Svinalängorna

Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet.

Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från Ystad sjukhus, där hennes mamma ligger för döden. På bilfärden söderut kommer Leenas förflutna ikapp henne, och en bruten barndom kantad av våld, missbruk och fattigdom vecklas ut ju närmare Ystad de kommer. Johan, Leenas man som spelas av Ola Rapace, inser att han inte känner sin fru, vars bakgrund varit höljd i dunkel.

Filmen är smärtsam och nästintill outhärdlig att se på, när man i återblickar får följa barnet Leena som försöker parera oförutsägbarheten, våldet och alkoholen, som balanserar hela familjen på sina axlar. Det är hjärtskärande scener när hon desperat leker hålla-andan-så-länge-du-kan-lekar med brodern när föräldrarna bråkar. Jag tänker på alla barn där ute som å ena sidan älskar sina föräldrar – för det gör man ju, och man vill skydda dom – och å andra sidan försöker göra allt för att hålla ihop det i misären, hålla fast vid något som skulle kunna kallas normalt. Stilla natt på julafton, simträning efter skolan. 

Filmen behandlar också klass, och rasism. Till skillnad mot vad många tror så kan även vita drabbas av rasism. Jag talar dock inte om s.k. “omvänd rasism” mot de som betraktas som vita, utan rasism mot exempelvis samer, eller i det här fallet finnar. Från 50-talet till 70-talet invandrade många finnar till Sverige, och de betraktades som ett annat slags ras, en mindre värd sådan, och blev utsatta för rasism. De var dagens somalier eller araber, majoritetssvensken såg ned på finnarna, och rasistiska fördomar som t.ex. att finnar odlade potatis under parketten var vanligt. Även denna rasism, och ett rasifierat klassamhälle (precis som idag, även om grupperna är annorlunda idag) skildras i filmen, men på ett subtilt sätt.

Jag tyckte filmen var otrolig. Noomi Rapace som Leena är otrolig, Outi Mäenpää som Leenas mamma med, och Pernille Augusts regi likaså. Även Ola Rapace är bra, och (då) barnskådespelaren Tehilla Blad som Leena som barn (som även spelar Lisbeth Salander som barn i Millenniumtrilogin) är genial. Rekommenderar varmt denna film. 5 av 5