I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.

Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.

I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.

I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.

I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.

Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!

Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.

Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.

Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.

Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!

Category: 2. Kultur

Därför tar kärleken slut (2018) och To Paradise (2022)

Jun 7, 2024

—

by

Alice Andrews

in 1. Vardag, 2. Kultur, Litteratur

I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra.

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

Ok, så Därför tar kärlek slut är alltså en sociologisk studie över kärlek, sexualitet och relationer i (sen)moderniteten, utifrån ett antal intervjuer som Eva Illouz genomfört, där hon frågat om kärlek, sex, relationer och relationsskapande. Bokens huvudtes är ungefär att kärlek, sexualitet och relationer i dagens kapitalistiska samhälle har, som en följd av den sexuella revolutionen, omformats på mer eller mindre omvälvande sätt, som gjort att kärleksrelationer idag är mycket mer instabila och oklara än före det moderna samhällets intågande, vilket obönhörligen leder just till att, som titeln antyder, kärleken tar slut. De fyra sätt på vilket sexualitet har omformats som en följd av den sexuella revolutionen är enligt Illouz följande:

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

Innan den sexuella revolutionen var kroppen förknippad med kulturen eller med sinnet – kropp och själ var ett. Detta kan t.ex. illustreras av den kristna föreställningen om att ett par genom könsakten efter ett giftermål blir till “ett kött”. Det fysiska (kroppen) förenades med det sinnliga (själen). Men i och med den sexuella revolutionen så bröts den sexuella kroppen lös från denna förening, och blev en egen immanent referenspunkt. Kroppen hade egna naturliga drifter, frånkopplat själen/sinnet, som styrdes av rent fysiologiska/biologiska faktorer som nervändar och hormoner. Som Illouz (2018, s.83) skriver: “följden av att utsättas för vetenskapens rationella blick blev densamma som för naturen: den tömdes på all mening som förband det att vara en person mer mer vittfamnande kosmologiska eller moraliska föreställningar om jaget”. Kroppen blev helt enkelt ett kött, med vissa egna rent biologiska drifter, eller som Illouz (2018, s.84) formulerar det: den sexuella kroppen har blivit immanent, “en självrefererande punkt, åtskild från andra kroppar och personer”.

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

Det har helt enkelt blivit mer accepterat att ha sex före äktenskapet, och att ha många sexpartners. Sex uppfattas alltmer som ett område inom vilket man skaffar sig erfarenhet, och man kan därmed också uppnå en viss sexuell kompetens eller status (till skillnad från för bara ett par decennier sedan då det faktum att man inte haft sex var lika med högt socialt anseende, åtminstone för kvinnor).

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

Enligt Illouz så är en tredje följd av den sexuella revolutionen att den äktenskapliga, den emotionella och den sexuella dimensionen av kärleksrelationer frånkopplats varandra, och existerar på olika sociala nivåer med olika regler och normer. Dessa tre nivåer har blivit autonoma, så till den grad att den sexuella dimensionen av relationer är oberoende av ett känslomässigt utbyte (den emotionella dimensionen) eller ett gemensamt familjeliv (den äktenskapliga dimensionen). Detta, menar Illouz, har lett till att relationer rent generellt blivit väldigt osäkra och ovissa, eftersom det kan vara oklart exakt i vilken dimension man befinner sig i och dessutom har de olika dimensionerna olika regler och normer. I den sexuella känner man exempelvis inte nödvändigtvis något moraliskt ansvar gentemot den andra, medan man gör det i den emotionella. Heterosexuella kontakter har alltså delats upp i tre olika banor som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

Som Illouz skriver så är frågor om renhet och synd inte längre aktuella referenspunkter i sexualmoralen, utan samtycke. Samtycke har alltså blivit den främsta etiska diskursen när det gäller sex – och Illouz menar inte att detta är dåligt på något sätt – men det har haft en omvälvande påverkan på relationer.

Illouz menar att dessa fyra förändringar är en ny grund på vilken heterosexuella relationer ingås, som tillsammans både gjort sexualiteten “extremt mottaglig för marknadens värden” (Illouz 2018, s.87) men också utplånat det rituella i relationer, som idag istället präglas av ovisshet och vad Illouz kallar “negativ socialitet” (alltså att man avslutar relationer). lllouz illustrerar upplösandet av det rituella kring relationer (något Durkheim skulle kalla anomi, alltså upplösning av normer) med hur de normer som tidigare hört uppvaktningen (courtship) till har försvunnit. Före det moderna industrisamhällets ankomst så BÖRJADE kärleksrelationer med att mannen tydligt uttryckte sina känslor och sin intention – efter att ha setts kanske en eller två gånger kunde en man deklarera att “jag älskar dig, låt mig uppvakta dig”. Det var alltså väldigt tydligt redan från start vad mannens intentioner var (att gifta sig) och vad hans känslor var (kärlek). Detta, menar Illouz, gör att det fanns en stabil grund att stå på. Detta arrangemang gav också kvinnan den enda makten som hon hade: att säga nej till giftermålet efter uppvaktningens slut. Men hon behövde aldrig fundera på vad mannen egentligen menade, eller tolka hans tvetydiga signaler – han hade bestämt sig för att gifta sig med henne och det var (oftast) upp till henne att säga ja eller nej till detta erbjudande.

I dagens samhälle, menar Illouz, är det mer eller mindre tvärtom. Det är idag ofta, vilket flera av intervjupersonerna vittnar om, väldigt oklart vad intentionen hos de inblandade är, och vilken relation man över huvud taget har. Vad vill han? Vad menar han? Är vi ihop nu eller inte? Grunden är oklar, intentionen är oklar, relationen är oklar, vilket alltså beror på de här fyra fundamentala förändringarna som skett på relationernas område, vilket Illouz inte värderar på något sätt, men analyserar. Allt detta skapar enligt Illouz en osäkerhet som förhindrar de inblandade från att ha någon grund att bygga något på, för dörren mot något annat står hela tiden öppen.

I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut av Liv Strömquist (2019) undersöker hon just varför kärleken tar slut, eller snarare varför den kanske aldrig ens börjar. Boken börjar med Leonardo DiCaprio, som tydligen haft jättemånga relationer (med flickvänner som alla ser typ likadana ut) som aldrig håller.

I boken använder Strömquist Illouz som källa, och förklarar hennes tes på ett som vanligt väldigt pedagogiskt sätt.

Till vänster har vi 1800-talsmänniskor som säger såhär: “Det viktigaste är att respektera sexuell heder!”; “Och monogamins normer!”; “Självklart ligger vi inte med främlingar vi träffat på fyllan”; “Eller skiljer oss för att vi ‘slutat vara kära’”. Denna sexualmoral har alltså helt förändrats i och med att sexualiteten släppts fri under 1900-talet, och till höger har vi en bild som visar dagens sexualmoral, med moderna människor som säger såhär: “Det viktigaste är att bekräfta den ömsesidiga fryheten, symmetrin och autonomin”; “SJÄLVKLART slutar man vara ihop om det känns fel!”; “Självklart väntar man inte tills äktenskapet och har bara sex med en person hela livet! Det vore livsförnekande!”. Pedagogiskt!

Parallellt med när jag läste boken Därför tar kärleken slut tittade jag också på Netflix-serien Queen Charlotte som är en spinoff på Bridgerton. Serien är helt okej, men något jag tänkte på var hur TYDLIGT relationer gjordes annorlunda på den tiden, jämfört med idag, och hur TYDLIGT sexualmoralen var helt annorlunda då jämfört med nu. Känslorna är så stora i serien, och de uttrycks väldigt tidigt i relationen, och väldigt tydligt, det är “jag älskar dig” och “låt mig gifta mig med dig” nästan från att knappt känna varandra. Precis i linje med det Illouz skriver, och i stark kontrast till idag, där folk har svårt att commit:a. Det blir extra tydligt i en scen där Charlottes son uttrycker rädsla och oro inför ett stundande äktenskap med en kvinna han knappt känner, han säger: “tänk om jag inte älskar henne?”. Och Queen Charlotte svarar: “men älskade vän, äktenskap handlar inte om känslor, det handlar om att VÄLJA din maka, varje dag, och fortsätta välja henne”. Detta är ju i princip motsatsen till dagens relationsbyggande, som är starkt känslobetonat, “om du inte är kär längre, dumpa honom” och “om du inte känner nåt efter två date:r är det dags att gå vidare”, ungefär så. Relationer bygger i princip enbart på känslor idag och då var det tvärtom (även om vissa äktenskap förstås var kärleksäktenskap). Men de flesta äktenskap i i alla fall överklassen var ändå strategiska, och oavsett om man från början älskade varandra eller inte så var det bara att gilla läget, och LÄRA sig älska den andra, genom att ständigt fortsätta välja den, varje dag.

Illouz argumenterar förstås inte för att vi ska återinföra arrangerade äktenskap, och hon är inte heller emot känslostyrda relationer på något sätt (vilket hon betonar i inledningen) men detta nya sätt att bygga relationer på, är ändå en förklaring till varför relationer så ofta tar slut idag, jämfört med för 200 år sedan.

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

To Paradise är en tegelsten på över 700 sidor, uppdelad i tre delar: den första som utspelar sig i ett fiktivt Nordamerika på slutet av 1800-talet, där gayäktenskap är tillåtna i The Free States och där gränserna är något annorlunda än idag; i New York och Hawai’i på slutet av 1900-talet; och i en dystopisk framtid på 2040-talet fram till 2090-talet, då pandemierna och klimatförändringarna gett upphov till en alltmer auktoritär stat.

Eftersom man redan från början vet att boken består av tre delar, blir man först väldigt nyfiken på hur alla delar egentligen skall vävas ihop. Men sedan dras man in så mycket i historian att man glömmer bort att det finns två ytterligare delar av boken. Den första delen kretsar kring överklassonen David Bingham och hans rastlösa liv i The Free States med uppvaktning, besök på herrklubbar och volontärarbete på skolan som drivs i familjen Binghams namn. Det var i och med den skildrade uppvaktningen à la 1800-tal som jag tänkte på Eva Illouz Därför tar kärleken slut, för åter igen är det så tydligt vilken annorlunda sexualmoral det var då (även om boken som sagt skildrar ett parallellt förflutet där gayäktenskap är tillåtna, även om de i The Free States oftast är arrangerade). Hur som helst bryts huvudpersonen Davids tristess en dag då han träffar Edward, en man som visserligen kommer från en helt annan samhällsklass, men som får Davids hjärta att fladdra på ett sätt som det aldrig tidigare gjort. Samtidigt blir han ju också uppvaktad av en hederlig gentleman, som från dag nummer ett varit väldigt tydlig med sin intention – han vill gifta sig. Och precis när det är som mest spännande lämnas David åt sitt öde, och vi som läsare dyker istället ned i 1990-talets New York där AIDS-pandemin skördar offer. Även denna del drar med en direkt, och även denna del lämnar en med fler frågor än svar, men det är inte på ett irriterande sätt, det finns nämligen fortfarande en, om än mycket subtil, koppling mellan de olika historierna. Sista delen är som mest spännande – den utspelar sig ömsom på 2040-talet och framåt, ömsom på 2090-talet, och långsamt vecklar en dystopisk värld post-pandemi ut sig.

Jag tyckte verkligen mycket om denna bok. Den är så smart, så lång (men inte för lång), och så medryckande. Helt annorlunda än den tidigare Ett litet liv, men samtidigt går vissa teman igen – som manliga relationer, queerhet, och förstås, skådeplatsen för hela dramat – New York. Rekommenderar denna bok å det starkaste!!

bladvändare, Därför tar kärleken slut, Den rödaste rosen slår ut, Ett litet liv, Eva Illouz, Hanya Yanagihara, Liv Strömquist, New York, Queen Charlotte, sociologi, tegelsten, To Paradise

Leave a Reply
Your email address will not be published. Required fields are marked *
Comment *
Name *

Email *

Website

Δ

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

I april läste jag två böcker: fackboken Därför tar kärleken slut (2018) av den israeliska sociologen Eva Illouz (aka husgurun Liv Strömquists inspiration för seriealbumet Den rödaste rosen slår ut) samt To Paradise av Hanya Yanagihara (2022). Jag börjar med att berätta om den första, för det relaterar nämligen till den andra. Därför tar kärleken…
Vikarien – David Norlin (2024)

May 25, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har just läst ut Vikarien av David Norlin, som är psykolog och författare. Boken kom ut i år och är en tegelsten på över 900 sidor men trots omfånget är den förvånadsvärt lättläst och rullar på i en stadig takt framåt.

Boken handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som varit utbränd och som försöker komma tillbaka så smått. Hon kämpar med ett vikariat på en skola, och att försöka leva upp till de krav som ställs på henne där, och möter en dag den lite äldre Tomas. De inleder en relation, och Anna är lyckligt kär, men måste också dela Tomas med de två barnen han redan har, och med barnens mamma som ständigt finns med i periferin.

Boken tickar som sagt på i en stadig takt, och handlar egentligen inte om något särskilt, men som det står på baksidan:

Vikarien är en stor roman om det lilla livet.

Och detta stämmer verkligen!! Jag tyckte mycket om denna bok och rekommenderar den för den som vill vila i en lång bok med igenkänningsfaktir.

David Norlin, roman, Vikarien

Jag har just läst ut Vikarien av David Norlin, som är psykolog och författare. Boken kom ut i år och är en tegelsten på över 900 sidor men trots omfånget är den förvånadsvärt lättläst och rullar på i en stadig takt framåt. Boken handlar om Anna, en kvinna i trettioårsåldern som varit utbränd och som…
Djävulsgreppet – Lina Wolff (2022)

May 4, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här skrev jag då, år 2017:

Wolff skildrar också skickligt porträtt av rent ut sagt vidriga män, och vad deras misogyna bild av kvinnor gör med kvinnor. En bok som på olika sätt smärtsamt skildrar den äckliga manliga blicken helt enkelt. En läsvärd bok, även om den var lite svår att förstå sig på. En skicklig bok, som jag nog måste läsa om. Men jag rekommenderar den för intressant läsning!

Och uppenbarligen är vidriga män ett återkommande tema i Wolffs böcker, för sådana förekommer även i Djävulsgreppet.

Boken handlar om en till en början icke namngiven kvinna – senare “Minnie” – som utan att hon riktigt märker det plötsligt befinner sig i en våldsam relation med en italiensk man, “Mickey”, eller Den renlige. Florens gator vibrerar av värme, Den renliges blickar följer andra kvinnors rumpor, och samtidigt kan hon inte heller lämna honom eftersom hon älskar honom, de älskar varann så starkt.

Vid vilken tidpunkt spårar allt ur? En rimlig fråga till denna gastkramande bok, där huvudpersonen ständigt flyr askan in i elden. Det är inte nödvändigtvis en trevlig huvudperson, jag stör mig på Minnie, men samtidigt undrar jag hur det ska gå för henne, jag vill ruska om henne och skrika: lämna honom för helvete! Och en dag bestämmer hon sig för att göra det. Och det är nu boken börjar bli riktigt spännande.

Jag ska inte säga mer än så, men en bok som jag till en början var måttligt road av – förmodligen delvis på grund av att jag just läst ut To Paradise av Hanya Yanagihara och befunnit mig i hennes unika universum i 700 sidor – blev senare mycket spännande, och höll mig, för att citera titeln, i ett djävulsgrepp till de sista sidorna. Boken är bara drygt 250 sidor, så det gick snabbt att läsa ut, speciellt andra halvan, p.g.a. att man är lika delar oroad, irriterad, rädd och nyfiken för vad som skall hända. Rekommenderar!

Djävulsgreppet, Lina Wolff, polyglott

Jag har läst ut denna lilla roman, på ett par dagar bara. Tidigare har jag läst De polyglotta älskarna (2016) av samma författare, men jag har inget starkt minne av den förutom att jag tyckte den var bra. En recension här på bloggen skvallrar dock om att jag tyckte det var en läsvärd bok, så här…
Svinalängorna
Apr 6, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Film

Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet.

Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från Ystad sjukhus, där hennes mamma ligger för döden. På bilfärden söderut kommer Leenas förflutna ikapp henne, och en bruten barndom kantad av våld, missbruk och fattigdom vecklas ut ju närmare Ystad de kommer. Johan, Leenas man som spelas av Ola Rapace, inser att han inte känner sin fru, vars bakgrund varit höljd i dunkel.

Filmen är smärtsam och nästintill outhärdlig att se på, när man i återblickar får följa barnet Leena som försöker parera oförutsägbarheten, våldet och alkoholen, som balanserar hela familjen på sina axlar. Det är hjärtskärande scener när hon desperat leker hålla-andan-så-länge-du-kan-lekar med brodern när föräldrarna bråkar. Jag tänker på alla barn där ute som å ena sidan älskar sina föräldrar – för det gör man ju, och man vill skydda dom – och å andra sidan försöker göra allt för att hålla ihop det i misären, hålla fast vid något som skulle kunna kallas normalt. Stilla natt på julafton, simträning efter skolan.

Filmen behandlar också klass, och rasism. Till skillnad mot vad många tror så kan även vita drabbas av rasism. Jag talar dock inte om s.k. “omvänd rasism” mot de som betraktas som vita, utan rasism mot exempelvis samer, eller i det här fallet finnar. Från 50-talet till 70-talet invandrade många finnar till Sverige, och de betraktades som ett annat slags ras, en mindre värd sådan, och blev utsatta för rasism. De var dagens somalier eller araber, majoritetssvensken såg ned på finnarna, och rasistiska fördomar som t.ex. att finnar odlade potatis under parketten var vanligt. Även denna rasism, och ett rasifierat klassamhälle (precis som idag, även om grupperna är annorlunda idag) skildras i filmen, men på ett subtilt sätt.

Jag tyckte filmen var otrolig. Noomi Rapace som Leena är otrolig, Outi Mäenpää som Leenas mamma med, och Pernille Augusts regi likaså. Även Ola Rapace är bra, och (då) barnskådespelaren Tehilla Blad som Leena som barn (som även spelar Lisbeth Salander som barn i Millenniumtrilogin) är genial. Rekommenderar varmt denna film. 5 av 5
One response to “Svinalängorna”
1. Mami
  
  16 April 2024
  
  Jag måste se om filmen.
Jag har just sett klart Pernilla Augusts Svinalängorna från 2010. Den har stått på min watchlist länge och nu finns den på SvtPlay. Och den fick mig att känna så mycket, och gråta hejdlöst på slutet. Filmen handlar om Leena, spelad av Noomi Rapace, vars Svenssonliv med man och barn avbryts av ett telefonsamtal från…
En dag i Ivan Denisovitjs liv (1962) och Jävla karlar (2023)

Apr 5, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Har läst två romaner i mars. Jävla karlar av Andre Walden (2023) och En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexandr Solzjenitzyn (1962). En nyutkommen som jag köpte på bokrean efter hypen och en klassiker på rekommendation av Olivia för länge sedan, antagligen när hon hörde mig nämna något om att man borde läsa Dostojevskij eller Tolstoj. “Ta denna istället”, sa hon, “också en rysk klassiker men mycket mer lättläst”. Och det var den sannerligen! Och helt okej. Den handlar som titeln antyder om en dag k ett fångläger, från morgon till kväll, med det hårda arbetet och kylan in i märgen men också de små knepen och sekunderna av lycka när man t.ex. lyckas få en extra bit bröd eller det bästa verktyget. Just kylan kryper genom sidorna och i läsaren och man får verkligen en förståelse för eländet, men utöver det tycker jag kanske inte boken var ett mästerverk direkt. Men absolut läsvärd och helt okej.

Andrev Waldens Jävla karlar köpte jag som sagt på bokrean eftersom den varit så hype:ad, jämförd med Populärmusik från Vittula och Mitt liv som hund men till en början tyckte jag inte den var särskilt fantastisk. Extremt korta kapitel och lite så “kolla va rolig och galen jag är” men jag tyckte inte det var sååå kul (utom möjligtvis inledningsfrasen, se nedan):

Boken handlar om Andrev själv och hans nio olika pappor (dvs, mammas killar) som han ger olika epitet (Växtmagikern och Mördaren t.ex.) och centrerar varje kapitel kring. Och som sagt är det helt okej men ett tag hade jag lust att vara bläddra fram ett par sidor för att bli klar. Men sen, kanske 150 sidor in, tyckte jag ändå att boken tog sig och blev bättre. Jag gillar ju mer drama än komedi, kanske för att det blev mer drama? Idk men kontentan är att boken ändå var läsvärd.

Har läst två romaner i mars. Jävla karlar av Andre Walden (2023) och En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexandr Solzjenitzyn (1962). En nyutkommen som jag köpte på bokrean efter hypen och en klassiker på rekommendation av Olivia för länge sedan, antagligen när hon hörde mig nämna något om att man borde läsa Dostojevskij…
Systrarna – Jonas Hassen Khemiri (2023)

Mar 3, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har läst ut ytterligare en roman! Systrarna av Jonas Hassen Khemiri (2023). Köpte på bokrean på inrådan av Caroline Ringskog Ferrada Noli i En varg söker sin podd och oj vad bra den var!! Senast jag läste nåt av Hassen Khemiri var 2016, då jag läste Allt jag inte minns som var jättebra. Då skrev jag att språket var on point och det kan man säga om Systrarna också. Och även Systrarna är, precis som Allt jag inte minns, speciellt skriven när det gäller berättarjaget, eftersom det växlar mellan (en autofiktionär?) Jonas själv, och de tre systrarna Evelyn, Anastasia och Ina.

I Systrarna, som är en tegelsten (men icke desto mindre lästes ut på typ två veckor pga så bra), dyker man ner i berättelsen i millennieskiftet, då de tre systrarna ska på nyårsfest. Man får följa systrarna under festkvällen, men får också lära känna dem genom tillbakablickar till barndomen och genom Jonas egna ögon. Via Jasplanskrascher på Långholmen, basketturneringar på Plattan och författarresor till New York vävs långsamt de tre systrarnas öde samman med Jonas, i återblickar i olika tider som kommer närmare och närmare nuet. Ibland pågår meningarna i flera sidor, ibland är det bara ett ord, men oavsett vill man befinna sig i Khemiris språk. Jag tyckte mycket om den här romanen! Rekommenderar!!

Jonas Hassen Khemiri

Jag har läst ut ytterligare en roman! Systrarna av Jonas Hassen Khemiri (2023). Köpte på bokrean på inrådan av Caroline Ringskog Ferrada Noli i En varg söker sin podd och oj vad bra den var!! Senast jag läste nåt av Hassen Khemiri var 2016, då jag läste Allt jag inte minns som var jättebra. Då skrev…
Stacken – Annika Norlin (2023)

Feb 11, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Jag har läst en sjuhelvetes bra bok. Den är nästan 400 sidor men jag läste ut den på 3-4 dagar. Stacken av Annika Norlin a.k.a. Hello Saferide a.k.a. Säkert. Hennes debutroman från 2023 (hon har tidigare gett ut novellsamlingen Jag ser allt du gör som också fick jättebra recensioner men som jag ännu inte läst, men nu blir jag ju sugen), som jag blev mycket sugen på efter att ha läst om den hos Sandra Beijer som hyllade boken.

Stacken skildrar 30ish-åriga Emelie som lever det moderna storstadslivet à 30-nånting, med allt vad det innebär. Äta brunch, oroa sig över vad andra tycker om en, träna yoga, dricka cava, trängas med människor på bussen, betala jättedyra räntor för sin jättefina bostadsrätt i centrum, hoppa mellan olika gigjobb eftersom man aldrig får ett fast, o.s.v. En dag säger kroppen stopp. Emelie har nått den omtalade väggen, sprungit rakt in i den och nu kan hon inte resa sig ur sängen ens. Efter ett par dagar bestämmer hon sig för att åka någonstans långt bort från det stressiga storstadslivet, tar sitt pick och pack och drar till skogs, långt norrut. Sätter upp ett tält, slänger sin smartphone och slutar duscha. Fri från intryck. Bara här kan hennes övertända hjärna vila. Och en dag ser hon dem. Gruppen.

Och nu börjar Stacken istället handla om dem. Om hur dessa sju udda människorna hamnade där, mitt ute i skogen, om varför de tackar träden och marken och fiskarna, om varför de dansar utan musik och om varför de sover under en gran. Mer ska jag inte säga men OJ så spännande den här boken är, och vilket språk. Rolig är den också. Och sorglig på samma gång.

DN:s recensent skriver:

Romanen utspelar sig i vår absoluta samtid. ”September 2023” står det över ett kapitel. Men den sträcker sig också bakåt i återblickar, från sjuttiotalet och framåt. Norlin som är van vid kortformatet, har här tillåtit sig att ta plats över nästan fyrahundra sidor. Det är lyckosamt eftersom hon får tid och utrymme att vrida runt på sina gestalter. Vad som i början kan tyckas alltför rappt och krönikeartat – porträttet av Emelie exempelvis, den där utbrända samtidskvinnan har vi väl sett förut – blir efter hand mer nyanserat. Så växer ”Stacken” till en större roman om makt och samhälle, stad och land, natur och civilisation, människa och djur. Vem styr och vem vill bli ledd? Vad är frihet? Vilka värden är viktiga?
Anna hallberg i DN, 2023-10-03

Jag rekommenderar denna bok å det starkaste!

Kommentera här

Annika Norlin, Jag ser allt du gör, moderniteten, Stacken

Jag har läst en sjuhelvetes bra bok. Den är nästan 400 sidor men jag läste ut den på 3-4 dagar. Stacken av Annika Norlin a.k.a. Hello Saferide a.k.a. Säkert. Hennes debutroman från 2023 (hon har tidigare gett ut novellsamlingen Jag ser allt du gör som också fick jättebra recensioner men som jag ännu inte läst,…
Allegro Pastell – Leif Randt (2020)

Feb 11, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Litteratur

Efter att de pratat om denna bok i två av mina favoritpoddar, En varg söker sin podd avsnitt “Allegro pastell” (dom jobbar tydligen inte med nummer) och i Stormens utveckling avsnitt 169, blev jag sugen på att läsa denna kortroman om den moderna människan. Jag köpte den därför till vårt julklappsspel och såg till att vinna den själv haha. Och visst var den väl läsvärd men jag måste nog säga att jag ändå är något besviken, så bra var den inte. Det fanns viss igenkänning men också inte.

Boken handlar i alla fall om Tanja och Jerome och deras kärlek. Tanja är 30 och en lyckad debutant inom litteratur som bor i Berlin, gillar att festa (men inte för hårt för man har ju ändå koll på sig själv) och skriva på sin nästa roman. Jerome är något äldre, bor i en annan tysk stad och jobbar som webbdesigner. De har ett distansförhållande och upprätthåller det bland annat med hjälp av en djup och sinnlig kontakt via långa mail de skriver till varandra med jämna mellanrum, och förstås genom att ses. Plötsligt en dag känner Tanja dock att hon helt plötsligt är otroligt trött på Jerome och de tar en PAUS och *utforskar sig själva* på varsitt håll.

Som sagt, Allegro Pastell är en roman om den moderna människan och om kärlek i den senkapitalistiska/senmoderna eran, med allt vad det innebär. Jag tyckte DN:s recensent fångade Tanja och Jeromes relation väl:

Både Tanja och Jerome ser bra ut, har gott om pengar och lagom många vänner. De delar ett (milt) intresse för det moderna storstadslivets alla markörer. Man spontanbokar resor till Lissabon, går på konsthallar och udda kinesiska restauranger, dagsfestar och tar droger. Men inte för ofta! Till skillnad från tidigare generationer har ju denna inget överseende med gränslöst självskadebeteende. I likhet med Tanjas vän Amelie är allihop ”färdigbehandlade” efter år av terapi. Man mår bra, man har kontroll, så pass att Tanja undrar om hon förälskat sig i Jerome ”för att inte heller han hade lidit nämnvärt”.
Rebecka Kärde i DN, 2023-01-23

Läsvärd, men kanske inte så mycket mer än så. Lite överhype:ad TBH.

Kommentera här

Allegro Pastell, En varg söker sin podd, Leif Randt, Stormens utveckling

Efter att de pratat om denna bok i två av mina favoritpoddar, En varg söker sin podd avsnitt “Allegro pastell” (dom jobbar tydligen inte med nummer) och i Stormens utveckling avsnitt 169, blev jag sugen på att läsa denna kortroman om den moderna människan. Jag köpte den därför till vårt julklappsspel och såg till att…
Women, race and class – Angela Davis (1981)

Feb 9, 2024

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, 3. Politik, Litteratur, Skolpolitik

Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981)

Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så många böcker att läsa och listan på böcker att läsa fylls på snabbare (liksom min bokhylla….) än jag hinner läsa böcker. Och då läser jag ändå mycket får man säga. Hur som helst, nu har jag i alla fall läst ut denna lilla pärla! En feministisk klassiker av stjärnan Angela Davis – professor, civil rights activist, feminist, antirasist och aktivist. Som jag trodde skulle vara mycket mer teori, eller alltså att hon skulle ha nån slags teori som hon presenterade i boken, men det här är en historiebok! Eller snarare en herstory-bok. För den berättar historian om USA ur ett dolt perspektiv – nämligen kvinnors, afroamerikaners och arbetarklassens perspektiv. Angela Davis gör upp med den vita feminismens blindhet för rasismen och oförmågan att inkludera sina svarta systrar och sina arbetarklassystrar, men lyfter också glömda hjältar och hjältinnor som gått emot strömmen och visat sann solidaritet mellan klasser, raser och kön, såsom Grimke-systrarna, som slogs även för svartas rösträtt, eller Prudence Crandall som riskerade sitt liv i försvar av svartas rättigheter till utbildning.

Angela Davis visar med illustrativa exempel och ett självklart språk på hur svarta kvinnor förtryckets dubbelt – av rasismen och av sexismen: “It is important to remember that the punishment inflicted upon women exceeded in intensity the punishment suffered by their men, for women were not only whipped and mutilated, they were also raped” (s.19).

Klasskampen, kvinnokampen och abolition-kampen hade så mycket att vinna på att solidarisera sig med varandra, vilket tyvärr sällan hände, även om det fanns undantag: “Even the most radical white abolitionists, basing their opposition to slavery on moral and humanitarian grounds, failed to understand thar the rapidly developing capitalism of the North was also an oppressive system. (…) They did not recognize that the white worker from the North, his or her status as ‘free’ laborer notwithstanding, was no different from the enslaved ‘worker’ in the South: both were victims of economic exploitation” (s.57).

En alternativ historiebok om USA från 1700-tal till 1970-tal, som borde bli obligatorisk i varje historiakurs om moderniteten, och/eller rasismen Upplysande! Rekommenderar också alla att se dokumentären 13th på Netflix där bl.a. Angela Davis figurerar. En annan likande bok som visserligen varken är en akademisk fackbok eller en roman men icke desto mindre mycket bra är Assata Shakurs självbiografi.

Kommentera här

Angela Davis, antirasism

Jag har läst böcker på sistens! En kortroman och en akademisk klassiker. Vi börjar med fackboken, Women, race and class (1981) Women, race and class fick jag av Are i födelsedagspresent redan 2022, men det var först nu jag tog tag i att läsa den. Det blir ju tyvärr ofta så – jag har så…
Spotify wrapped 2023

Dec 4, 2023

—

by

Alice Andrews

in 2. Kultur, Musik

Spotify wrapped är väl ungefär som drömmar – bara intressant för den vars Spotify wrapped/dröm det är. Men det här är ju min lilla blogg som jag haft i över ett decennium, så därför tänkte jag ändå visa min Spotify wrapped, som jag gjort ett par gånger tidigare (2014, 2015, 2020 och 2021).

I år hade jag “bara” 33 834 lyssningsminuter, jag har ju haft mer än så några år.

Mina topp-genrer var “lo-fi beats” i topp – jag tror det är min bakgrundmusik när jag pluggar/jobbar (brukar exempelvis spela listan “Lo-fi girl: beats to relax to“) samt yoga-musik som blir klassade som den genren. Sen var “jazz” nummer två och “vocal jazz” nummer tre. Det är all min middagsmusik 🙂 Och laga middag-musik, samt instrumentell jazz för plugg/jobb. “Svensk popp” är som vanligt med (varje år) och “organisk elektronisk musik” som jag antar är typ lite samma som “lo-fi beats”..?

Sedan har vi världens bästa låt Baltimore med Nina Simone i topp. Besatt fortfarande. Hittade genom låtradio!

Andra topplåtar var alla från Billie Eilish because – well :)))

Billie Eilish var också just min mest spelade artist. What can I say? She does magic, och hon är också så otroligt bred!

Andra favoritartister var Nina Simone, Blundetto, Billie Holiday och Monica Z. Nina Simone för att hon, precis som Billie Eilish, är väldigt bred (svår att placera henne i någon specifik genre!), har en fantastisk röst och passar bra både som bakgrundsmusik (det är mycket så jag lyssnar på musik), laga mat-musik och aktivt lyssnande. Favoriten är ju då Baltimore men jag tycker även om exempelvis Lilac wine och Ne me quitte pas som båda är vemodiga ballader. Och en massa andra låtar med Nina Simone. Finns också ett ypperligt P3 Historia-avsnitt om Nina Simone, rekommenderar!

Blundetto hamnar i topp för att jag alltid lyssnar på Blundetto på sommaren som chilla-på-eftermiddagen-efter-en-dag-på-stranden-musik. Då brukar jag sätta på radio på Blundetto, men skulle ha svårt att sjunga på någon låt? Vet inte ens om det är ett band eller en artist?

Billie Holiday började jag lyssna på efter att ha hört ett P3 historia-avsnitt om henne. Hon har haft ett fantastiskt intressant liv och levde mitt under Jim Crow-lagarna. Normalt sett var Billie Holiday inte politiskt i sina låtar, men i låten Strange fruit blir hon just politisk, för det är en kommentar om rasismen i USA, om lynchningarna, och om segregationen. När hon framförde den första gången var det flera vita som reste sig upp för att gå i protest:

Southern trees bear strange fruit
Blood on the leaves and blood at the root
Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees

Kul att jag har Monica Z på min topp 5 artister-lista 2023. Because why not? Odödlig jazzdrottning, även om ganska många av texterna i låtarna åldrats dåligt. Icke desto mindre vackra melodier och underbar röst. Är väldigt inne på jazz generellt, som ni märker. Mitt favorit-album med Monica är The lost tapes, för där finns två av mina favoritlåtar, nämligen Nature boy och Ack värmeland du sköna. Också mycket bra middagsmusik.

Sist men inte minst har jag lyssnat på podd också. En varg söker sin podd för smart samhällsanalys och kultur. Gillar dock inte när de pratar om Kardashians eller kläder, är totalt ointresserad av det, men i övrigt älskar jag Liv och Carolines dynamik och jag känner mig smartare när jag lyssnar på dem. Stormens utveckling för samhällsanalys och politisk satir, Bildningspodden för just bildning, Konflikt för samtidsjournalistik om brännande frågor och P1 dokumentär för… ja, jag vet inte, gripande historier?

Bra Spotify-år!

Kommentera här

2023, årssammanfattning, spotify wrapped

Spotify wrapped är väl ungefär som drömmar – bara intressant för den vars Spotify wrapped/dröm det är. Men det här är ju min lilla blogg som jag haft i över ett decennium, så därför tänkte jag ändå visa min Spotify wrapped, som jag gjort ett par gånger tidigare (2014, 2015, 2020 och 2021). I år…

Alice Andrews

Category: 2. Kultur

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

Leave a Reply

Category: 2. Kultur

Category: 2. Kultur

Category: 2. Kultur

One response to “Svinalängorna”

Category: 2. Kultur

Category: 2. Kultur

Category: 2. Kultur

Category: 2. Kultur

Category: 2. Kultur

Category: 2. Kultur

Om mig

Kategorier

Arkiv

Därför tar kärleken slut (2018) och To Paradise (2022)

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

Leave a Reply

Om mig

Kategorier

Arkiv

Category: 2. Kultur

Därför tar kärleken slut – Eva Illouz (2018)

1. Kroppen och dess biologiska drifter har frånkopplats själen – kroppen har blivit ett kött

2. Man har fler sexpartners under livet – sex har blivit ett område inom vilket man samlar på sig erfarenhet

3. Kärleksrelationer har styckats upp i tre delar – äktenskap, känslor och sex – som är frånkopplade varandra, vilket gjort att relationer kännetecknas av ett stort mått av ovisshet.

4. Sexualmoralen har omdefinierats till en “procedurmässig samtyckesetik”

To Paradise – Hanya Yanagihara (2022)

Leave a Reply

One response to “Svinalängorna”