Posts Tagged ‘religion’

Att göra saker som känns betydelsefulla, meningsfulla, relevanta och givande

Wednesday, September 21st, 2016

Åh, igår hade jag en sån givande dag. Gjorde min andra multireligiösa guidning, denna gång på Schillerska för en media-trea, vilket gick jättebra. Det var roligt att föreläsa för lite äldre denna gång (sist var för en årskurs 6), för då kunde det bli lite mer diskussion och lite mer intressanta ämnen kunde tas in, såsom exempelvis det här med att täcka sig i olika religioner (då specifikt slöjan kom upp), jämställdhet och feminism och hur det är i praktiken i religionerna, det här med hatbrott pga religion (kom upp när jag visade den judiska kippan), hur gränsen mellan kultur och religion kan vara väldigt suddig, med mera. Ja, alltså, det här med multireligiös guidning är alltså mitt nya jobb. Det är ett deltidsjobb på inte särskilt många procent, där vi är ett par så kallade “multireligiösa guider” (om detta namn tvistas det fortfarande) i Göteborg som kommer ut i olika skolklasser (men även andra sammanhang såsom konfirmationsgrupper, arbetsplatser, flyktingboenden osv) och pratar om religion på ett interaktivt, avdramatiserat och normkritiskt sätt med syfte att öka förståelse, kunskap och respekt om olika religioner som finns representerade i Göteborg (kristendom, islam, judendom, hinduism, buddhism och sikhism). Vi har en resväska med en massa olika föremål och ting som har med religion att göra med oss, och så berättar vi om dessa sex religioner med hjälp av dessa föremål som de som lyssnar får se och ta på och diskutera. Såhär ser reklambilden ut om en vill boka oss kostnadsfritt till sin skolklass/arbetsgrupp/konfirmationsgrupp/whatevvs (vi finns även utanför Göteborgsområdet men då får en pröjsa).

Sensus_Vaska_3liten

Såhär skrivs det om guidningarna på hemsidan: “Våra kunniga och pedagogiska guider väcker intresse och ökar förståelsen för religionens betydelse i människors vardag i Sverige och Göteborg idag. Med hjälp av konkreta religiösa föremål, symboler och klädesplagg får eleverna prova, diskutera och utforska. Under guidningen berörs bland annat böner och riter, kläder och klädkoder, religiösa förebilder och heliga böcker. Sex religioner tas upp: judendom, kristendom, islam, hinduism, buddhism och sikhism.” Så ja, there you have it. Det är bland annat det jag ägnar mig åt i höst. Men som sagt, det är inte särskilt många %, jag kommer att ha gjort fyra guidningar nu i september. Men det är bra arvode och så otroligt roligt – och det känns som något meningsfullt och givande och relevant för det jag läst. Många av de andra guiderna har läst religionskunskap, men Marcus (han som samordnar detta) tyckte det var givande med någon med Globala studier och en genusanalys i bagaget. Kul! Och, det verkar lysa igenom. Igår frågade jag om feedback från eleverna, och de tyckte dels att det var bra och intressant, men sa också att de uppskattade att det fanns en feministisk analys genom hela föreläsningen/diskussionen och att det var uppskattat och annorlunda mot hur det annars brukar vara. Så himla kul med sån konkret feedback!!!

Jag fortsatte göra meningsfulla saker sedan. Mötte upp Matilda som är samordnare på organisationen Kvinna till kvinna för att göra i ordning vår monter på Bokmässan som är nu till helgen. Hon frågade mig specifikt om jag ville följa med och hjälpa till innan mötet, kul. Fick kladda på monter-väggarna och utnyttja att jag tycker det är kul med kalligrafi och sånt, så det var ju trevligt, hehe. Sen var det möte på kvällen då vi diskuterade Bokmässan och lite andra roliga saker, jag fick prata mycket om värvning då jag helt oförklarligt fått någon sorts stämpel som värvnings-kunnig bara för att jag tjatat en massa om hur bra Djurens rätt är organiserat efter att ha jobbat med dem i somras. Men jag tycker verkligen att DR:s koncept med värvning och sommarturnén är fenomenalt; det är en liten organisation med en relativt smal och i mångas ögon kontroversiell agenda, ändå har de så många medlemmar och givare (40 000) och är så välkända. Kvinna till kvinna är en mycket större organisation, dessutom internationell och jobbar med något som typ alla skulle kunna skriva under på till skillnad från DR (att stötta kvinnor i krig och konfliktdrabbade områden), ändå har de “bara” 1000 givare. De har inte alls jobbat med värvning på samma sätt som DR, och därför föreslog jag att Ktk borde anamma mer värvning osv. Vilket de diskuterat på huvudkontoret, så mitt mail kom precis i rättan tid. Varför jag blev nån sorts värvnings-vurmare på vårt möte, haha. Men kul i alla fall, och mycket givande möte, och vi skall testa på att värva mer på bokmässan nu, looking forward!

En bild från förra årets bokmässa!
wpid-snapchat-548446232369075651.jpg

Ojojoj, blev ett långt inlägg, mycket om organisationer, värvning och meningsfulla saker. Men just nu gör jag mycket meningsfullt vilket känns så himla kul! Skall dessutom på en arbetsintervju imorgon för en annan organisation jag verkligen verkligen skulle vilja jobba med, så det känns också helt fantastiskt. Önska mig allt lycka till. Det enda jag inte gör bra just nu är väl att plugga min GU-kurs, som jag gör endast för att få behålla lägenheten… Ops. Ahja. Det löser väl sig. Allt gott hörrni!

//ALiCE med ICE

 

En (lång) text om slöjbärande

Thursday, April 9th, 2015

Eftersom jag fick full pott på hemtentan och så fina kommentarer, tänkte jag att ni kanske (trots lite tungt akademiskt språk) skulle vilja läsa den. Så here we go, i en version utan störande källhänvisning. Enjoy (om ni orkar)!

fashion

När Frankrike förbjöd kvinnor att bära heltäckande slöja på offentliga platser tyckte jag att det var ett bra beslut; slöjor var ett uttryck för förtryck av kvinnor. Detta var innan jag började inse att allt inte är svart eller vitt och att detta kan problematiseras i så många fler lager. Min dåvarande syn på bärandet av slöja kom att förändras till att jag idag fördömer förbudet, en åsikt som stärkts; men också kan problematiseras ännu djupare; tack vare nyförvärvade kunskaper inom några av de alternativa IR-teorierna. Ämnet är relevant för IR eftersom det konkret kan illustrera och i verkligheten förankra problematiken mellan västerländsk, liberal feminism och postkolonialism.

Att kvinnor av olika skäl bär slöja kan för många västerländska feminister tolkas som ett uttryck för kvinnoförtryck; hur kvinnor av sin familj, samhället och/eller religion tvingas täcka sig och hur de nekas rätten till att klä sig som de vill; som om de, för att de är kvinnor, inte har rätt att bestämma över sin egen kropp. Denna övertygelse om hur fel det är att “tvinga” kvinnor att bära slöja kan ses som ett arv från kolonialtiden; inom västerländsk feministisk diskurs konstrueras icke-västerländska kvinnor ofta som “de andra”, ett offer för förtryckande kulturella praktiker och traditioner. Postkoloniala och feministiska analyser engageras båda i kampen mot kvinnoförtryck och -diskriminering, men västerländsk feminism tenderar att producera en singulär, monolitisk “Tredje världen-kvinna” mot vilken den västerländska kvinnan blir den normativa, binära dikotomin. “Tredje världen-kvinnan” ses som den västerländska, befriade kvinnans motsats; fattig, domesticerad, traditionell och offergjord. Att tillskriva slöjbärande kvinnor en offerroll på detta sätt; en kvinna som måste “räddas” från de förtryckande praktiker som “tvingar” henne att bära slöja; är djupt problematiskt eftersom det inte finns en autentisk kvinnlig upplevelse eller utgångspunkt då dessa, samt den sociala meningen av genus, varierar från samhälle till samhälle och kultur till kultur. Västerländsk feminism har från postkolonialt håll kritiserats för att oantastligt utgå från att kategorin “kvinnor” är universell och att denna kategori delar samma erfarenheter och intressen.

Det är intressant att se hur feminismen; som utger sig för att vara en öppen, mångfasetterad och inkluderande teori som ger utrymme åt den halva delen av befolkningen som ständigt genom historien marginaliserats, diskriminerats, missgynnats och tystats ner; offergör, särbehandlar och generaliserar över icke-västerländska kvinnor på samma sätt som på vilket den själv kämpar mot att bli av patriarkatet/män/det mansdominerade samhället. Här är den västerländska, vita feminismen paradoxal; den betonar kvinnoförtrycket, avsaknaden av kvinnor inom IR och hur IR implicit antar en maskulin ståndpunkt, men blundar för det dubbla förtrycket icke-västerländska kvinnor får utstå och hur IR också är väldigt “vitt” och västerländskt. Detta skulle kunna förklaras som en förlängning av den liberala feminismens projekt (att för kvinnor säkra de rättigheter och privilegier som män nyttjade) men i denna kontext istället exportera de rättigheter och privilegier som västerländska kvinnor nyttjar till de icke-västerländska systrarna.

Att skriva “rättigheter och privilegier” är dock problematiskt utifrån ett postkolonialt, men även socialkonstruktivistiskt och postmodernt, perspektiv. Postmodernismen understryker att alla försök att etablera universella villkor för frihet och frigörelse (såsom begreppen “rättigheter” och “privilegier”) oundvikligen kommer att användas för att underordna och marginalisera de som anses utanför normen (här icke-västerländska, slöjbärande kvinnor). I detta fall används “rättigheter” och “privilegier” som något som västerländska kvinnor har, och som icke-västerländska saknar (exempelvis privilegiet/rättigheten att få klä sig som man vill). Men betydelsen av “rättigheter” och “privilegier” kan aldrig vara objektiv, eftersom verkligheten enligt socialkonstruktivismen produceras i samspelet mellan struktur och agens och olika begrepps meningar följaktligen ser olika ut beroende på diskurs. Att västerländsk feminism vill exportera rättigheter som icke-västerländska kvinnor “saknar” är sålunda problematiskt, eftersom denna “rättighet” kanske inte alls är eftersträvansvärd eller ens en rättighet i den kultur och diskurs som dessa kvinnor rör sig i. För slöjbärande kvinnor, kan själva akten att bära slöja i själva verket i sig vara ett uttryck för frigörelse, styrka och självförverkligande snarare än ett förtryck; många har själva gjort ett aktivt val utan press från annat håll. Denna ståndpunkt illustreras med följande citat från Maryam, 20, ur reportaget “Mipsterz” av Totallystockholm.se (2015);

“My hijab doesn’t only symbolize my faith, but it’s also a symbol of strength and independence. For me it’s liberating; I refuse to conform to the norms and societal moulds of a ‘typical’ woman. A woman can cover up as much as she wants and still be just as free as a woman who chooses not to cover up at all.”

Bevisligen ser många slöjbärande kvinnor inte slöjan som ett förtryck, trots det finns i Väst en idé om att “befria” dessa kvinnor från “förtrycket”. Men i diskussionen om huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller frigörelse, missar den västerländska feminismen de patriarkala strukturerna bakom att en kvinna inte kan bära slöja utan att bli hotad och trakasserad. Postkolonial feminism är därför djupt skeptisk till idén om att framsteg och frihet för kvinnor uppnås genom den västerländska modellen av social och ekonomisk utveckling. Att vidare i samhället ordna icke-västerländska “Tredje världen-kvinnor” som ofria och förtryckta av kulturella praktiker i form av  slöjbärande, gör dessa kvinnor till objekt för intervention och normaliserar Västvärldens rätt att ingripa, kontrollera och omforma praktiker och seder i resten av världen.

Sammanfattningsvis, med hjälp av de alternativa IR-teorierna kan min före detta “personliga övertygelse” om slöjan som ett förtryckande, diskriminerande attribut problematiseras och ifrågasättas utifrån postkolonialismen och idag förstår jag att jag som västerländsk feminist inte kan döma vad som är rättigheter och privilegier respektive förtryckande för icke-västerländska slöjbärande kvinnor, eftersom de diskurser vi befinner oss i ser olika ut och våra erfarenheter inte är delade eller universella.

Å andra sidan kan allt som hittills skrivits i denna text problematiseras ytterligare. Trots postkolonialismens utmaning till traditionella IR-teorier och den västerländska feminismen, kan postkolonialismens epistemologiska och ontologiska grunder också ifrågasättas med hjälp av postmodernismen och socialkonstruktivismen. För om “verkligheten” aldrig kan vara objektivt tillgänglig för oss, utan allt vi tror att vi vet är bundet till specifika diskurser, kan det då vara så att de diskurser icke-västerländska, slöjbärande kvinnor befinner sig i, format dem att tro/tycka att slöjan är ett fritt val och en symbol för frigörelse och självständighet snarare än förtryck? Detta förklaras av socialteoretikern Steven Lukes i hans bok om makt (kapitel tre, “Three-Dimensional Power). Där består den tredje, latenta dimensionen av makt i att A (i detta fall patriarkatet, det mansdominerade samhället, den hegemoniska diskursen) utövar makt över B (i detta fall slöjbärande, icke-västerländska kvinnor) genom att influera och forma B’s vilja till att tro att det är hennes fria, självständiga val att bära slöja, när hon egentligen, under andra omständigheter utan påverkan från A, inte hade valt att bära slöja. Denna teori om den tredje dimensionen av makt lämnar oss med frågan: om samma, slöjbärande kvinnor som ser sin slöja som en symbol för frihet och självständighet hade växt upp under andra omständigheter, utan påverkan från exempelvis mansdominerad dominans inom familjen, patriarkala religiösa praktiker och (ur västerländskt synsätt) förtryckande samhällsstrukturer, hade de då ändå sett på slöjan på samma sätt, eller hade de också sett den som ett uttryck för kvinnoförtryck?

Avslutningsvis, så kan vi enligt postmodernismen aldrig prata om en “sanning” eller “verklighet” på ett objektivt sätt, eftersom verkligheten inte är direkt tillgänglig för oss, och vår förståelse av den sålunda alltid formas av specifika diskurser, vilka ser olika ut beroende på sociala, ekonomiska, kulturella och geografiska förhållanden. Huruvida slöjan är en symbol för förtryck eller befrielse går alltså aldrig att fastslå. Med det sagt kan jag ändå konstatera att min tidigare “personliga övertygelse” om den nu är rämnad och att jag nu har en djupare förståelse och förmåga till analys kring bärandet av slöja samt andra omdebatterade fenomen inom feministiska och postkoloniala diskurser.

Källförteckning

Abrahamsen, R. (2007). Postcolonialism. I M. Griffiths (Red.), International Relations Theory for the 21st Century (s.111-122). New York: Routledge.

Lukes, S. (2005). Power: a Radical View. New York: Palgrave Macmillan.

Seth, S. (2013). Postcolonial Theory and IR: a Critical Introduction. New York: Routledge.

Steans, J., Pettiford, L. & Diez, T. (2005). Introduction to International Relations. Edinburgh: Pearson Education Limited.

Totallystockholm. (2015). Mipsterz: mixing fashion with faith. Hämtat 2015-03-18, från http://totallystockholm.se/arts-culture/mipsterz-mixing-fashion-faith/.

//ALiCE med ICE

En parlant de Charlie Hebdo

Thursday, January 8th, 2015

Som de flesta känner till vid det här laget skedde en attack mot den satiriska tidningen Charlie Hebdo igår i Paris, där tio journalister dödades för den enda handlingen att de utövat sin mänskliga rättighet yttrandefrihet. Det är fruktansvärt och ett brott mot demokratin, de mänskliga rättigheterna och yttrandefriheten som inte får gå obemärkt förbi. Attacken får en att undra; vem skall tystas nästa gång? Vems penna skall knäckas nästa gång?

Här i Toulouse i Frankrike, demonstrationerna och manifestationernas land, har attacken självklart redan uppmärksammats mycket med minnesstunder, tysta minuter och motdemonstrationer, bland annat på Capitole här i Toulouse hölls en tyst minut vid lunch idag. Folk delar andra journalisters teckningar i solidaritet för offren och taggar #jesuischarlie.

Capitole här i Toulouse igår

Med det sagt, är det sorgliga med det hela (förutom det uppenbara i detta fruktansvärda dåd) att den redan ganska utbredda rasismen, stödet för Front National och inte minst islamofobin som finns här i Frankrike (och i andra delar av världen för den delen), säkert mycket på grund av det koloniala arvet, kommer att öka ännu mer. För trots att det här var ett par hänsynslösa extremister som uttryckte sitt hat, så kommer deras handlingar tyvärr för många få stå för en hel religion. De fördomar som redan finns mot islam och miljontals muslimer som grupp kommer att stärkas, på grund av några enskilda. Fler moskéer kommer att brinna och fler muslimer kommer få utstå påhopp (jämför med brinnande synagogor och attacker mot judar på 40-talet). Och Sverigedemokraterna och andra idioter kommer att älska att lägga till detta i sin islamofobi och säga “vad var det jag sa”. (källa 1 SvD , källa 2 GP, källa 3 The Guardian, källa 4 New York Times) (både The Guardian och New York Times skriver by the way om de senaste moskébränderna i Sverige och hur SD ökar. Mitt hopp till mänskligheten förfaller).

Erik Almqvist told you so

Det är viktigt att skilja på muslimer/islam och extremister och deras handlingar. Behövde någonsin blonda skandinaver urskulda sig efter Utöya 2011? Behöver någonsin kristna urskulda sig för att ett par katolska prolife:are attackerar en abortklinik? Knappast.

Ytterligare en aspekt är vad Charlie Hebdo egentligen var för tidning, tydligen publicerade de potentiellt rasistiska och andra tveksamma teckningar.
Update 12/1-2015: Hur det egentligen var är kanske svårt att bedöma som icke-fransk och med bilderna tagna ur sitt sammanhang men det tål i alla fall att tänkas på.

Icke desto mindre skall ingen, någonsin, behöva dö för sin åsikt. Och yttrandefrihet måste värnas om; en mänsklig rättighet och ett verktyg för att sprida information och uttrycka sina åsikter. De olika delarna i den här problematiken är många och komplexa och det kan lätt bli en ond spiral, för hat föder hat. Mina tankar går till offren och deras anhöriga, men också till alla “normala” muslimer där ute i världen, som nu kommer att få utstå hat och förtryck av den enkla anledningen att de går under samma benämning som ett par galna extremister.

//ALiCE med ICE

Man måste visst vara blond och blåögd för att få gå i kyrkan.

Monday, September 16th, 2013

Valdeltagandet i kyrkovalet i år var lite högre än sist – 12,7 % jämfört med 11,9 %. Det är bra tycker jag, har man rätt att rösta borde man utnyttja den rätten – och skyldigheten – att också göra det. Speciellt som SD satsade ganska mycket inför kyrkovalet, så hade man ingen annan anledning att rösta så hade man åtminstone den att rösta bort SD. Ändå gick de som en av vinnarna ur kyrkovalet med 15 av 251 ledamöter i kyrkomötet. (Källa). Åh, jag tappar lite hoppet för mänskligheten nu. Alltså, hur kan man vara för Sverigedemokraterna? Vad är ni för ena mossiga svenskar som vill gå bakåt i utvecklingen? Tycker ni inte att alla människor är välkomna i kyrkan? Är det bara blonda och blåögda som skall få gå på gudstjänst eller hämta stöd och kraft i kyrkan? Vill ni återinföra krav på att ha en snopp för att få vara präst och bara låta heterosexuella gifta sig i kyrkan också? Jag förstår inte. Det är nästan så att jag får lite dåligt samvete för att jag gick ur kyrkan för ett par månader sedan, för hade jag varit kvar hade jag ju åtminstone kunnat markera med min röst att jag inte tycker att Sverigedemokraterna har någon plats i kyrkan.


(Åh så fint, “En röst för tro och tradition”. Bara de svenska heterosexuellas tro och traditioner då antar jag?)

Nåja, rösterna är räknade och faktum kvarstår. Men en bra sak med valet var ju i alla fall att Kristdemokraterna tappade över två procentenheter och därmed blev svagare. Så min tro på mänskligheten kanske inte är helt ute. Men jag hoppas att alla som har rätt att rösta i det “riktiga” valet nästa år gör det. Det är viktigt. Jag skall rösta. Skall bara fundera ut på vad, men jag har ju en stund på mig. Det enda jag vet for sure är att jag inte röstar på SD eller KD. Det är väl en bra början?

Och hörreni, OM ni nu funderar på att gå ur kyrkan… Tipstips, gör det innan oktober i så fall. För då slipper ni betala skatten nästa år. Just sayin’.

//ALiCE med ICE