof i största allmänhet, inte nödvändigtvis en zombieapokalyps (även om han ändå nämnde zombies då och då). Till exempel, att det är bra att ha tio liter vatten i frysen (vem får ens plats med det?) och mycket konserverad mat ifall en klimatkatastrof, global pandemi, nationellt strömavbrott eller något annat som hotar människors existens skulle inträffa. Tyckte det var ett helt okej sommarprat, jag hade väldigt låga förväntningar så det var över förväntan men inte så mycket mer än så.

Leila Lindholm (sändes 16:e juli)

Leila Lindholm är ju en sån där människa som en bara gillar, men tydligen fick hon kritik för att hon promote:at sitt eget varumärke för mycket i ett public service-program som Sommar i P1. Jag märkte inte ens detta, så tycker det var onödig kritik, varför störa sig på något sånt? Ahja, jag tyckte i alla fall Leilas sommarprat var mysigt! En fick liksom höra mer om vem som egentligen är bakom den där “Leila bakar”-TV-kocken; att det som visas i TV är en väldigt polerad och redigerad version av Leila, där allting är väldigt gulligt och varmt och bullmammigt, när hon i verkligheten svär och bränner kakor. Det vattnas i munnen på en när hon beskriver några av kakorna hon bakat, och jag gillar också att hon har en feministisk vinkel på sitt sommarprat när hon beskriver hur det som inte är okej i någon annan bransch; att chefen hälsar på sina kvinnliga kollegor med en smisk i baken, att sexistiska skämt haglar och att frågor som “brukar du ligga med kollegorna?” är helt rimlig på arbetsintervjuer; är helt okej inom kock-branschen. Eller att kvinnor allt som oftast blir kallskänkor medan männen allt som oftast blir varmkockarna, för att det liksom förväntas och är norm. Trevligt sommarprat allt som allt, där en får se (höra) lite mer av Leila än vad en får annars!

Sverker Olofsson (sändes 17:e juli)

Sverker Olofsson Foto: Mattias Ahlm

Sverker Olofsson var jag tvungen att googla på för att komma ihåg vad han egentligen pratade om, så det gjorde inte särskilt stor inverkan på mig. Han är en mysgubbe som snackar om Stockholm vs Vännäsby där hann är uppväxt, programmet Plus där han varit programledare, ridning (!) och lite annat smått och gott. Helt okej sommarprat förutom att jag inte riktigt gillade hans ton om kvinnor, det var något han sa som jag störde mig lite på som jag inte minns nu. Ahja, helt okej men absolut inte mer än så.

Sanna Lundell (sändes 18:e juli)

Woop, detta sommarprat föll mig helt i smaken! Sommarprat handlar om främst två viktiga saker: feminism och medberoende. Sanna Lundell pratar om sitt feministiska uppvaknande (efter att ha läst Det kallas kärlek, gud jag måste läsa den!), att ständigt bli definierad utifrån männen i sitt liv, den snäva heterosexuella tvåsamhetsramen, psykisk ohälsa, en skakig barndom med beroende föräldrar och destruktiva förhållanden. Tyckte Sanna Lundells sommarprat var skitbra, och alla borde lyssna! Avslutar med ett roligt (fast samtidigt hemskt) citat från sommarpratet: “När jag läser att 30 procent av alla unga kvinnor i Sverige lider av psykisk ohälsa – främst ångest, depressioner, oro, ätstörningar och sömnsvårigheter – så känner jag bara wow. Tänk att övriga 70 procent lyckas leva i förnekelse och bortträngning och känna sig nöjda. Trots att världen för oss kvinnor är en galet orättvis och farlig plats att vistas på.”

Karl-Petter Thorwaldsson (sändes 19:e juli)

Åh, älskade detta sommarprat också, av flera anledningar. För att inte tala om sommarpratarens helt underbara namn, så gillar jag att han använder “en” istället för “man” (första mannen jag hört/sett som gör det tror jag?) och pratar om viktiga ämnen såsom klassklyftor, klasskamp, arbetarklass och klassresor, högerextremism, fascism och rasism, dagens ohållbara dagslönearbete, nykterhet och feminism. Han spelar dessutom endast kvinnliga artister, vilket ju tyvärr är allt för ovanligt. Jättebra sommarprat som är både personligt, roligt, dramaturgiskt bra och samtidigt seriöst, som jag rekommenderar att lyssna på!

Nisse Hellberg (sändes 20:e juli)

Nisse Hellberg Foto: Mattias Ahlm

Jag vet att jag störde mig på detta sommarprat för att han pratade som om han vore en välrenommerad och välkänd artist, och det är mycket möjligt att han är, men jag har då ingen aning om vem han är eller vilket hans rockband Wilmer X är… Ahja, hans sommarprat har jag inte så mycket att säga om, det var helt okej men inte mer än så. Jag tyckte mest han var en gubbig rocksnubbe, haha. Inte särskilt intressanta ämnen och inget jag rekommenderar.

Karin Volo (sändes 21:a juli)

Ojoj, detta var andra sommarpratet i år som rörde mig till tårar (det första var Siavosh Dirakhti i början av perioden). Stod och sorterade upp post på jobbet och grät en skvätt när Karin Volo känslosamt och tydligt kämpande mot gråten berättar om återförenandet med sina barn och sin man efter fyra år i det amerikanska häktet. Ja, Karin Volo satt alltså, på grund av sin exman som begått mycket grova bedrägerier, oskyldigt häktad i fyra freaking år (!!!), och det är detta hennes sommarprat handlar om; hur hon tog sig igenom dessa fyra långa år, sorgen att ha missat fyra år av sina döttrars uppväxt, hopplösheten och hjälplösheten, att gifta sig med sin man med en glasruta emellan, att för första gången röra sin man efter fyra år, men också hur hon har tog till vara på tiden i häktet och har tagit sig igenom det och ut på andra sidan som så mycket starkare. Karin Volos sommarprat är jättebra, bra dramaturgi och väldigt personligt och känslosamt, förbered dig på tårar om du är blödig… Rekommenderar alla att lyssna!

Gunilla Röör (sändes 22:a juli)

Gunilla Röör lyssnade jag på igår och kände direkt igen hennes röst ifrån Skärgårdsdoktorn och mycket riktigt var det hon. Hennes sommarprat är så typical skådespelar-sommarprat, det märks att hon är skådespelare och van vid att dramatisera och spela teater då hennes röst, tonläge och volym varieras brett, och manuset liksom är lite poetiskt. Lite väl poetiskt enligt mig, dock, jag hade lite svårt för allt detta och tyckte det blev för mycket teater-aktigt, hade liksom lite svårt att hänga med. Vad snackar hon egentligen om liksom? Jag tror hennes sommarprat kräver lite mer koncentration om en skall förstå vad hon egentligen pratar om, för hon väver in allt i vackra betraktelser, meningar, ord och djupdykningar i tonläget.

Arkan Asaad (sändes 23:e juli)

Arkan Asaads sommarprat lyssnade jag på idag och blev mycket positivt överraskad, jag var jättefängslad vid hans berättelse! Det märks att han är författare för dramaturgin är jättebra med en fin invävning av nutid, dåtid och berättelser där emellan, och noga utvalda och bra låtar (exempelvis Rihanna, Snow Patrol och Bruce Springsteen) som ger berättelsen mer liv. Han pratar om tvångsgiftermålet med kusinen, självmordsförsöket, uppbrottet med familjen, att som invandrare växa upp i en välmående svensk kommun och vara den enda med svart hår i klassen, för att sedan hamna på en mångkulturell skola med etniciteter från hela världen på högstadiet, men också om brobyggande, mobbningsförebyggande och integrering. Make the change, som han säger, och som mitt armband som jag fick av Sophie till stöd för hans organisation också säger 🙂 Jättebra sommarprat som var väldigt fint, rörande, sorgligt men också hoppfullt att lyssna på, rekommenderar!

//ALiCE med ICE

Egalias döttrar och därför är jag feminist

By Alice Andrews

On 27 April 2015

In Feminism, Kultur, Vardag

Igår så hände nåt fantastiskt. Jag och Carro såg nämligen Konstkollektivets Döttrar’s uppsättning av Egalias döttrar på Kajskjul 46 i Majorna. Och det var FANTASTISKT. Alltså det var verkligen SÅ SÅ SÅ BRAAAAAAAAAA. Satt hela föreställningen och ba; åååååh det här är så braaaa, jag önskar alla jag känner och inte känner fick se detta!!! Ja, alla borde se denna föreställning. Så glad att jag fick tag i biljetter, för de gick åt hur snabbt som helst och folk fick sätta upp sig i kö för att få tag i en biljett ifall någon eventuellt inte skulle hinna vara där prick när det började. De spelade bara tre gånger här i Göteborg, och nu har de inga fler planerade föreställningar. Vilket är synd, med tanke på hur freaking BRA det var. Åh, har så många vänner och bekanta som “inte vill kalla sig feminist för de gillar inte ordet” eller som “inte är feminist utan jämställdist” som skulle behöva se detta. För som sagt, SÅ. FREAKING. BRA. Dog typ. Det var så peppigt. Vill tatuera in venus/feminist/kvinno-symbolen ännu ännu mer efter detta (ja mamma, någon gång skall jag allt göra det). Här är trailern:

Och för er som inte vet, Egalias döttrar är alltså från början en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?

Konstollektivet Döttrar var SÅ DUKTIGA. Och vilka sångröster dessutom. “Let’s start a revolution” i början var grym, och likaså trestämmiga Sebastian Lind (ni vet, Vreesvijk) och de andra sångerna.

Bäst var nog i slutet, när alla klev ur sina roller och turades om att med hög och klar röst säga “Jag är feminist för att….”. Och det finns tusen och åter tusen anledningar till det. För att jag bara vill behöva säga nej en gång. För att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män. För att våldtäkt fortfarande används som krigsvapen i krig. För att kvinnor sexualiseras och objektifieras i reklam. För att jag vill bli bedömd för vem jag är och vad jag gör, inte för att jag är kvinna. För att alla människor är lika värda. För att jag ständigt kommer att bedömas hårdare än en man, av den enkla anledningen att jag är kvinna. För att våldtäktsoffer skuldbeläggs och skamfläckas. För att anorexia och utseendehets är ett så stort problem bland unga framför allt tjejer. För att endometriosis är vanligare än diabetes, och ändå vet ingen varför en får det eller hur det botas eftersom det ju är ett “kvinnoproblem”. För att det av någon anledning är kvinnors ansvar att inte bli med barn. För att kvinnor förväntas äta p-piller som påverkar mångas liv till det sämre. För att kvinnor diskrimineras i arbetslivet på grund av att de har barn eller förväntas få barn. För att kvinnor är “dåliga mammor” om de är borta från sina nyfödda barn, medan män är såååå duktiga om de är hemma och tar hand om sitt nyfödda barn. För att det är tabu för män att gråta och känna känslor. För att män inte får ta del av sina barns uppväxt på samma sätt som kvinnor. För att det förekommer att kvinnor blir straffade för att de utsätts för sexuella övergrepp. För att unga killars sexuella trakasserier mot unga tjejer bortförklaras som “han vill ju bara visa att han gillar dig!”. För att alldeles för många inte tycker det är våldtäkt om en kvinna sover, är medvetslös eller inte sagt nej tillräckligt tydligt. För att i vårt samhälle lär vi våra döttrar att akta sig för att bli våldtagna, istället för att lära våra söner att inte våldta. För att jag går med nycklarna mellan knogarna och mobilen upplåst, klar för att ringa om jag går hem själv i mörkret. För att jag, nästan varje gång jag är ute på krogen, blir tafsad på av män som tar sig friheten att ta på min kropp. För att kvinnor betraktas som horor, slampor och lösaktiga om de legat med många. För att jag är jobbig och kaxig när jag uttrycker min åsikt. För att kvinnor som är arga/irriterade/uttrycker starka åsikter bemöts med “har du mens eller!?”. För att göra något “som en tjej” betraktas som dåligt. För att kärring, fitta, hora används som skällsord. För att könsstympning utan bedövning fortfarande förekommer på små flickor. För att tvångsgiftermål och hedersvåld händer varje dag. För att det knappt finns någon forskning på vad p-piller har för långlivade effekter. För att ett CV bedöms som så mycket bättre med ett manligt namn än med ett kvinnligt, fastän innehållet är exakt detsamma. För att män förväntas vara familjeförsörjaren och beskyddaren. För att män blir mål för våld i krig, av den enkla anledningen att de är män. För att många kvinnor jobbar dubbelt; på jobbet och i hemmet; och ändå tjänar mindre än män. För att prostitution och trafficking är det moderna slaveriet.

Jag kan hålla på i all evighet. Igår avslutade de med, “Och för att det här, är mitt val” och höll upp armarna och pekade på sina rakade och orakade armhålor. Så alla ni jämställdister och icke-feminister, ta er en funderare, läs en bok (typ, Egalias döttrar!) eller se till att få tag på biljetter nästa gång Konstkollektivet Döttrar kommer på besök i din stad med sin fantastiska uppsättning. Jag skall definitivt gå igen om jag får chansen. SÅ. BRA.

//ALiCE med ICE

Faggot Apparel <3 <3

By Alice Andrews

On 25 March 2015

In Feminism, Vardag

Älskar Faggot Apparel så mycket. De startade för några år sedan då lagarna mot “homosexuell propaganda” trädde i kraft i Ryssland, och ca 20 % av deras vinster går till Civil Rights Defenders som stöttar HBTQ-personers rättigheter där. Tycker de gör ett så bra jobb; man kan gå klädd i snygga kläder med bra kvalité och fina budskap, och samtidigt går en del av vinsten till ett bra ändamål! Har ju, som ni redan vet, dessa fyra tishor:

5inist (feminist)-oversize tröjan. Bäst.
5inist Oversized by KRISTIN ZETTERLUND - Black

Sandra Beijers (Niotillfem-bloggen) design “Putin you can’t sit with us”. Gav pappa en i födelsedagspresent förra året och var sedan tvungen att köpa en till mig själv.
NIOTILLFEM, Mens tee

Boycott-tröjan. Så snygg.
BOYCOTT, ladies tee

Denna har visst gått ur sortimentet, men jag hann köpa en. Putin som drag queen!
putin_tank2

Nu har jag nyss ökat på samlingen med två fina tygkassar. Var i stort behov av ny tygkasse eftersom min Fuck Cancer-påse från Ung Cancer (för övrigt också skitfina kläder där, med bra budskap och pengar till gott syfte) börjar falla ihop. Således dags för uppdatering i tygpåse-garderoben! 5inist och Boycott-trycken, waaah, I’m in loooove! Längtar tills de ramlar ner i brevlådan 😀 Du hittar dina egna grejer på www.faggotapparel.com <—- besök!

5inist totebag by kristin Zetterlund black

BOYCOT TOTEBAG

//ALiCE med ICE

En parlant de Charlie Hebdo

By Alice Andrews

On 08 January 2015

In Tankar, Vardag

Som de flesta känner till vid det här laget skedde en attack mot den satiriska tidningen Charlie Hebdo igår i Paris, där tio journalister dödades för den enda handlingen att de utövat sin mänskliga rättighet yttrandefrihet. Det är fruktansvärt och ett brott mot demokratin, de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten som inte får gå obemärkt förbi. Attacken får en att undra; vem skall tystas nästa gång? Vems penna skall knäckas nästa gång?

Här i Toulouse i Frankrike, demonstrationerna och manifestationernas land, har attacken självklart redan uppmärksammats mycket med minnesstunder, tysta minuter och motdemonstrationer, bland annat på Capitole här i Toulouse hölls en tyst minut vid lunch idag. Folk delar andra journalisters teckningar i solidaritet för offren och taggar #jesuischarlie.

Capitole här i Toulouse igår

Med det sagt, är det sorgliga med det hela (förutom det uppenbara i detta fruktansvärda dåd) att den redan ganska utbredda rasismen, stödet för Front National och inte minst islamofobin som finns här i Frankrike (och i andra delar av världen för den delen), säkert mycket på grund av det koloniala arvet, kommer att öka ännu mer. För trots att det här var ett par hänsynslösa extremister som uttryckte sitt hat, så kommer deras handlingar tyvärr för många få stå för en hel religion. De fördomar som redan finns mot islam och miljontals muslimer som grupp kommer att stärkas, på grund av några enskilda. Fler moskéer kommer att brinna och fler muslimer kommer få utstå påhopp (jämför med brinnande synagogor och attacker mot judar på 40-talet). Och Sverigedemokraterna och andra idioter kommer att älska att lägga till detta i sin islamofobi och säga “vad var det jag sa”. (källa 1 SvD , källa 2 GP, källa 3 The Guardian, källa 4 New York Times) (både The Guardian och New York Times skriver by the way om de senaste moskébränderna i Sverige och hur SD ökar. Mitt hopp till mänskligheten förfaller).

Erik Almqvist told you so

Det är viktigt att skilja på muslimer/islam och extremister och deras handlingar. Behövde någonsin blonda skandinaver urskulda sig efter Utöya 2011? Behöver någonsin kristna urskulda sig för att ett par katolska prolife:are attackerar en abortklinik? Knappast.

Ytterligare en aspekt är vad Charlie Hebdo egentligen var för tidning, tydligen publicerade de potentiellt rasistiska och andra tveksamma teckningar.
Update 12/1-2015: Hur det egentligen var är kanske svårt att bedöma som icke-fransk och med bilderna tagna ur sitt sammanhang men det tål i alla fall att tänkas på.

Icke desto mindre skall ingen, någonsin, behöva dö för sin åsikt. Och yttrandefrihet måste värnas om; en mänsklig rättighet och ett verktyg för att sprida information och uttrycka sina åsikter. De olika delarna i den här problematiken är många och komplexa och det kan lätt bli en ond spiral, för hat föder hat. Mina tankar går till offren och deras anhöriga, men också till alla “normala” muslimer där ute i världen, som nu kommer att få utstå hat och förtryck av den enkla anledningen att de går under samma benämning som ett par galna extremister.

//ALiCE med ICE