Borgerliga intressen men hjärtat till vänster

Month: July 2018

Fjällvandring dag 4: sol och bad

Vår sista hela dag vid Kebnekaise fjällstation (onsdagen) ägnade vi åt oss att bara chilla och ta det lugnt efter gårdagens strapatser. Vi hängde nere vid glaciärforsen igen hela dagen, där vi lagade lunch och solade.

Dagen efter (torsdag) påbörjade vi vandringen tillbaka till Nikkaloukta med nattpaus halva vägen ungefär. Och på fredagen rullade vi hem med tåget från Kiruna och var i Gbgay på lördag eftermiddag. Mycket smidigt och mysigt med tågvagn. Så fin liten resa i vackra Norrland!

Fjällvandring dag 3: Kebnekaise

I måndags, den 16e juli, var det dags för bestigning av Sveriges högsta topp Kebnekaise, på 2100 m (även om det ändras ständigt pga global uppvärmning och därmed snömältning). Adde och Yuwon hade anlänt på morgonen och när de äntligen var uppackade kom vi iväg, senare än vad jag och Sebbe hade velat men what to do.

Adde och Yuwon valde dock att vända hem efter två timmar, som vi på tillbakavägen skulle inse var den allra lättaste biten för sen blev det bara jobbigare och jobbigare haha. Men jag och Sebbe kämpade vidare, och iskalla glaciärforsar var några av hindrena en var tvungen att ta sig över!

Yes vi klarade det!

När en bestiger Kebnekaise kan en ta två vägar: den på 9 km (en väg) där en först bestiger ett berg, sen går ner för det, och sen bestiger Kebnekaise, eller den på 6 km som innehåller att korsa en lömsk glaciär och viss klättring varför en måste ha guide och klätterutrustning. Vi valde förstås den förstnämnda, vilken alltså innebar att en i princip besteg två berg. Så när en gått två timmar ungefär genom dalgången (där Adde och Yuwon vände) slingrade stigen uppåt bland rullstenar och klippor, över glaciärforsar, och sedan såg en den första toppen som är bakom mig på denna bilden:

Den var superjobbig att klättra upp för. Och ganska farlig? Hade faktiskt inte förväntat mig att det ändå skulle kännas såpass risky att bestiga Kebnekaise – var amazed över de föräldrar som vågade ta med sina små barn och hundar (!) upp till Kebnekaise. Vi lyckades i alla fall bestiga berget och däruppe var det en massa snö:

Yes! Vi klarade första toppen!

Sen följde en brant nedgång vilket var ganska skönt efter att bara ha klättrat uppåt i några timmar, över en slaskig glaciär i en dal, och sedan påbörjade klättringen upp upp upp på Kebnekaise. Och vid halv fem på eftermiddagen nådde vi äntligen toppen!

(Fast truth be told klättrade vi faktiskt aldrig upp på topp-toppen som ni ser bakom mig på bilden nedan. Jag hade läst att en gjorde det på egen risk då den är helt snö/istäckt och har brant stup på sidorna. Och i ärlighetens namn var jag alldeles för trött för att fixa den toppen också haha)

Men vi var i alla fall uppe på Kebnekaise! Yass! Och som ni ser blev det jack-dags där på toppen då det faktiskt blev lite kallare.

Amazing view en så fin dag som denna!

Segerkyss också, obligatoriskt. Är så glad att jag får vara tillsammans med denna person som bestiger berg med mig <3

Det tog oss totalt 11,5 h men utan Adde och Yuwon tror jag ändå vi hade gjort det på 11 :p I genomsnitt gör folk det på mellan 10-14 timmar så jag är mycket nöjd – vi var i den snabbare gruppen 😉 Nu är jag officially bergsbestigare ändå, efter Quilotoa i Ecuador och nu Kebnekaise! 🙂

 

Fjällvandring dag 2

Vi vaknade i vårt lilla camp på morgonen söndagen den 15e och efter gröt-frulle kokat på tranga-köket packade vi ihop oss och vandrade de sista 5 km till Kebnekaise fjällstation. Vi tyckte vandringen var ganska tuff alltså, kanske mest för att vi hade lite tung packning. Men nu var vi äntligen framme! 🙂


De här bergen hade vi haft framför oss hela tiden och vi försökte klura ut vilket som var Kebnekaise, men Kebnekaise är ännu högre än något av dessa och syns inte förrän en kommer närmare….
När vi äntligen kom fram och hade hittat ett bra camp nära fjällstationen, nap:ade vi en stund på liggunderlagen. Sen kom Tilde, Sebbes syssling som råkar säsonga på fjällstationen, upp, och så gick vi tillsammans ner till “Elsas bro” där en kunde bada i glaciärforsen. Det varit riktigt varmt alla dagar – 25-30 grader – så ett snabbt dopp i isande kallt vatten var riktigt skönt. 🙂




Och på kvällen kom Karin med helikopter eftersom hon stukat foten och så lagade vi em utsökt middag på tranga-köket. 🙂

Fjällvandring dag 1: Kiruna & Nikkaluokta

Just nu sitter jag på Kirunas tågstation i väntrummet, i väntan på nattåget söderut. Eftersom vi har ganska lång väntan här så tänkte jag roa mig med att berätta om min semester här i norr!!! 🙂 Den började i lördags den 14e juli då vi tog buss och sen nattåg norrut. Vi (jag och sebbe alltså) kom fram i Kiruna på söndag morgon den 15e. Därifrån gick det lokalbuss till Nikkaluokta, varifrån vandringen mot Kebnekaise fjällstatiom börjar. Så vi började! Vi hade inte bråttom till fjällstationen och hade ganska tung packning (all mat för veckan i kombination med o-ruttade vandrare) så vi gick inte riktigt hela den 19 km långa sträckan till Kebnekaise fjällstation utan slog läger vid en av de många små forsarna med smältvatten framåt eftermiddagen.


Älska Gbgay-sommar <3

Älskar sommaren!!!! Allt blir så lätt och fint när en bara behöver slänga på sig en skjorta när det blir kallt!!! När klockan är strax innan 23 och jag inte behöver cykellampor för det är sommarljust. När cykeln bär mig överallt – från Biskop över bron till Saltholmen tillbaka till Majorna sen genom stan till Härlanda via Danska vägen och Sigfridsvägen till Mölndal och tillbaka över den andra bron till Biskop men stanna på vägen och ta ett dopp i Pöl Harbour.

FUSION FESTIVAL

Att försöka visa hur Fusion festival var med bilder känns omöjligt, speciellt med tanke på att jag bara hade en gammal schleten iphone att fota med och dessutom bara hade den med sista dagen, men här kommer ett stort gäng bilder i alla fall. Men vi börjar med en liten film från en fet spelning vi såg sista kvällen.

Fusion-festivalen är på ett stort gammalt flygfält ca 1,5 h bilfärd norr om Berlin, Tyskland. Den gamla landningsbanan i mitten av flygfältet är en “huvudgata” på festivalen där en bland annat kunde hitta Konsum (mataffär). På vägarna inne på festivalområdet körde även “fusionmobiles” omkring som ni ser till vänster i bilden – gamla uttjänta bilar i full graffiti-skrud och nummerplåtarna ersatta med acab eller 1312.

Några i crew:et jag hängde med: Wendela (i jeansjacka + fjällräven), Annelie (lite till vänster framför Wendela), Per (i svart), John (i röd skjorta), Sebbelicious och Carro (i röd skjorta).

En selfie på mig och Sebbe som hänger runt. Det som en gjorde mest. Hängde runt och upptäckte nya saker hela tiden. Festivalområdet är så SJUKT stort och det fanns nya saker att se överallt.

Utsikt från en av de gamla hangarerna. På varje hangar/gräskulle stod en svart eller röd flagga för socialistisk anarkism. Fusion festival är en anarkistisk festival helt arrangerad på ideell basis sedan tjugo år tillbaka (fast i år var första året de faktiskt hade tre anställda), uttalat vänster och anti-rasistisk: “Nazis, chauvinists and racists of all likes are not welcome and should not gain access to the festival. To guarantee this, we ask you to stay alert. If you see anyone who clearly identifies themselves as having extreme right-wing or rascist views, please help us to immediately remove them from the festival. Inform the Fusion security crew immediately if you see any neo-Nazis or racists.”

Sebbelicious på dansgolvet 🙂

Tröttisar dricker varmt chaite.

Nu ger verkligen inte bilden detta någon rätta, men det fanns ljusinstallationer och annan konst överallt som var helt fantastiska.

Kolla på det här liksom! Det här var en liten skogsdunge med en discolampa som långsamt snurrade och lös upp hela gläntan, det var så vackert. Bilden togs förresten utan att vi visste om det – en person kom fram till oss och visade bilden den tagit på oss för att vi var fina :’)
 

På ett dansgolv igen

Ok, med den här bilden ville jag föreviga maneten ni ser till vänster. Det är nämligen 80 000 personer som besöker Fusion festivalen, och området är sjukt stort, så för att hitta varandra är folk extremt kreativa och väldigt många har just manet-installationer i form av paraplyer som de sätter på långa pinnar och klär i ljusslingor och tygbitar. SÅ fint att se ut över ett publikhav som lyses upp av en massa lysande maneter <3

Förutom musik fanns det som sagt en massa konstinstallationer i form av ljus, projektioner, graffiti, målningar, skulpturer etc. Här har de projicerat ljus på ett träd på ett trippigt sätt jag var tvungen att föreviga. Sånt här finns överallt på Fusion, små konstverk. Och många är också interaktiva!

Vad gjorde vi på Fusion? Vi gick mest omkring och hängde på olika platser en kunde hänga på. Och dansade såklart. Och så såg vi tre hela konserter, haha. Keny Arkana (arg, extremt politisk fransk-argentisnk rappare antagligen mest känd för låten “La Rage”. Arkana är en akronym för anarka 🙂 ), Chocolate Remix (en argentinsk reggaeton-artist som för ovanlighetens skull gör feministisk och lesbisk reggaeton!) och så det där synthiga bandet som filmen visade längst upp, vad det nu hette.

Fusion, du var sjukt cool. Kommer nog tillbaka.

tankar på väg hem från festivalen

“Var har ni varit nånstans?”
“Tyskland”
“Jaha, hur länge var ni där?”
“Eeh… Fem dagar”
“Och vart är ni på väg nu då?”
“Vi är på väg hem till Göteborg”
“Har ni något att deklarera till tullen?”
“Nej”
Detta samtal skedde mellan oss och gränspolisen i Malmö, efter att vi kört över bron. Ja, för vi har ju gränspoliser i Sverige, som slänger ett snabbt öga på alla svenska pass med blonda, ljushyade ägare, medan de examinerar utländska pass noggrant och ställer frågor – speciellt till de som ser ut att ha utomeuropeiska rötter. Passkontroller på båda sidor om bron (men i Sverige gick de i alla fall inte på bussen med pistol) och sedan det här maktuppvisandet där ytterligare poliser gick på efter passkontrollerna för att byta lite ord med några få utvalda, oss bland andra. Vad var syftet? Varför ställer de alla de frågorna och vad har de med det att göra? Såg just vi ut som att vi har med oss knark, och just några andra som att de möjligtvis var illegala invandrare? Oklart. Säkert är i alla fall att den första känsla som drabbar mig vid interaktion med poliser är: obehag. Vad är det med denna auktoritära, statliga institution som är till för att skydda samhället och dess medborgare (men bara rätt sorts medborgare såklart – inte de utan asyl exempelvis), som får en att känna obehag, skuld och rädsla utan anledning?
Jag vet inte. Och jag måste erkänna att jag umgås mycket i kretsar där det finns en viss skepsis mot polisen (eller låt oss kalla det för vad det är: allas vårt statliga våldsmonopol), vilket kan ha gött den här obehagskänslan (en blir väl som en umgås). Några kanske slänger sig med ACAB för att vara coola, utan vidare reflektion, men andra, vissa som jag personligen känner, har faktiskt legitima anledningar till skepsis och obehag inför polisen till följd av verkligt traumatiserande händelser.
Jag är lite osäker på vad jag själv känner och tycker, men jag vet att auktoriteter i uniform alltid gjort mig nervös och gett mig obehag – oavsett om jag varit “skyldig” till något eller inte. Jag tänker på Västtrafikkontrollanterna exempelvis – minns så väl en gång när de gick på bussen från Göteborg tillbaka hem till Stora Höga som jag och mina kompisar satt på, och hur de när de kollade våra biljetter (som vi betalat) gav mig obehag och skuld fastän jag inte gjort nåt fel. Västtrafikkontrollanter – liksom polisen – är till för samhällsmedborgarens trygghet och säkerhet: i första fallet tryggheten i att ha gjort rätt för sig som köpt biljett, i andra fallet tryggheten i att brottslingar kriminaliseras. Men vad händer när de som skall skydda en från brott, själva begår brott? Vad händer när den institution som borde ha samhällets medborgares säkerhet som prioritet, ägnar sig åt att skicka samma medborgare till krigsdrabbade länder UD avråder från att resa till? Vad händer när polisen som institution gång på gång skyddar nazistisk organisering? Varför får en obehagskänslor av polisen?
Jo, för att dessa känslor på många sätt är legitima. Precis som det finns många olika människor inom vilken yrkesgrupp som helst, så finns det många olika poliser. Och jag menar på intet sätt att kritisera privatpersoner (även om jag verkligen inte kan fatta hur en kan vilja bli polis i detta gudsförgätna land där poliser jagar tonåringar som rökt lite weed med polishelikopter, tillåter nazister att organisera sig och skyddar dem på demos, gör rasprofilerade kontroller i förorterna och verkställer utvisningar av ensamkommande – asså WHY skulle en vilja jobba med detta??) utan jag vill diskutera polisen som institution. Dessa obehagskänslor jag känner är början till en kritik mot polisen som institution. För faktum är ändå, att det är långt ifrån alla som kan känna sig trygga när de ser en polis. Kanske en inte befinner sig på rätt sida om lagen just då, eller kanske gör en det men har fel hudfärg eller brytning eller klädsel eller frisyr. Och det säger ju något om polisen.
/några tankar på bussen hem från Fusion-festivalen – en ideellt organiserad anarkistisk festival med 80 000 besökare helt fri från ordningsvakter och poliser.

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén