Category: Feminism

  • Butler: Genustrubbel (1990)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse av att ge beteckningarna ursprung och orsaker åt de identitetskategorier som i själva verket är effekter av institutioner, sedvanor och diskurser vilka i sin tur har en mångfald av diffusa ursprung” (Butler 1990: 43). Redan här i förordet, som citatet kommer ifrån, avslöjar Butler syftet med boken, nämligen att undersöka hur en specifik typ av maktutövning får oss att tro att det finns något slags fördiskursivt och “naturligt” kön, som i själva verket är lika kulturellt konstruerat som genus (Butler 1990).


    Butler inleder det första kapitlet Kön/genus/begär med att problematisera kategorin “kvinnor” som feminismens subjekt – hon menar att detta inte är en naturlig kategori utan snarare ett diskursivt konstruerat subjekt och därmed föremål för hennes genealogiska granskning (Butler 1990: 55). Att “kvinnor” är en konstruerad kategori påtalades redan av Simone de Beauvoir i hennes berömda citat “man föds inte till kvinna, man blir det” (Beauvoir 1949: 325) – ett citat som också tydliggör den inom feminismen etablerade “sanningen” om distinktionen mellan kön och genus. Enligt denna sanning är genus konstruerat (något man enligt Beauvoir “blir”) medan kön är biologiskt och därmed äger essens, men Butlers huvudtes är att även det vi kallar “kön”, det som förutsätts vara fördiskursivt och “naturligt”, också är kulturellt konstruerat eller till och med att det vi kallar kön i själva verket “varit genus hela tiden” (Butler 1990: 58). Men eftersom den här distinktionen existerar, blir genus ett diskursivt medium genom vilket könet förstås som “en politiskt neutral yta på vilken kulturen verkar” (Butler 1990: 57), trots att inga kroppar som inte är genuspräglade existerar.


    I kapitel 2, Förbud, psykoanalys och skapandet av den heterosexuella matrisen, vidareutvecklar Butler sin tes om att föreställningen om ett fysiskt, fördiskursivt kön utifrån vilket ett kulturellt genus betecknas, i sig är en diskursiv produkt (Butler 1990: 93). Denna distinktion mellan kön/genus (eller natur/kultur) vidmakthåller idén om ett “kön” före lagen, eller att “det finns en naturlig eller biologisk kvinna som senare omvandlas till en socialt underordnad ‘kvinna’” (Butler 1990: 83). Distinktionen ger därmed uttryck för en hierarki där det “naturliga” överordnas det kulturella, vilket i sin tur avslöjar “könet” som politiskt/kulturellt/diskursivt/konstruerat (Butler 1990: 93), och skillnaden mellan kön och genus som icke existerande.


    Innan jag läste Genustrubbel hade jag en viss koll på Butlers teori, och trodde att boken i mycket högre grad skulle handla om att “avslöja” naturvetenskaplig förståelse av kön som genuspräglad, men större delen av boken har hela tiden hållit sig på ett språkligt, semiotiskt plan. I kapitel 3, Subversiva kroppshandlingar, finns dock ett avsnitt där Butler diskuterar forskning kring kromosomer och kön, och visar på hur den “begränsas och styrs av kulturella antaganden om kvinnors och mäns relativa status och av genusrelationens binära beskaffenhet” (Butler 1990: 181). I jakten på svaren till biomedicinska frågor som “Vad är kön?” avslöjas genusoräglade åsikter redan vid hypotesbildningen, och “uppgiften blir ännu mera komplicerad när vi inser att biologins språk har del i andra slags språk och fortplantar denna kulturella sedimentering till de objekt som det utger sig för att upptäcka och på ett neutralt sätt beskriva” (Butler 1990: 181). Med andra ord så är svaren på dessa frågor riggade redan innan forskningen ens börjat, eftersom verktygen för att bedriva forskningen (bland annat språk) är filtrerade genom idén om ett naturligt (och överordnat) “kön” före ett kulturellt (och underordnat) genus (ibid). Men idén om en “verklig kropp bortom lagen” är en illusion (Butler 1990: 162), och att referera till ett “naturligt” kön som kommande före ett kulturellt genus är sålunda en politisk handling (Butler 1990: 202).


    En annan av Butlers grundidéer – relaterad till idén om att distinktionen mellan kön och genus upprätthåller en falsk hierarki av könet som naturligt och överordnat det kulturella genus – är att genus är performativt, det vill säga att man genom att upprepa genuspräglade ritualer (handlingar, gester, uttryck) skapar genus (Butler 1990). Detta skapande gör anspråk på att representera en fördiskursiv kärna, essens eller identitet, men eftersom denna kärna är “fabricerad” och skapandet sker “på kroppens yta” (Butler 1990: 214) blir handlingar och gester performativa – det vill säga de skapar en illusion av “en inre organiserande genuskärna” (Butler 1990: 214) som vidmakthålls diskursivt för att reglera sexualiteten inom den reproduktiva tvingande heterosexualitetens ramar” (Butler 1990: 214). Genus är alltså en konstruktion vars tillblivelse döljs, vilket lurar oss att “tro på dess nödvändighet och naturlighet” (Butler 1990: 219) och som skapar kategorier som det “naturliga” könet och den “sanna” kvinnan (ibid). Det som vid första anblick verkar substantiellt, naturligt, som havande en essens, är alltså i själva verket “ett performativt verk som vardagspubliken inklusive aktörerna själva kommer att tro på och föra fram som sin övertygelse” (Butler 1990: 220).


    På detta sätt – att genus skapar, cementerar och upprätthåller tvingande kategorier som “naturligt” kön och “sanna” kvinnor och får dem att framstå som fördiskursiva – är makten produktiv (Foucault 1975), men det innebär också att man skulle kunna agera på ett annat sätt, för att “visa att denna skenbara ‘orsak’ är en ‘verkan’” (Butler 1990: 219). På så sätt kan den kulturella kroppen emanciperas, men inte till något “ursprungligt”, “sant” eller “naturligt” – ty något sådant existerar (som Butler visat) inte – utan “till en öppen framtid av kulturella möjligheter” (Butler 1990: 162).

    Källhänvisning
    Beauvoir, S. (1949). Det andra könet. Stockholm: Norstedts.
    Butler, J. (1990). Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos
    Foucault, M. (1975). Övervakning och straff. Lund: Arkiv förlag

    I oktober läste jag Judith Butlers Genustrubbel (Gender Trouble på originalspråk), som är just vad titeln utlovar – ett verk som skapar trubbel genom att dekonstruera det vi håller för sant vad gäller kön, genus och begär. För detta ändamål gör Butler, inspirerad av Foucault, en genealogisk undersökning av “vad det finns för politiskt intresse…

  • 8 mars: innan corona nådde Sverige

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂

    TNT
    Hade sällskap av Paulina och Ronja!
    var underbart (:
    Fint med svarta flaggor och regnbågsflaggor. Kändes som majoriteten där var queer 🙂
    Ljudbilen!
    Jag och gullig person<3
    Dagen efter: marsch på 8e mars!
    Curtesy of Vanessa som var DJ 🙂
    Curtesy of Molly som råkade fånga denna på oss hehe
    Jag höll ett tal å min iranska väns vägnar, hon var kritisk mot regimen och ville vara anonym av säkerhetsskäl
    Så bar det av!
    Polisen var super-ettrig 🙁
    Vi slutade dock på topp – ljudbilen var tvungen att åka för vi fick inte ha kvar den (och jag åkte med för att stötta föraren) men vi samlades nära istället så slut-talen kunde höras ändå 🙂
    Min grymma gf framförde “Un violador en tu camino” med ett gäng <3

    Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3

    För några dagar sedan var det 8e mars och det firade vi med buller och bång. Ta natten tillbaka i Malmö på lördagen den 7e, och sedan demo (som dock polisen störde rätt mycket) i Lund den 8e. Här kommer bilder! 🙂 Klart slut! Härliga tider det var innan corona-paniken drabbade Sverige <3

  • Två böcker

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Har läst, eller snarare HÖRT två nya böcker det senaste. Har en prov-prenumeration på Storytel men jag gillar det verkligen så kanske ska fortsätta? Även om jag tycker 169 kr i månaden är lite väl dyrt. Men en hinner ju “läsa” så mycket! Eftersom en kan göra saker samtidigt: promenera, diska, brodera, laga mat… och så vidare. Anyhow, to the books!

    Nuckan – Malin Lindroth

    Det här är en dokumentär, eller biografisk, bok om att vara kvinna och bortvald, ej åtrådd, inte flickvänsmaterial, o-knullbar. Malin läser själv in den och målar engagerande ut en berättelse om livet som ofrivilligt ensam kvinna. Nucka. Hon vill reclaim:a begreppet, precis som hbtq-rörelsen gjort med “bög” och “queer”. Kunna vila i sorgen att aldrig ha blivit vald, att familje-tåget gick för länge sen, men samtidigt inte behöva skämmas eller förklara.

    Jag gillade boken! Den var tänkvärd och intressant och det är trevligt när författaren själv läser in den, speciellt om det är en självbiografi. En slukar den snabbt också. Rekommenderar!

    Ett jävla solsken – Fatima Bremmer

    Ett jävla solsken är en biografi om Ester Blenda Nordström, den unga stjärnreportern som på många sätt var långt före sin tid, och på andra sätt en produkt av den. Hon uppfann i princip skriv-sättet undersökande reportage, körde motorcykel, var lesbisk (om än i hemlighet), reste över hela världen och sökte ständigt nyare och farligare utmaningar.

    Boken är lång men aldrig tråkig: en får en intressant inblick i svensk historia, exempelvis första världskrigets påverkan på Sverige, emigreringen till Amerika, rasbiologin och rasismen mot samerna, rösträttsrörelsen, kvinnokamp, Svenska akademien, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, och mer därtill. Ester Blenda var inblandad i mycket och hennes reportage och böcker gjorde succé. Hon levde ett mycket intressant och givande men också sorgligt liv, som är väldigt spännande att höra/läsa om. Rekommenderar denna bok starkt, otroligt bra!

    Har läst, eller snarare HÖRT två nya böcker det senaste. Har en prov-prenumeration på Storytel men jag gillar det verkligen så kanske ska fortsätta? Även om jag tycker 169 kr i månaden är lite väl dyrt. Men en hinner ju “läsa” så mycket! Eftersom en kan göra saker samtidigt: promenera, diska, brodera, laga mat… och…

  • Tankar om anarkism och anarkafeminism

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , ,

    I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa täcket gav jag bort till Mim i julklapp för de har jag redan, men jag behöll anarkism-boken. Och den var så intressant och bra! Från december 2017 blev jag helt och fullt anarka-feminist 🙂 Hittade texten i mitt utkast och tänkte att nu får jag ta och skriva klart den, samt passa på att rekommendera denna lilla bok.

    Det är ett gäng författare som skrivit boken tillsammans, och den handlar om allt från barnuppfostran till prostitution till machofasoner inom den autonoma vänstern, allt utifrån ett anarkafeministiskt perspektiv. Och efter att jag läst den, måste jag nog faktiskt säga att jag identifierar mig som anarkafeminist, om jag får vara noga med att min anarkafeminism skiljer sig från queerfeminism så som den förstås idag. Ska förklara.

    För jo, anarkafeminismen tilltalar mig mycket. Anarkism är att vara kritisk till, och problematisera, makten som sådan. Därför borde det kanske räcka med att vara anarkist, eftersom det skulle innebära att en var kritisk till, och ville störta, könsmaktsordningen och den makt som män besitter bara genom att vara män. Men tyvärr är det vanligt att en i sin ivriga kamp att vara kritisk till och protestera mot det förtryck som drabbar en själv, blir blind inför det förtryck en själv är en del utav. Det hände de välbemedlade suffragettkvinnorna i början på 1900-talet som i sin kamp mot patriarkatet och för kvinnlig rösträtt, hade svårt att få med sig arbetarkvinnorna (och att bli av med sitt klassförakt). Det hände de manliga arbetarna som strejkade för bättre arbetsvillkor vid ungefär samma tidpunkt, men som vägrade ta in kvinnor i sina fackförbund. Det hände män inom black power rörelsen, som kämpade mot rasism och vitt förtryck, men sen gick hem och förtryckte sina kvinnor. Det händer vita feminister idag, som fokuserar mycket på störtandet av patriarkatet, men glömmer bort eller vägrar se sin egen rasism mot svarta. Och det hände anarkister, som kämpade mot maktens förtryck och för frihet, men samtidigt utövade sexism och macho-fasoner mot kvinnorna i rörelsen. Det var därför anarkafeminismen behövdes, och det är därför teorin om förtryckssamverkan, eller intersektionalitet, är ett mycket användbart verktyg i den anarkafeministiska maktanalysen. Anarkafeminismen är kritisk till makt som sådan, och den blundar inte för sexism och machofasoner som enbart anarkism skulle kunna göra (pga vi lever i ett patriarkat där mannen är normen, och normer är osynliga tills en börjar bryta mot dem).

    Så vad är då anarkafeminism och varför tilltalar den mig? Som jag ser det, är anarkafeminism som sagt kritisk till all makt som sådan. Det gör anarkafeminismen till en väldigt användbar och “elastisk” ideologi, för den fastnar inte vid personer och deras egenskaper utan fokuserar på makten som utövas, oavsett vem eller vad som gör det. Samtidigt blundar den inte heller för strukturer.

    FEMINISM är insikten och tron att 1) en könsmaktsordning, eller ett patriarkat, existerar, 2) att denna (generellt) misgynnar kvinnor* och ger män** privilegier, 3) att vi måste göra någonting åt detta och 4) att vi faktiskt gör något åt det.

    ANARKISM kommer från grekiskans an (“utan”) och archon (“ruler”, “ledare”, “auktoritet”). Så anarkism är en politisk ideology som motsätter sig all form av auktoritet, maktstrukturer och hierarkier. Detta inkluderar kapitalism, patriarkat, auktoritära tolkningar av kommunism (typ Stalin/Lenin), rasism och fascism men också andra former av förtryckande maktstrukturer och/eller normer som hetero- och cissexism, speciesism (djurförtryck), miljöförstöring och så vidare. Anarkism är, med andra ord, frihet från all form av förtryck. Detta är inte detsamma som kaos och våld, det betyder bara att anarkister vill ha en värld i vilken alla är fria. Och eftersom inga är fria förräna lla är fria, betyder anarkism till syvende och syst krossandet av alla system och strukturer som förtrycker och utövar makt över andra.

    Så varför behövs anarka feminism? Varför kan vi inte bara ha anarkism eller feminism? Anarkism för mig är en ideologi som problematiserar och ifrågasätter makt i sig. Anarkism borde då vara nog eftersom det i teorin ifrågasätter alla maktstrukturer, inklusive patriarkatet (eller könsmaktsordning). Och ja, i en perfekt värld är anarkism det enda verktyg en behöver för att problematisera strukturellt förtryck och maktordningar, men i verkligheten är också anarkistiska rörelser produkter av samhället och har problem med både rasism och sexism. Detta är inte konstigt – anarkistiska rörelser opererar inte i ett vakuum och också anarkister påverkas av samhället (även om anarkister i teorin är mer villiga att rucka på detta samhälle). I teorin, med andra ord, är anarkism också feminism och anarkister borde också vara feminister. (Annars borde de kolla upp sin “anarkism” – ifrågasätter den verkligen alla maktordningar?). Men personligen vill jag kalla mig anarkafeminist eftersom det poängterar att krossandet av patriarkatet är minst lika viktigt som andra anarkistiska mål (och för att jag var feminist långt innan jag upptäckte anarkism). Så detta är hur jag tolkar anarkafeminism.

    * & **: Anarkafeminism erkänner the fluidity of gender och att könsbinäritet är socialt konstruerat från födseln som ett sätt att tänka och prata. Samtidigt ser anarkafeminism också att samhället delar människor i “män” och “kvinnor” och förtrycker kvinnor och alla andra som inte passar in i dessa snäva binära kategorier. Eftersom samhället delar oss i två binära kategorier är det lätt att använda dessa kategorier men det betyder inte att jag, eller anarkafeminism, inte erkänner transpersoner eller ickebinära.

     

    I vintras började jag skriva ett inlägg om anarkafeminism, som jag inte riktigt hann avsluta. Det var i december 2017 och jag hade precis läst ut Anarkism: #2 tema: feminism. Jag köpte den på Syndikalistiskt forum tillsammans med SCUM Manifest och Under det rosa täcket, bokpaketet hette “Revolutionär feminist – starter pack” haha. Mycket fyndigt. SCUM och Rosa…

  • Val 2018

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    Bilden kan innehålla: text

    Idag är det valdag. Det är det andra valet i mitt liv. Jag röstar på samma parti som jag gjorde då. Efter mycket tvekan, visserligen. 2014 var jag så säker på Feministiskt Initiativ, det kändes verkligen som de skulle kunna komma in. Och även om de inte gjorde det så gjorde de ett fantastiskt uppsving från 0,4 % till 3,1 % (vilket exempelvis resulterade i att de i detta val fick ut alla sina valsedlar etc – det fick de inte förra valet och nådde då bara ut till ca hälften av alla valdistrikt, med ideella krafter!), och kom in i 13 kommuner (bland annat Göteborg).

    Men det här valet! Oj, vad jag tvekat mellan Vänstern och Feministiskt Initiativ. Det känns som jag inte alls hört lika många i min närhet som ska rösta F!, utan att många tappat hoppet om att någonsin få se dem i riksdagen. Det känns som många skulle vilja, men inte vågar. Så därför tvekade jag också. Tänk om det är en bortkastad röst? Men sen bara någon vecka innan valet började jag se fler och fler på sociala medier som reach:ade out till alla som tvekade på F! och uppmanade oss att bestämma sig. För tänk om alla som tvekade faktiskt bara bestämde sig för F! – då hade de varit inne redan förra valet!

    Nu tänker jag såhär. Jag är lite osäker på om mitt hjärta är hos Vänstern eller hos Feministiskt Initiativ. Eller ja – egentligen är det ju utanför etablissemanget och partipolitiken och hos den autonoma vänstern som bygger på anarkistisk feministisk, antirasistisk och antikapialistisk organisering men för att citera Ensam Mamma Röker så är det inte i riksdan revolutionen startar och parlamentarism är ett piss MEN, för att folkrörelser, kvinnorörelsen och den utomparlamentariska kampen ska kunna leva krävs förutsättningar och vilka möjligheter vi har att verka påverkas av vilka som sitter på stolarna i Stockholm. Så ja, åter till Vänstern vs F!. Jag är lite osäker på vem av dem jag är närmast, vilket jag inte var 2014. Då var F! självklart för mig. Men sen så tänker jag såhär, att en till röst på V gör inte lika stor skillnad som en till röst på F!. Om F! skulle komma in, kommer de få stolar i riksdagen från de allra största partierna, bland annat SD och M. Vänstern kommer inte få några stolar från dem, och alla stolar som kan tas från dem är bra. Vidare så har både F! och V höga betyg vad gäller miljö, men F! har bättre politik vad gäller djurrätt och det är alltid självklart att det serveras veganskt i F!-sammanhang (inte självklart i V-sammanhang). Jag känner också flera aktiva F!:are som är riktigt bra, känner inga Vänsterpartister. Dessutom så har F! många fler hbtqia+ personer och personer som rasifieras på sina listor, till skillnad från V. Och sist men inte minst så även om F! inte skulle komma in, så är det inte en bortkastad röst – de fick ju exempelvis partistöd tack vare rösterna förra året även om det inte räckte ända fram.

    Jag är så nervös för resultatet för detta val. Tänk mardröms-scenariot om SD och M bildar regering med stöd av KD. Blir det migration då? Alla hbtqia+ personer, alla personer med mörk hudfärg, alla som flytt hit, alla inom den autonoma vänstern, alla som någon gång gjort abort senare än vecka 12 och många fler än så tror jag allvarligt skulle fundera på det för det skulle på sikt bli reellt farligt för dem/oss att bo i Sverige med en sådan rasse-regering. Skäms ni som röstar borgerligt. I synnerhet ni som röstar SD, M eller KD, men också ni som röstar L eller C, för en röst till höger är en röst närmare SD än vad en röst till vänster är. Skäms ni som röstar för era egna intressen. Är det inte intressant att de flesta som röstar åt vänster inte har några problem med att berätta vad de röstar och diskutera sin röst, medan de som röstar högerut upplever jag ofta inte vill säga vad de röstar? Det är för att de skäms för att de röstar mer utifrån sina egna intressen än andra, tror jag. Sen har vi ju då SD:arna som inte har några som helst problem med att skandera ut sin rasism såklart, vilket är så jävla skrämmande. Diskursen har förflyttats högerut och det som var rasistiskt förr är idag rumsrent. Hur kommer det se ut om tio år?

    Idag är det valdag. Det är det andra valet i mitt liv. Jag röstar på samma parti som jag gjorde då. Efter mycket tvekan, visserligen. 2014 var jag så säker på Feministiskt Initiativ, det kändes verkligen som de skulle kunna komma in. Och även om de inte gjorde det så gjorde de ett fantastiskt uppsving från 0,4…

  • Två böcker

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto!

    Image result for lila hibiskus

    Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris. Har fått den rekommenderad och har ju också läst Chimanda Ngozi Adichies Americanah sen tidigare, som jag ju tyckte var superbra. Lila Hibiskus vågar jag nog säga är ännu bättre än Americanah. Lila Hibiskus behandlar ämnen som rasism, vithetsnormer, tro, sexism, korruption, kärlek och sorg. Den handlar om en nigeriansk familj (Nigeria är Chimanda Ngozi Adichies hemland) som på utsidan ser ut att vara perfekt; två barn som är exemplariska i skolan och alltid levererar toppresultat, en älskvärd mamma som ser till att alla magar som går tomma i hembyn får mat i sig, och en mycket omtyckt far som betalar andra barns skolgångar, donerar stora summor pengar till kyrkan och lär sina barn kristendomens dygder. Men innanför hemmets väggar misshandlar pappan sin fru och kontrollerar sina barn in i minsta ledig sekund. Jag rekommenderar verkligen denna bok starkt, så bra.

    Image result for en dag ska jag bygga ett slott av pengar

    En dag ska jag bygga ett slott av pengar är Evin Ahmads debutroman, och jag köpte den för 50 pix på Adlibris eftersom det är vår bokklubbs-bok just nu. Läste ut den på ett par timmar för att den är så lättläst men framför allt så otroligt bra. Alla borde verkligen läsa den här boken. Den fick mig att skratta högt flera gånger, och den fick mig att skämmas. En dag ska jag bygga ett slott av pengar är en rapp bok med fantastiskt språk, precis så som jag gillar. Ett språk som talar för sig självt. Boken behandlar ämnen som rasism, klass, och clashen mellan orten och kultureliten och att slitas mellan dem. Anar ganska mycket självupplevda händelser, då boken handlar om att växa upp som ung blatte-tjej i Akalla längst ut på blåa linjen, och sen komma in bland de blonda villabarnen på scenskolan på Östermalm (också Evin Ahmads erfarenhet).

    Språket är som sagt fantastiskt. Och smärtsamt träffande, som ett knytnävsslag.

    Jag hatar att jag ibland inte säger mitt efternamn för att jag vet att det kan uppstå något konstigt. Jag hatar att jag ibland skäms och jag hatar att jag aldrig skulle våga säga det här öppet.

    Det var något med att vistas i den miljön. Alla var så självklara. Min rygg blev bara mindre och mindre rak. Det var inte en svartskallegrej. Jag visste ju att fler hade gått där innan mig, vissa medan jag gick. Men även dom var självklara på sina sätt, kanske hade föräldrar som var akademiker eller en mamma eller pappa som var vit. Jag vet inte. Allt jag visste var att vi var samma men vi var inte samma.

    Städarna på skolan fick förhållningsregler om att dom inte skulle prata med oss som gick på skolan. Städare kunde komma och gå, men ingen sa hej. Ingen la märke till dom. Sen satt vi där och skulle diskutera klass och rasism.

    Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man ont om pengar så får man aldrig låta det synas. Dom som vet, dom vet.

    När vi gav varandra presenterna såg vi till att vi var på ett café med en massa folk. Helst på Söder. Och helst där folk vi kände satt. Vi beställde varsin vegansallad (glutenfri) och latte gjord på sojamjölk. Det var också en grej vi höll på med. Olika dieter som skulle få oss att bli vit medelklass lugna.

    Så många meningar som träffade mig så hårt. Hon beskriver mig på pricken. Vit medelklassbrud med fjällrävenväska som snackar antirasism, feminism och klasskamp, fast egentligen är noll erfarenhet av förtryck och är fett privilegierad.

    Har läst två böcker på sistone. Evin Ahmads En dag ska jag bygga ett slott av pengar och Chimanda Ngozi Adichies Lila hibiskus. Båda var fantastiskt bra så därför måste jag beordra er att läsa dem pronto! Lila Hibiskus haffade jag på en loppis i Skåne för tio spänn när vi var där med Book Club Gäris.…

  • TA NATTEN TILLBAKA

    —

    by

    Alice Andrews
    in , ,

    I fredags gick vi ett 100-tal quinns och queers från Götaplatsen till Masthuggstorget och tog natten tillbaka. Så sjukt peppigt. “VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! NÄR? NU! NÄR? NU! NÄR NÄR NÄR? NU NU NU!” skrek vi. Och “Kampen fortsätter, sexismen ska krossas” och sen nån gång de lite mer radikala “ak4 ak5 borgarjävel hälsa hem” och “Inga pigor åt överklassen låt dom skura dom egna dassen” haha. Det var i alla fall så sjukt jäkla peppigt, fett att vi var så många och att vi fick gå ostört sånär som på en full snubbe på 2a lång som försökte skräna men han blev snabbt bortmotad.

    I fredags gick vi ett 100-tal quinns och queers från Götaplatsen till Masthuggstorget och tog natten tillbaka. Så sjukt peppigt. “VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! VA SKA VI GÖRA? KROSSA SEXISMEN! NÄR? NU! NÄR? NU! NÄR NÄR NÄR? NU NU NU!” skrek vi. Och “Kampen fortsätter, sexismen ska krossas” och sen nån gång de…

  • Book Club Gäris har läst SCUM Manifest av Valerie Solanas (1967)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie.

    Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och utnyttjade Valerie sexuellt. Hon rymde därför hemifrån och blev hemlös. Vid 17 års ålder födde hon en son som hon aldrig fick se igen då han togs i från henne. Valerie lyckades dock både ta high school examen och en degree i psykologi från University of Maryland, vilka hon finansierade genom att sälja sin kropp till män. Privat var hon dock öppet lesbisk. På 60-talet flyttade Valerie till New York där hon försörjde sig med fortsatt prostitution samtidigt som hon skrev. Bland annat skrev hon pjäsen Up Your Ass som handlade om en prostituerad kvinna. Hon träffade på Andy Warhol och frågade om han kunde producera hennes pjäs, han accepterade manuskriptet men uppgav sedan att han tappat bort det varpå Valerie krävde pengar för det förlorade manuskriptet med blev sedan istället erbjuden en liten roll i en av hans filmer som hon fick 25 dollar för. 1967 publicerades så SCUM Manifesto som vi strax skall återkomma till (Solanas publicerade och distribuerade för övrigt manifestet själv). I juni 1968 går Valerie till The Factory för att skjuta Andy Warhol (“Stor Konst”) och det blir så många minns henne – personen som sköt Andy Warhol. “It is not often I shoot somebody. I didn’t do it for nothing” säger Valerie.

    Image result for scum manifesto

    SCUM Manifesto dårå. Vi har läst den här svenska versionen, med förord av Sara Stridsberg (riktigt bra förord). Stridsberg skriver:

    SCUM är en text som är omöjlig att komma förbi när du väl hittat den. Den borde ha en hedersplats i varje kvinnas hjärta och bokhylla. Varje liten man och varje litet patriarkat har all anledning att frukta den. SCUM är den enda referens du behöver.

    SCUM Manifest är som en enda lång ursinnig spya över patriarkatet, signerat Valerie Solanas. Det finns ingen grund för några påståenden, inga källhänvisningar eller komplicerade akademiska resonemang, det är bara pang på, kompromisslöst. Och det är så jävla härligt tycker jag! Valerie Solanas bemödar sig inte med att ha en röd tråd, vara lättförståelig, ha vetenskapliga referenser, hon bara kör. Vad hon än pratar om; sexualitet, kärlek, auktoriteter – hittar hon ett sätt att förklara hur detta är mannens elaka påfund, och hur det enda män egentligen vill är att bli kvinnor. SCUM börjar såhär:

    Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

    Valerie Solanas – en sann feminist, anarkist och manshatare (med all rätta med tanke på hur många sviniga män hon blev utsatt för i sitt liv).

    Valerie skriver: Då han [mannen] vill bli kvinna strävar han efter att ständigt vara i kvinnors närhet, vilket är det närmaste han kan komma att vara en. Därför har han skapat ett “samhälle” grundat på familjen – man-och-kvinna-par och deras barn (ursäkten för familjens existens) – som i praktiken lever på varandra i ett hänsynslöst kränkande av kvinnans rättigheter, privatliv och mentala hälsa. (s.43)

    Valeries uttalanden kan te sig absurda, något en kanske inte kan ta helt bokstavligt (eller?) men hon har en skarp och relevant samhällskritik tycker jag. Det är ju helt sant att kvinnor i den Heterosexuella Monogama Tvåsamheten™ generellt mår sämre än vad män gör, för att kvinnor är de som hela tiden ger och ger av sig själva. Det är också därför som kvinnor generellt mår bättre, känner sig fria, efter skilsmässor, medan män mår sämre efter skilsmässor.

    Valerie skriver: Då mannen saknar känsla för rätt och fel, saknar samvete (…) känner han ett behov av yttre vägledning och kontroll. Därför skapade han auktoriteter. (s.47) Hon skriver vidare, apropå auktoriteter: Då mannens förmåga att relatera till någon eller någonting utanför honom själv gör hans liv poänglöst och meningslöst (…) uppfann han filosofi och religion. Eftersom han är tom inuti letar han utanför sig själv, inte bara efter vägledning och kontroll, utan efter frälsning och livets mening. För honom är lyckan omöjlig på jorden, därför uppfann han himlen. (s.48). Sann anarkist som sagt. Hon är också en förespråkare för fri kärlek: Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt “samhälle” lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter. (s.54)

    Jag tycker som sagt Valerie har väldigt många poänger, även om de är iklädda ett väldigt aggressivt och manshatande språk. Men hon skriver också sorgligt, som hennes tankar om sex: Sex är inte en del av en relation. Tvärtom är det en mycket ensam upplevelse, inte alls kreativ, och innebär en stor tidsförlust. Kvinnan kan enkelt -mycket enklare än hon tror – förhandla bort sin sexlust; detta gör henne fullständigt lugn och klar och fri att ägna sig åt sant värdefulla relationer och aktiviteter (s.57-58). Uppenbarligen har Solanas kanske inte haft så sunda erfarenheter av sex och sexualitet.

    Related image

    Ska SCUM Manifesto läsas bokstavligt? Sara Stridsberg skriver: Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär. SCUM menar vad det säger. SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt och rimligt. Patriarkatet är inte rimligt.

    Är du en Daddy’s Girl eller är du SCUM?

     

    Book Club Gäris har varit i farten igen! Vår senaste bok var SCUM Manifest av Valerie Solanas, en riktig klassiker. Mycket intressant att läsa. Först lite kuriosa om Valerie. Valerie Solanas (1936-1988) hade ett tufft liv. Hon kunde inte bo hos sina föräldrar av olika anledningar utan fick bo hos sina morföräldrar där morfadern var alkoholiserad och…

  • Book Club Gäris har läst Egalias Döttrar – Gerd Brantenberg (1977)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg en teateruppsättning 2015:

    Image result for Egalias döttrar

    “Egalias döttrar är alltså en bok från 70-talet skriven av Gerd Brantenberg. Den är genialisk, för alla rådande samhällsnormer och könsroller blir så fruktansvärt, smärtsamt tydliga när en vänder på dem. Och det är just det som händer i denna lilla historia; Egalia är ett land inte så olikt Sverige, men istället för ett patriarkat är det ett matriarkat, där kvinnorna arbetar på kontor och kommer hem sent och blir serverade kaffe och tidning på morgonen, och männen är hemma och tar hand om barnen. Männen måste bära pehå för att skyla den mest svaga kroppsdelar av alla; penis; och skampåsen, för bär de inte pehå, oj vad de är lösaktiga som låter det hänga fritt. I all reklam sexualiseras och objektifieras männen, och läraren i skolan heter herken istället för fröken, det heter kvinniskor och kvinnsligheten istället för människor och mänskligheten, lucia istället för jävlar, donna istället för gud, “vill dam vara fin får dam lida pin”, och så vidare. Allt har bytt plats. Kvinnan är det starka könet, ty hon är ju den som ger liv. På Födslopalatset föder hon barn, som sedan direkt efter födseln ges till mannen som han får ta hand om, medan hon får ta semester ett par dagar och njuta, innan hon går tillbaka till arbetet. Ingen klagar på att hon är en dålig mamma, pappan är ju hemma och tar hand om barnet och springer med barnet till mammans jobb för amning flera gånger om dagen. Ingen pratar om att unga killar kan få utlösning, och det är skamligt att de inte kan få mens eller höfter och bröst. När unga tjejer får mens däremot, firas det och presenter delas ut. Männen måste äta p-piller som ger dem illamående, huvudvärk, humörsvängningar och minskad sexlust, fastän det faktiskt finns piller framforskade även för kvinnor. Men det är ju inte kvinnornas ansvar, de skall bara bära barnet som den livsgivare hon är och sedan går ansvaret över till mannen när barnet väl är ute, och hon kan återgå till arbetet. På skolans årliga svenbal dansar de unga männen sexigt och förförande för kvinnorna, men om de inte “släpper till” är de tråkiga, och gör de det är de lösaktiga. Men mitt i allt detta, finns en grupp unga killar som börjar se de ojämlika strukturerna och startar Mansligan, en maskulinistisk grupp som gör uppror mot matriarkatet. Trams tycker många, det är ju redan jämställt. Och varför kalla sig maskulinist, det är ju jämställdhet vi vill ha så vi är alla jämställdister?”

    Tycker den sammanfattningen summerade Egalias Döttrar ganska bra, men det jag missade när jag läste boken för sissådär fyra år sedan, då jag mest “bara” var feministiskt medveten, var ju klasskampen som också är närvarande i boken. Jag missade helt att Matraxia var starkt närvarande, och att det i Egalia finns en massa arbetarkvinnor som tycker Matraxia är genialisk, och att manskampen och maskulinisterna gör bra saker, men att det ändå är den matraxistiska klasskampen som är det allra viktigaste. Och dessa kvinnor, dessa arbetarklasskvinnor, som klagar på hur borgerligheten parasiterar och profiterar på arbetarklassens slit, dessa förtryckare, är helt blinda för hur de själva, i egenskap av kvinnor, förtrycker männen i samhället. Varför la jag inte märke till detta sist jag läste? För jag vet helt enkelt inte särskilt medveten om klasskamp då, eller om Marx, vilket jag är nu.

    Hur som helst, en underhållande, lättläst och finurlig liten bok som trots sina över 40 år på nacken ändå är en aktuell diagnos över patriarkatet (och klasskampen). En modern feministisk klassiker. Läs!

    Vi läste ju faktiskt en till bok efter jul, som jag glömt att skriva om. Egalias Döttrar av Gerd Brantenberg, som vi hade samtal om i slutet på januari så det var ju ett tag sedan. Jag tror jag läste Egalias döttrar första gången för ca 4 år sedan, och senare skrev jag såhär om den när jag såg…

  • Book Club Gäris har läst Varat och Varan (Del 2 – Surrogatmödraskap)

    —

    by

    Alice Andrews
    in , , , ,

    Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker är intressant förändrats genom åren…. haha.

    Hur som helst så skrev jag ju bara om första delen av Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman sist, den om prostitution. Därför tänkte jag också skriva några rader om andra delen, som handlar om surrogatmödraskap. Ytterligare en legalisering som debatteras för både från höger/liberal-håll (pga alla individers friaval och yada yada) och från queer/vänster-håll (moralisera inte över andras val + det är ett av få sätt för hbtq-personer att skaffa barn). Men en mycket relevant fråga kan här ställas: är barn en rättighet? Svar NEJ. Klart som fan det vore sjukt tråkigt om det skulle visa sig att till exempel jag inte kunde få några biologiska barn. Det hade varit en enorm sorg till och med. Men min “rätt” att skaffa barn, kan inte trumfa högre än andra kvinnors rätt att inte bli utnyttjade och exploaterade. Barn är något som i vårt samhälle idag ses som ett behov, fastän det egentligen är ett begär – och här är en stor skillnad. Behov är sådant som tak över huvudet, mat, vatten och beröring – en dör utan detta. Begär däremot, är sådant vi vill ha men inte behöver. För att citera Nina Björk så är det ett kännetecken för överflödssamhället att vi har svårt att skilja mellan begär och behov: vi lär oss att begära det vi inte behöver och kalla dessa begär för behov. Därför har begäret efter barn blivit rätten att använda en kvinnas livmoder efter sina egna behov. Vilket i sin tur har gjort att ekonomiskt starka gruppers önskningar om biologiska barn gjorts till självklara rättigheter. (För ja – det är framför allt fattiga svarta/bruna kvinnor eller arbetarklasskvinnor som hyr ut sina livmödrar, och rika vita västerlänningar som köper dem).

    Men altruistiskt surrogatmödraskap då? Många vettiga människor är överens om att surrogatmödraskap där pengar ligger bakom är problematiskt, eftersom det ger incitament för fattiga kvinnor att utsätta sina kroppar för enorm påfrestning och möjligen livsfara i tjugofyra timmar om dygnet under nio månader, till högstbjudande vit privilegierad västerlänning. Däremot är det många, t.ex. liberalen Birgitta Ohlsson, som är för så kallat “altruistiskt surrogatmödraskap”, i betydelsen att surrogatmödrarna bär barn frivilligt, utan ekonomisk ersättning. Många menar till och med att altruistiskt surrogatmödraskap bör tillåtas för att undvika att folk åker utomlands för det kommersiella: det görs en uppdelning mellan altruistiskt, frivilligt och positivt surrogatmödraskap, och påtvingat, kommersiellt och negativt surrogatmödraskap. Retoriken känns igen från prostitutionsdebatten, där det görs en uppdelning mellan de lyckliga, frivilliga “sexarbetarna” (bör legaliseras) och de som tvingas in i sextrafficking (bör förbjudas).

    Förutom att det är väldigt svårt att veta om ersättningen verkligen är obefintlig med tanke på att det i länder där altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt ändå är kutym att ge ersättning för utlägg relaterade till graviditeten, och där finns ingen reglering, så är det precis som med prostitution omöjligt att dela upp surrogatmödraskap i “bra” och “dåligt” på det här sättet. Som Ekis skriver:

    “Om det vore så enkelt att tillåta en form av surrogatmödraskap för att undvika en annan, skulle vi aldrig se britter eller amerikaner söka sig till den indiska marknaden. Eftersom altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt i Storbritannien och kommersiellt surrogatmödraskap är lagligt i flera amerikanska delstater, borde det ju räcka för att de skulle stanna hemma. Men det visar sig vara precis tvärtom. Amerikaner och britter dominerar bland köparna i Indien”.

    Precis samma som med prostitution med andra ord – i länder där det är lagligt förekommer också mest människotrafficking. Att legalisera ökar risken för svart handel helt enkelt, det är fakta. Återigen – varför ska de få frivilliga surrogatmödrars – eller prostituerades – önskan om att bära någon annans barn (eller ha sex med folk för pengar), trumfa så många fler människors rätt att inte bli utnyttjade, exploaterade och utsatta för smärta och i värsta fall död? För en minimal summa pengar? Återigen, noll klassanalys och noll postkolonial analys.

    Rekommenderar återigen denna bok, den är väldigt bra och lättläst. En naturlig fortsättning efter att ha skrivit om prostitution och surrogatmödraskap, vore att skriva om adoption, som också är extremt problematisk, och som handlar om transnationell handel med ojämlika maktförhållanden där rika, vita västerlänningar köper och där fattiga i globala Syd säljer. Adoption är i många fall inte ett bra alternativ till surrogatmödraskap, av flera olika anledningar, men är tyvärr något jag har märkt förespråkas som ett alternativ i diskussioner om surrogatmödraskap. Som om adoption skulle vara bättre, när det ofta också är en mycket smutsig handel. Men det får bli ett annat inlägg, jag ska bara klargöra att jag är för nationell adoption, men ännu hellre fosterhem eller stödhem och liknande. Barn mår oftast bäst hos sina egna föräldrar och många gånger handlar det inte om att barnet är föräldralöst utan att föräldrarna inte har råd att behålla barnet. Istället för att betala en halv miljon till adoptionsbyråerna, borde pengarna gå till föräldrarna så att de kunde försörja sitt barn, eller till landet barnet är fött i så att de kan ordna inomstatliga adoptioner istället. Men som sagt, det är en annan historia. Läs Varat och varan i alla fall! Den var superbra!

     

    Detta har blivit en politisk blogg tydligen, och jag tvivlar på att någon verkligen orkar läsa de få men långa inlägg jag skriver. Men men, den här bloggen har alltid varit till för mig själv i första hand, och det kommer vara intressant för mig själv att kunna gå tillbaka och se hur saker jag tycker…